Mulholland drive (2001 USA)

mully_drive-posterAv oklara omständigheter har det aldrig riktigt blivit av att jag sett denna film tidigare men den som väljer att vänta på något gott väntar aldrig för länge eller något i den stilen.

Betty anländer till LA för att realisera sina drömmar om att bli filmstjärna. Redan första dagen träffar hon Rita en kvinna som helt tappat minnet. Betty beslutar sig för att hjälpa Rita med att komma underfund av vem hon är och de börjar nysta i Ritas förflutna med hjälp av diverse ledtrådar. Det vi som tittare vet är att någon vill döda Rita och att  hon och Betty skulle göra bäst i att hålla en låg profil.

Mulholland drive är skriven och regisserad av David Lynch och det märks omgående i både scenografi, manus och musik. Ibland väljer regissören att göra filmer där han överlåter en stor del tolkningen av historien till tittarna. Handlingen är i dessa filmer kan vara frustrerande om man vill ha allt förklarat och man får s.a.s ingen pay-off.  För mig är detta en balansgång ibland blir det bara pretentiöst, ibland lyckas filmen med att leverera en känsla som kan göra att man egentligen inte bryr sig så mycket om allt förklaras eller inte.

Mulholland drive funkar bra som en småryslig mysteriefilm fram tills det är dags för finalen där Lynch drar undan mattan för sina tittare. Nu är inte slutet helt urflippat utan man får vissa ledtrådar till vad som sker. Att sedan dessa ledtrådar kan tolkas olika må vara hänt men det blir egentligen bara intressant då får man något att diskutera istället för att få rubbet serverat på ett fat.

Jag kan dock inte riktigt släppa tanken på att regissören har haft en inte fullt klar historia när han började filma och när han närmade sig slutet inte orkade fullfölja det hela och kastade in lite knepiga scener för att få bli klar. Det kan ibland vara en enkel väg att ta om man vill hasta vidare till andra projekt och känner sig lite rastlös. Det går också att komma undan med detta om man heter Lynch och kryddar sina intervjuer angående filmen med konstnärligt svammel. Om det stämmer eller inte – vad vet jag?

Filmen styrka är mysteriet som är intressant och väcker min nyfikenhet. Vem är Rita? Varför vill man henne illa och längre in i berättelsen börjar man undra över vem Betty är och över hennes agenda. Mulholland drive förmedlar även en ryslig känsla som jag gillar och i sina stunder gränsar filmen till skräck. Lynch fått till en snyggt förpackad film i både bild och ljud med bra skådisar, Klart sevärd även om slutet är misstänkt hoprafsat.

Regi: David Lynch
Betyg: 7/10

Annonser

Filmspanarna: Udda yrken.

11189914_oriDagens filmspanarfilm blir den inte helt obekanta filmen Birdman som kammade hem en och annan Oscar i årets gala. Michael Keaton spelar Riggan en skådespelare som vill komma in i de fina salongerna. Under 90-talet tjänade hans storkovan i rollen som superhjälten Birdman. Rollen gav pengar men inte respekt. Han karriär har gått i stå och i ett desperat försök att bli en erkänd skådis väljer han att satsa sina sista slantar på en Broadwaypjäs som producent, regissör och skådis. premiären närmar sig och Riggans problem ökar lavinartat. Han tvilvar på sig själv, hör röster,bråkar med sin dotter och det som såg ut att vara en skänk från ovan när den välrenommerade skådisen Mike (Edward Norton) hastigt hoppar in som ersättare i pjäsen visar sig bli en kreativ mardröm.

Jag hade inte speciellt höga förväntningar på filmen och somnade in gott vid första försöket. Utvilad med en kopp kaffe gav jag mig i kast med filmen än en gång och nu gick det genast bättre. Birdman är kanske inte en film som skakar om ens värld men det är en film som sprudlar av kreativitet. Regissören Alejandro González Iñárritu hantverk är utsökt och detta i kombination med att i lugn och få sitta och se en människa bryta ihop blev för mig två oväntat underhållande timmar. Filmen ger illusionen av att vara gjord i en enda tagning vilket sög mig in i berättelsen. Av och till fick jag känslan av att jag var med i filmen som en passiv åskådare. Birdman har ett speciellt soundtrack som i stort sett bara består av trummor, något som förstärker upplevelsen av Riggans stress och ångest. Sist men inte minst är filmen rolig vilket var det sista jag väntat mig. På minuskontot är som vanligt mitt tyckade att filmen är lite för lång och för att den skulle få toppbetyg skulle det krävas att jag brydde mig mer om karaktärerna i filmen, nu blir de mest roande rollfigurer som jag kanske inte bryr mig så värst mycket om i ärlighetens namn.

