Welcome to Leith (2015 USA)

I den amerikanska delstaten North Dakota ligger det lilla samhället Leith. Samhället har 24 stycken invånare och alla känner varandra. När en man vid namn Craig Cobb flyttade in blev han till en början välkomnad även om man tyckte att han verkade vara lite mysko. Cobb köpte upp ett par tomter och alldeles för sent gick det upp för invånarna vad han var för filur. Cobb är nämligen ett ledande namn inom vit-makt rörelsen och tänker skapa ett samhälle för sina gelikar i Leith. Ganska snart kom det folk ur rörelsen på besök och en familj med vit-makt sympatier flyttade in. Cobb strävade efter att locka anhängare till samhället så de blev i majoritet och därmed genom politiska beslut skulle skapa sitt drömsamhälle.

Detta var en intressant dokumentär på flera plan. Det första man slås av är att i en demokrati är detta fullt möjligt och det är en obehaglig tanke att såpass mörka krafter ganska så lätt kan få fäste. Vi behöver inte gå speciellt långt för att inse detta då vi har ett parti i riksdagen med en femtedel av folkets röster. Ett parti som anser att kulturen ligger i blodet. 30-talet någon?

Samhället Leith och dess invånare var en ny erfarenhet. Det är inte var dag North Dakota är i ropet. Platt, grått och deprimerande. För att trivas där måste man nog gilla naturen och ensamheten. Jag kan med emfas påstå att det inte kommer vara ett framtida semestermål men som sagt intressant att få en liten inblick i.

Det som väckte mest tankar hos mig är hur Cobb och hans anhang blir bemötta. Det är trakasserier, sönderskurna bildäck, protester och okvädingsord från både invånare och protestgrupper som åker till Leith. Frågan är vem som startade konflikten och frågan blir då hur är det tänkt att en demokrati ska fungera? Vart går gränsen för vad ett samhället anser vara acceptabla medborgare? Hur hade t.ex ett lesbiskt par emottagits i Leith? Dessa frågor väcktes av mig som tittare och tråkigt nog slog inte dokumentären in på detta spår. Det är alltid intressant när det blir en grå sanning istället för den svart/vita skildring som Welcome to Leith presenterade.

Regi: Michael Beach Nichols, Christopher K. Walker

Betyg: 6/10

Green room (2015 USA)

Ett punkband i akut brist på pengar tar ett gig utan att höra sig närmare för vad är för sorts spelning. Bandet blir lite darriga när de hamnar ute på vischan och publiken visar sig bestå av nynazister. Nu går faktiskt spelningen riktigt bra utan vare sig krångel eller intermezzon och nazisterna verkar vara om inte annat, fullt acceptabla arbetsgivare. Naturligtvis så skiter det sig när en av medlemmarna i bandet råkar se något som som inte var avsett för utomstående ögon. Resten av filmen är närapå ett kammardrama där musikerna för göra allt i sin makt för att undkomma med livet i behåll.

Green room är en våldsam och blodig film men regissören gottar sig inte i våldet han riktar in sig på att visa konsekvenserna av det. I t.ex Saw visas våldet för att man som tittare ska äcklas och min känsla där blir mer äckel än skräck. I Green room är det våld som känns mer i märg och ben. Det upplevs då som mer verklighetstroget och berör desto mer. Jag hejar verkligen på musikerna och hoppas att alla ska komma undan med livet i behåll.  Nazisterna skildras inte heller som hjärndöda beläten utan vi får hela skalan från deras ondskefulle men samtidigt charmante ledare Darcy, suveränt spelad av Patrick Stewart till hans underhuggare Gabe (Macon Blair) som i grund och botten verkar vara en ganska så schysst (åtminstone i detta sammanhang) kille. När regissören Jeremy Saulnier lyckas med presentera trovärdiga rollfigurer får han mig att tro på handlingen och resultatet blir en makalöst spännande historia som är klart sevärd.

