The Silence (2019 Kanada)

När några stackars grottforskare råkar öppna ingången till en grotta släpper man ut hiskliga varelser i det fria. Stora som havstrutar med en kombination av massa tänder och en förökningstakt likt kackerlackor är vår civilisation snart ett minne blott. Att varelserna inte kan se är inte till mycket hjälp då de har en ypperlig hörsel. Filmen handlar om en familjs försök att fly till säkerheten.

Hallå ! säger kanske någon är det inte A Quiet place som Filmitch beskriver? Visst skulle det kunna vara det men som sagt filmen heter The Silence och ramhandlingen är en karbonkopia av tidigare nämnda film. Varför det blivit så vet jag inte men det är inte ovanligt att filmer med liknande handling skvalpar runt i Hollywood, i början av 90-talet kom det två filmer om Robin Hood men det var fyra stycken som planerades om jag inte missminner mig. Slump eller kopiering?

The Silence är i alla fall helt ok som film. Lite småspännande, rappt berättad och familjen är ganska smart i sitt agerande för att nå en säker plats. Att favoriten Stanley Tucci spelar rollen som familjefadern skadar inte men även Miranda Otto och Kiernan Shipka drar sitt strå till stacken för att höja filmen ett snäpp. Jag gillade även filmens mänskliga antagonister som visade sig vara oväntat obehagliga.

Jag får intrycket av att filmen är gjord lite med vänsterhanden men på det stora är det helt ok underhållning för stunden. Speltiden är utmärkt på en och halv timme vilket inte lämnar utrymme för dötid och berättelsen rullar på i fin fart. Duger fint en fredagskväll.

Regi:  John R. Leonetti

Betyg: 5/10

Annabelle: Creation (2017 USA)

Filmens namn gör mig lite less. Ju mer man vet om spökena och det okända desto mindre ruggigt blir det. Nu har den här äckliga dockan varit huvudperson i två filmer och jag är mer än nöjd och vill verkligen inte att det kommer en trea. Filmen som sådan är en helt klart godkänd popcornskräckis men det brukar de filmer producenten James Wan ligger bakom vara. Bit för bit har han byggt upp ett litet skräckfilmsuniversum där filmerna hänger samman på ena eller andra sättet. Dagens rulle slutar där första filmen börjar och man har även stoppat in en liten blänkare för den kommande The Nun.

Det finns inte så mycket att berätta om handlingen, titeln liksom säger allt. Filmen utspelar sig under 50-talet i ett stort ensligt beläget  hus där en dockmakare och hans invalidiserade fru bor. Efter att ha förlorat sin dotter beslutar man sig för att öppna upp hemmet för föräldralösa flickor. Tjejerna får röra sig fritt i hela huset förutom ett rum som är förbjudet, en regel som bryts nästan omgående  med tråkiga följder.

Logiken är det lite si och så med men det stör inte mig nämnvärt. Skådisarna är helt ok. Tacksamt nog är det relativt återhållsamt med överdriven CGI mao man låter det inte balla ur. I och för sig är det är en hel del jumpscares men oftast sker de när det verkligen är något ruggigt som sker. Kort och gott jag har en mysig (min fru anser att jag är galen som använder detta ord tillsammans med en skräckfilm) stund. Allra bäst är dock biopubliken.

Jag inser snabbt att jag är äldst i salongen som är fylld till två tredjedelar. Reklamen hör man knappt då det tjattras och kacklas, mobiler blinkar och man kan nästan ta på publikens förväntan i salongen. När filmen börjar blir det nästan dödstyst (bortsett från popcorn, prassel och slörp). När det sedan blir ruggigt så skriker nej, vrålar tjejerna rätt ut, killarna hojar goda råd typ ”det där är inte en bra ide” paret bredvid mig rullar ihop sig tillsammans i biomörkret mer eller mindre livrädda och jag är hur nöjd som helst för det är precis så här det ska vara när man ser på skräck med andra. Ibland är film bäst på bio.

Regi: David F. Sandberg

Betyg:

Film 6/10

Publik 10/10