Se7en (1995 USA)

Kriminalpolisen Somerset har bara en vecka kvar till pensionen när han får en ny partner Mills. Första dagen tillsammans kallas de till vad som vid en första anblick verkar vara ett naturligt dödsfall, en man som förätit sig. Vid en noggrannare titt finner de två detektiverna att mannen har tvångsmatats till döds. Somerset ber om att få slippa fallet då han anar att det inte kommer vara löst innan han slutar. Han anar också att det är större saker i görningen än ett simpelt om än bisarrt mord. Mills tar över fallet men Somerset dras motvilligt in i jakten på mördaren.

Det är väl Se7en och När lammen tystnar som lade grunden till den seriemördarvåg som sedan dess härjat runt på tv och bio. Båda filmerna torde hamna mer i facket thrillerrysare än kriminalfilm då de båda är rejält ruggiga. Se7en är väl den av de två som är mörkare både i ton och utseende. I filmen regnar det hela tiden och miljöerna är skitiga och dunkla. Trots att filmen precis som När lammen tystnar är relativt oblodig och inte speciellt våldsam är filmen obehaglig, ryslig och stundtals äcklig. Seriemördaren John Doe har tänkt ut synnerligen påhittiga metoder att ta sina offer av daga med de sju dödssynderna som inspiration. Även om man inte får se något av morden är det tankarna på offrens sista stunder i livet som spökar runt i tittarens hjärna.

Det var ett tag sedan jag såg filmen sist och jag var lite tveksam till om den skulle hålla än idag. Lillebror hade nyligen sett om den och tyckte den tappat något. Jag håller inte med honom och tycker att filmen definitivt håller för ett omtitt. Känslan och obehaget sitter kvar trots att jag vet hur det hela ska sluta. Det enda som möjligen ändrats till det sämre var väl att jag fann Brad Pitts rollfigur Mills lite väl hetlevrad, ja ,nästan pubertal i sitt agerande men å andra sidan har jag blivit äldre med åren och kanske tycker att folk kan stilla sig en aning. Morgan Freeman i rollen som Somerset är däremot oklanderlig och en njutning att få se.

Om man mot förmodan inte sett rullen bör man slå slag i saken och se filmen då det är en riktigt bra film och har man sett filmen är den definitivt värd att se igen.

Regi: David Fincher

Betyg: 9/10

Unforgiven (De skoningslösa) (1992 USA)

Västernrullar ser jag alltför sällan men blev sugen på en omtitt av Clintans Unforgiven när den dök upp i Netflixflödet. I den lilla hålan Big Whiskey blir en prostituerad svårt knivskuren av en kund. Stadens sheriff ”Little” Bill  tar lättsamt på incidenten och den skyldiga kommer ganska billigt undan. Arbetskamraterna till brottsoffret bestämmer sig då för att hyra en revolverman för att utkräva hämnd. Så småningom når nyheten  William Munny en f.d revolverman som lagt hölstret på hyllan men omständigheterna gör att han verkligen behöver stålarna. William slår följe med två kollegor men de har inte räknat med att ”Little” Bill  är beredd att handfast mota varenda desperado i grind.

Jag hade faktiskt glömt bort hur himla bra denna rulle är. Det är närapå en fulländad film. Skådisarna är top-notch en en del tom överpresterar i sina roller speciellt då Gene Hackman och Richard Harris i rollerna som ”Little” Bill  och English Bob. Clint Eastwood och Morgan Freeman är som vanligt stabila.

Unforgiven går i samma stil som många av de filmer Eastwood regisserar. Det är en rak historia som berättas som rör sig framåt i maklig takt. Det är inga extravaganser i själva berättandet, inga snabba klipp eller slowmotionscener. En del kan nog finna det vara lite långsamt men jag är förtjust i regissörens tempo och gillar Eastwoods filmer allt mer ju äldre jag blir. Att sedan Unforgiven är en historia som griper tag och är en mörk västern utan några hjältar med människor som bara är förlorare gör inte saken sämre. Jag skulle våga mig på att säga att detta är en västernfilm som även skulle kunna gillas av de som inte är speciellt förtjusta i genren även om risken att man blir lite dyster till sinnes efter titten men lite får man offra sig för konsten. Min enda anmärkning skulle kunna möjligtvis vara att dialogen skulle kunnat finslipats lite, men i sammanhanget är det en petitess.

