Venom (2018 USA)

Den något halvsunkiga men rättrådige reportern Eddie Brock får en chans att intervjua ägaren till det skumma företaget Life foundation som sysslar med både rymdfart och läkemedel. Brock går på för hårt under intervjun och står plötsligt utan lägenhet, jobb och flickvän. Desillusionerad gör han ett sista försök med att avslöja företaget, något som förändrar hans liv då han blir infekterad av den utomjordiska symbioten Venom. Nu får Brock fightas mot ett företag som vill ha tillbaka sin utomjording, Venom som anser att den har makten över Brocks kropp samt att i farten hindra mänsklighetens undergång.

Jag var lite avvaktande i min väntan på denna film, dels då trailern var si så där och jag tvekade om Venom skulle kunna bära en hel film. På plussidan fanns att Eddie Brock spelades av världens bästa skådis Tom Hardy. Slutresultatet blir att filmen duger, vare sig mer eller mindre. Hardy är som vanligt lysande, det är en del actionscener som ökar pulsen men det är inget man inte sett förut och som allt som oftast så blir det en film duger för en stunds förströelse. För att släcka min törst efter att få se Hardy på vita duken funkar filmen men det finns säkert bättre actionrullar att glo på om det nu är det man är ute efter.

Regi: Ruben Fleischer

Betyg: 5/10

Annonser

The Greatest showman (2017 USA)

Barnum kommer från fattiga förhållanden men lyckas förverkliga sina drömmar då han öppnar en spektakulär show i New York i slutet av 1800 talet. Han bjuder sin publik på vilda djur, dvärgar, skäggiga damer och annat smått och gott. Tråkigt nog så ses inte hans show med blida ögon av vare sig societeten som anser den inte vara fin nog eller delar av befolkningen som blir obekväma av showsällskapet då de ser annorlunda ut. I ett obetänkt beslut för att bli respektabel kontrakterar Barnum sångerskan Jenny Lind för en turné, ett beslut som kan kosta honom både sin show och familj.

Jag gillar musikaler, när folk tar ton i tid och otid i en film är halva slaget vunnet. Däremot är det inte alltid man lyckas med att i samma film ha med både snygga dansnummer och bra låtar. Denna kombination kan många gånger vara svår att uppnå ofta får jag den ena (Cabaret – låtarna) eller det andra (West side story – dansnumren) men av och till blixtrar det till t.ex Singing in the rain eller La La Land. Nu kan jag även sälla The Greatest Showman till denna skara. När jag såg filmen hade jag tänkt att kolla in någon halvtimme då timmen var sen för att klämma resten av filmen vid senare tillfälle men jag blev sittandes kvar speltiden ut alldeles förtrollad.

Jag har ingenting att invända, inte en låt eller dansnummer var överflödigt, skådisar och miljöer var top-notch och man lyckas även med slänga in ett och annat fint budskap om b.la allas lika värde som vi alla vet är den rätta vägen att gå men ack så svår att följa. I.o.f.s var budskapet övertydligt men det gled liksom in i handlingen ganska så smidigt så jag slapp sitta och känna att det kördes ned i halsen på mig – något som sker allt för ofta. Jag är snål och sätter en 9/10 men det betyget lär höjas vid en omtittning för denna film har jag inte sett för sista gången.

Regi: Michael Gracey

Betyg: 9/10

United states of Leland (2003 USA)

28210423Den här filmen har en rolluppsättning som få: Kevin Spacey, Michelle Williams, Lena Olin, Don Cheadle och sist men inte minst Ryan Gosling som den djupt störde ynglingen Leland.

Leland utför ett vansinnesdåd då han mördar sin flickväns utvecklingsstörde lillebror. Leland verkar vara helt oberörd över vad han gjort. I ungdomsfängelset börjar hans lärare tala med honom för att försöka förstå Lelands motiv. Det är inte bara av altruistiska skäl som läraren vill hjälpa den unge brottslingen. Läraren hoppas på att kunna samla material till en bok och därigenom få ett genombrott som författare.

United states of Leland är ingen dålig film men den faller på att den vill lite väl mycket. Vi har Lelands föräldrar som får leva med att de har en son som är en mördare, vi har Lelands före detta flickvän som missbrukar heroin, vi har läraren som är otrogen mot sin flickvän. Som om inte detta skulle räcka så får vi även följa familjen till den mördade pojken som krackelerar och slutligen har vi dramats huvudperson Leland som ska få sin historia berättad. Det säger sig självt att filmen bara touchar på ytan över alla de inblandades elände här i livet. Jag kom aldrig någon av personerna in på livet och hade svårt att finna fokus i den här eländesberättelsen. Nu har i och för sig denna uppvisning i spridda personers misär en poäng och filmen lyfter lite den sista kvarten då Leland öppnar sig och förklarar hur han ser på världen. Han har en vriden logik men ändock logisk på något bakvänt vis. Tyvärr är det alltför lång väntetid i nittio minuter för en bra sista kvart.