Regi: Jeremy Saulnier

Betyg: 8/10

I källaren (2015 Österrike)

Österrikare och källare visade sig vara en vansklig kombination när Josef Fritzl aktiviteter uppdagades 2008. Efter att ha sett Ulrich Seidl film om detta folks förhållande till sina utrymmen i nedre plan blir man lite lätt konfunderad över människor överlag. Regissören har kort och gott filmat ett antal personer och vad de sysslar med i sina källare. Några filmas bara rakt upp och ned när de poserar i sina källare, andra utför ett och annat, spelar musik, hamrar på trummor osv. En handfull personer studeras lite mer ingående och de berättar om sina liv och det är här stollarna kommer in i bilden eller stollar och stollar. Det är folk som bryter en aning mot gängse normer.

Vi träffar bla annat på en beundrare av Hitler som inrett ett rum fullt med nazistreliker. Enligt egen utsago var det finaste han fick i bröllopspresent (jodå han är gift) ett porträtt på Hitler. Kanske en hobby man inte direkt ska skylta med. Vidare har vi en kvinna som går omkring med en docka och talar till den som att den är ett levande barn (mycket obehagligt) och slutligen finns där en handfull män och kvinnor vars redskap är piskor, dildos, gynekologstolar och burar. Vad de sysslar med behöver jag inte berätta men de demonstrerar villigt sina aktiviteter framför kameran. Hå hå ja ja.

När jag ser filmen får jag en känsla av att jag snokar i människors privatliv I källaren, eller Im keller (tyska är ett coolt språk) som den heter i original, upplevs av mig som väldigt inträngande samtidigt som personerna framstår som objekt. Det ges inga djupare bakgrundshistorier utan man ramlar så att säga in i handlingen och får se valda delar av folks källarvanor. Det är en lite annorlunda filmupplevelse och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Det enda jag är säker på är att det inte var en ointressant film.

Ett tag tvivlar jag lite på dokumentärens äkthet för inte vill väl folk skylta så öppet med sina privatliv och drifter?  Efter en snabb titt i kvällens tv-tablå inser jag att det nog är jag som inte hänger med i tidens tempo.

Regi: Ulrich Seidl

Betyg: 6/10

The Holcroft Covenant (1985 Storbr)

Thrillerförfattaren Robert Ludlum är mannen som b.la skapade Jason Bourne. Han skrev ett tjogtal böcker och efter sin död har han kommit ut med än fler så där kan man snacka om spökskrivare. Under 80-talet läste jag en hel del av författarens böcker och såg även tv-serien om Bourne med en av världshistoriens värsta rollbesättning: Richard Charberlain spelar Bourne – så mycket mer behöver inte sägas om den saken. Av en slump upptäckte jag dagens film och kombinationen Caine, Frankenheimer och Ludlum var ack så lockande. Ett rop jag inte skulle ha hörsammat.

Michael Caine spelar arkitekten Noel Holcroft. Han blir kontaktad av en bankman som berättar att Noels biologiske far som var en högt uppsatt nazist som hade stoppat undan en nätt summa pengar under krigets slutskede. Tanken är att Noel ska förvalta pengarna tillsammans med två andra naziättlingar och använda förmögenheten till att gottgöra offer för nazisternas illdåd. Nu är det som så att en och annan vill använda dessa pengar till något helt annat nämligen att starta det fjärde riket och Noel blir en jagad man.

Naturligtvis kittlar den här historien thriller och konspirationsnerverna. Vem kan motstå övervintrade nazister, schweiziska bankfack, Michael Caine och sist men inte minst självaste Hugo Drax ( Michael Lonsdale ) som torr bankman? Med facit i hand är det just vad man borde ha gjort. Caine flänger kors och tvärs genom Europa. Anthony Andrews som också är med i soppan ser riktigt illa ut i mustasch och jag har upplevt större spänning i texterna på mjölkkartongerna. Filmen har en dialog som stundtals trotsar allt sans och vett. Vad sägs om Lonsdales kommentar efter att en man blivit skjuten, en annan knivhuggen och en tredje stapplar förbi paret Caine och Lonsdale med blodiga händer:

”The world is full of lunatics shooting each other in the streets.”

På den nivån ligger filmens dialog. Lägg till överspel och en halvtaskig 80-talssynth som som ursäkt för filmmusik så är The Holcroft Covenant inte mycket att hurra för. En remake torde vara på sin plats om jag fick råda för storyn är det inga större fel på.