Regi: Clint Eastwood

Betyg: 9/10

Lucy (2014 Frankrike)

Lucy-2014-Movie-Poster-750x1061En ung kvinna, Lucy, blir ofrivilligt inblandad i skumraskaffärer som rör koreanska knarkhandlare. Lucy får en överdos av en drog något som gör att hon utvecklar extraordinära förmågor tack vare att hennes hjärna nu använder hela sin potential. Frågan är bara vad hon ska göra med sina nästintill gudalika krafter.

Filmens regissör är den inte helt obekante Luc Besson en man som oftast gör intressanta filmer men likt en målare som nästan har sitt mästerverk klart verkar Besson inte kunna avhålla sig från att kludda lite för mycket på duken. Det är som att karln lider av någon form av tvångssyndrom som gör att han måste schabbla bort sin filmer. Ibland är det små detaljer (grishanddockan i Leon) ibland är det hela filmen (Rosanna Arquettes karaktär i Det stora blå) men att det kommer att schabblas i en Besson film är lika säkert som att solen går upp imorgon. Trots detta dras jag till hans filmer för karln har en berättarglädje som smittar och hans historier väcker ofta mitt intresse.

I Lucy är det inte så mycket jag stör mig på även om man är helt ute och cyklar när man hävdar att vi bara använder 10% av vår hjärna – vi använder redan 100%. Det är väl bara de märkliga djurmetaforerna som är insprängda under filmens första halvtimme, om ni kommer se eller redan har sett  filmen förstår ni vad jag menar, som är lite Bessonska. Filmens stora problem är istället att Lucy snabbt når och får så otroliga krafter. Att hon jagas av polis och knarkhandlare spelar inte så stor roll då hon bara behöver vifta lite med vänsterhanden för att besegra ett rum fullt med adrenalinstinna män. För att få med åtminstone lite spänning i filmen hade man kunnat dämpa Lucys förmågor men å andra sidan hade inte Besson då fått med sina övertydliga religiösa motiv som präglar filmen mot slutet. Tråkigt blir det dock aldrig och det finns en hel del läckra actionscener och det är oftast trevligt att se Scarlett Johansson och USA:s svar på Erland Josefsson på vita duken

Regi: Luc Besson

Betyg: 5/10

Olympus has fallen (2013 USA)

olympus-has-fallen-poster1För att spinna vidare på gårdagens tema med korkade filmer så kan jag lika gärna beta av en till när jag ändå har farten uppe. Intresset för den här rullen var iskallt men ödet kan ha en och annan överraskning i bagaget. Det var filmkväll med Lunkan och Mats och dagens film kan sägas vara en kompromiss. Jakten föll bort då Lunkan konsekvent vägrar se filmer där de inte talar engelska och Black rock föll bort då Mats vägrar se skräck kvar blev då Olympus has fallen. Så kan det gå.

Nordkoreanska terrorister tar över vita huset och kidnappar presidenten. De har inte räknat med den f.d secret service agenten Mike Banning som likt John McClane (minus usel dialog) plockar terroristerna en efter en. Så mycket mer behöver inte ordas om filmens handling.

Egentligen ska jag inte gnälla då jag visste vad det var jag skulle få se. Amerikanska flaggor i motljus, korkade beslut , en massa skjutande, en hedersknyffel till president, en i stort sett osårbar hjälte och allt ramas slutligen in av ett tal om USA:s förträfflighet. Mao precis som väntat. Jag kanske blivit härdad under årens lopp för jag störde mig inte speciellt mycket på allt patriotiskt dravel. Jag undrar bara om amerikanerna själva tror på skiten de vräker ut eller är det lite Jönssonligan stämpel över filmer av det här slaget i USA?  Filmen rullar på och är vare sig spännande eller tråkig.

Skådisarna som hyrts in för att vifta med den amerikanska flaggan är inte fy skam. Angela Bassett, en kortisonstinn Gerad Butler, Aaron Eckhart som president och sist men inte minst Hollywoods alldeles egen Erland Josephson, Morgan Freeman.

Det jag däremot börjar finna lite lustigt med dessa patriotiska filmer är att ju fler filmer jag ser av denna sort desto mer ängslig verkar världens enda supermakt vara. Jag får intrycket av att man desperat försöker intyga sig själv om sin egna förträfflighet och jag börjar undra om inte de här filmerna är någon form av självterapi för ångestfyllda amerikaner som trånar efter fornstora dagar. Hur som helst jag har sett värre filmer men fasar redan inför nästa sittning då vi mycket väl kan komma att kompromissa fram en avsevärt värre film.

