Persbrandt, Flink & Lundell (inte Ulf utan Joakim)

Det blir inte en bok utan tre böcker idag som har en hel del gemensamt: Alla är självbiografier spökskrivna av män som skapat en hel del skriverier för det de gjort utanför arbetstid eller ja Lundells arbetsbeskrivning är lite oklar, kanske var/är hans arbete att skapa skriverier om sin person? Nåväl böckerna är tematiskt ganska så lika så det får bli en comborecension.

Det finns en hel del gemensamma nämnare mellan dessa tre herrar. De har alla haft det lite besvärligt under sin barndom. Persbrandt saknar kontakten med sin far, Flink blev inte sedd som barn och Lundells (han kanske är mer känd under sitt smeknamn Jockiboi) mamma verkar vara galen. Alla halkar in på sitt framtida karriärval lite av en slump, slår igenom stort men lyckas ställa till det för sig genom att bete sig som svin aningens obalanserat.  Beteendet får sin förklaring urskuldas med att de har någon form av diagnos, det kan säkert förklara en del men hitintills har jag i mitt eget arbete inte kommit i kontakt med någon som tillsammans med sitt funktionshinder fått diagnosen dåligt beteende. Alla tre böckerna har dock ett lyckligt slut då de tre herrarna får en diagnos, insikt samt en kvinna vid sin sida.

Av de tre böckerna är Persbrandts bok intressantast, Flinks känns ärligast, i Lundells fall är det tveksamt om man ens kan kalla skräpet för litteratur.

Mikael Persbrandt är intressant dels för att han varit en rubrikernas man och dels för att han är en av våra större skådespelare som troligen träffat och spelat mot större delen av Sveriges skådespelarelit. Persbrandt är också ganska öppenhjärtig om vad han tycker om sina kollegor men kan skilja på person och kompetens t.ex är han inte speciellt förtjust i Peter Haber men anser att han är en duktig skådis. Boken har ett bra driv kanske beroende på att Persbrandt har varit med om ett och annat både på och utanför scenen och har då mycket att berätta. Om man ska tro honom så verkar hela Sveriges skådespelarensemble var en enda ormgrop, min misstanke är att genom att vara sparsam med namn har han räddat en hel del äktenskap.

Torstens Flinks har liknande upplevelser men han har klarat av motgångarna sämre än Persbrandt. Flink har jag inte lika starka kopplingar till som Persbrandt då han gjort en stor del av sitt arbete som regissör och teaterskådis och vad jag anser om teater torde de flesta läsare av denna blogg veta vid det här laget. De intressantaste avsnitten i Flinks bok är när han berättar hur han tacklar en ny roll och som läsare kommer jag honom här in på livet. Flink har även låtit personer i hans närhet skriva kapitel i boken och man kan lugnt påstå att de avsnitten inte alltid är speciellt smickrande. Ett ganska så modigt grepp.

Lundells bok hör till det sämsta jag läst, om det beror på inkompetenta spökskrivare eller att Lundell är en dålig berättare går inte att avgöra. Det är iofs en intressant berättelse om hur man genom att bryta normer faktiskt kan skapa sig en karriär i dagens digitaliserade värld. Detta gör att boken trots allt har ett visst värde men den säger mer om vår värld än Joakim Lundell för i ärlighetens namn är Lundell ganska så ointressant. Han är en av hundratals dokusåpakändisar men har lyckats bita sig kvar i rampljuset till skillnad mot t.ex Robinson Robban. Med bättre författare och en redaktör som hade kunnat styra upp det stundtals fragmentariska berättandet kanske boken hade varit läsvärd men ack vilket elände detta var.

 

Annonser

Tårtgeneralen (2018 Sverige)

När Köping av Jan Guillou utses till Sveriges tråkigaste stad bestämmer sig alkisen Hasse P för att sätta staden på kartan och detta genom att baka världens längsta smörgåstårta för att komma in i Guinness rekordbok. Det är svårt att väcka entusiasm för projektet bland stadens desillusionerade invånare. En anledning kan vara att Hasse P är känd för en radda misslyckade projekt men stadens konditor Åsa tror på honom av någon outgrundlig anledning och tårtan börjar bakas.

Det finns ett engelskt uttryck ”every dog has his day” som i en tolkning betyder att alla lyckas åtminstone en gång här i livet och det är det som är essensen i Filip Hammars berättelse. Man ska aldrig räkna ut någon.  Även om både Filip Hammar och Fredrik Wilkingsson står som författare och regissörer är det nog som så att detta är Filips projekt kanske framför allt beroende på att han kommer från Köping och berättelsen om Tårtgeneralen har präglat hans uppväxt.

Det går långt mellan tittarna av svensk film, varför vet jag inte, kanske beroende på att de många gånger känns lite amatörmässiga och man ofta har svårt att sätta dialogen som känns teatral. Tårtgeneralen har tacksamt nog inga av dessa drag utan är en film som faktiskt gick rätt in i hjärtat. Det är en rolig film med en hel del svärta som visar en tro på den lilla människan och jag upplever den som äkta och inte kletigt påklistrat sentimental. De självlärda regissörerna och manusförfattarna Filip&Fredrik lyckas avsevärt bättre med sin film än andra etablerade regissörer och det blev t.om lite dammigt i rummet filmens sista minuter.

Skådisarna är top notch och jag är glad att Robert Gustavsson hoppade av projektet så att Mikael Persbrandt kunde axla rollen som Hasse P då han gör ett suveränt arbete. Musiken med Take on me som ledmotiv är mycket bra och ja, jag har nog ingenting att klaga på när det rör Tårtgeneralen. Att det inte blir toppbetyg beror nog på saknaden av den där odefinierbara känslan jag får när jag ser en fullpoängare, men en förbaskat bra film är det hur som helst.

Regi:Filip Hammar & Fredrik Wikingsson

Betyg: 8/10