Neil Gaiman: Trigger warning

Trigger warning är Neil Gaimans senaste novellsamling. Då jag vart mycket förtjust i författarens tidigare samlingar var mina förväntningar höga. Tyvärr visade det sig att detta är den svagaste novellsamlingen av de tre. Nu är det som så att när det handlar om novellsamlingar blir resultatet ofta blandat, en författare kan inte ligga på topp hela tiden. Gaiman brukar ha en mycket hög lägsta nivå men här var det bara några få berättelser som stack ut lite extra och jag får lov att erkänna att jag hoppade över två av historierna.

De berättelser som jag skippade var historier som dels byggde på Jack Vance fantasy/sf som jag inte läst något av samt en Dr Who historia, en tv-serie jag är relativt kallsinnig inför. Vidare fanns det en hel del ”jaha” historier men ett par gobitar har novellsamlingen och den är trots mina invändningar läsvärd. I berättelsen Orange använder sig Gaiman av ett lite annorlunda att sätt skriva historien. Den består av en intervju men vi får inte läsa frågorna bara svaren. Underhållande skröna där det något annorunda berättasättet  var uppiggande. Historien Feminine endings är en ryslig sak som egentligen bara består av ett kärleksbrev som blir allt obehagligare vartefter man tar del av det. Ett par versioner av gamla sagor samt en historia om Shadows vidare äventyr efter American Gods hinns också med. Boken är värd en titt för även en halvdan Gaiman är trots allt bättre än de flesta författare.

Neil Gaiman: The Ocean at the end of the lane.

Bokens huvudperson (vars namn vi inte får reda på men han är misstänkt likt författaren även om Gaiman i intervjuer förnekar detta) är ett ensamt barn. Han har inga vänner utan klarar sig på egen hand. En dag blir hans fars bil stulen. Far och son letar tillsammans efter bilen i närområdet och hittar den parkerad nära familjen Hempstocks hus som ligger vid slutet av en väg. I bilen finns familjens hyresgäst som begått självmord pga finansiella problem. Under tiden som polisen undersöker bilen och liket får vår huvudperson stanna hos familjen Hempstock som består av tre kvinnor, dotter, mor och mormor. Till det yttre verkar det vara en vanlig familj men de tre kvinnorna är allt annat än vanliga.

Som jag har väntat! Det var ett bra tag sedan Gaiman gav ut en bok som inte riktade sig till ungdomar, Anansi Boys 2005. Nu blev det lite av ett antiklimax men det kan lätt ske när man väntar på något gott för länge och man skapar sig orimliga förväntningar. Det är absolut inte något fel på The Ocean at the end of the lane. Gaiman leverarar det han ska men det är bara det att det är inget nytt, välbekanta teman dyker upp, fruktan för vuxenvärlden, de tre kvinnorna och katter. Inget fel i det då boken är bra, jag hade bara väntat mig något mer med tanke på att det är nästan tio år sedan förra boken.

Gaiman är en mästare på att blanda fantasi och verklighet och historien känns aldrig krystad. Jag accepterar allt det otroliga som händer i boken. Författaren har en fantasi av sällan skådat slag och ofta använder han sig av tricket att inte berätta alla detaljer utan portionerar ut antydningar hur saker och ting förhåller sig. Vi får inte svar på allt som sker utan man får som läsare ana sig till hur saker och ting hänger samman. I den förhållandevis tunna boken (knappt 200s) finns det stoff för åtskilliga romaner och jag kan ibland känna att Gaiman slösar lite med sin idérikedom. Det dubbeltydiga slutet är mästerligt och hör till de starkare i Gaimans författarskap i övrigt är det lite ”the same procedure as normal” men i Gaimans fall betyder det en mycket hög standard.

Jag har numera börjat nosa lite på ljudböcker och The Ocean at the end of the lane var inläst av författaren själv. Då Gaiman har en mycket behaglig och sammetsmjuk röst slocknade jag många gånger under mina lyssningar. Hans röst vyssade mig så sakteliga till söms men inläsningen var mycket bra.