Regi: John Frankenheimer

Betyg: 2/10

Cabaret (1972 USA)

Dagens film har jag skrivit om tidigare här på bloggen men kände att det var dags för en återtitt. Den här berättelsen finns i flera olika versioner både som scenmusikal och som vanlig spelfilm men då under namnet I am a camera som i sin tur är baserad på en bok skriven av  Christopher Isherwood. Fosses version bygger till stor del på musikalen men man skrev till en del sångnummer och strök andra.

Cabaret utspelar sig i Berlin 1931, en historiskt mycket intressant tid. Tyskland under Weimarrepubliken kan bäst liknas vid hela havet stormar: Upplopp, kommunister, nazister, smårevolutioner, seriemördare och ett spännande kulturliv. Mitt i allt detta anländer den något försynta Cambridgestudenten Brian Roberts. Han ska skriva på sin avhandling samtidigt som han försöker tjäna en slant på att lära tyskar det engelska språket. Brian blir granne med den amerikanska sångerskan Sally Bowles.  Sally kan sägas vara Brians motsatts. Hon är en person som kräver ständig uppmärksamhet, lever i total förnekese och är egocentrisk som få, kort och gott en asjobbig person vars sällskap jag inte skulle stå ut med i fem minuter. De två inleder en kärleksaffär och när de blir bekanta med adelsmannen Maximillian utvecklas det hela till ett triangeldrama.

Det här är ingen musikal av det vanliga slaget där folk brister ut i sång helt plötsligt istället ”avbryts” filmens handling av att vi får se sånger som framförs på Kit Kat club där Bowles arbetar. Sångerna är oftast en kommentar till det som händer i filmens handling. Vill man ha en renodlad musikal får man söka sig annorstädes men jag anar att detta upplägg kan passa de personer som inte är så förtjusta i genren då Cabaret har ett rejält genomarbetat manus som inte är utfyllnad mellan sångerna det är som så att filmens cabaretnummer förstärker berättelsen. Den enda sången som inte utspelar sig på Kit Kat club är den rysliga men skickligt iscensatta  Tomorrow belongs to me som effektivt visar nazisternas växande makt.

Cabaret är inte någon trevlig film. Folk är trasiga i själen, artisterna på Kit kat club är inte speciellt glamorösa och publiken ganska sliten. Cabaret har en atmosfär av undergång över sig. Mitt i detta har man Sally som desperat försöker förneka den verklighet hon lever i genom att ta livet med en falsk axelryckning . Hennes sista sångnummer klingar falskt när hon sjunger att livet är som en cabaret.  Michael York som spelar Brian passar bra i rollen och Joel Grey fick en mycket välförtjänt Oscar för sin roll som konferencier på nattklubben. Liza Minelli är väl filmens svaga kort, hon sjunger bra men hennes karaktär är väldigt påfrestande och irriterande i längden. Jag gillade filmen en anings bättre vid den här sittningen det kanske beror på att man tyvärr märker att historien är på väg att upprepa sig med stöveltramp och ohälsosam nationalism både här och där i vårt land och Europa.  Sofia har troligen sett en avsevärt trevligare film men jag anar att den filmen inte kommer dyka upp på den här bloggen av skäl ni nog kommer förstå när ni läser om hennes val.

Regi: Bob Fosse

Betyg: 8/10

Filmspanarna: Barndom – Blecktrumman (1979 Västtyskland)

Månadens tema är barndom och mitt val faller på filmen Die Blechtrommel (Blecktrumman) som baserar sig på den tyske nobelpristagaren Günter Grass bok med samma namn. Och nej, jag har inte läst boken, jag och nobelpristagare i litteratur kommer inte så väl överrens.

Det är en märklig historia som berättas. Oscar som föds i staden Danzig under 20/30 talet bestämmer sig för att inte växa upp och bli stor när han inser vuxenvärldens hyckleri. På sin treårsdag faller han på flit nedför källartrappen och slutar därmed att växa. Det motbjudande lilla barnet (för tro mig Oscar är ett vidrigt barn) har begåvats med ett skrik som kan spräcka glas, något som han använder sig av när någon försöker ta hans älskade trumma. En trumma som han f.ö bankar på genom hela filmen. Lägg sedan till att gossen får agera voice-over genom hela filmen så torde alla kriterier för en avslagen filmkväll infrias. Så är icke fallet!