Regi: Alejandro González Iñárritu

Betyg: 8/10

Det var bloggerskan Sofia som föreslog att vi båda skulle se denna film i samband med temat udda yrken. Jag tackade glatt ja men satt sedan med en film som jag för mitt liv inte kunde knöka in i ett tema som redan var svårt från start. Vari består det udda yrkesvalet i filmen Birdman? Svaret var så självklart att man (jag) missade det först. Skådespelare såklart!.

Yrket är mångas dröm men om man gjorde en arbetsbeskrivning på jobbet som ska utföras verkar det egentligen helt sinnessjukt.  På givet kommando ska man förtränga sin identitet och istället gestalta en fiktiv människas tankar, handlingar och känslor på ett övertygande vis. Om denna beskrivning stod i platsannonsen skulle det nog bli ganska få ansökningar. Trots detta är arbetet eftersökt och skådespelare står högt i social rang. Egentligen är det ganska märkligt att man högaktar en yrkesgrupp som sysslar med fiktion. Varför det är så är intressant att fundera på.

Jag ber dock att få återkomna i frågan då jag för ögonblicket läser en bok av en expert i ämnet: Från min Loge på Dramaten av Börje Ahlstedt. Han kanske har en annan syn på saken och kan tom möjligtvis leverera svaret på min fundering.

filmspanarna-bred

Vad andra filmspanare har att säga om ämnet kan ni läsa om här:

Jojjenito

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis filmtajm

St.Vincent (2014 USA)

medium_f09ab2a0719f906f7bf007de1110b723-stvincentJag vill börja med att tacka både FILMR och Fiffi för att den här filmen överhuvudtaget blev sedd. Efter deras fina och positiva inlägg om St.Vincent kände jag att jag var tvungen att ge filmen en chans. Jag hade avfärdat den som ett dussindrama med en unge (lillgammal till på köpet) i en av de bärande rollerna, det sistnämnda ett stort NO NO för undertecknad. Filmen utvecklar sig precis som jag tänkt mig. St. Vincent kan liknas vid en målarbok för barn där du redan har motivet klart men behöver bara fylla i färgerna som till på köpet redan är förvalda genom numrering. Det finns ingenting som överraskar och filmen viker inte av från den upptrampade stigen en endaste gång. Resultatet borde bli en ganska trist, smetig och irriterande historia då det är en unge med i handlingen men det blev precis tvärtom.

Saken är den att St.Vincent har charm, bra skådisar och känns trots allt inte så där känslosamt beräknande som många filmer i genren (småroligt snyftdrama?) oftast gör. Det är något med filmen som gör att den letar sig in till mitt vanligtvis ganska hårda hjärta, om det inte handlar om romantiska filmer. Jag skäms nästan att erkänna det men jag kände något vått i ena ögat i finalen som var det så vanligtvis hos mig förhatliga talet.

Filmens största styrka är Bill Murray som spelar den grinige pensionären Vincent som motvilligt åtar sig att passa en unge åt en ensamstående mor. Vincent är kort och gott en intressant människa kanske inte att ha i bekantskapskretsen men väl att studera på visst avstånd. Han är rapp i käften, otrevlig men naturligtvis har han ett hjärta av guld när det kniper. Resten av ensemblen är också bra, tom Naomi Watts i schablonrollen som rysk strippa. Watts har jag inga problem med men karaktären är uttjatad men funkar trots allt här. Just detta är genomgående för filmen och dess karaktärer: De är alla schabloner man stött på otaliga gånger tidigare men här funkar de och blir trovärdiga. Jag bryr mig om rollfigurerna och engagerar mig i deras vedermödor vilket troligen är förklaringen till att jag fastnade för filmen.

St.Vincent är ett bevis på att det lönar sig att läsa filmbloggar för plötslig har man fått nöjet att se en film som annars hade struntat i.