Tema Sandman: Vidare läsning

The Dream hunters

Då har vi nått vägs ände med det här lilla temat. Så mycket mer behöver nog inte sägas då det mesta redan sagts i tidigare inlägg. På det stora hela är The Sandman en mycket bra serie åtminstone om man gillar fantasy och relationsdrama. Att serien av och till kan upplevas lite pladdrig och att tecknarna inte alltid varit de bästa må vara hänt men The Sandman är definitivt läsvärd och förtjänar åtminstone en liten titt. Efter att serien lagts ned har det kommit ett antal olika serier som är förknippade med The Sandman och det universum som Gaiman skapade. Jag kommer inte här lyfta fram alla utan nämner i korthet de serier jag läst och främst då de berättelser Gaiman hållt i pennan.

Om man är mer nyfiken på The Endless kan man plocka upp samlingen Endless nights där Gaiman ger var och en av The Endless sin en egen historia. Det är många kända tecknare bla Frank Quitely, Hugo Pratt och Milo Manara och berättelserna är av varierande kvalité men Deaths och Desires historier är bara de värda samlingen. Gaiman släppte även en illustrerad saga, The Dream hunters, som är förlagd till japan och påminner mycket om de korta historiska berättelserna som figurerar i The Sandman. Det är en lite sorgsen historia som underhåller för stunden. Berättelsen finns även i serieform men den har jag inte läst.

Då DC ville tjäna pengar på Sandman valde man att släppa antologiserien The Dreaming. Ingen av The Endless figurerar i berättelserna men däremot har man använt sig av olika karaktärer som dykt upp i serien. Cain & Abel, Goldie, The Corinthian m.fl. Då det rör sig om olika författare och tecknare blir resultatet blandat men på det stora hela höll man en hög kvalité åtminstone de första tjugo numren av serien är läsvärda.

Death är utan tvekan den mest populära av The Endless. En hipp gothtjej som hittade sin väg till de fans som inte har bättre för sig än att tillbringa dagarna med att klä ut sig till sina imaginära favoritfigurer. Nåväl. jag har aldrig varit speciellt förtjust i Death eller hennes karaktär. Nog för att hon verkar trevlig men är hon inte lite tråkig och förutsägbar? Gaiman skrev två berättelser om Death som är ena riktigt trista och pladdriga historier men i det tyckandet är jag ganska ensam men jag har inte heller för vana att klä ut mig i tid och otid.

Death: The High cost of living

Det finns naturligtvis fler serier om man vill grotta ned sig i Dream och hans värld. Lucifer fick en egen tidning och det  finns en uppsjö av miniserier och t.om barnböcker men av dessa har jag inget läst. Däremot återvänder Gaiman till Dream. Nu i september kommer den första av sex nummer i en ny miniserie som behandlar händelserna innan Preludes & nocturnes. Jag avslutar mitt tema med en alldeles förtjusande liten bild av The Endless signerad Jill Thompson. Tack för att ni följt med på färden.

Från vänster: Desire, Despair, Delerium, Dream, Death, Destiny och Destruction.

Tema Sandman: The Wake

The Wake är författaren Gaimans allt för långa avsked till sina läsare. Berättelsen knyter ihop säcken efter händelserna I The Kindly ones och tillför egentligen inte något speciellt  till serien om Dream. Olika karaktärer som vi stött på under berättelsens gång håller långa monologer som iofs är ganska vacker prosa men ack så tråkig. Efter sextio sidor får vi även hälsa på Hob som samtalar med Death och sedan är The Wake slut. Samlingen avslutas med två fristående berättelser. Den ena handlar om Dreams andra möte med Shakespeare och är en pladdrig tillställning turligt nog är den andra berättelsen, Exiles, läsvärd och framförallt mästerligt tecknad av Jon J Muth

På ett sätt kan jag förstå Gaiman. Han hade arbetat med The Sandaman i flera år och ville ge sig själv och läsarna ett ordentligt farväl men i mina ögon blir det bara sentmentalt tjafs som inte leder någon vart. Gaiman visar sig också från sin sämsta sida som serieförfattare. Ibland glömmer han bort att en serie är ett samspel mellan text och bild och i långa stycken är The Wake som att läsa en bok med illustrationer. Detta skulle kunna gå an om det inte vore att storyn är ganska tråkig då större delen av dialogerna och monologerna bara består av folk som uttrycker sina känslor och tankar.