Blecktrumman är som sagt en märklig film som innehåller det mesta; Död, sex, tragik, nazister, komik, pedofili, hästkadaver, ålar, bulemi, ofrivilliga graviditer och en soppa kokad på grodor, piss och spott. Mitt i den denna kaskad av upplevelser har vi den obehaglige barndvärgen Oscar som observerar omvärlden och vansinnet i 30 talets Tyskland. Jag gillar filmen då det är en underhållande men obekväm skröna som kokats ihop. Samtidigt som detta är filmens styrka är det också dess svaghet. Det är svårt att bli berörd av de osannolika och märkliga karaktärerna och alla händelser som väller ut ur rutan. Jag får lite svårt att ta filmen på allvar trots att den berör allvarliga skeenden.  Jag anar att en och annan händelse fått stryka på foten när boken blivit till film för vid ganska många tillfällen får jag klia mig i huvudet och undra varför folk agerar som de gör. Blektrumman är nog en sådan där film som man antingen gillar eller ogillar. Trams eller underhållning? Personligen finner jag filmen vara mycket underhållande och fantasifull. Titta och bestäm själv.

Jag vet inte om filmen innehåller något budskap mer än att dramats huvudperson väljer att stanna kvar i barndomen då vuxenvärden ter sig förljugen. Kanske tur att alla barn inte är så insiktsfulla som Oscar och inser vuxenvärldens lögner för då skulle de troligtvis galoppera mot närmaste källartrappa.

Regi: Volker Schlöndorff

Betyg: 8/10

Andra filmspanare som skriver om barndomen

Addepladde

Exceptfear

Fiffi

Filmparadiset

Fripp

Jojjenito

Mode + film

Rörliga bilder

The Velvet cafe

FILMR

Iron sky (Finland 2012)

Kombinantionen av flygande tefat och nazister var oemotståndlig. Mot bättre vetande var jag tvungen att gå och se filmen. Året är 2018 och presidenten i USA (som f.ö påminner om Sarah Palin) har skickat en expedition till månen i hopp om att säkra sitt återval. Astronauterna upptäcker en hemlig stad på månen. 1945 flydde en gäng nazister till månens mörka sida och byggde en bas. I.o.m astronauternas upptäckt av basen börjar nu nazisterna planera ett anfall mot jorden.

Ett stort plus ska ges till finländarna som kämpat och satsat på detta projektet. Filmen sticker ut lite från det som vanligtvis går upp på bioreportearen och man har skapat något eget. Bra jobbat! Det är bara synd att filmen inte är lika bra som arbetet med att sjösätta den. Man har lyckats med att röra ihop en soppa inte är rolig eller hisnande. Trots den fantasifulla handlingen lyfter filmen aldrig riktigt. Iron sky är lite småseg halvtrist och många skämt faller platt då det märks för väl hur manusförfattaren försöker vara lite småcrazy, det blir mest ansträngda försök. Ett par tre gånger skrattar jag till men det är allt. Skådisarna och filmusiken är bedrövlig men effekterna är relativt snygga. Bättre lycka nästa gång för som jag tidigare sagt: All heder åt ett gott försök.

Regi:Timo Vuorensola

Bertyg: 3/10

The Boys from Brazil (1978 Storbr/USA)

Det finns en del, ja i ärlighetens namn ganska många, myter om nazismen. En myt är den om övervintrade nazister som försöker skapa det fjärde riket. Detta var något författaren Ira Levin som b.la ligger bakom Rosemarys baby tog fasta på när romanen The Boys from Brazil kokades ihop.

