Austin Powers: International man of mystery (USA 1997)

austin_powers_hemlig_internationell_agentOm fenomenet Austin Powers kan man säga ganska mycket. Det är åtminstone i mitt hem en antingen eller film. Min fru hör till den senare kategorin och lämnar rummet när det vankas film om agenten med de dåliga tänderna. Personligen är jag mer än nöjd.  APIMOM handlar Storbritanniens störste agent på 60-talet, Austin Powers. När hans nemesis Dr.Evil flyr fryser man ned Powers för att ha honom i beredskap om Dr. Evil återkommer vilket han också gör på 90-talet. Handlingen är egentligen inte så mycket att orda om då den mest är en ursäkt för att fylla 90 minuter av skämt  av högst varierande kvalitet skrivna av Mike Myers som även spelar både Powers och Dr. Evil.

Jag vet att APIMOM inte är en speciellt bra film, många av skämten är riktigt usla, manuset sisådär men filmen har något som gör att jag fastnar. För det första har Myers bakat in filmen i en 60-tals nostalgisk känsla som jag har svårt att motstå. Design, musik, färger och andra små detaljer gör att filmen tilltalar mig visuellt. För det andra verkar man inte ha haft några hämningar utan kör bara på med en massa skämt utan någon som helst känsla för god smak eller vad som är politiskt korrekt. Det sistnämnda känns befriande då de flesta mainstream komedier av idag är så förtvivlat ängsliga för att stöta sig med någon.

APMOM är som att åka berg och dalbana ena sekunden sitter jag skrockar för att i nästa famla efter skämkudden. Scenerna med Dr.Evil (vars karaktär är baserad på Donald Pleasences gestaltning av Blofeld i Bondfilmen You only live twice) är filmens bästa då karaktären är fullkomligt sanslös och helt oberäknelig. Det är som sagt inte mycket till handling men filmen kommer långt på känsla, skämt och design. Jag slutar som jag börjar: Austin Powers är inte för alla men för mig duger filmen gott.

Regi: Jay Roach

Betyg: 6/10

Cabaret (1972 USA)

1972_CabaretDagens film har jag skrivit om tidigare här på bloggen men kände att det var dags för en återtitt. Den här berättelsen finns i flera olika versioner både som scenmusikal och som vanlig spelfilm men då under namnet I am a camera som i sin tur är baserad på en bok skriven av  Christopher Isherwood. Fosses version bygger till stor del på musikalen men man skrev till en del sångnummer och strök andra.

Cabaret utspelar sig i Berlin 1931, en historiskt mycket intressant tid. Tyskland under Weimarrepubliken kan bäst liknas vid hela havet stormar: Upplopp, kommunister, nazister, smårevolutioner, seriemördare och ett spännande kulturliv. Mitt i allt detta anländer den något försynta Cambridgestudenten Brian Roberts. Han ska skriva på sin avhandling samtidigt som han försöker tjäna en slant på att lära tyskar det engelska språket. Brian blir granne med den amerikanska sångerskan Sally Bowles.  Sally kan sägas vara Brians motsatts. Hon är en person som kräver ständig uppmärksamhet, lever i total förnekese och är egocentrisk som få, kort och gott en asjobbig person vars sällskap jag inte skulle stå ut med i fem minuter. De två inleder en kärleksaffär och när de blir bekanta med adelsmannen Maximillian utvecklas det hela till ett triangeldrama.

Det här är ingen musikal av det vanliga slaget där folk brister ut i sång helt plötsligt istället ”avbryts” filmens handling av att vi får se sånger som framförs på Kit Kat club där Bowles arbetar. Sångerna är oftast en kommentar till det som händer i filmens handling. Vill man ha en renodlad musikal får man söka sig annorstädes men jag anar att detta upplägg kan passa de personer som inte är så förtjusta i genren då Cabaret har ett rejält genomarbetat manus som inte är utfyllnad mellan sångerna det är som så att filmens cabaretnummer förstärker berättelsen. Den enda sången som inte utspelar sig på Kit Kat club är den rysliga men skickligt iscensatta  Tomorrow belongs to me som effektivt visar nazisternas växande makt.

Cabaret är inte någon trevlig film. Folk är trasiga i själen, artisterna på Kit kat club är inte speciellt glamorösa och publiken ganska sliten. Cabaret har en atmosfär av undergång över sig. Mitt i detta har man Sally som desperat försöker förneka den verklighet hon lever i genom att ta livet med en falsk axelryckning . Hennes sista sångnummer klingar falskt när hon sjunger att livet är som en cabaret.  Michael York som spelar Brian passar bra i rollen och Joel Grey fick en mycket välförtjänt Oscar för sin roll som konferencier på nattklubben. Liza Minelli är väl filmens svaga kort, hon sjunger bra men hennes karaktär är väldigt påfrestande och irriterande i längden. Jag gillade filmen en anings bättre vid den här sittningen det kanske beror på att man tyvärr märker att historien är på väg att upprepa sig med stöveltramp och ohälsosam nationalism både här och där i vårt land och Europa.  Sofia har troligen sett en avsevärt trevligare film men jag anar att den filmen inte kommer dyka upp på den här bloggen av skäl ni nog kommer förstå när ni läser om hennes val.

Regi: Bob Fosse

Betyg: 8/10

Cabaret (1972 usa)

Året är 1931 och den unge professorn Brian reser till Berlin för att undervisa i engelska. Väl på plats inleder han ett kärleksförhållande med cabareartisten Sally. När paret stiftar bekanskap med en rik tysk utvecklas förhållandet till ett triangeldrama och i bakgrunden växer sig nazisternas makt allt starkare.

Cabare står och faller med en person: Liza Minelli. Gillar man henne är det en fantastisk film personligen tycker jag att hennes rollfigur är oerhört påfrestande (elaka tungor menar att hon spelar sig själv) och jag skulle inte stå ut med hennes sällskap i en minut. Men i ärlighetens namn är det svårt att tänka sig filmen utan Minelli. Det som lyfter filmen är tre saker: Musikalnumren är otroligt bra man får ett pärlband av hits t.ex Cabaret, Mein Herr och Money Money, Joel Grey som cabarens konfiencer samt nazisternas ökande inflytande under filmens gång vilket ger berättelsen en ångestfylld touch. Jag är kanske lite frikostig med betyget men studtals är filmen riktigt bra. Nedan är ett klipp från filmen som jag finner riktigt obehagligt trots den rurala inramningen.

http://www.youtube.com/watch?v=bs5bnVoZK4Q&feature=related

Regi: Bob Fosse

Skådespelare: Michael York, Liza minelli

Betyg: 7/10