Många gillar Michael Zullis teckningar men de funkar inte alls för mig. I sina sämsta stunder påminner teckningarna mest om plyschplanser från 70-talet. Sammantaget ger The Wake mig ett smetigt och sentimentalt intryck. Jag får känslan av att Gaiman desperat suger ut det sista ur sina karaktärer och berättelsen blir ett enda ”jaha?”. Serien The Sandman lades ned efter nummer 75 och DC lovade att inte använda sig av karaktären utan Gaimans tillåtelse.  Däremot har det kommit en hel rad spinoffs och andra projekt, något jag tar upp under nästa veckas sista och avslutade del i denna titt på The Sandman.

The Sandman: The Kindly ones

”Gods fear us. Demons fear us. We have hounded kings and angels. We have taken vengeance on worlds and universes. We are the Kindly Ones.”

Dags för finalen. Lyta Halls son Daniel har blivit kidnappad. Lyta får ett sammanbrott  och ger sig ut på en färd för att söka hämnd på Dream som hon tror ligger bakom Daniels försvinnande. Efter en lång vandring når Lyta till slut sitt mål, de tre furierna som vi stött på i olika inkarnationer under seriens gång. Hon ber att de ska hämnas på Dream en uppgift de gladligen tar sig an då det ligger i deras natur att utkräva hämnd. När Daniels kidnappning blir känd av Dream (som inte har ett dyft med saken att göra) skickar han ut sin korp Mattew tillsammans med mardrömmen The Corinthintian för hitta Daniel innan furierna anfaller hans rike.

Neil Gaiman har erkänt att när han började på The Kindly ones så visste han inte hur berättelsen skulle sluta och det märks. Historien slingar sig än hit och än dit. Fokus ändras ständigt och av och till är man som läsare lite osäker på vad som är viktigt eller inte i berättelsen. En rolig detalj är att varje avsnitt startar med att någon form av tråd visas första rutan. Det kan var ett garnnystan, en telefonsladd eller en kabel. Det är naturligtvis berättelsens tråd. Varje avsnitt startar också med att Gaiman tilltalar sina läsare men det har bakats in i seriens dialog. Först när författaren visste hur berättelsen skulle sluta så klippte han bokstavligen av (berättar)tråden i bild med orden ”now it´s done”. Fiffigt.

När jag först läste The Kindly ones som månatlig tidning var jag inte överdrivet förtjust.Jag hade svårt för den något röriga plotten  som i mina ögon saknade fokus. Det är avsevärt mer som händer än kidnappningen av Daniel. B.la har vi Rose Walker som reser tillbaka till England och besöker källaren där Dream var fången i Preludes & Nocturnes, vi har Delerium som söker efter sin hund som hon tappat bort, Lucifer dyker upp som nattklubbsägare etc. etc.. Dream beter sig frusterande för oss läsare då han en stor del av berättelsen är helt overksam och passivt ser på när hans rike raseras.

Tecknaren Marc Hempels stil föll mig inte heller i smaken då den var allt för stiliserad. När jag nu läser om serien i ett svep växer historien och det som jag tidigare fann rörigt och fragmentariskt växer till en större helhet. Även Hempels teckningar visar sig vara avsevärt bättre vid en andra titt och han är min favorittecknare av The Sandman näst efter Jill Thompson. Hempels styrka ligger i att han på något märkligt vis lyckas förmedla ansiktsuttryck trots sin något sparsamma still. Bilderna är suggestiva och riktigt snygga. Berättelsen är ödesdiger och är en av Gaimans bättre historier när han sakta (serien är den längsta i sviten ca 300 sidor) leder Dream mot sin undergång.

Om jag fått som jag önskat hade The Sandman slutat med The Kindly ones. Seriens sista sida är briljant och hade varit ett fantastiskt avslut på serien. Tyvärr följer det ett avsnitt till som kommer nästa vecka.

Tema Sandman: Worlds’ End

Arbetskamraterna Brant och Charlene samåker till Chicago när de överraskas av en snöstorm, något som kanske inte skulle vara så märkligt om det vore under vinterhalvåret men nu är det juni. Bilen kör av vägen och de två lyckas hitta ett värdshus med namnet Worlds´end. Världshuset verkar vara ålderdomligt i sin arkitektur men märkligast är nog gästerna som består av älvor, kentaurer och annat märkligt folk. De har alla tagit skydd i huset från en storm som verkar härja mellan flera dimensioner. Världshusets värdinna förklarar att ovädret som överraskat de resande är en s.k ”reality storm” något som tyder på att världsomvälvande ting har skett. För att fördriva tiden i väntan på att stormen ska bedarra berättar sällskapet historier för varandra.