I Paraguay får en judisk kille Barry (som spelas av Steve Guttenberg med en ganska risig afrofrisyr) syn på ett gäng gamla nazister. Detta väcker hans intresse och han börjar skugga gubbarna. Barry får jackpot då övervakningen leder honom till legendaren Josef Mengele. För de läsare som eventuellt inte vet vem Mengele var arbetade han som ”doktor” i förintelselägret Auschwitz där han utförde ”medicinska” experiment på människor. Mengele lyckades undkomma rättvisan efter kriget och man misstänkte att han bosatt sig någonstans i Sydamerika. Barry blir upptäckt men lyckas meddela sin upptäckt till den berömda nazistjägaren Erza Liberman. Erza är tveksam till en början men dras mer eller mindre motvilligt in i en jakt för att förhindra Mengeles minst sagt oortodoxa plan att skapa det fjärde riket.

The Boys from Brazil är en film som har det mesta; Nazister, konspirationer, härliga frisyrer och utsvängda byxor samt en Gregory Peck i högform. Om man tillåter fantasin  löpa fritt är filmen ganska bra. Det finns ett antal scener som är riktigt intensiva där man lyckats med att skapa en tät atmosfär. Tyvärr flyter inte filmen på riktigt i det tempo jag skulle önska och den segar sig fram av och till. En annan sak som gör att åtminstone jag har lite svårt att ryckas med i storyn är Mengeles plan som är lite väl utflippad och osanolik.

Gregory Peck verkar trivas bra med att få spela en diabolisk person som Mengele. Han tangerar gränsen till att spela över men passerar den aldrig. Laurence Oliver i rollen som nazistjägaren Liberman är lite mer sansad och lågmäld. Han ger ett porträtt äv en bohemsk och oorganiserad gubbe som dock har huvudet på skaft. Att verklighetens nazistjägare Simon Wiesnthal stått som modell för Lieberman råder det ingen tvekan om. Hur Wiesenthal var som person vet jag inte men troligtvis borde han haft ett lite mer organiserat sinne.

Finalen mellan Mengele och Lieberman är bra och förvånansvärt brutal, det är inte var dag man får sig en pensionärsfight till livs. På det hela är The Boys from Brazil klart sevärd om man gillar genren, lite seg emellåt men det uppvägs av bra skådisar. Verklighetens Mengele kan ha sett filmen då han drunkade först 1979. Vad han eventuellt tyckte om Pecks porträtt av honom förtäljer inte historien.

Regi: Franklin J. Schaffner

Betyg: 7/10

En sorglig samling

Alltför ofta ser man en å annan usel film, man skulle kunna tycka att jag vid det här laget skulle kunna ana när det vankas en skitfilm. Men jag lever på hoppet och tror i min enfald att kanske just den HÄR filmen kommer vara den där dolda pärlan som ingen upptäckt. Jag kan ganska kallt konstatera att det är långt mellan tillfällena. Det är inte första och inte heller sista gången jag presenterar ren dynga här på bloggen.Varsågoda 😦

Area 51:Jag vill först och främst påpeka att jag redan hunnit sett den här filmen innan Fiffi hann varna för eländet på sin blogg. Filmens ide är kanske inte så illa och det var nog det jag åkte dit på. Ett grupp reportrar bjuds in till den superduper hemliga millitäranläggningen som går under namnet Area 51. Där får de b.la träffa Bruce Boxleitner och andra halvdana skådisar som som får ta roller i usla filmer för att betala sina räkningar. Reportrarna stöter även på dåligt sminkade utomjordlingar och trots att man anvälder sig av ”blipp apparaterna” från alienfilmerna blir det inte ett dugg spännande. Jag vägrar att kolla upp vad filmen kostade på IMDB för troligtvis kommer den summan att chocka mig. Den här dyngan kan inte och bör inte ha kostat mer än en isolerat benägen korvkiosks dygnsomsättning. Filmen är inte ens så dålig så den är rolig. Jag vill t.om gå så långt att hävda att filmen saknar existensberättigande.

Betyg 1/10

Hostel 3: Här är beviset på att jag är dum i huvudet. Jag anser ettan vara en modern klassiker i genren men tvåan var trist och när trean dyker upp direkt till dvd borde en normalt funtad person ana ugglor i mossen. Egentligen en hel flock med ugglor. Konceptet är detsamma som i tidigare filmer men nu befinner sig den hemliga tortyrorganisationen i en fabriksliknande byggnad utanför Las Vegas. Jag tror nog att det var Las Vegas konceptet som lockade mig i fördärvet den här gången. Jag hade väl hoppats på lite glitter och glamor i kombination med tortyr. Istället serveras det lite turistbilder på Las Vegas som snabbt övergår till sunkiga bakgator och en fabriksbyggnad som kan återfinnas i vilken bruksort som helst. Filmen är långsam och inte spännande för fem öre. Hostel III är ett enda utdraget hå hå ja ja.

