Guardians of the galaxy vol 2 (2017 USA)

Peter Quill (Star Lord och hans vänner har det hektiskt. Yondu som de lurade i förra filmen jagar dem och man har även gjort sig ovän med rasen The Soverign då Rocket stulit en handfull värdefulla batterier från dessa guldfärgade utomjordingar. Mitt i allt detta så dyker Quills pappa upp och vill att  ska följa med honom till hans hemplanet. Det som till en börjar verkar bli en mysig familjeträff utvecklas till något helt annat då Star Lords fars planer uppdagas.

Det är inte filmens handlingen som är anledningen till att jag sitter med ett leende på läpparna under speltiden. Filmens styrka är att den har en hög ganska så enkelspåriga karaktärer som var för sig kanske inte är några manusmässiga mästerverk men tillsammans i grupp blir helheten av dessa tjommar desto större. Den andra anledningen är att filmen präglas av en iofs lättsam och enkelspårig men ändock skön humor. Guardians of the Galaxy är kort och gott en trevlig film som man blir glad av att se. Det är en film som roar ordentligt för stunden vare sig mer eller mindre och det är som jag brukar säga: Inte helt fel.

Däremot vet jag inte hur sugen jag är på att se en tredje del av dessa figurers öden och äventyr. Vem försöker jag lura, när det blir dags ( 2019/2020 ? ), så kommer jag naturligtvis att sitta i biomörkret. En del av skämten börjar nämligen bli lite uttjatade och karaktärerna är ganska så rigida i sin roller. Drax är inte med i matchen, Gamora irriterad etc men än så länge håller konceptet.

Filmen är definitivt sevärd, bara öppningsscenen är värd biljetten och på det stora hela finner jag nog att uppföljaren är aningens bättre än originalet.

Regi: James Gunn

Betyg: 7/10

Andra Filmspanares tankar om rullen

Fiffi

Sofia

Henke

Cecilia

Johan

Guardians of the galaxy (2014 USA)

guardiansofthegalaxyposterRedan tio minuter in i filmen börjar jag ångra kvällens val av film. Det är en enda röra, karaktärer introduceras kors och tvärs, platser och planeter nämns till höger och vänster och när Michael Rooker dyker upp på duken, blå som en smurf i ansiktet börjar jag fundera på hur lång tid det kommer ta innan min försvarsmekanism mot dålig film på bio kommer kicka in, dvs jag somnar. Men så händer något i filmen som gör att jag rätar på mig i sätet och sitter resten av speltiden med ett leende på läpparna hela vägen till extrascenen som dyker upp när eftertexterna rullat klart.

 

Guardians of the galaxy (GoG) är den senaste i raden av filmer baserade på Marvels serietidningsuniversum men till skillnad mot tidigare filmer utspelar sig handlingen (nästan) helt i rymden. Storyn kan nog bäst liknas med The Raiders of the lost ark men istället för arken är det ett litet silverklot som folk jagar kors och tvärs genom universum. Filmens hjältar är ett gäng udda individer som motvilligt måste samarbeta för att stoppa skurken Ronan the Accuser att lägga vantarna på klotet som innehåller ett mäktigt vapen. Som jag tidigare skrev är filmen knepig i början men när det  talande trädet Groot och den ettrige tvättbjörnen Rocket Racoon introduceras i det redan stora persongalleriet så vänder filmen. Plötsligt blev GoG rolig, jag satt och skrockade förnöjt och historien fick styrfart efter den otympliga och röriga inledningen.

GoG har både värme och humor, den är fartfylld men kanske inte så värst spännande. Det är en trevlig stund i biomörkret där (hör och häpna) 3D:n stundtals var riktigt bra. Filmen tappade en anings mot slutet dels för att den blev lite såsig och känslosam, personligen hade jag föredragit att man hållit sig med hejsansvejsan atmosfären som präglar historien ända in i kaklet. Jag var inte heller helt tillfreds med skurkarnas öde. Men det är kanske petitesser i sammanhanget. ActionLunkan som var mitt sällskap var lika nöjd.

Regi: James Gunn

Betyg: 7/10

Cliffhanger ( 1993 USA )

Både jag och Fiffi lider av en aningens höjdskräck. Efter att ha sett Vertige/High lane fick båda ett oförklarligt (?) behov av att se klättrarfilmen nr 1. Vad fiffi tycker finns här.

Filmbolaget Carolco hade två filmer på gång i början av 90-talet.  Dels en komedi med Sylvester Stallone och John Candy samt en actionfilm som skulle regisseras av Renny Harlin. Av olika anledningar lades båda projekten ned. När man nu satt med två arbetslösa stjärnor ( Harlin var en het, mycket het regissör under första halvan av nittiotalet ) varför inte kombinera Harlin och Stallone? Resultatet blev Cliffhanger.

Ett gäng skurkar lyckas nästan med en spektakulär kupp, nämligen att råna en flygade värdetransport på 100 miljoner $. Men bara nästan, tyvärr tappar de väskorna fulla av pengar ute i vildmarken. Lägligt nog störtar deras plan i samma område så nu gäller det bara att hitta de tre väskorna. Det är nu hjälten kommer in i dramat, Gabe Walker spelad av Sylvester Stallone. Gabe har arbetat inom räddningstjänsten i området men har ( naturligtvis ) en personlig tragedi i bagaget. Han misslyckades att rädda sin bäste väns flickvän och då vi har med Sly att göra bär han naturligtvis hela skulden för olyckan på sina massiva axlar. Skurkarna kidnappar hans numera f.d bästa vän för att leda dom till pengarna. Gabe satsar både liv och lem för att hitta pengarna och rädda sin vän.

Filmen är naturligtvis full av logiska luckor. Skurkarna som har utarbetat en smart kupp tappar av och till både sans och vett när manuset kräver det. Sly klättrar runt i de snöiga bergen endast iförd en tajt t-shirt så han ska kunna visa sina muskler. Kanske den manliga motsvarigheten till kvinnor som i tid och otid rycker av sig kläderna på vita duken? Japp det här är dumaction på högsta nivå men för en gångs skull så älskar jag det!

Skälen är många. Öppningscenen är en riktig nagelbitare den skulle definitivt hamna på en lista över de mest spännande scenerna jag sett. Det är ett ganska kompetent gäng skådisar som springer runt bland bergen. Michael Rooker spelar Gabes kollega, ledaren av skurkarna är John Lithgow, en roll som egentligen var vikt åt Christopher Walken men han hoppade av projektet. Lithgow är mycket bra som skurk han lyckas med konststycket att samtidigt vara både en iskall men samtidigt nervig mördare. Cliffhanger blir aldrig tråkig, hela tiden förändras situationen i filmen och övertaget mellan skurkarna och Gabe pendlar ständigt. Tempot är högt. Broar sprängs, det klättras uppför lodräta klippväggar, folk spetsatas på stalaktiter och helikoptrar kraschar.  Man lyckas även  med konststycket att för en gångs skull  inte gräva ned sig i påklistrad sentimentalitet vilket i det närmaste är standard i filmer av det här slaget. Full fart från början till slut och jag sitter glatt och flinar.

Regi: Renny Harlin

Betyget blir åtta skimrande ishackor.