Regi: Theodore Melfi

Betyg: 7/10

Ringu (1998 Japan) vs. The Ring ( 2002 USA)

ringuFör sisådär en tio år sedan ”upptäckte” folk att det gjordes skräckfilm i Asien. Amerikanarna som inte kan läsa undertexter köpte upp en hög med filmrättigheter och började producera sina egna versioner av asiatiska skräckfilmer. Idag kollar jag lite närmare på den första skräckfilmen jag såg från Japan samt dess amerikanska motsvarighet.

En släkting till en journalist har dött under mystiska omständigheter. Reportern börjar luska i historien och spåren leder till en vandringssägen som rör ett mystiskt videoband. Enligt myten dör den som sett bandet inom sju dagar. Reportern följer sin avlidna släktings göranden under den senaste veckan och visst hittar hon videobandet och visst visar sig förbannelsen att stämma. Nu har journalisten sju dagar på sig att bryta förbannelsen och för att höja insatserna råkar även hennes son att se filmen.

(2002) The Ring Opt 22002 kom så en amerikansk remake av den japanska filmen. The Ring blev en succé och inledde den skräckfilmsvåg från Ostasien som tyvärr har vattnats ur vid det här laget. Tidigare har jag ansett filmerna Ringu och The Ring vara likvärdiga men efter en titt back to back är jag tvungen att ändra mina åsikter radikalt. Båda filmerna har ett bra och originellt manus som när man såg dem för första gången kändes innovativt och fräscht i övrigt skiljer sig filmerna åt en hel del.  Ringu är nästan att likna vid en detektivhistoria med övernaturliga inslag. Vi får följa reporterns jakt på sanningen och det är först mot slutet som det hettar till lite. Skådisarna är inte de bästa, de är lite stela och känns obekväma i sina roller. Finalen där förbannelsen realiseras är dock bland det rysligaste jag sett och slår sin amerikanska efterföljare på fingrarna. Däremot har Ringu ett mycket svagt slut och det känns som att man inte riktigt visste vart man skulle ta vägen med sin historia.

4_ Ringu - TV Scene 1

The Ring är däremot en skräckhistoria med inslag av deckargenren. Regissören håller oss tittare på halster filmen igenom då man hela tiden strösslar med olycksbådande händelser och varsel. Detta gör att man aldrig riktigt kan slappna av. Förklaringen till förbannelsen tilltalar mig mer än originalets. Skillnaderna är inte stora men det är i detaljerna där The Ring vinner över sin förlaga. The Ring är helt enkelt en mer tight historia som håller samman avsevärt bättre än sin förlaga. Ringu känns mer som en ide man filmatiserat medan The Ring är en färdig produkt. Nu kan iofs filmens budget spela en viss roll. Ringu: 1, 2 milj $ vs. The Ring: 48 milj $.

the-ring-watching-the-video

Har man inte sett någon av filmerna rekommenderar jag verkligen The Ring för en garanterat ryslig stund framför tv:n. Glöm bara inte att stänga av appareten efter att filmen slutat. Myrornas krig kanske man vill undvika speciellt efter att ha sett The Ring.

Vad Fiffi tycker om The Ring kan ni läsa här.

Regi: Ringu:Hideo Nakata

Betyg: Ringu: 5/10

Regi: The Ring: Gore Verbinski

The Ring: 9/10

Stay (2005 usa)

Psykologen Sam får ta över en kollegas patient, den självmordsbenägna studenten Henry. Kort efter att Sam börjat behandla Henry händaer det märkliga saker. Dels verkar Henry kunna förutsäga framtiden även Dr Sams verklighet börjar krackelera, händelser upprepar sig, ljud röster och gengångare framträder. Sam blir alltmer besatt av att hindra Henry från att begå självmord.

Stay är egentligen en ganska enkel historia men i riktigt snygg förpackning med bra skådespelare. Är man någolunda observant kan man räkna ut filmens ”överraskning” relativt snabbt. Det finns bättre filmer i samma genre t.ex The Jacket och The Butterfly effect men bra skådisar samt snygg film räcker för stunden.

Regi: Marc Forster

Skådespelare: Naomi Watts, Ryan Gosling

Betyg: 5/10