Så som i himmelen (2004 Sverige)

originalKay Pollak är en man som gör mig obehaglig till sinnes. Ända sedan jag som tonåring såg Barnens ö och hörde hans snack om filmen Älska mig har det varit något med den mannen som känts fel. Det kändes ganska naturligt att skippa hans film Så som i himlen trots segertåget på de svenska biograferna men när filmen dök upp på C-moore och ett antal filmspanare skrivit om filmen tog jag tjuren vid hornen. Storyn har gjorts många gånger förut: Döda poeters sällskap, Farliga sinnen etc. En utböling kommer till ett ställe och förlöser människor som fastnat i sina roller. I döda poeters sällskap var det genom poesi i Farliga sinnen är det med hjälp av kunskap i Pollaks film är det genom sång och den vidriga kollektivövningen ”trädets rötter”. En rest från 70-talet som användes så sent som på 80/90-talet tillsammans med övningen ”ta på varandra i ett mörkt rum” i pedagogutbildningar.

Det tog inte lång tid innan det började krypa i kroppen och det berodde inte på den taffliga regin, det skrattretande dåliga manuset eller Frida Hallgrens asjobbiga rollfigur (jag hade iofs låga förväntningar på filmen men att den var så makalöst usel var faktiskt lite förvånande) utan på Pollaks något märkliga syn på människor. När eftertexterna rullade insåg jag att jag via skattsedeln finansierat en sektledares mumbo jumbo teorier.

Vi tar det i tur och ordning: Vad jag förstått har Pollak ingen som helst formell utbildning i psykologi eller liknande vilket gör att hans teorier är att likna vid en kvacksalvares och hamnar därmed i samma fack som astrologi och rosenterapi. Däremot är han troligen en god talare som kan engagera folk vilket säkerligen kan vara en förklaring till hans framgång. Hans budskap är som vanligt när det rör dessa självutnämnda självhjälps charlataner (och de är många i detta land) tämligen innehållslöst och självklart. Läs nedanstående citat och tänk efter är det egentligen något nytt karln kommer med?

”Tänk om det är sant att de bilder jag har av mig själv ser jag till bli sanna.”
”I varje möte med andra människor finns det en möjlighet att lära mig något om mig själv.”
”Just i den här stunden skapar du din egen värld.”

Då var det detta med människosynen. Om jag nu tolkar filmen rätt är det som så att folket i den lilla norrländska byn inte mår bra då de inte blivit förlösta och funnit glädjen. Glädje finner man tillsammans med andra människor och då helst genom sång och att öppna sitt hjärta och vilja förändras. Om man inte vill förändras är man korkad eller t.o.m ond.
Personligen avskyr jag när de där förbannade sånghäftena dyker upp som gubben i lådan på fester som då går från en trevlig sammankomst till en ylande Golgatavandring. Vidare anser jag att förändring är ok men inte nödvändig man kan faktiskt vara nöjd med rådande situation. När kören i filmen genomför psykodravelövningar som ”trädets rötter” känner jag sura uppstötningar och inser att Pollak lever kvar i sjuttiotalet och verkar ha omfamnat allt vansinne som grasserade under detta decennium.

Då jag inte ställer upp på Pollaks tankar och teorier som visualiseras i filmen hamnar jag tydligen i samma fack som filmens hustrumisshandlare och maniska präst. Pollak har själv sagt att de som inte finner glädje i hans film och teorier är s.k energitjuvar m.ao dåliga människor. Tack för den Kay.

Att sedan filmen nått stora framgångar och folk har ”Tagit den till sina hjärtan” kan jag trots mina invändningar begripa för vi vill alla ha enkla lösningar och det är lättare att sälja in en floskel eller två till folk än att kräva att de ska tänka själva.

Men det kan faktiskt vara som så att det är jag som är en småaktig människa då jag inte finner det vara fullt normalt att man i det närmaste blir katatonisk när en kantor får sparken eller att det är helt ok att i tid och otid vråla ut den ångest vi tydligen bär på . Om så är fallet väljer jag alla dagar i veckan att vara en s.k energitjuv för då slipper jag åtminstone att göra övningen trädets rötter.

Regi: Kay Pollak
Betyg: 1/10

Colonia (Tyskland 2015)

coloniaposterPlatsen är Chile under 70 talets första år och till USA:s fasa har den socialistiske Allende valts till landets president. Folk firar och beter sig som vänsterfolk under 60 och 70 talen brukar göra på film: Går på poesiaftnar, har fula kläder, lyssnar på dålig musik och står och gapar och skriker i det offentliga rummet. Till denna våta vänsterdröm anländer flygvärdinnan Lena. Hon passar på att ta lite semester för att träffa sin pojkvän Daniel, en tysk som åkt till Chile för fira socialismens seger. Vi vet alla hur det slutade, med stöd av USA tog militären makten, folk fängslades och torterades. Daniel arresteras och hamnar i ett lite annorlunda fångläger. Lägret ligger ute på landsbygden och drivs av en sektledare som samarbetar med juntan. Ingen har någonsin kommit levande från detta ställe men det är något Lena tänker ändra på då hon frivilligt söker sig till sekten för att befria sin pojkvän.

