Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings (2021 USA)

”You can tell me on the flight”. Denna till synes oskyldiga replik sänkte MCU:s senaste film rejält. Där och då insåg jag att jag skulle få dras med huvudpersonens asjobbiga sidekick resten av filmen. Akwafina heter människan ifråga och har på något vis lyckats dupera filmbolagen att hon är skådis. Hon kan bäst beskrivas som den kvinnliga motsvarigheten till Chris Rock och har begåvats med en irriterande röst samt ett samt har ett minspel som lockar till våld.

Filmen blir inte heller bättre av att man av outgrundlig anledning valt en skådis i huvudrollen som är ungefär lika karismatisk som Tomas Östros. När filmens sista trekvart utvecklas till en fantasyfest som skulle kunna platsa i valfri Harry Potter film är det bara att inse att Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings hör till en av de sämsta MCU filmerna.

Det finns dock några försonade drag. Filmen är snygg och jag gillade fighterna. Övriga skådisar funkar helt ok där både Michelle Yeoh och Tony Chiu-Wai Leung levererar även den för mig okända skådisen Meng’er Zhang i rollen som Shang Chis syster sköter sig och är en avsevärt mer intressant rollfigur än dramats huvudperson. Positivt är även att man reder upp röran med The Mandarin från den hiskliga Iron man 3 samt att man gör kopplingar bakåt ända till första MCU filmen. Simpelt kanske men det gör att Marvel Universumet växer en smula.

Jag inte är speciellt förtjust i alternativa verkligheter, dimension och tidsresor när det rör superhjältar. Personligen föredrar jag lite mer ”down to earth” berättelser om man nu kan tala om detta när det handlar om superhjältar vilket gör att Phase 4 känns ganska så ointressant för mig. Redan nästa rulle The Eternals har man grävt djup i serietidningstunnan men man kan alltid hoppas på ett mirakel. MCU har överraskat mig positivt tidigare och jag hoppas de kommer göra det igen. Starten och fortsättningen av Phase 4 bådar tyvärr inte gott men ingen blir gladare än jag om jag har fel.

Regi: Destin Daniel Cretton

Betyg: 3/10

Gunpowder Milkshake (2021 USA)

Lönnmörderskan Sam dödar en person för mycket under ett uppdrag. Hon får ett nytt uppdrag för att rätta till till misstag. Även denna gång går det galet och på köpet får hon sitt offers unge på halsen. Två fel på raken gör att Sam nu är fritt vilt och det är en hel del människor som vill se henne död. Sam får dock hjälp från ett oväntat håll nämnligen sin mamma.

Gunpowder milkshake har ungefär samma handling som John Wick med den skillnaden att man kastat in lite mer humor. Hade filmen kommit för säg sisådär 10 – 15 år sedan hade den nog känts fräschare och tom lite nyskapande men i dagsläget när det går tjugo filmer av den här sorten på dussinet krävs det lite extra för att filmen ska sticka ut ur mängden. Det är slowmotion tonsatt till musik, splatter och folk tål stryk bortom alla gränser. Är man per automatik förtjust i genren lär man absolut inte bli besviken. Det är på inga vis en dålig film inom sitt gebit men den passade inte mig för ögonblicket. Det fanns dock ett och annat jag gillade.

Två fighter i filmen är värda titten den ena därför den är både påhittig och ganska så rolig, den andra då det är en snyggt koreograferad shootout i slowmotion. Skådisarna var helt ok med ett undantag: Lena Headey verkar bara ha ett ansiktsuttryck som förmedlar en mix av att hon hör dåligt samt lider av kronisk värk. Lägg även till att hon  väser/viskar fram sina repliker så blir skådisen trist i längden.

Naturligtvis planeras det för en uppföljare……….

Regi: Navot Papushado

Betyg: 4/10

 

True legend (2010 Kina)

11625_posterSu Can och Yuan har vuxit upp tillsammans som bröder men inte under de släktförhållanden man vanligtvis är van vid. Sus far har dödat Yuans pappa då han utövade en ond variant av kampsport men han skonade dennes barn som han adopterade. Su gifte sig med Yuans syster och Yuan ruvar naturligtvis på hämnd. Innan jag rett ut allt och begripit hur alla inblandade förhåller sig till varandra har det gått en stund in i filmen och Yuan hunnit fått sin hämnd. Su överlever attacken och planerar att ge igen.