Regi: Antoine Fuqua

Betyg: 4/10

Oblivion (2013 USA)

oblivion-posterJag kan ha fel men jag tror inte att Tom Cruise gör någon tjurrusning i den här filmen, något som likt Tom Hanks urinerande och Brad Pitts ätande är hans signum. Det kan bero på att Oblivion inte är någon actionfilm utan mer ett science fiction drama med actioninslag. Filmen utspelar sig några år efter att jorden vunnit en pyrrhusseger mot en utomjordisk invasionsstyrka. Mänskligheten besegrade visserligen fienden men till priset av en förstörd jord. Jack (Cruise) sköter bevakningen av det som är kvar av vår planet. Han uppgift består av att underhålla spaningsrobotar som försvarar gigantiska maskiner som utvinner jordens sista naturresurser innan mänskligheten flyttar till en annan plats i solsystemet. Trots att det finns en del utomjordlingar kvar som stör Jack i arbetet så löper det på relativt friktionsfritt men så störtar ett skepp vars innehåll får Jack att ifrågasätta både sitt uppdrag och sin existens.

En del har hävdat att Oblivion bitvis är lite småtråkig. Jag fann att filmen flöt på i ett makligt tempo men den blev aldrig trist. Bäst är de storslagna miljöerna av vår planet efter katastrofen. Det känns vemodigt när Jack åker över öde slätter, en vy som ibland innehåller en och ann ruin som vittnar om en tidigare levande värld. Det var inga större fel på storyn som har både en och två vändningar som jag inte såg skulle komma. Det är lite härligt när det man tar för givet ställs på ända och man får kalibrera om sin hjärna. Nu var jag möjligtvis lite ouppmärksam åt vart håll berättelsen pekade och en och annan mer arlert tittare kan nog räkna ut hur allt hänger samman avsevärt tidigare än undertecknad.

Filmens svaghet är nog slutet där man ansträngt sig över hövan för att få till ett happy end något som inte gick i samklang med känslan och stämningen under filmens gång men man kan kanske begära för mycket av en storfilm som ska tillgodose alla smaker.

Regi: Joseph Kosinski

Betyg: 7/10

Now you see me (2013 USA)

now-you-see-meNow you see me är en heistfilm med trollkarlar och naturligtvis är det ganska självklart att just trollkarlar som sysslar med illusioner och diverse trick torde bli ganska duktiga på att utföra s.k. omöjliga brott.

Fyra stycken magiker genomför en spekulativ kupp – de rånar en bank i Paris samtidigt som de står på en scen i Las Vegas. FBI sliter sitt hår i frustation då de inte kan sätta dit magikerna för kuppen. Dylan Rhodes som leder undersökningen ber den f.d. trollkarlen Thaddeus Bradley som numera sadlat om och har som specialitet att avslöja trolleritrick om hjälp. Bradley menar att Las Vegas bara var uppvärminingen och att man kan förvänta sig en än mer spekulativa kupp.

Första halvan av filmen bara satt jag och njöt, det var film när den är som bäst. Det var underhållande, roligt, smålurigt och helt enkelt en skön känsla. Den känslan dog bit för bit under filmens gång och Now you see me blev sämre ju längre filmen fortskred. Vad det berodde på kan jag inte sätta fingret på, det var inte någon specifik sak som gjorde att min entusiasm falnade. Det var småsaker som sammantaget sänkte filmen. En sak kan vara att Jesse Eisenberg inte för allt guld i världen kan övertyga mig om att han är en magiker som raggar upp unga tjejer i publiken. Eisenberg känns helt enkelt inte bekväm i rollen. Filmen blir även lite smetig mot slutet och man annonserar ganska tydligt hur allt hänger samman lite väl tidigt i berättelsen. Det blev nog också ett trolleritrick eller två för mycket innan eftertexterna rullade. Mest problematiskt är att man toppar filmen redan med den första illusionen, man brände helt enkelt det mesta av krutet redan under den första halvtimmen.

Filmen är som sagt både trevlig och underhållande men när man gödslar med effekterna blir det till slut vardagsmat och luften går ur projektet. Nu är inte Now you see me någon dålig film, det är en förnöjsam bagatell som hade kunnat vara avsevärt bättre men för en trevlig biokväll duger den mer än väl.

Regi: Louis Leterrier

Betyg: 6/10

Robin Hood 1976 vs. Robin Hood 1991

Robin Hood har filmatiserats otaliga gånger, kanske några gånger för mycket om ni frågar mig. Av alla de versioner jag sett håller jag fortfarande Disneys tecknade version som den bästa. Men den recensionen får vänta till en annan dag.

