Lumberjack Man (2015 USA)

Av och till hamnar jag framför en film där jag ställer mig frågor som: Hur kom man på detta eller vem pumpade in pengar i projektet och framför allt hur kan någon överhuvudtaget vilja bli förknippad med denna film? Lumberjack man är en sådan film.

Handlingen går i korthet ut på att någon slaktar ungdomar på ett kyrkläger dvs något man sett i otaliga slasherfilmer tidigare men det är i detaljerna denna rulle sticker ut i jämförelse med många andra filmer i genren. Detaljer jag under över hur det gick från dålig ide till film. Varnar här för spoilers.

Mördaren Lumberjack man är ett spöke som uppstår vart trettionde år. Han startar med att grädda gigantiska pannkakor som han sedan drar runt på en kärra i skogarna på jakt efter offer. Varför kanske någon undrar? En helt rimlig fråga i sammanhanget. Spöket behöver blod till sina pannkakor därav alla mord. Vad är det för fel på gammal hederlig lönnsirap kanske någon annan undrar? Klart att det finns ett ”logiskt” svar på denna fråga. Lumberjack man tål inte detta då han mördades genom att dränkas i just lönnsirap av en illasinnad person som ville åt hans recept på pannkakor. Där har ni filmens premiss och det är fritt fram för Lumberjack man att slakta kyrkungdomar på löpande band genom att slita ut silikonbröst, slå ihjäl dem med stora pannkakor (ja det sker jag lovar på heder och samvete) och spetsa dem på allahanda ting.

Spännande? Nej. Underhållande? Nej. Konstigt? Definitivt ja.

Jag kände mig manad att kolla upp ”skådisarna” till denna rulle. Det var ett blandat sällskap bestående av röstskådisar, Michael Madsen (!) och tjejer som har filmer på sitt CV jag vanligtvis inte brukar kolla in som t.ex X-men XXX, uppföljaren Wolverine XXX eller varför inte Deep Kissing Lesbians 2. Den här castingen kan möjligen förklara varför de fromma kyrkflickorna var överdrivet förtjusta i att bada näck samt att smörja in sig med kopiösa mängder lotion.

Jag tror att tanken var att göra en s.k skräckkomedi men det det finns inget roligt med denna film den är bara märklig från start till mål. Det blir dock inte bottenbetyg då en film där jag sitter och ser ut som en gädda på land under titten åtminstone har gett mig något.

Regi: Josh Bear

Betyg: 2/10

Frågan är nu vem som grävt fram den sämsta filmen för dagen. jag eller Sofia?

The Natural (1984 USA)

the-natural.12444Amerikanerna verkar ha ett nästan religiöst förhållande till sporten baseball. Visst de gillar basket, hockey, boxning och amerikansk fotboll och det görs filmer om dessa sporter men när det vankas baseboll på vita duken är det som att man sträcker lite extra på sig och behandlar ämnet med vördnad.

I början av 20-talet reser den lovande baseballspelaren Roy Hobbs till Chicago för att testspela för stadens lag. Olyckliga omständigheter gör att Hobbs aldrig provspelar och drar sig tillbaka från sporten. 16 år senare vandrar Hobbs  in på det avdankade baseballaget N.Y Knights arena. Han är nu nästan 40 år och alldeles för gammal för att spela baseball men tränaren ger honom motvilligt en chans. Hobbs visar sig besitta extraordinära talanger när det rör spelet och han lyfter hela laget som nu börjar vinna. Alla är dock inte förtjusa Knights segersvit och planer smids för att stoppa lagets motor.

Oj oj oj detta är baseballporr av sällan skådat slag.  Hobbs framställs som en blandning av Kung Arthur och Jesus  Hobbs dras med en skada liknande den Jesus fick på korset, hans närapå magiska slagträ (Excalibur?) splittras, han spelar med livet som insats då han är villig att offra sig för laget. Vidare så frestas Hobbs av lagets onde ägare (Djävulen?) med både pengar och kvinnor för att överge spelet men Hobbs finner hela tiden den rätta vägen. Kanske jag övertolkar jag det hela men filmen har verkligen något religiöst över sig.

Regissören Levinson använder sig av varenda klyscha som finns i arsenalen. Pappor som segnar ned i hjärtinfarkter, hemslöjdade basebollträn med närapå magiska egenskaper, bilder på Hobbs i motljus, åskoväder, kast i slowmotion och dra på trissor det funkar ganska väl. I vanliga fall slår jag bakut när man använder sig av sådana här grepp men denna gång går det hem. Förklaringen kan nog vara att jag upplever Levisons pekorala tricks som äkta till skillnad mot t.ex regissörerna Spielberg och Bay som använder sig av ett mer kalkyrerat känsloregister för att beröra sina tittare.

