The Producers ( 2005 USA)

iFz7pNoEuDIzmCJrd52PzKMKdHMMax Bialystock har det inte lätt. Pjäs efter pjäs som han sätter upp floppar och konkursen är nära. Det ser dock ut att vända då Max får besök av den försynte och nervöse revisorn Leo Bloom som i förbifarten påpekar att man kan tjäna stora pengar på att en pjäs gör fiasko. Med kreativ bokföring kan man dölja att det investerats mer pengar i pjäsen än vad den kostat och om det blir ett fiasko kan investerarna inte kräva någon utdelning. Efter viss övertalning går Leo med på att hjälpa Max med bedrägeriet. Investerarna är äldre halvdementa damer som Max charmar och nu gäller det bara att kombinera stans sämsta regissör med en usel pjäs.

The Producers bygger på musikalen med samma namn som i sin tur bygger på en film med samma namn av Mel Brooks från 1967. Den filmen gick inte så bra i Sverige tills man bytte namn på filmen från Producenterna till det något mer lockande Det våras för Hitler. Det visade sig vara ett lyckat drag och sedan dess har Mel Brooks alla filmer burit namnet Det våras för……..

The Producers har sina förtjänster. Det är bra skådisar Matthew Broderick som den nervöse Leo och Nathan Lane som den slemme Max. Om jag jämför dessa herrar med originalet vinner dock Gene Wilder (Bloom) och Zero Mostel (Bialystock) då det sistnämnda paret är mer nervösa och slemma m.a.o helt enkelt roligare. Även Will Ferrell och Uma Thurman är med i 2005 års version som pjäsförfattaren Franz Liebkind och den svenska sekreteraren Ulla. Sångerna är lättglömda men de är trallvänliga för stunden. Undantagen är sången Springtime för Hitler (0:00 – 3:45) som är både minnesvärd och roligt framförd i all sin neonazistiska kitsch samt den trallvänliga Keep it gay.

Problemen med The Producers är två. För det första är det alldeles för många sånger. Även om texterna är finurliga så blir det trist när låt efter låt följer på varandra. En bra musikal har balans mellan musik och handling och här slår det över till det förstnämnda. De flesta numren är ganska koreografiskt trista då varken Broderick eller Lane är några större dansmän, det blir mest sånger som bränns av på plats utan några större krusiduller. Filmens andra problem är att det är en filmad scenmusikal något som tyvärr märks då The Producers dras med teaterns övertydlighet i skämt, miner och kroppsspråk.  Något jag inte uppskattar. Regeln att folk på teaterscenen alltid har roligare än publiken gäller här i högsta grad trots att det är en spelfilm.

The Producers hade tjänat på färre sånger och en något nedtonad regi men den duger. Sofias val för dagen finner ni här.

Regi: Susan Stroman

Betyg: 5/10

The Birdcage ( 1996 USA )

Armand ( Robin Williams ) driver en nattklubb i Miami där hans partner dragshowartisten  Albert (Nathan Lane) uppträder. När Armands son Val ska gifta sig med dottern till en minst sagt konservativ senator ( Gene Hackman ) hopar sig problemen. Senatorn vill nämligen hälsa på dotterns blivande svärföräldrar och är helt ovetande om att de är bögar. Val ber då Armand att skicka iväg Albert för att dölja sina ovanliga hemförhållanden. Albert blir hysterisk och innan kvällen är slut är förvirringen total.

En amerikansk film efter en fransk förlaga ( La cage aux folles 1978 ) som jag inte sett. Tre saker gör att jag inte är speciellt förtjust i ”the Birdcage”. Jag blir irriterad på sonen som vill dölja sin fars sexuella  läggning ( att pappan ställer upp förstår jag då man gör det mesta för sina barn ) det är kort och gott ett jävla sätt. Nathan Lane är bitvis rolig men det blir jobbigt i längden med hans överspel. Slutligen blir filmen rolig först vid den bisarra middagen men den får man vänta på i över en timme så filmen är alldeles för lång. En ganska trist film men med bra skådespelare blir mitt ömdöme.

Regi: Mike Nichols

Skådespelare: Nathan Lane, Robin Williams

Betyg: 4/10