Colonia skjuter sig direkt i foten redan under förtexterna då man hävdar att filmen är baserad/inspirerad av verkliga händelser. Detta gör att jag direkt börjar fundera på vad som är rimligt i filmens handling och jag börjar ifrågasätta en hel del av vad som sker och påstås i filmen. Det är synd att man gör detta då det lägger lite smolk i filmbägaren för Colonia är en ganska så spännande thriller som kunde stått på egna ben utan att man behövt spela ut BOATS-kortet.

Skådisarna är bra med Emma Watson som flygvärdinnan, Daniel Brühl spelar hennes pojkvän och Michael Nyqvist spelar än en gång svettig sektledare men här har han bytt ut sång mot smisk.

Vill man ha lite välgjord spänning rekommenderas filmen bara man ser till att glömma det där förhatliga ”inspirerad av verkliga händelser”.

Regi:  Florian Gallenberger

Betyg: 6/10

John Wick (2014 USA)

PHGyeBP6gM3EJO_1_mDen pensionerade yrkesmördaren John Wick lever ett tillbakadraget liv tillsammans med sin hund. Olyckliga omständigheter gör att hans hund dödas av sonen till en rysk maffiaboss. Wick går bananas och lever för en enda sak: Att hämnas sin hund. Styrkeförhållandena är ganska jämna: Wick mot hela ryska maffian.

Jag vet att det låter korkat med en människa som satsar hela sin exsistens för en byrackas skull och man kan nog tycka att Wick överreagerar en smula, åtminstone tyckte jag det innan jag såg filmen. Det är dock inte så stolligt som det låter, filmen etablerar redan i starten varför hunden betyder så mycket för Wick och jag köper hans hämndodyssé fullt ut. Filmen i sig är en våldsam och blodig historia då Wick går fram som en slåttermaskin och min misstanke är att det inte finns speciellt många personer med rysk ursprung kvar i staden vid filmens slut.

John Wick är en fullt duglig actionfilm, det blir aldrig tråkig och jag gillade också att man byggt upp ett eget samhälle för lönnmördarna. De har sina egna hotell, städfirmor och nattklubbar. Det är ett värld som existerar parallellt med vår. Keanu Reeves som spelar Wick sköter jobbet bra. Visst han är en träbock men om manuset inte kräver mer än ett ansiktsuttryck klarar sig Reeves bra.  Michael Nyqvist som maffialedare är ok men brytningen han lagt sig till med i filmen är riktigt illa och får mig att skrocka några gånger. Filmen har fått mycket låga betyg bland recensenterna något jag ställer mig oförstående till då det är en helt ok actionfilm som duger mer än väl om man är sugen på lite lättsamt pang pang.

Regi: Chad Stahelski, David Leitch

Betyg: 6/10

 

Mission impossible: Ghost protocol (2011 USA)

I den fjärde filmen om Ethan Hunt och hans grupp agenter rör det sig om avfyrningskoder till ryska kärnvapen som hamnat i händerna på en galen svensk (!) forskare spelad av Michael Nyqvist. Cruise hoppar, klättrar slåss och (naturligtvis) springer för glatta livet för att förhindra ett tredje världskrig. Inget nytt under solen men jösses vilken fart och fläkt!

M:I 4 är en mycket underhållande och välgjord actionfilm som t.om fick en gammal blase´ flimtittare som jag att spärra upp ögonen. Speciellt episoden i Dubai var hisnande. Jag får även erkänna att jag satt och skrockade till de småfjantiga skämten som dock är ack så viktiga i lättsamma actionfilmer. Filmen har tre akter; Moskva där storyn etableras, Dubai som i mina ögon är filmens höjdpunkt med fasadklättring, slagsmål och Cruise som springer i en sandstorm samt upplösningen i Indien. Att regissören Bird har ett förflutet vid Pixar råder det ingen tvekan om efter att ha sett slutfighten mellan Cruise och Nyqvist i ett parkeringshus. Inspirationen till den scenen torde Bird ha hämtat från finalen i Monsters Inc.Kombinationen av fart & fläkt samt bra skådisar gör att M:I 4 är en av de bättre actionfilmerna jag sett på senare tid.

Är det något jag kan vara kritisk till är det slutet som är lite väl smetigt och tillrättalagt samt att Michael Nyqvist som spelar skurken inte ges möjlighet att utveckla sin karaktär. Nyqvist har en handfull repliker resten av tiden ser han lite småfarlig ut och får bära på en väska. Jämför t.ex med Phip Seymour Hoffmans karaktär i M:I 3, där kan man snacka om en diabolisk skurk som ger en rysningar.

Jag hade en trevlig stund i biofåtöljen och ser gärna en femte del med samma gäng både bakom och framför kameran.

Regi: Brad Bird

Betyg: 8/10