Det kan låta rörigt men True legend är trots allt en relativt rak hämndhistoria. Det är en hel del coola fighter men det är mer fantasy än realism då folk flyger än hit och dit och använder sig av magi när de strider. Trist nog använder man sig av ganska mycket CGI vilket drar drar ned helhetsintrycket. Jag har märkt att man på senare allt mer använder sig av detta även i Kinesiska filmer vilket är synd då CGI oftast ger ett plastigare intryck.

True legend funkar fint bara man tar sig igenom den något röriga inledningen. Möjligtvis kunde man ha skippat filmens sista tjugo minuter där historien tar en annan väg och känns lite malplacerad. Fast då hade man inte fått med legendaren David Carradine i en av sina sista roller.

Regi: Woo-Ping Yuen

Betyg: 6/10

Bondtema: Tomorrow never dies ( 1997 Storbr/USA )

 Goldeneye gjorde bra ifrån sig på biograferna och man ville få ut en ny film om 007 ganska snabbt. Först skulle handlingen kretsa kring Storbritanniens överlämnande av Hong-Kong men man övergav den iden delvis p.g.a. att historien blev alltför tidsbunden. Slutresultatet blev en film som påminner något om The Spy who loved me samt You only live twice. Skurken heter Elliot Carver och han driver ett stort mediaimperium. Carver försöker få till en militärkupp i Kina och fixar detta genom att hetsa Kina och Storbritannien mot varandra b.la med hjälp av sitt gigantiska medieimperium och ett stealthfartyg som osett beskjuter kinesiska flygplan och sänker brittiska båtar. Som tack för hjälpen kommer Carver få exklusiva media rättigheter i Kina under hundra år av kuppmakarna. I vanlig ordning är skurken dålig på att sopa igen spåren efter sig och snart har han 007 i hälarna. Bond slår sig samman med den kinesiske agenten Wai Lin för att stoppa Carver innan krig bryter ut.

Q och Bond testar den fjärrstyrda bilen som blev filmens "snackis"

Judi Dench, Pierce Brosnan, Samantha Bond och Joe Don Baker återvände i sina roller från Goldeney till Tomorrow never dies som egentligen skulle ha hetat Tomorrow never lies men ett feltryck fick den verkan att man bytte namn då man troligen ansåg att dies lät lite mer spännande än lies. Tomorrow är f.ö. namnet på Carvers tidning i filmen. Detta skulle bli den första Bondfilmen utan Albert Broccoli som avled 1996. För produktionen stod hans dotter Barbara.

Brosnan och Yeoh på flykt från Carver.

I rollerna som skurkar hittar vi Jonathan Pryce som Elliot Carver. Han sköter jobbet bra, det verkar som att skådespelaren Pryce verkilgen gillar att spela skurk. Carver nästan lite för ond då han är snubblande nära till att bli en karikatyr av en Bondskurk. Sir Anthony hade tillfrågats än en gång men tackat nej. Personligen tror jag Hopkins skulle passa ganska bra som Bondskurk med sitt överspel, roande skulle det i alla fall bli. Gotz Otto som spelar Carvers tyske underhuggare Stamper är däremot en ganska trist figur. Vi har sett den här schablonskurken alltför många gånger tidigare och man tycker manusförfattarna kunnat komma upp med något bättre. Både Henry Gupta (Ricky Jay) och Dr.Kaufman (Vincent Schiavelli) är avsevärt intressantare skurkar än den blonderade Stamper. De hade gott kunnat få mer speltid.

Karaktären Carver skapades troligen med den nyss avlidne tidningskungen Maxwell i åtanke.