I mitten på 70-talet kom filmen Robin and Marian (Robin Hood äventyrens man). Detta är en ganska annorlunda version av Robin Hood sagan. Den startar egentligen efter att äventyret i Sherwoodskogen slutat. Robin (Sean Connery) har följt Richard Lejonhjärta på korståg i det heliga landet. Ett äventyr som inte varit speciellt glamoröst. Lejonhjärta (Richard Harris) framställs här som obalanserad och blodtörstig. Robin längtar hem och när tillfälle ges sticker han och Lille John (som passade nog har en överkammad flint, populärt även kallad för Robin Hood frilla) hem till England och Sherwoodskogen. Väl framme märker Robin att tiden sprungit från honom. Marion (Audrey Hepburn) har gått i kloster och sheriffen (Robert Shaw) styr och ställer i Nottingham. När Marion riskerar att fängsas ”räddar” Robin henne, något hon inte uppskattar speciellt mycket. Sheriffen måste ytterst motvilligt jaga Robin Hood än en gång.

Richard Lesters version av Hood är annorlunda på både gott och ont. Det är en ganska sorgsen historia som visar att tiden obönhörigt har sin gång och att saker och ting förändras och hur gärna man vill går det inte att vrida klockan tillbaka. Alla utom Robin Hood har förstått detta. Marion är inte intresserad av att hänga runt i Sherwoodskogen och hångla med Robin. Sheriffen finner det hela lite pinsamt att jaga Hood, han vill mest ha lugn och ro och gör allt han kan för att slippa komma i konflikt med Robin. Den enda som kör på som vanligt är Robin Hood som vägrar inse att även hjältar blir gamla.

Som ni redan misstänker är detta pensionärsaction på högsta nivå. Alla är mer eller mindre slitna och hur gärna Hood i Connerys muntra version vill ha lite fart och fläkt så går filmen på halvfart. Iofs är nog detta meningen.  Bra skådespeleri gör att den här lite vemodiga versionen klarar sig relativt bra. Det blir aldrig spännande och fartfyllt men berättelsen är ganska intressant och är man intresserad av Hood med sällskap är den rekommendabel.

Robin Hood: Prince of thieves torde vara den film om Robin Hood som är mest välkänd i dag. Det är en högljudd och storslagen film av Kevin Reynolds med Kevin Costner i rollen som Robin Hodd.

Även denna film startar i mellanöstern. Hood flyr från fångenskap och får med sig en fånge på köpet, Azeem (Morgan Freeman). Framme i England upptäcker Robin att under tiden som Richard varit upptagen med att kriga i Palestina har hans fiender passat på att roffa åt sig makten. Robins far har blivit mördad och ett pris är satt på Hoods huvud. Tillsammans med Azeem flyr Robin till skogs och slår sig samman med en grupp fredlösa för att bekämpa kung Richards fiender.

Det här var en stor succe när den kom och ”alla” tyckte den var bra. När jag såg om Prince of thieves fann jag att större delen av filmen var en ganska pinsam och trist upplevelse. 1976 års version känns avsevärt fräschare. Prince of thieves  är i mångt och mycket en parad av förskräckliga frisyrer. Costner i hockeyfrilla, Christan Slater i pottfrisyr, Mary Elizabeth Mastrantonio i hår som ser ut som stålull och Alan Rickman med ett hår som troligtvis aldrig sett en kam. Folk ser helt enkelt för djävliga ut. Jag kan inte släppa frisyrerna utan jag stirrar bara med gapande mun och undrar hur jag kunnat missa dessa frisyrvidunder när jag såg filmen för första gången. I längden blir också filmen ganska trist. Costners nasala och lite smågnälliga röst blir till slut tröttande att lyssna på. Det blir direkt pinsamt när man ogenerat trycker in amerikanska ideal och värderingar i den medeltida frihetskampen. För att höja moralen hos de fredlösa kör Coster ett par tal som påminner om den amerikanska självständighetsförklaringen och bill of rights.

Det finns en liten liten ljuspunkt i filmen: Alan Rickman i rollen som Shefriffen av Nottingham är underhållande i sitt överspel. Prince of thieves är en ganska trist historia trots alla fighter och smålustigheter. Filmen känns bara tillgjord och plastig.

