Greed (2019 Storbr)

Den svinrike Sir Richard McCreadie ska ställa till med födelsedagsfest. Han har hyrt en grekisk ö för ändamålet och då festens tema är antiken håller man på att bygga en amfiteater och har tom med hyrt in ett lejon (makalöst uselt dataanimerat) som ska kämpa på arenan. Alla gäster ska glida runt i togas och hylla McCreadie är det tänkt. Nu blir inte det riktigt som planerat. McCreadie har hamnat i medialt blåsväder då han har tjänat sina stålar på sweatshops i södra Asien och dels sysslar med tveksamma penningtransaktioner vilket gör att en hel del kända gäster har plötsligt fått ”förhinder”. Lejonet verkar vara mer uppstoppat än levande, arean ser inte ut att bli klar till festen och en grupp flyktingar har slagit läger på ön vilket förfular inramningen till partyt. Det är helt enkelt upp till McCreadie att ordna allt till det bästa.

Michael Winterbottom brukar lyckas bra med sina filmer speciellt när han jobbar tillsammans med Steve Coogan. Naturligtvis är det Coogan som spelar den slemme kapitalisten McCreadie, en roll han är klippt och skuren för. Under filmens gång får vi följa förberedelserna inför festen och blir introducerade till McCreadie vänner och familj. Med jämna mellanrum ges tillbakablickar hur han skapade sin förmögenhet.

Det känns lite som att Greed är gjord med vänsterhanden. Handlingen puttrar på men speciellt minnesvärd är den inte. Coogan går på autopilot, förolämpar folk och är allmänt sliskig. Det blir en film där det mesta jag förväntat mig infrias och några större överraskningar bjuds man inte på. Men en oinspirerad film av Winterbottom är trots allt inte helt oäven speciellt om man jämför med annat som prånglas ut i facket komedi och även om Coogan går på autopilot är han förbaskat underhållande.

Resultatet blir lite av en besvikelse men helt missnöjd är jag inte.

Regi: Michael Winterbottom

betyg: 5/10

The Trip to Italy (2014 Storbr)

11178401_800Uppenbarligen uppskattade tidningen The Observer Coogan och Brydons artiklar om sin kulinariska resa i The Lake district och vill att paret ska göra än en resa men nu i Italien. Då Coogan har lite ledigt (senare kryper det fram att hans tv-serie blivit nedlagd) är tillfället väl valt för en tur på den italienska landsbygden i en mini cooper. Det blir som vanligt diskussioner om oviktiga ting t.ex vilken skådis som är den bäste Bond, om man kan gilla Alanis Morissette trots att man inte är en neurotisk tonårstjej, hur ska Alanis uttalas, varför Tom Hardy och Christian Bale talade så obegripligt i senaste Batman filmen och vilken kroppsdel man skulle äta på olika kändisar. Det enda man egentligen inte diskuterar ingående är det man har betalt att tala om – maten.

The Trip såg jag som tv-serie här skippade jag serien och hoppade direkt på filmen. Det har både sina för och nackdelar. Coogan och Brydon är roande skådisar men kanske inte jätteroliga komiker. Jag uppskattar deras tjafsande, småsinthet, verbala smånyp och diskussioner men i längden kan det bli lite för mycket. Precis när jag börjar känna mig lite rastlös så slutar filmen så den är perfekt avvägd i längd. Tv-serien kanske passar nog bäst om man inte ser den i ett svep.

Det jag gillar är att skådisarna spelar sig själva så filmen får en dokumentär känsla och jag sitter och undrar över hur mycket av deras riktiga personligheter som visar sig och vad som är fiktion. Jag hoppas verkligen att det är fiktionen som dominerar då de två framställer sig själva som småsinta, pinsamma och i det närmaste outhärdliga att umgås med. Coogan är den otrevligare av de två, han traskar genom livet och känner sig aldrig riktigt nöjd och missunnar andra (speciellt Brydon) framgång. Brydon å andra sidan kan inte föra en normal konversation utan har ett sjukligt behov av att utföra imitationer på kändisar när han talar. Det hade varit en rolig partyhöjare en eller två gånger – men konstant ? Jag hade strypt karln. Underbara miljöer, missunnsamma medelålders män, roande samtal och visuella rätter gör The Trip to Italy till en mycket trevlig film av lägga lite tid på.

