Thor: The Dark world (2013 USA)

untitled vvDet rullar på i Marvels superhjältefilmsuniversum. Nu var det dags för uppföljaren till Thor, en film som var förvånansvärt bra. Serien Thor har aldrig varit en favorit hos mig och det var nog kanske därför jag gillade förra filmen så pass mycket då mina förväntningar vara låga. I The Dark world får vi möta Malekith som är en svartalv (fråga mig inte vad det är men paradoxalt nog har han ett blekvitt ansikte så vitalv hade varit en mer passade rasbeskrivning). Han är filmens skurk och vill ändra om universum så att mörkret härskar. Detta kan bara göras vart 5000:e år och nu har han en ny chans tack vare Jane Foster (Thors ”flickvän”). Hon har fått i sig ett ämne, eter, som kan hjälpa Malekith i sitt arbete att ändra på universum. Jag tar och stoppar här i mitt försök att beskriva filmens handling, ni ser själva vilken manusmässig soppa detta är.

Då detta är tvåan är det mer av allt: Slagsmål, byggnader som rivs och uppblåsta tal och som ”bonus” en naken Stellan Skarsgård. Vi får tyvärr se mer av det kitschiga Asgård och mindre av jorden. Dvs precis det som gjorde förra filmen så underhållande med en malplacerad Thor i vår värld. Manuset är så fullt av logiska luckor och historien ger ett intryck av att man hittat på den vartefter man filmat den. Med en något enklare handling hade den kanske kunnat vara någorlunda underhållande nu blev det mest förvirrat och gapigt.

Det finns dock försonande drag. Filmen har gott om scener där man får sitta och skrocka lite för sig själv i biomörkret. kanske inte världens fyndigaste skämt men de passar in i filmen. Skådisarna sköter sig bra överlag och en del av fighterna är ganska läckra. Sir Anthony fortsätter däremot att jobba stenhårt för att se uppstoppad ut.

Man kanske inte ska ha för stora krav på en film av det här slaget. Den kör inte med någon falsk marknadsföring utan är vad den utger sig att vara: Bullrande underhållning för stunden. Men det kanske kunde vara ide att utveckla konceptet lite och jobba hårdare med manus för annars kan publiken komma att tröttna, åtminstone jag.

Sitt kvar för efter en stund kommer det en extra scen som troligen har med den kommande Marvelfilmen Guardians of the Galaxy att göra.

Regi: Alan Taylor

Betyg: 4/10

Annonser

Comborecension: Thor (2011 USA)

Så har då jag och min bror Filmitch varit på bio igen, vilket som vanligt innebär comborecension.Filmitchs kommentarer i kursiv text. Den här gången blev det Kenneth Branaghs superhjälte-epos Thor.  Jag hade extremt låga förväntningar inför detta biobesök och övervägde nästan att försöka slingra mig ur det hela genom att skylla på någon slags påhittad kris så som exempelvis huvudvärk eller allmän ångest. Jag bet dock ihop och begav mig rakryggat (nåja, lite lätt framåtböjd, jo du har blivit aningen krum med åren) till biografen. Anledningen till denna tråkiga attityd kan vara att jag alltid haft svårt för Thor som superhjälte i Marvels serier. Det känns som att det inte riktigt passar in med mytologiska personer och väsen i superhjälteserier. Då superhjälten i sig står i bjärt kontrast mot det vardagliga så bidrar förekomsten av Asagudar endast till att  bjärt konstratera mot föregående kontrast och då blir det i mitt tycke en kontrast för mycket. Det blir helt enkelt svårt att köpa. Hursomhelst, filmen då?

Även jag får erkänna att Thor inte direkt hör till mina favoriter i serievärlden. Mitt stora problem är att serien är ganska stel och trist samt att man envisas med att Thor ska tala någon sorts högtidlig engelska.

Ett litet exempel på Thors språk, inte speciellt upphetsande om jag får tycka till.