Betyg 1/10

Outpost: Den sista filmen i denna sorgliga trio är åtminstone ett litet lyft. En grupp legosoldater hyrs in för att föra en man till ett område som ligger i en krigszon, troligtvis forna Jugoslavien. Väl framme på plats visar det sig att resans mål är ett bunkerkomplex från andra världskriget. Sakta uppdagas sanningen för legosoldaterna. Nazisterna utförde hemliga experiment i bunkern med någon sorts maskin. Resultatet av experimentet blev att nazisterna är kvar på platsen fångade i tid och rum. Iom legosoldaternas ankomst vaknar de upp.

Inget fel på iden men berättelsen om varför bunkern kryllar av nazispöken är onödigt tillkrånglad. Trots ett ganska bra upplägg  har man lyckats förvånansvärt bra med att göra filmen totalt ospännande. Ett stort problem med filmen är att jag bryr mig inte ett dugg om legosoldatderna. Om de klarar sig eller inte rör mig inte i ryggen. God ide men uselt utförande.

3/10

Hellboy ( 2004 USA ) vs. Hellboy II: The Golden army ( 2008 USA )

Hellboy filmerna baseras på den tecknade serien med samma namn av Mike Mignola. Jag har aldrig läst serien men vad jag förstår anses den vara bra ( jag får lov att bättra mig på den fronten ). Än så länge har det kommit två filmer om Hellboy och BPRD. Båda filmerna har haft förmånen att bli regisserade av Guillermo del Toro.

Hellboy fördes till jorden från en annan dimension av nazisterna under andra världskriget. Nazisterna hade förhoppningen att vinna kriget med hjälp av svart magi men försöket misslyckades och Hellboy hamnade i amerikanska händer och den superhemliga organisationen BRDP (Bureau for Paranormal Research and Defense) som bekämpar övernaturliga hot. Hellboy och andra goda supervarelser, b.la Abe Sapien ( amfibiemänniska), Liz Sherman ( pyrokinesi ) och  Johann Krauss ( medium ) bekämpar varulvar, demoner, Baba Yaga och annat oknytt. Samtidigt som han skyddar världen mot olika hot brottas Hellboy med sitt övernaturliga arv, han är en levande nyckel vars öde kan betyda jordens undergång då han kan komma att öppna porten till sin värld för att släppa ut monster i vår värld. Det påminner ganska mycket om Lovcrafts Cthulhu myt och Mingola har sagt att både Lovecraft och Robert E Howard har inspirerat honom. Men hur blev nu filmerna?

Den första filmen handlar b.la om Hellboys ursprung och ankomst till jorden. En nackdel med en del filmer som ska presentera en karkatärs bakgrund är att de kan bli lite småtrista. Här ges en kort bakgrund och sedan hoppar filmen raskt framåt i tiden och utspelar sig när Hellboy, som för övrigt spelas mycket bra av Ron Pearlman, arbetat i några år för BRDP och är så att säga redan varm i kläderna. Fördelen med detta är att man kan ta itu med en ordentlig historia på en gång. När några övervintrade nazister ( samma gång som tog Hellboy till jorden ) väcker skurken Rasputin ( japp det är den samma filur som duperade den ryska tsarfamiljen kring 1900 talets början) för att få hjälp med att öppna porten till Hellboys värld än en gång kallas BRDP in.

I uppföljaren The Golden army försöker en alvprins att väcka en gyllne arme till liv för att utplåna människorna. Armen smiddes för lång tid sedan under ett krig mellan människa och alver men har vilat i eoner på okänd plats. När armen väl har vaknat går den inte att stoppa. Hellboy med vänner blir indragna i en kapplöpning i hopp om att hitta armen först och försöka hindra att alvprisen väcker den till liv.