Regi: Michael Winterbottom

Betyg: 7/10

24 hour party people (2002 Storbr)

b51562gqg4jUnder 80 och en bit in under 90-talet förgyllde staden Manchester musikvärlden med många bra band t.ex Joy Division, New Order och Happy Mondays. Filmen 24 hour party people berättar om den här perioden i Manchester. Nu är det som så att filmen inte är en rakt berättad story, det en sorts metafilm där huvudpersonen skivbolagsdirektören/managernTony Wilson ger sin version av händelseförloppet. Wilson var en lokal programledare som blev ”frälst” av den nya musiken som spelades på stadens klubbar och startade skivbolaget Factory samt nattklubben The Hacienda. Wilson kombination av vilda ideer och noll koll på ekonomi gör att man blir smått förundrad att Factory inte gick i konkurs på stört. Ett exempel på Wilsons oförmåga att sköta sina affärer är världens mest sålda maxisingel Blue Monday där varje såld skiva var en förlust för Factory då skivkonvolutet var dyrare att producera än vinsten på var såld singel. Detta var bara en av många märkliga och kanske inte helt sanna historier om musikscenen i Manchester. Wilson vänder sig ett par gånger under speltiden direkt till tittarna och förklarar att allt kanske inte stämmer med verkligheten men varför förstöra en god historia?

När det rör sig om metafilmer funkar det oftast inte för mig, det känns ofta lite larvigt samt att det krossar lite av filmens illusion av verklighetsflykt för mig. I 24 hour party people funkar det dock ypperligt. Vad som är sant eller inte vet jag inte riktigt men det spelar ingen större roll då det är mycket underhållande skrönor om besynnerliga karaktärer som visas. Om man känner till lite om banden och en del av historien kring Manchester är det till en stor fördel då det är en strid ström av personer och händelser som presenteras för tittarna Filmen kan nog kanske kännas vara en aning rörig. Naturligtvis blir också filmen bättre om man gillar musiken från den här tiden samt skådisen Steve Coogan som spelar Tony Wilson då man i rejäla doser får ta del av båda fenomenen under filmens gång.

Regi:  Michael Winterbottom

Betyg: 8/10

 

 

Tristram Shandy (2005 Storbr)

Vanligtvis är jag inte så förtjust i filmer som handlar om filminspelningar åtminstone inte inom komedigenren. Anledningen till min ovilja är att ofta känns berättelserna lite väl interna och många skämt faller platt då de verkar rikta sig till folk som är involverade i filmbranschen. Naturligtvis finns det undantag, Tristram Shandy är ett. Filmen börjar med berättelsen om Tristram Shandy för att efter en stund övergå till att handla om filminspelningen av boken. Romanen som ligger som förlaga till filmen anses f.ö vara ofilmbar då berättelsen utkom på 1700 talet i 9(!) delar. Huvudpersonen Tristram gör först entre´ i bok nummer fyra. Om nu någon undrar? Nej jag har inte läst böckerna.

Om man gillar Tristram Shandy eller inte står nog och faller med om man gillar Michael Winterbottom som är regissör och Steve Coogan som spelar både sig själv och karaktären Tristram. Gör man inte detta rekommendar jag att man tittar på något annat. Vi som däremot finner både Coogan och Winterbottom roliga har en högtidsstund framför oss.

Det jag finner roligt är främst konkurrensen mellan Coogan och hans motspelare Rob Brydon. De tjafsar sig igenom hela filmen, det bråkas om kameravinklar, höjden på klackarna och vem som ska göra entre´först i ett rum. Som om nu inte detta skulle räcka så limmar de båda på en stackars scripta i filmteamet. Coogan och Brydon är kort och gott två ganska småaktiga och pinsamma figurer. Filmen är mycket lik Winterbottoms tv-serie The Trip där skådespelarna spelar sig själva men i en, får vi hoppas, lite skruvad version. Kanske inte en film som lockar till gapskratt då humorn ligger mer på det subtila planet där det är försynta men giftiga kommentarer som vävs in i till synes artiga fraser och kollegiala råd som är den stora behållningen.

Regi: Michael Winterbottom

Betyg: 9/10