Betyg:

Robin Hood 1976: 6/10

Robin Hood 1991: 3/10

RED ( 2010 USA )

Frank Moses ( Willis ) är en pensionerad f.d CIA agent som har ett urtrist liv. En fördriver sin tid med att tala med sin handläggare som spelas av, i filmsammananhang allför sällan sedd, Mary-Louise Parker. Av olika anledningar som jag inte går in på här beslutar sig CIA att röja Frank och hans forna kollegor ur vägen och man tar även med handläggaren på dödslistan för att vara på den säkra sidan. Det visar sig att Frank inte är så lätt att ta livet av trots att han gått i pension.

 

Red är baserad på en serietidning som jag INTE har läst för en gångs skull vilket kan kännas skönt då man kan få se filmen med ett utan att ha  orginalet i tankarna. Jag tror nog att detta är en film som många kommer att gilla, den är laddad med action, bra skådisar och en STOR portion ”hejsan-svejsan” humor. Faktist så mycket av den sistnämnda varan att jag väntar mig nästan att Janne ”Loffe” Carlsson ska dyka upp när som helst i en cameo.

Red blir i min smak alldeles för larvig. De fjantiga inslagen får dominera över spänningen och jag sitter mest och funderar på vilken fantastiskt bra actionthriller detta hade kunnat bli om produktionen valt en annan väg. Filmen lyckas med att underhålla och finner nog säkerligen sin publik,  gnölgubbar som jag gör nog bäst i att titta på något annat.

Regi: Robert Schwentke

Betyg: 5/10

Wanted ( 2008 usa )

Wesley är en mycket deprimerad ung man som inte orkar med sitt liv. Flickvännen är otrogen med hans arbetskamrat, jobbet är urtrist och Wesley orkar knappt gå upp längre på morgonen. Hela hans liv förändras då han möter den mystiska kvinnan Fox som introducerar honom i en hemlig organisation av lönnmördare som alla har superkrafter. Det visar sig att Wesleys pappa en varit medlem i organisationen men har mördats och nu erbjuds han att ta sin fars plats för att spåra upp mördaren.

Om man gillar riktigt överdriven action i stil med ”the Matrix” så är det här den rätta filmen övriga göre sig ej besvär. Full fart, häftiga kameravinklar och klippning kryddat med en gäng helt ok skådisar gör detta till en av de bättre actionfilmerna jag sett på ett tag. Wanted bygger på Mark Millars serie med samma namn. Millar är även mannen bakom Kick-Ass som kom som film i våras, gillade man den så kommer nog Wanted att falla en i smaken.

Regi: Timur Bekmambetov

Skådespelare: James Mc Avoy, Angelina Jolie

Betyg: 8/10

Invictus (2009 usa)

Nelson Mandela har valts till president i Sydafrika. Landet han ska styra är splittrat efter apartheidregimen och det behövs något som nationen kan enas kring. Mandela sätter som mål att Sydafrika ska vinna VM i rugby som hålls 1995. Rugbylaget är inte direkt i toppform men med Mandelas stöd, i form av en oändlig ström av visdomsord,  och en entusiatisk lagkapten ter sig inte uppgiften omöjlig.

Jag brukar gilla sportfilmer samt regissörens Eastwoods filmer så kombinationen har alla förutsättningar att lyckas. Eastwood brukar göra ganska stabila filmer, inga större överaskningar, lugnt tempo, bra skådespelare och aldrig tråkigt.  Freeman ( Amerikas svar på Erland Josefsson) är skrämmande lik Mandela, Damon sköter sig bra i rollen som kapten för rugbylaget och berättelsen lunkar på i maklig takt. Efter ett tag börjar jag dock tröttna på Mandela som här framställs som en vandrande visdomsordsmaskin, karln kan inte öppna käften utan att det kommer någon dikt, citat eller visdom. Till slut blir jag ganska irriterad på hur han framställs, kanske är han så i verkliga livet inte vet jag men det blir tröttsamt i längden. Orkar man bortse från ovanstående är filmen helt ok även om rugby kanske inte är den mest filmvänliga av sporter, mest knök och bök.

Mandela har dock sagt lite roliga saker, t.ex ansåg han att hans möte med Spice Girls var ett av hans livs största ögonblick. Han verkande vid detta möte tappa konceptet totalt och kallade dem även för sina hjältar!? Undrar vad som for genom denna vanligtvis så visa mans hjärna vid detta tillfälle?

Regi: Clint Eastwood

Skådespelare: Matt Damon, Morgan Freeman

Betyg: 4/10