Båda filmer om Hellboy är bra. De är fantasifulla och jag får faktiskt uppleva den där ”sense of wonder” känslan som man ofta eftersträvar men sällan hittar. Scenografi och effekter är i mitt tycke oklanderliga och det känns som att del Toro verkligen fått visualisera sina tankar och ideér om Hellboy och hans universum. Om man gillar effekter och vill att ögat ska få sitt är The golden army att föredra då den första Hellboy filmen är lite grådaskig. Däremot gillar jag stämningen i den första filmen mer, tonen är lite tuffare och råare jämfört med tvåan som i sina stunder påminner lite om MiB. Den är aningen för skämtsamt och uppsluppet om jag jämför med första filmen.

Filmernas skurkar är bra. Robotnazister och ryska charlartaner är icke att förakta men alvprinsen är aningen mer intressant då han är en mer komplicerad karaktär. Enligt hans sätt att resonera har människan förstört så mycket på jorden att det vore bäst om de försvann. Han skulle kanske kunna liknas lite vid en extrem kämpe för miljön.  Att sedan alvprinsen är rena superninjan och har ett läckert spjut gör inte saken sämre.

Vid en jämförelse är båda filmen nästan lika bra men den första berättelsen om Hellboy är aningen bättre. I The golden army är det lite för anpassat till en yngre publik, kanske man jobbade hårt för att få filmen PG13 stämplad på en gång. Ibland kan det också bli lite väl mycket effekter och ovanliga varelser. Less is moore brukar jag säga. Gillar man fantasy med lite skräck och action är bägge filmerna sevärda och bör inte missas. Jag har läst att en tredje film åtminstone ligger på planeringsstadiet men hur det blir med den saken kvarstår att se

Betyg: 8/10 till båda filmerna med en liten fördel till första filmen.

Regi: Guillermo del Toro

The Dirty dozen ( 1967 USA Storbr )

Det är inte så ofta jag ser en krigsfilm som utspelar sig under 2:a världskriget då den subgenren inte hör till mina favoriter. Skälen till det är många men det borde egentligen räcka med att om man försöker saluföra en film som utspelar sig under andra världskriget med orden ”lyckas de inte kan nazisterna vinna kriget” har en del av spänningsmomentet av förklarliga skäl försvunnit. En annan sak som gör filmer från detta krig ganska trista är att s.k ointagliga fort och fästningar vaktas av soldater som verkar vara både blinda och döva samt ha en IQ som ligger avsevärt under befolkningens genomsnitt. Därmed är det  inte sagt att det saknas bra krigsfilmer: Kanonerna på Navorone, Örnnästet och Järnkorset är alla ganska underhållande filmer som utspelar sig under denna tidsperiod.

I The Dirty Dozen ska en grupp fångar tränas för att likvidera en stor del av det tyska överkommandot innan man sätter invasionen av Normandie i rullning. Naturligtvis håller tyskarna hus i en välbevakad herrgård som i närmaste är ointaglig, den lögnen sväljer jag inte. Gruppen består av en salig blandning fångar som sitter i millitärfängelse av olika anledningar. Fångarnas morot är att om de utför sitt uppdrag och överlever kommer de att benådas.

Filmen har en bra ensamble med kända namn: Lee Marwin, Telly Savalas, en ung Donald Sutherland och Charles Bronson.  Det här är likt de flesta krigsfilmer en grabbig film det dricks och slåss och knyts vänskapsband så där som bara män kan med lite lätta slag på axlarna. Bortsett från ett gäng prostituerade, som sällskapet erhåller som ”belöning” då de skött sin träning bra, så lyser kvinnor med sin frånvaro. Orkar man med detta är The Dirty dozen en helt ok film som åtminstone är ganska underhållande. Nackdelen med ett sällskap på 12 män som man ska  lära känna under filmens speltid är att manuset får koncentrera sig på ett antal karaktärer, resten kan man mer eller mindre räkna bort som blivande kanonmat. I 12 angry men lyckades man bättre med att låta tittaren lära känna karaktärerna och den filmen var en timme kortare. En annan nackdel med filmen är att det läggs onödigt lång tid på att visa the dirty dozens träning. Först mot slutet blir det dramatik när de ska utföra sitt uppdrag och det är då filmen tar fart för det är faktiskt ganska spännande att se vem som överlever och vem som biter i gräset. En del överraskningar blev det faktiskt på den fronten.

