Brubaker (1980 USA)

Va va voom! det här var en ”blast from the past” Jag tror inte jag sett Brubaker sedan den hade primär på bio 80/81. Det blev en intressant titt då jag mot alla odds faktiskt minns vad jag tyckte om rullen då. Gubben som såg filmen 2021 hade en lite annorlunda syn på huvudpersonen Henry Brubaker.

Fängelset Wakefield får en ny direktör vid namn Henry Brubaker. Han är anställd av guvernören för att genomföra fängelsereformer. Då Brubaker är en kompromisslös idealist ut i fingerspetsarna skulle man kunna tro att han är rätt man för jobbet. Wakefield är ett annorlunda fängelse då det är tänkt att det ska vara mer eller mindre självförsörjande. Det är få anställda istället är det fångarna som sköter driften. Maten som produceras äts av fångarna och för överskottet köps det in saker som behövs för driften – är det tänkt. I verkligheten är fängelset ett enda gytter av korruption där både fångar, politiker och näringsliv gör sitt bästa för att sko sig. Klart att Brubaker stöter på motstånd när han vill förändra till (vad han anser) det bättre.

Trots att Brubaker kom under tidigt 80-tal har den mer gemensamt med det gångna decenniet än det pågående. Syntar, permanent och axelvaddar ligger runt hörnet men har inte riktigt gjort entree än. Filmen har en typisk grådaskig 70-tals färgsättning och det finns en social medvetenhet och problematisering i filmen som allt som oftast lyste med sin frånvaro under det kommande decenniet.

Jag minns att när jag såg filmen på 80-talet hejade jag helt och hållet på Brubaker idag håller jag med honom i sak men anser att han kunde gott ha varit mer pragmatisk. Han backar aldrig i en konflikt och får således hela tiden nya fiender både i och utanför fängelset och i slutändan går det som det går. Jag anar att jag blivit mer luttrad under åren som gått och anser nog att om man inte kan göra revolution bör man arbeta med och i systemet för en förändring. Trist men troligen mest gångbart.

Filmen i sig känns trots det något idealistiska anslaget inte mossig. Trots en speltid på drygt två timmar klarar sig filmen helt utan några sega partier. Frågeställningen om brott och straff och hur man ska behandla fångar är intressant. Det är en pendel som ständigt svänger och en fråga som tyvärr allt för ofta baseras mer på känslor än forskning. Ett ämne jag skulle kunna diskutera i det oändliga men inte i en filmblogg.

Det är en hel del bra skådisar med filmen. Robert Redford spelar Brubaker och det var kul att se honom i en film innan hans tänder tog över huvudrollen. Filmen är fullproppad av gamla favoriter som t.ex Yaphet Kotto, Murray Hamilton, Matt Clark, och även Morgan Freeman i en liten roll. På det hela var Brubaker en trevlig återtitt som finns att se på Disney+

Regi: Stuart Rosenberg

Betyg: 7/10

The Graduate (1967 USA)

22aJag hade faktiskt inte sett denna klassiker tidigare men påhejad av Jojjenito och Henke kände jag att det var hög tid. The Graduate eller Mandomsprovet som den heter på svenska handlar om den något förvirrade unge mannen Ben Braddock. Han har precis slutat college och hans föräldrar anser att hans framtid nu är utstakad. Ben har däremot drabbats av existentiell ångest och vet inte vad han ska göra med sitt liv. I samma veva blir han förförd av frun till en av sina föräldrars vänner, Mrs Robinson. De inleder en kärleksaffär men när Ben blir kär i Mrs Robinsons dotter blir situationen ganska komplicerat.

Problemet med filmer som alla säger är fantastiskt bra är att förväntningarna stegras alltför mycket. Ibland uppfyller filmerna dessa förväntningar ibland inte. The Graduate gjorde detta till en början. Filmen första halva fram tills att dottern introduceras är bra. Samspelet mellan Hoffman som spelar Ben och Anne Bancroft som spelar Mrs Robinson är otroligt bra. Filmen är även riktigt rolig i sina stunder. När dottern kommer in i leken förvandlas Ben från en förvirrad ung man till en obehaglig och otrevlig stalker. Jag irriterar mig på Ben och känner att hans personlighetsförändring inte övertygar. Helst skulle jag vilja ge honom ett rejält kok med stryk. Det går möjligtvis att förklara hans beteende på det psykologiska planet men det berättas inte väl i filmen och manuset skaver rejält den sista halvan. Den allra sista scenen är dock briljant och jag fick äntligen min förklaring till Toms (huvudpersonen i 500 days of Summer) missförstånd över detta slut.

Trots mina invändningar är The Graduate en sevärd film. Härliga 60-tals färger, fint skådespeleri, ett bra soundtrack från Simon & Garfunkel och en mycket bra första halva hör till filmens fördelar. Sevärd men inte mer.

Regi: Mike Nichols

Betyg: 5/10