Ett extra plus med filmen är det fina fotot. The Natural har ett par tre scener i filmen som är oerhört vackra. Lägg sedan till en kader av skådisar: Glenn Close, Robert Reford och Robert Duvall för att nämna några få. Mysgubbarna Wilford Brimley och Richard Farnsworth är också med på ett hörn. The Natural är egentligen en ganska fjantig film men den är vacker och har ett sagoskimmer över sig och det räckte för denna gång.

Regi:Barry Levinson

Betyg: 6/10

 

The hateful eight (2015 USA)

tarasJag torde vara sist på bollen när det gäller att se Tarantinos senaste rulle. Lång speltid i kombination med ganska usla visningstider (till en början) på filmen gjorde att besöket fick vänta. Handlingen är inte så mycket att orda om. Åtta män och en kvinna blir isolerade på en vägkrog under en snöstorm. Om någon av en händelse inte sett filmen ska jag inte berätta mer då The Hateful eight vinner på att man vet så lite som möjligt om handlingen. De som läser detta och har sett filmen vet redan hur det går.

Allt som oftast när det rör Tarantino är mina känslor motstridiga. Oftast är filmerna för långa, för dialogtyngda och har en aura av självgodhet över sig. Samtidigt är filmerna tekniskt välgjorda och är oftast intressanta. Jag hade nog inte haft några större problem om dagens film kortats med en sisådär 45 minuter. När det rör dialogen är den välskriven men av och till går den på tomgång och är alldeles för omständlig för min smak. Jag kan bli en anings rastlös när jag anar vart konversationen ska ta vägen redan efter ett par repliker och vet att jag kommer få vänta lång tid på slutklämmen. I Tarantinos värld verkar alla bära på samma talträngda gen som Björn Ranelid.

Det som är positivt med filmen är tursamt desto fler saker. Skådisarna är top notch och regissören har som vanligt samlat ihop en intressant skara. Extra kul att få se Walton Goggins i en roll då jag tillbringade hela sommaren 2015 med honom i tv-serien The Shield. Ljud, ljus och foto är av högsta kvalite och på köpet är det en snöfilm en subgenre jag gillar. Filmens handling är iofs ganska simpel men den är klurigt gjord och trots prat i kvadrat och lång speltid blir det aldrig tråkigt. Summa summarium så blir det en mellanfilm i Tarantinos produktion

Regi: Quentin Tarantino

Betyg: 6/10

Species (1995 USA)

tumblr_lq9a58ta3f1r1ctvuo1_400En grupp vetenskapsmän tar emot signaler från yttre rymden. När dessa dechiffieras ser man att det är ett recept på en varelse dvs ett främmande DNA. Man föder upp varelsen som växer i en rasande fart. Då man valt att mixa den främmande DNA sekvensen med mäskligt DNA ser varelsen till det yttre ut som en människa – ja närmare bestämt supermodellen Natasha Henstridge. Varelsen rymmer och har ett enda mål -att reproducera sig och därigenom ge en öppning i manus för att visa supermodellen näck. För att fånga in monstret så sätts ett specialstteam ihop bla med en person som har/får psykiska krafter när manuset kräver det.

När man berättar om projektet för de som ska jaga rätt på varelsen informeras de att man valde kvinnligt DNA för att hon skulle bli mer foglig. Och där blev det dags att än en gång pausa i filmen backa för att se om jag verkligen hörde rätt vilket jag naturligtvis tyvärr gjorde. Det är Sir Ben Kingsley som yttrar denna stupida mening. Om jag var skådis och speciellt om jag hade ett Sir framför mitt namn hade jag troligen lämnat in en protest vid den repliken men Kingsley behövde väl sina pengar. Mer sanningsenlig hade repliken varit om Kinsley sagt: ”Vi gjorde varelsen till kvinna då Natasha Henstridge var villig att visa sig näck bara hon fick tillräckligt bra betalt”.

Species har en och annan god idé ska erkännas och H.R. Giger (Alien) står för monsterdesignen. Framförallt är det ett litet annorlunda sätt att invadera vår planet. Tyvärr är filmen inte riktigt lika bra som sin story troligen då man ville ha valuta för pengarna och visar upp Henstridge naken i både tid och otid. Mer slafs och mindre sex tack. Men en film med Kingsley, Michael Madsen. Forest Whitaker och Alfred Molina är  inte fy skam.Den var inte speciellt tråkig bara lite sådär halvkorkad. Naturligtvis finns det uppföljare men de passar jag.