Filmen handlar om åskguden Thor som är tronföljare till gudariket Asgård. Hetsig och högmodig som han är startar han krig med frostjättarna trots sin far Odins protester (som ni märker så använder jag filmens engelska namn på gudarna för ärligt talat har inte denna historia särskilt mycket att göra med fornnordisk mytologi) .  Som straff berövas Thor sina krafter och landsförvisas till Jorden. Hans bror Loki intigerar och smider ränker för att kunna överta tronen och bli härskare över Asgård.

Man skulle nog kunna säga att berättelsen är inspirerad av nordisk mytologi. Folk som tror att de ska få se ett fornnodiskt drama lär sätta popcornen i vrångstrupen. Däremot tyckte jag att man knöt ihop förklaringen hur de olika världarna hänger samman på ett ganska bra och begripligt sätt.

Loki

På papperet låter detta ganska fånigt och oinspirerat och man väntar sig att få se något i stil med He-Man, alltså den med Dolph Lundgren i huvudrollen. Men, och jag skriver det igen med stora bokstäver, MEN jag finner mig sitta och riktigt småmysa i biostolen. Branagh har på något sätt lyckats hålla balansen mellan att ta det hela för vad det är utan att för den skull slutat ta det på allvar. Scenerna i Asgård är lämpligt pompösa med högtravande dialog och skitnödiga gester och är det något Branagh är  expert på är det att göra just detta teatrala uttryck tillgängligt och framförallt uthärdligt. Han har ju gjort det gång på gång i sina Shakespeare-filmatiseringar.  Som komisk kontrast har vi scenerna på Jorden där Thor framstår som fullständigt galen med sina svulstiga maner och föråldrade uttryck. Även kontrasten mellan Asgårds överdådiga scenografi, alltså vi snackar Wagner-kitsch, och New Mexicos platta ökenlandskap funkar effektivt. Det enda jag störde mig lite på när det gällde scenografin var regnbågsbron som mer såg ut som ett blinkande 70-talsdiscogolv än en regnbåge men frågan är ju om jag skulle vara mer nöjd med en regnbåge i ”My Little Pony-stil”.

Asgård såg ganska plastigt ut och jag blev inte speciellt imponerad. Isjättarnas land var desto mer effektivt även om en viss kulisskänsla infann sig.Gudarna var precis som du säger ganska teatraliska och intetsägande med undantag för Heimdal som jag fann ganska cool .Filmen styrka är kontrasten mellan Thor och planeten jorden. Många i och för sig billiga och lättköpta skämt men de roar ändå. Jag skrockade faktiskt till några gånger.

Heimdal

Skådespelarinsatserna kommer väl inte att precis gå till filmhistorien med det finns inte heller direkt något att anmärka på. De gör sitt jobb helt enkelt, vissa mer än andra. Tack och lov så har man lyckats hindra Sir Anthony Hopkins (som ju fick en Oscar för sitt porträtt av Hannibal Lecter i ”Silence of the Lambs” :D) från att tro att han innehar filmens viktigaste roll och således håller han sig inom ramen för god ton även om hybrisen nästan håller på att bubbla över vissa gånger. Jag tyckte han var ovanligt laidback för att vara Sir Anthony, nästan på gränsen till att vara uppstoppad.  Actionscenerna är även de rafflande och välgjorda och framför allt underhållande.

Inget fel på actionscenerna full fart och bra. Jag gillade att man dammat av The Destroyer, en värdig motståndare till Thor. Jag tyckte att det överlag var ganska bra insatser av skådisarna. Tom Hiddleston i rollen som Loki var förvånansvärt bra och det verkade faktiskt som att Branagh faktiskt läst serien. Skarsgård och Portman sköter sig helt ok men Chris Hemsworth som spelar Thor gör det med bravur. Han ÄR Thor inget snack om saken!