Carvers fru Paris spelas av Teri Hatcher b.la känd från Tv-serierna Desperate housewives och Lois & Clarke. Paris har tidigare haft en romans med Bond. Precis som i Goldeneye försöker man ge Bond en bakgrund. Det hade varit intressantare om man plockat upp någon motspelerska från en tidigare Bondfilm t.ex Maryam d’Abo från The Living daylights. Den kinesiska agenten Wai Lin spelas av Michelle Yeoh som först hade namnet Lin Pow men påpekade för filmteamet att Pow betydde bakdel på kinesiska därav namnbytet.Michelle Yeoh spelar rollen som Wai bra men det är inte direkt någon kemi mellan Brosnan och Yeoh så när det blir dags för det obligatoriska hånglet i slutet blir man aningens förvånad då agenterna verkat hållit sin relation strikt professionellt. En jämförelse mellan Moore & Bach i The Spy who loved me där Moore nästan glömmer bort sitt uppdrag i jakten på att få Bach i säng visar tydligt att det är andra tider i 007:s värld. Det fanns planer på att starta en filmserie om agent Wai Lin men de verkade stanna på planeringsstadiet.

Den ytterst obehaglige Dr. Kaufman

Tomorrow never dies är helt finansierad med produktplaceringspengar. 100 miljoner $ lyckades man skrapa ihop och visst märks det vilka företag som har chippat in med stålar. Avis, BMW, Ericson, Smirnoff m.fl. Tack och lov är reklamen inte lika klumpigt gjord som i Goldeneye så den stör inte lika mycket eller så har jag vant mig. Roger Spottiswoode var regissör då Campbell tackade nej till att regissera filmen.  David Arnold gjorde musiken och det är ett lyft jämfört med förra filmens magplask även om Tomorrow never dies inte ståtar med ett av seriens mer minnesvärda soundtrack.  Titellåten sjungs av Sheryl Crow och den är ganska bra däremot är förtexterna riktigt fula med tjejer täckta av kretskort (?). Pulp hade först blivit tillfrågade men deras bidrag dög tydligen inte.

Filmen helt ok för att vara en Bondfilm. Den hör till en av de mer fartfyllda filmerna i serien, kanske nästan för fartfylld då man knappt får en chans att pusta ut mellan alla slagsmål, fordonjakter och stuntscener. Filmen innehåller många snygga actionscener. Jag gillar biljakten där Bondstyr sin bil (BMW) med hjälp av sin mobil (Ericson) och slutligen kraschar bilen i uthyrningsfirman Avis kontor, se där åtminstone tre produktplaceringar i en scen. Även början är spännande med terroristbasaren där Bond får förhindra en kärnvapenexplosion. Många bra stunts och fartfyllt som sagt men efter ett tag blir det lite väl mycket skjutande och man kanske skulle ha slagit ned på takten lite. Speciellt slutstriden är ett evinnerligt skjutande och pangande och är inte speciellt spännande. Att det förkommer en och annan logisk miss i filmen som en del retar sig på har jag faktiskt överseende med det är ändock agent 007 vi talar om och excesser som förekommit i bla Moonraker och Octopussy slipper vi.

Bonds gamla flamma Paris Carver.

Bästa kommentaren? M tjafsar med en militär:

Roebuck: With all due respect, M, sometimes I don’t think you
have the balls for this job.
M: Perhaps. But the advantage is that I don’t
have to think with them all the time.

Det verkar som att M får de bästa kommentarerna men det är Dench värd.

Regi: Roger Spottiswoode

Det blir sex stycken godkända martinis.

Sunshine (2007)

sunshineSolen håller på att slockna och mänsklighetens sista hopp står till besättningen på rymdskeppet Icarus II. De skall frakta en bomb som skall sprängas i solens inre för starta stjärnan igen. Sju år tidigare hade man skickat ett rymdskepp med samma uppdrag men kontakten bröts och de har inte hörts av sedan dess. När Icarus II efter en 16 månader lång resa närmar sig solen mottar man en nödsignal, den visar sig vara från Icarus I.

Många kan tycka att filmen kan verka lite spretig,är det  action eller psykologiskt drama? Den är nog lite av varje  men framförallt är det en otroligt vacker film med en fantastisk skådespelarensemble och ett genomarbetat manus. Möjligtvis kan man tycka att filmens ändrade ton och stämning den  sista halvtimmen känns onödig men det är i mina ögon en petitess. En film jag varmt rekommenderar!!

Regi: Danny Boyle

Skådespelare. Cillian Murphy, Cliff Curtis, Rose Byrne, Chris Evans.

Betyg: 10/10