Regi: Roger Donaldson

Betyg: 4/10

Reservoir dogs (1992 USA)

När jag hittade Reservoir dogs på ICA i dubbeldiskutgåva för 39:- halade jag snabbt upp plånboken. Det var ett bra tag sedan jag såg Tarantinos debutfilm och omtitten visade sig vara en angenäm upplevelse.

Idag är Tarantino ett välkänt namn men när filmen kom togs man lite på sängen. Reservior dogs liknade inget jag sett tidigare, coola skurkar, långa rappa dialoger och en okronologiskt berättad historia. Idag är detta standard i många filmer och många filmer, speciellt i kriminalgenren, har apat efter hans stil på både gott och ont.

Filmen handlar om ett rån som går fel. Sex män har hyrts in av en gangsterboss för att genomföra ett rån mot en diamanthandel. De sex känner inte varandra sedan tidigare. För att vara på den säkra sidan om någon skulle bli arresterad använder sig sällskapet av kodnamn t.ex Mr Blonde, Mr Pink etc. När rånet misslyckas samlas de överlevande i en lagerbyggnad och man anar att någon av de inblandade arbetar för polisen. En del menar att filmen är en ren rip-off av en Hongkong film, City of fire, men den har jag inte sett och kan inte uttala mig om saken.

Filmens handling startar direkt efter det misslyckade rånet och en stor del av filmen utspelas i lagerbyggnaden. Genom återblickar skapas en helhet bit för bit. Ett enkelt men genialiskt grepp som gör att intresset hålls på topp hela tiden. Tarantino har med skådespelarensemblen lyckats skapa en av filmhistoriens coolaste gäng, Harvey Keitel, Michael Madsen, Tim Roth, Steve Buscemi och Lawrence Tierney är otroligt bra i sina roller.

Personligen finner jag Tarantino vara en aningen överskattad. Många av regissörens filmer faller på Tarantinos förkärlek till ändlösa och ibland trista dialoger. Dialoger som känns som sirap i örat när folk pladdrar på i det oändliga om oväsentliga saker. I Resevoir dogs finns dessa dialoger men de känns mer väsentliga i historien. Filmen klockar även in på behagliga 90 min så här hinner jag inte tröttna på svadan. Än i dag känns filmen både fräsch och pigg och den är definitivt värld 39 spänn.

Regi: Quentin Tarantino

Betyg: 8/10

44 minutes (2003 usa)

Vid ett bankrån hamnar polisen i underläge då rånarna är utrustade med med AK-5 mot polisen futtiga handeldvapen. En eldstrid utbryter mellan de två rånarna och (enl. uppgifter på nätet) 300 (!) poliser. Eldstriden varar i 44 minuter.

Orkar man med en riktigt kväljade och oförbehållsam (based on a true story) hyllning till polisen i LA så är detta en helt ok TVfilm. Funderingar (tex varför polisen riskerar en eldstrid med beväpnade rånare mitt i staden) och egna värderingar (i verkligheten lämnades ena rånaren och fick förblöda utan hjälp) bör man lämna någon annanstans när man ser detta kriminaldrama men relativt underhållande är det i alla fall.

Regi: Yves Simoneau

Skådespelare: Michael Madsen, Mario Van Peebles

Betyg: 5/10

Kill Bill vol 1&2 (2003,2004 USA)

Den pensionerade lönnmörderskan ”the bride” mördas tillsammans med sin blivande man, vänner och bekanta under förberedelserna till sitt bröllopp. Mördarna är hennes gamla kolleger ledda av the brides f.d älskare Bill. The Bride dör inte men hamnar i koma och när hon vaknar upp efter 4 år i koma tar hon sin hämnd på kollegorna och Bill.

Jag tycker nog att detta är Tranantinos bästa film tätt följd av Reservoir dogs. Regissören hoppar friskt mellan olika filmstilar (animie, spagettivästern m.m) vilket jag uppskattar. Soundtracket är suveränt och även här blandas olika musikgenrer. Skådespelarna är mycket bra i sina roller, regissören klämmer verkligen fram det bästa ur vad man trodde var B-skådisar, lägg sedan till att filmen är riktigt snygg, den är en fröjd för ögat, så borde vi ha en toppen film. Ack nej! Trots att detta känns som Tarantinos minst pladdriga film så mal skådespelarna tidvis på som om inte det inte vore någon morgondag, speciellt mot slutet där filmen nästan stannar av helt. Det är synd för jag roas av Tarantionos fyndiga och bitvis roliga dialog men den tar alldeles för stor plats för att passa i en actionfilm. Ibland känns det som att det är Woody Allen som är regissör.

Regi: Quentin Tarantino

Skådespelare. Uma Thurman, Michael Madsen

Betyg: 8/10