 Vi såg filmen i 3D och om ni har möjlighet att välja mellan 3D-formatet och normaltformatet så skulle jag välja det senare. Det vilar, som i många andra 3D-filmer, lite av en platt ”popupbokskänsla” över upplevelsen där det är väldiga tydliga lager av 3D- objekt uppstaplade bakom varandra. Dessutom förekommer det ofta oskärpa då det inte kan vara focus på alla djup samtidigt. Jo tack detta upplevede jag, trodde att jag fått synfel tills min bror upplyste mig om vissa tekniska aspekter av 3-D formatet. Speciellt actionscener tappar i skärpa.Högteknologiskt flanellogram, som en kompis sa.

Även om filmen var överaskande bra så var den inte vad jag skulle säga As(ha ha ha)-bra, snarare väldigt underhållande för stunden men ganska snabbt bortglömd.Jag håller med. bra underhållning för stunden. Jag vill dock lyfta fram att Marvel gör ett bra jobb med att länka ihop sina filmer. Agent Coulson dyker upp igen, han var med i Iron Man, vi får även en kort glimt av Hawkeye och sitter man kvar till att eftertexterna rullat klart får en en ledtråd om vad den kommande Avengersfilmen kan komma att handla om. Men då måste man nog i ärlighetens namn vara aningen inläst på Marvels universum.

Marcus betyg: 6/10

Filmitch Betyg 7/10

Black Swan ( 2010 USA )

Jag har alltid varit lite misstänksam mot s.k finkultur. De som håller på med det verkar vara lite fisförnäma och har en tendens att bråka med alla om allt ( Börje Ahlstdt m.fl) och framför allt verkar utövarna av finkultur ha astråkigt och vantrivas med sitt yrkesval. Jämför bilderna nedan och svara spontant: Vilka verkar ha roligast?

Filmen Black Swan gör inte saken bättre när det gäller att mildra mina fördomar angående finkultur.

Aronofskys senaste film handlar om balettdansösen Nina vars liv kanske skulle kunna vara lite muntrare om hon valt att syssla med något annat. Livet för Nina blir inte heller lättare då hon har en överbeskyddande mamma som behandlar dottern som att hon fortfarande var 12 år ( tjejen är över 20 men bor i ett rosa flickrum fullt med gossedjur ).   När Nina får huvudrollen i baletten Svansjön är hon först överlycklig men sen börjar pressen ta ut sin rätt. Konspirerar den nya tjejen mot henne för att ta över huvudrollen? Vad vill regissören egentligen, duger hon i huvudrollen eller kommer hon att bytas ut? Nina börjar också tycka att hennes kropp förändras, sår dyker upp, naglarna lossnar m. m. Vad är inbillning och vad är verklighet?

Jag kan känna att Black Swan är mycket väsen för ingenting. Vi har sett berättelsen förut, jag blir vare sig förvånad eller berörd av historien. Efter ca 20 minuter vet man hur det ska sluta och det är bara vänta på det oundvikliga. Till filmens styrka får jag lägga de helt suveräna skådespelarna med Nathalie Portman i täten. Barbara Hershey som Ninas mamma, Vincent Cassel som den slemmige regisören och Mila Kunis i rollen som Ninas konkurrent är alla otroligt bra i sina roller.Filmen är snygg att se på och musiken till Svansjön som är soundtracket är ljuvligt att höra.  Betyget är kanske lite högt men jag hade inte tråkigt i alla fall.

Regi: Darren Aronofsky

Betyg:6/10

Brothers (2009 usa)

När en kapten försvinner i Afganistan och antas vara död tar den yngre brodern ansvaret för hans familj, tar hand om barnen, tröstar frun och ställer upp i största allmännhet. Det visar sig att den äldre brodern inte är död, han fritas och återvänder hem problemet är att han nu lider av krigspsykos och familjen får svårt att ställa om sig till den nya situationen.

En nyinspelning på en dansk film med samma namn som jag inte har sett. Ett drama som har toppats med en radda bra skådespelare: Nathalie Portman, Sam Shepard, Jake Gyllenhaal och framför allt Tobey Maguire som nog gör en av sina bättre roller som psykiskt sargad soldat. Ett lågmält men engagerande drama som jag kan rekommendera.

Regi: Jim Sheridan

Skådespelare: Tobey Maguire, Jake Gyllenhaal

Betyg: 7/10