Hellboy (2019 Storbr)

Neil Marshall har gjort de finfina filmerna Dog soldiers och The Descent och ett par filmer till som åtminstone är dugliga. Efter att nu ha jobbat med TV i ca tio år återkommer han nu med rebooten(?) av Hellboy. I mitt tycke kunde han ha fortsatt med tv-filmandet till sin pension för det här var årets hitintills sämsta film. Filmen är så-jävla-dålig att jag nästan saknar ord. Men bara nästan.

På pappret verkar det ok, jag vill nog påstå att jag var ganska så pepp på filmen även om en del oroande rapporter nådde mina öron. Regissören har tidigare visat att han kan det här med film, dugliga skådisar i de flesta roller och en ganska så rejäl budget. Det första varningstecknat borde vara att Milla Jovovich var med, är hon med i en filmproduktion brukar det vara en  indikation på att det ligger en kalkon och trycker i buskarna – i detta fall visade det sig vara en hel flock som doldes i buskaget.

Redan tio minuter in i filmen önskar jag att jag var någon annanstans. Det börjar i svart-vitt och professor Broom (Ian McShane) berättar en forntida legend om vad som hänt under Kung Arthurs tid.  Karln försöker låta cool genom att använda svordomar för att vi arma satar i biomörkret ska första att vi minsann ser en VUXENFILM. Resultatet blir naturligtvis det omvända, bara larvigt. Detta fortsätter filmen igenom, de flesta mer eller mindre svär och skriker konstant och ingen i rullen verkar ha en förmåga att kunna genomföra en normal konversation. Än värre är att en stor del av filmens dialog består av one-liners som är vare sig passande eller bra skrivna. Oavsett vilka hot eller händelser Hellboy stöter på i filmen är hans instinktiva reaktion att skrika fram en one-liner. Jag tröttnar snabbt på detta tilltag och börjar blicka mot nödutgången.

Då man inte har en vettig dialog satsar man på CGI där blodet sprutar och allsköns varelser dyker upp här och där utan någon större finess. Efter 20 minuter inser jag att filmen är bortom all räddning. En fördel med att se film hemma är att man lättare kan stänga av och välja något annat. Nu satt jag fast i biomörkret 130:- spänn fattigare tillsammans med Action-Lunkan, det blir lite svårare att då lämna föreställningen och detta totalhaveri till film som kostat 50 miljoner dollar.

Action-Lunkan gillade dock filmen men det är å andra sidan samme man som gick och köpte Lesbian vampire killers efter att jag berättat om den filmen. Han och jag har lite olika referensramar om vad som är bra.

Sofia har också sett detta missfoster till film.

Regi: Neil Marshall

Betyg: 1/10

Annonser

Resident evil: Final chapter (2016 USA)

Då jag skulle stryka några skjortor beslöt jag mig för att sätta på någon film som inte krävde speciellt mycket uppmärksamhet. Valet föll då på dagens rulle som är den sjätte i ordningen i en serie som fram tills nu inte verkat haft någon ände. Jag tror att jag har sett tre till fyra rullar i denna filmserie och minns egentligen bara ettan som bra, resten av filmerna är för att tala ren svenska ren skit.

Visst var det samma stuk som i tidigare filmer. Skådisar som poserar sig genom filmen, ett manus som präglas av en känsla av att man hittar på allt eftersom man filmar, mer slowmotion än i en film av Zack Snyder men någonstans bland alla mina skjortor och fastnade jag i filmen. Det kan bero på att för första gången sedan den första filmen hade storyn ett uns av riktning. Alice får här i uppdrag att åka till Racoon city där allt började då det där finns ett botemedel mot T-viruset men hon har bara 48 timmar på sig annars dör mänskligheten ut.

Sans och vett samt fina skådespelarprestationer är något man måste bortse ifrån om man överhuvudtaget ska ta sig igenom denna film men om man likt jag lyckas med detta så blir det en ganska så underhållande film för stunden med en himla massa CGI-effekter och en som vanligt usel Milla Jovovich i huvudrollen.

Regi:  Paul W.S. Anderson

Betyg: 4/10

Jeanne d’arc (1999 Frankrike)

J774full-the-messenger--the-story-of-joan-of-arc-postereanne d’arc – The Messenger är Luc Bessons version av historien om Frankrikes nationalhelgon. Historien utspelar sig under hundraårskriget mellan Frankrike och England. När filmen börjar så är Frankrike är mer eller mindre nere för räkning men så dyker den obildade bondflickan Jeanne upp och hävdar att hon fått ett budskap av Gud. Kronprinsen Charles lyssnar på flickan och skickar henne till staden Orleans som belägras av Engelsmännen. Jeanne lyckas ingjuta nytt mod i de franska trupperna och krigslyckan vänder. Resten av storyn finns att läsa i historieböcker eller så får man göra sig omaket att se filmen.

Filmen som sådan är helt ok. Det är en fascinerande historia om denna bondflicka som lyckades rädda landet. Jag är inte en expert på Jeanne d’arc men vad jag begriper så har Besson knåpat ihop en film som håller sig inom rimlighetens gränser. En del fel och förenklingar har gjorts men överlag så stämmer det med vad man vet. Trots den långa speltiden blir det aldrig tråkigt och till skillnad mot en del kritiker gillade jag Jeannes samtal med Gud/Djävulen i Dustin Hoffmanns gestalt mot slutet av filmen. Dessa samtal ställde saker på sin spets och gör att jag som tittare vrider och vänder på Jeannes mission. För mig var det en av filmens höjdpunkter.

