Bleed for this (2016 USA)

bleed_for_thisSkådisen Miles Teller är kanske inte den förste man tänker på när det handlar om boxning. Men i dagens rulle och tillika BOATS spelar han hur som helst boxaren Vinny Pazienza. Pazienza hade precis vunnit titeln när han råkade ut för en bilolycka där hans nacke skadades. Han riskerade att bli förlamad om han inte stelopererade nacken, en procedur som skulle tvingat Pazienza att sluta boxas. Pazienza vägrade att operera sig och valde, trots risken att bli totalförlamad, att bära en skena som fixerade hans huvud  Mot alla odds läkte skadan och Pazienza klev upp i ringen igen.

Detta är en BOATS som beskrivs som en:  ”inspirational story of World Champion Boxer Vinny Pazienza”. En rättvisare beskrivning hade nog varit: ”En film om en man som är DUM I HUVUT” för att citera Johan Glans i Kvarteret Skatan. Jag menar, karln brinner så mycket för sin boxning att han riskerar att bli totalförlamad. En del kan tycka detta vara en film om mänskligt mod och kampvilja jag ser det som en film om en man som inte tar någon som helst hänsyn till sin omgivning. Om han nu hade misslyckats hade familj och vänner fått turats om att torka karln i röven samt fått betala hans sjukhusräkningar till döddagar. Nej jag blir bara irriterad på Vinny Pazienza vars historia försöker säljas in som något hjältemodigt när det istället handlar om ren och skär idioti. Man kan fråga sig om boxaren hade förärats en alldeles egen film om han snubblat i trappan med sin skena och blivit totalförlamad?

OM man nu kan bortse från detta korkade och själviska beteende är trots allt Bleed for this en ok boxningsfilm med en hel del bra skådisar som bonus. Teller har jag redan nämnt och han fixar rollen övertygande, Ciarán Hinds spelar hans pappa och en nära på oigenkännlig (om det inte vore för hans haka) Aaron Eckhart är Pazienzas tränare Kevin Rooney. Filmen rullar på, blir aldrig tråkig men aldrig spännande för inte skulle Hollywood göra en film om en man som försöker vara ”inspirational” och misslyckas totalt? 

Regi: Ben Younger

Betyg: 5/10

War dogs (2016 USA)

parnisostvolami563_1War dogs är ännu en av dessa rise and fall historier som jag är så omåttligt förtjust i. David harvar runt i Florida som massör, ett inte speciellt glamoröst jobb då klientelet verkar bestå av skrynkliga gubbar som gör sexuella inviter. När han stöter på sin barndomskamrat Efraim slår dessa unga män sina påsar ihop och lyckas mot alla odds bli relativt stora aktörer på den amerikanska vapenmarknaden. De köper upp vapen billigt och säljer vidare till den amerikanska armen. När de lyckas ro en jätteorder i hamn verkar det dock som de två kan ha tagit sig vatten över huvudet.

Detta var en otroligt underhållande film trots att ämnena vapenhandel och krig inte är speciellt trevliga. Regissören Todd Phillips som även gjort Baksmällefilmerna har knåpat ihop en sanslös och på sina ställen helt absurd historia. Det mest absurda är dock att man tydligen (åtminstone i filmens värd) utan några större problem kan bli grossist i vapen. Det som gör att Efraim och David lyckas så bra med sitt företag är att de högaktningsfullt skiter i lagar och regler. Vart vapnen kommer ifrån och vem man handlar med är inte speciellt viktigt utan mer av karaktären små problem som är till för att lösas på vägen.

Trots en speltid på två timmar blev filmen aldrig tråkig. En bidragande orsak till detta var just den absurda känslan jag fick under speltiden och satt undrades över om det verkligen kan och får gå till så här. Någon uns av sanning har nog historien då det är en s.k BOATS men hur sann historien är vet jag inte då jag inte googlat dessa företagsamma herrar. Teller och Hill som spelar huvudrollerna kompletterar varandra bra och de är understödda av en hel del bra skådisar i birollerna. Då filmen har en dansscen i slowmotion hamnar den definitivt på plussidan hos mig. Det går alltid bra att stoppa in en dansscen i de flesta filmer och som sagt gärna i slowmotion.

Under tittningen satt jag och irriterade mig över vem skådespelerskan som spelade Davids flickvän var. Jag visste att jag hade sett henne förut men kunde inte placera skådespelerskan. Den gåtan löste sig iom filmens eftertexter.  Det var Ana de Armas känd från magplasket Knock knock. Man kan säga som så att hon verkar ha tagit en hel del skådespelarlektioner sedan den filmen så låt inte hennes medverkan avskräcka för en titt.

Regi: Todd Phillips

Betyg: 8/10

Whiplash (USA 2014)

WHIP_INTL_1Sht_Lk2_LYRDJag spelade trumpet i unga år. Valet att spela ett instrument var inte mitt utan min fars. Varje vecka fick jag traggla massa stycken, övade och tog bussen till musikskolan och varje vecka hade jag ont i magen för jag visste att jag inte hade övat tillräckligt.I Whiplash heter huvudrollsinnehavaren Andrew och till skillnad mot mig så vill han spela ett instrument i det här fallet trummor. När han till sin stora glädje blir uttagen till den legendariske musikläraren Fletchers jazzband är han i det närmaste euforisk vad han inte vet är att Fletchers pedagogik är något extrem och skulle troligen inte godkännas i svenska skolor och jag får ont i magen igen då jag minns ångesten av att sitta och spela ett instrument.

Whiplash gick direkt in i benmärgen hos mig. Jag satt som på helspänn filmen igenom. Det är ett drama med två personer Andrew och Fletcher resten av ensemblen är bara bakgrundsbrus. Miles Teller och J.K. Simmons är fantastiska i sina roller som Andrew och Fletcher. Teller är den av skådisarna som får dra det tyngsta lasset då Simmons egentligen går på rutin och spelar ungefär samma karaktär som han allt som oftast får göra. Inget fel i det då Simmons gör det med bravur och jag har alltid haft, ett gott öga till honom ända sedan jag först såg honom i rollen som Vern Schillinger i tv-serien OZ.  Det är även Fletcher som är den mest intressanta av de två huvudpersonerna då jag undrar över hans drivkraft. Vad är det han eftersträvar när han väljer att trasa sönder unga musiker i parti och minut? Hur mycket av hans beteende är äkta och vad är ett spel för galleriet? Filmen igenom sitter jag och försöker förstå mig på denna osympatiska människa.

Whiplashs sista femton minuter är ren och skär filmmagi. det är femton minuter som jag kommer minnas under lång tid framöver. Det är långt mellan gångerna här på bloggen men nu blir betyget det högsta då detta är en helgjuten film. Skådespeleri, foto, musik, regi, manus och känsla – allt sitter som smäck. Kort och gott: En fantastisk film.

Regi: Damien Chazelle

Betyg: 10/10