Quick (2019 Sverige)

Tomas Quick, Sätermannen, Sture Bergwall, kärt barn har många namn. Det var dock under det första namnet han blev rikskändis. Quick erkände en hel hög av mord under sin tid på Säters sjukhus och då polisen och terapeuterna verkade vara lika tokiga som Quick köpte de hans erkännanden rakt av. Detta ledde till att han dömdes för åtta mord. Det gick några år men så började reportern Hannes Råstam nysta i fallet och upptäckte att det var en hel del som inte stämde. Råstams idoga arbete resulterade i en av Sveriges största rättsskandaler där alla domar revs upp och Quick sattes på fri fot. Filmen Quick handlar om Råstams arbete.

Det finns en hel del i detta fall som är så bisarrt att jag för mitt liv inte kan begripa att det kunde ske. Galna terapeuter, poliser som är bortom allt vad kompetens heter och som grädde på moset troligen Sveriges sämsta försvarsadvokat Claes Borgström. Om det funnits det minsta sans eller vett hade denna historia kvävts i sin lida. En rolig fotnot är att Sveriges enda levande orakel, Leif G.W Persson snabbt var ute och hävdade att hela Quickhistorien var nys och hade tankar på att skriva en bok om eländet men Råstam hann som sagt före.

Filmen som sådan är välproducerad och man har fått med huvudpunkterna i berättelsen. Skådisarna är bra och berättelsen flyter på fint. Det kan möjligen vara lite knepigt att att komma in i handlingen till en början om man inte har några förkunskaper då filmen börjar lite mitt i handlingen dvs efter att Quick blivit dömd och suttit inspärrad några år. Jag anar dock att filmmakarna bedömer att de flesta över 30 vet vem Quick var/är. Det enda som var lite larvigt var att man försöker skänka filmen lite ruggigare stämning. Det är ingenting annat än ett drama men filmmakarna gör sitt bästa för att låta filmen få en aura av någon avart av När lammen tystnar. Säkerligen ett försök att sälja in filmen till en bredare publik.

Regi:Mikael Håfström

Betyg: 6/10

Escape plan (2013 USA)

escape_plan_xlg1Ray Breslin livnär sig på att testa säkerheten på olika fängelser. Det går närmare bestämt ut på att han låtsas vara fånge och fördriver sin vistelse med att hitta brister i anstaltens rutiner och byggnation. När detta är gjort rymmer Ray för att sedan gå igenom anstaltens svagheter tillsammans med en förnedrad fängelsechef. När Ray får ett erbjudande om att testa ett fängelse som ska vara idiotsäkert tackar han något motvilligt ja till förslaget. När det är dags att rymma inser Ray att han hamnat i en fälla och tanken är att han ska ruttna bort i fängelset. Han tar hjälp av en fånge, Emil Rottmayer, och tillsammans planerar de sin flykt.

En film med både Stallone och Schwarzenegger är svår att motstå om sedan handlingen inkluderar en fängelserymning blir filmen oemotståndlig. Gubbarna är vid god vigör och de gör det de ska. Fängelset med sina genomskinliga glasburar och vakter med svarta plastmasker är coolt men filmen lider av två fel. Det ena är att fängelset som påstås vara omöjligt att rymma ifrån har så många brister och fel att det inte känns som en speciellt intellektuell utmaning att rymma. Istället blir det med hjälp av vapen och muskelkraft som rymningen sker  Jag hade hoppats mer på en hjärnornas kamp istället för en styrkeuppvisning. Men å andra sidan kanske det är för mycket att begära när både Sly och Arnie är med i filmen, två skådisar som inte direkt är kända för sina komplicerade historier.

Det andra problemet är att filmen tyvärr inte är speciellt spännande ja den är t.om lite småtrist. Jag vet inte riktigt vad det beror på men berättelsen bara mal på och jag upplever den som lite stillastående trots skottlossning, dåliga one-liners och slagsmål i fängelset matsal där fångarna fritt kan sitta och bygga ihop sextanter och planera sin flykt. Världens säkraste fängelse? Pyttsan! Men jag ser med förväntan fram till nästa film med de båda 80-tals ikonerna för det är lite mysigt att se de båda på stor duk. Sly kommer med Grudge match som verkar så idiotisk att den nog är bra och Arnie i zombieskräckisen (?) Maggie.

 

Regi: Mikael Håfstöm

Betyg: 4/10

The Rite ( 2011 USA )

En bit in i Mikael Håfströms senaste amerikanska alster The Rite börjar följande fiktiva konversation utspelas i mitt huvud:

Telefonen ringer.

– Håfström.

-Hafstrom?

– Ja vem talar jag med?

-Det här är Sir Philip Anthony Hopkins. Jag har ett par ideer om den nya filmen vi ska göra.

– Eh ja ?

– Jo jag läste manus och det känns som att du inte riktigt utnyttjar min potential som skådespelare.

-??

-Jag fick oscar för rollen som Hannibal Lecter i The Silence of the Lambs. Mitt porträtt av Hannibal är numera legendarikt och när jag läste manus tyckte jag att rollen som fader Lucas kunde bättras på lite. Jag kan det här med att improvisera fram roller, de bästa bitarna av mitt  porträtt av Hannibal Lecter bygger helt på min egen tolkning och improvisation av rollen.

– Jag tror inte att jag riktigt hänger med nu Anthony.

-Sir!  Sir Philip Anthony Hopkins!

– Eh ursäkta Sir Philip Anthony Hopkins.

– Jo du kanske kommer ihåg mina intensiva och hyllade rolltolkningar som van Helsing i Bram Stokers Dracula och Sir John Talbot i The Wolfman?

-Dracula? Wolfman?

-BRAM STOKERS Dracula!

-Ja jovisst. Bram Stokers Dracula.

-Jag skulle vilja utveckla rollen som fader Lucas . Han skulle kunna använda sig av ord som cool , det ger mer karaktär åt rollfiguren. Det fungerade bra i  Bad Company, Chris Rock var mycket imponerad.

-Eh jag vet inte riktigt Anthony i manus…

-Sir Philip Anthony Hopkins! Jag kan det här med skådespelandets konst jag fick en oscar för min tolkning av Hannibal Lecter i Silence of the Lambs!

-Jo det är klart men.

-Bra då var det bestämt ! Jag talade förresten med producenten så jag har fått loss lite extra pengar till specialeffekter till  filmens final. Det kommer bli riktigt bra du kommer inte att bli besviken. Du är i trygga händer tänk på att jag fick en oscar för min tolkning av Hannibal Lecter i Silence of the Lambs!

-Eh ja.

KLICK!!!

-Hallå? Sir Anothny? Hallå?

Den första tredjedelen av The Rite är bra. Det är suggestivt och ibland t.om rysligt. Intrycket av att något ondskefullt ligger och lurar på den unge prästen är högst påtagligt.  När Sir Anthony skrider in i handlingen så formligen suger han åt sig all uppmärksamhet och i takt med att Hopkins absorberar filmen och storyn så upphör mitt intresse. Rutger Hauer är med på ett hörn och det är åtminstone en ljusglimt i en film som troligtvis hade varit avsevärt bättre om man hade förlitat sig på stämning istället för Hopkins och CGI effekter.

Regi: Mikael Håfström

Betyg: 5/10 och det är endast pga Hauer och den första tredjedelen av filmen.