Nu är det som så att vi har med Besson att göra, en regissör som är sin egen värsta fiende då han helt saknar fingertoppskänsla. Filmen Jeanne d’arc är överlag bra. Besson har lyckats med scenografi, manus och rollbesättningen med både franska och anglosaxiska skådisar. Däremot tappade han någonstans på vägen konceptet och gav huvudrollen till Milla Jovovich. Hon har aldrig varit och kommer aldrig att bli en bra skådespelerska. Hennes kompetensnivå ligger i nivå med att slåss mot zombies i Resedent evil filmerna och när hon ska gestalta en komplex individ som Jeanne d’arc går det åt fanders. Skådisen fick som ett brev på posten en välförtjänt razzienominering. Just denna rollbesättning är synd för det är som sagt en bra film som tyvärr slirar betänkligt beroende på Bessons oförmåga att tänka efter och Jovovich inkompetens.

Regi: Luc Besson

Betyg: 5/10

Stone ( 2010 USA )

De Niro och Norton i samma film det var ett tag sedan, nämligen The Score från 2001. I Stone spelar De Niro övervakaren Jack Marby som utreder om fångar bör få en chans för en villkorlig frigivning. Norton är mordbrännaren Gerald Creeson som inser att Jack är hans biljett ut ur fängelset. Till sin hjälp att försöka snärja Jack tar Gerald sin fru Lucetta som spelas av Milla Jovovich.

Man har valt att kalla Stone för en psykologisk thriller . Jag misstänker att det är en omskriving av genren astrista filmer för gud såååå tråkig denna välspelade film var. Roligast hade nog skådisarna, De Niro funderade nog på hur mycket han skulle  frusta, sucka och andas genom näsan. Norton nog och softade  i sin trailer och tänkte på om han ska lägga till en stamning eller varför inte ett tic eller två till sin karaktär. Milla var nog mest glad att hon slapp agera mot zombies samt att hon får var med i en film som inte framförs i slowmotion. Vid det här laget har hon nog upptäckt att hon hamnade i en film där det är handlingen som går i slowmotion.  Jag tror nog att skådisarna hade jättetrevligt åt lite catering, tipsade varandra om olika skådespelartricks över en kopp kaffe och bara mös i allmännhet. Att filmen skulle bli engagerande tänkte nog ingen på. Det pratas och pratas i oändlighet uppblandat med lite sex och De Niros tunga andning genom näsan. That´s it.

Fiffi var lite mer postiv.

Regi: John Curran

Betyg: 2/10

Zombie Zpecial

Zombier likt vampyrer har fått ett uppsving i filmbranchen de senaste åren. Att de dyker upp i olika varianter, saktfärdiga, snabba som geparder, levande lik eller drabbade av något virus spelar inte så stor roll då de har ett mål: Att äta de människor som än inte är drabbade. De senaste dagarna har jag av en händelse sett tre stycken zombiefilmer och slår ihop dessa till en recension.

La Horde rör en grupp poliser som blir belägrade av zombies i ett gammalt hyreshus tillsammans med brottslingarna de ska arrestera. För att ha en chans måste de samarbeta. Med andra ord: Zombieversionen av Polisstation 13. Tyvärr når inte detta filmiska elände upp till förlagans höjder. En story som skulle kunnat bli bra schabblas bort med hjälp av ett ofokuserat manus, halvtaskiga skådisar och resultatet blir en blodig men trist film. Betyg: 3/10

Resident Evil Afterlife är den fjärde filmen i serien om Alice öden och äventyr i värld som tagits över av zombies. Zombiernas uppgift i filmen är att bli dödade i slowmotion i ”coola” 3D scener. Filmen är vare sig spännande eller engagerande däremot är den ganska snygg och har ett gäng skådisar som åtminstone får godkänt. Däremor håller jag på att bli galen på alla scener i slowmotion,  filmen 300 är en lättviktare i jämförelse när det gäller scener av detta slag. Handlingen? Alice letar efter andra människor som överlevt,  jagar skurkarna i The Umbrella organization samt slaktar tjogtals med zombier ( i slowmotion). Betyg: 4/10

Survival of the Dead är den 6:e av Romeros zombierullar. Hade karln lagt av efter Day of the Dead hade man talat om legenden Romero. Numera suckar man tungt och tänker mer på en man som får göra film trots att hans bäst före datum gick ut när farfar var ung. Survival är en tunn soppa där två grupper strider om man ska försöka bota zombierna eller döda dom. De bråkar så mycket om denna fråga att de två grupperna till slut börjar ta död på varandra. Finansiärerna till denna film hade troligtvis mindre hjärnverksamhet än de levande döda som är med i filmen. Betyg: 1/10.

Detta var inte några höjdar filmer utan snarare en riktigt sorlig samling. Nu ska jag försöka ta en liten paus från de levande döda, åtminstone tills nästa film kommer. Jag lär mig aldrig 😦

P.s den som vill läsa en längre recension av Survival har Rj skrivit ett bra och träffande stycke.