Regi: Matthew Ryan Hoge

Betyg: 4/10

My week with Marilyn (2011 Usa/Storbr)

New Poster of My Week with Marilyn1956 bestämde man sig för att spela in filmen The Prince and the Showgirl i Storbritannien. Genom att sammanföra den store skådespelaren Laurence Oliver och den populära Marilyn Monroe var nog förhoppningarna stora på att det skulle bli en succe´. Nu blev det inte en lättsam och oproblematisk filminspelning. Oliver och Monroe gick inte speciellt bra ihop. Oliver hade lärt sig yrket på teaterscenen medan Monroe var anhängare av Stanislavskis metod. Metoden går i stora drag ut på att en skådespelare ska leva sig in i sin karaktär. B.la Brando, Pacino och D.D Lewis är anhängare av denna skola där man riskerar att går till överdrift i sitt arbete som skådis.

Monroe vars äktenskap med författaren Arthur Miller var komplicerat. B.la anklagade hon Miller för att studera henne till sitt nästa litterära projekt. Monroe känner sig obekväm i situationen och kan inte ”finna” sin karaktär. Hon kan inte passa tiderna och bryter ihop av och till samtidigt som Oliver närmar sig ett sammanbrott. Turligt nog har ynglingen Colin Clark lyckats tjata sig till en plats som allt i allo under filminspelningen. Av en slump blir han utsedd till Monroes inofficiella assistent och har ett enda uppdrag; Se till att stjärnan genomför filmen. My week with Marilyn bygger på sanna händelser och till grund för filmen ligger Clarks dagboksanteckningar.

Jag blev positivt överraskad av My week with Marilyn. Det jag först kände var att filmen kändes ganska onödig, en film om en filminspelning med en död stjärna. Känslan av att man försökte klämma ur lite mer pengar ur legenden Monroe var ganska påtaglig. Tack men nej tack!  Men tack vare bra skådisar bla Branagh (Laurence Oliver) och Michelle Williams (Marilyn Monroe) och en historia som mot min förmodan grep tag i mig kom mina negativa förväntningar på skam. Det tog inte lång stund innan jag glömde bort att det är Williams som spelar Monroe och snart har jag även glömt bort att jag kollar in en film som ska föreställa sent femtiotal. Filmen lyckas sudda bort gränsen mellan verklighet och fiktion. My week with Marilyn är en trevlig film men  med facit i hand är den även lite vemodig. Monroe tog livet av sig 1962 och kan nog sägas vara ett offer för industrin.I filmen framgår det att skådespelerskan inte är en individ utan en produkt som ska saluföras paketerad och klar till allmänheten. Trots detta i åtanke när jag ser filmen är det en trevlig och välgjord bagatell.

Regi: Simon Curtis

Betyg: 7/10

Blue Valentine ( 2010 USA )

Blue Valentine ? Det kanske är en sån där myspysig film som förra årets Valentines day ( som jag inte orkade se klart pga av alla sura uppstötningar jag fick ) tänker en del biobesökare och traskar in i biomörkret med ett förväntansfullt leende på läpparna. Personer med den inställningen lär bli brutalt överraskade. Blue Valentine är något så ovanligt som ett realistiskt kärleksdrama där man för en gångs skull kan leva sig in i karaktärerna och deras vardagsmödor på duken.

För ett tag sedan såg jag troligtvis en av årets sämsta filmer ,nu någon vecka senare har jag med ganska stor säkerhet sett en av årets bästa filmer. Jag har inte sett alla filmer som var nominerade för bästa film men det är en smärre skadal att bagateller som The Fighter fanns med bland nomineringarna när Blue Valentine lyste med sin frånvaro.

Michelle Williams och Ryan Gosling som spelar paret Cindy och Dean gör ett fantastiskt jobb. Williams fick en nominering men att Gosling inte var bland nominerade är en gåta som kommer gäcka mig lång tid framöver. Williams har jag inte sett så mycket av tidigare men Gosling blir bara bättre och bättre och vill ni se en mysig och trevlig film med Gosling slår jag ett slag för Lars and the real girl.

Om filmen går upp på er lokala biograf välj då denna framför Big Mommas: Like Father, Like Son, jag lovar ni kommer inte ångra er. En varningens ord på vägen. När eftertexterna rullar sitter jag med en klump i halsen, sten i bröstet och fuktig blick.

Regi: Derek Cianfrance

Betyg: 10/10 där satt den!