Regi. Robert Aldrich

Betyg: 6/10

The Odessa file ( 1974 Storbr/Västtyskland )

En reporter snubblar över en dagbok och kommer en hemlig organisation, Odessa som består av en oändligt massa ( verkar det som ) övervintrade nazister, på spåren. Med hjälp av Mossad försöker nu reportern infiltrera organisationen. Tiden är knapp då Odessa håller på att bygga raketer som kommer att utplåna Israel.

Jag älskar historier av detta slag med hemliga organisationer som smider hemska planer av varierande trovärdighet. Bättre blir det om det är en stackars ensam sate som är organisationen/planen  på spåren men inte kan lita på någon. Bäst blir det om organisationen består av gamla nazister, för elakare kan man väl inte bli? ”The Odessa File” uppfyller alla ovanstående kriterier och borde vara en höjdare i genren. Tragiskt nog tänkte man inte på att välja tyska skådespelare som behärskade det engelska språket. Resultatet? Skådespelarna har ungerfär samma inlevelse som Tommy och Annika i Pippi Långstrump. De stackarna får slita som djur för att klara av sina repliker att kräva skådespeleri är att kräva för mycket. Mitt i denna ofrivilliga komik har vi Jon Voight som snabbt faller in i samma stela stil. När han säger till sin flickvän att han älskar henne skulle man kunna tro av kroppsspråk och tonfall att han undrade vad köttfärsen kostade. En bra story som jag gärna skulle vilja se en nyinspelning på men med skådespelare som behärskar språket.

Regi: Ronald Neame

Skådespelare: Jon Voight, Mary Tamm

Betyg: 4/10

Schindlers list ( 1993 usa )

Fabrikören Schindler som är verksam i Krakow under 2:a världskriget använder judar som billig arbetskraft. Efter en tid kan inte  Schindler längre blunda för de brott nazisterna begår och med risk för sitt eget liv börjar han nu muta ledande nazister för att kunna smuggla undan judar från en säker död.

Filmen är nog inte helt obekant men det är faktiskt första gången jag ser den. Fotot är fantastisk, Neeson och Fiennes är briljanta i sina roller som Schindler samt den vedervärdige nazisten Goeth. Nackdelen med filmen är att den är ganska småtråkig samt alldeles får lång ( bortåt tre timmar ). Sista timmen har jag faktiskt tröttnat på Schindlers öden och äventyr samt , vi snackar om Spielberg, att det mot slutet blir som vanligt smetigt och sentimentalt så det förslår. Fotot och skådisarna räddar filmen från lägre betyg.

Regi: Steven Spielberg

Skådespelare: liam Neeson, Ralph Fiennes

Betyg: 5/10

Cabaret (1972 usa)

Året är 1931 och den unge professorn Brian reser till Berlin för att undervisa i engelska. Väl på plats inleder han ett kärleksförhållande med cabareartisten Sally. När paret stiftar bekanskap med en rik tysk utvecklas förhållandet till ett triangeldrama och i bakgrunden växer sig nazisternas makt allt starkare.

Cabare står och faller med en person: Liza Minelli. Gillar man henne är det en fantastisk film personligen tycker jag att hennes rollfigur är oerhört påfrestande (elaka tungor menar att hon spelar sig själv) och jag skulle inte stå ut med hennes sällskap i en minut. Men i ärlighetens namn är det svårt att tänka sig filmen utan Minelli. Det som lyfter filmen är tre saker: Musikalnumren är otroligt bra man får ett pärlband av hits t.ex Cabaret, Mein Herr och Money Money, Joel Grey som cabarens konfiencer samt nazisternas ökande inflytande under filmens gång vilket ger berättelsen en ångestfylld touch. Jag är kanske lite frikostig med betyget men studtals är filmen riktigt bra. Nedan är ett klipp från filmen som jag finner riktigt obehagligt trots den rurala inramningen.

http://www.youtube.com/watch?v=bs5bnVoZK4Q&feature=related

Regi: Bob Fosse

Skådespelare: Michael York, Liza minelli

Betyg: 7/10