Worlds´end är den tredje och sista samlingen av korta berättelser som Gaiman bjuder oss läsare på. Dream är inte huvudpersonen i någon av berättelserna men han dyker upp i periferin i de olika historierna och ofta som deus ex machina. Berättelserna varierar i både innehåll och kvalite´. A Tale of Two Cities är en ryslig historia om en man som tar fel tunnelbanetåg och hamnar i en spökvision av en stad. Hob’s Leviathan är en skröna från de sju haven, alt som allt serveras läsarna sex längre berättelser och några kortare historier.

Samlingen är genomtänkt då man har valt olika tecknare till var och en av berättelserna. Man har lyckats väl med att få tecknare som matchar stämningen i de olika historierna. Även ramberättelsen på världshuset har en och samma tecknare något fångar seriens inramning väl. Tyvärr hör inte berättelserna i Words´end till de starkare i Gaimans produktion. De är om än fantasifulla lite småtrista och inte speciellt engagerande. A Tale och two cities och Cerements är de två bästa och världshuset är en intressant skapelse men på det hela är inte samlingen speciellt upphetsande.

Jag är inte heller så förtjust i att Gaiman i slutet av av berättelsen hintar lite väl mycket av om vad som komma skall. Det kunde han gott ha skippat eller löst på annat vis. Worlds´end är fantasifull och roande i sina stunder men som helhet är den en relativt svag samling.

Nästa vecka gör furierna sin entré´.

Tema Sandman: Brief lives

Have you ever spent days and days making up flavors of ice cream that no one’s ever eaten before? Like chicken and telephone ice cream?Green mouse ice cream was the worst. I didn’t like that at all. – Delirium

Det börjar med en Delirium som är (vad annars) totalt förvirrad. Av en ren slump lyckas en ide få fäste i hennes sinne: Hon vill söka rätt på sin försvunna bror Destruction. Delirium frågar sina syskon Desire och Despaire om hjälp i sökandet men de avfärdar henne. Dream som har hjärtsorg efter att hans flickvän har dumpat honom tackar däremot ja till Deliriums vädjan om hjälp. Då de två kommer att resa runt på jorden i sökandet efter Destruction hyser Dream en viss förhoppning om att stöta på sitt ex att de kommer finna sin försvunne bror har han vare sig några förväntningar eller intressen i. Det som börjar som ett ganska oskyldigt äventyr kommer att utvecklas till en historia där många får sätta livet till och Dream kommer slutligen att utföra en handling som kommer att besegla hans öde.

Om jag kunde så skulle jag gå upp i brygga för (ursäkta språket) så jävla bra är den här berättelsen. Breif lives är utan tvekan det roligaste och samtidigt det sorgligaste avsnittet i The Sandman. Delirium är seriens stjärna och är en otroligt underhållande karaktär. Då hon uppfattar världen på ett något annorlunda vis än majoriteten av mänskligheten (och andra väsen för den delen) får en stor del av dialogen något av en ”god dag yxskaft” karaktär över sig, samtidigt har Delirium sina poänger då hon visar att verkligheten kan uppfattas olika beroende på vem iakttagaren är. Brief lives  innehåller många dråpliga situationer: Bilkörning, där korpen Matthew får agera bilskolelärare åt Delirium, ett besök på en strippklubb där gudinnan Ishtar arbetar som strippa, samt en bokning av ett hotellrum är alla underhållande episoder även om de ofta slutar i död och elände för de stackars människor som kommer i kontakt med Dream och Delirium.

Samtidigt som serien är rolig är det en vemodig berättelse som behandlar vår litenhet inför universum och världsalltet. Upplösningen på berättelsen är sorglig och öppnar upp för mer elände som skall komma. Vi lämnar Dream ensam i sin tronhall helt förkrossad. De liv som Dream och Delirium har touchat under sin färd på jorden har inte heller alltid förändrats till det bästa.

Den tredje komponenten som gör Brief lives till en underbar serier är tecknaren Jill Thompson. Karaktärerna blir sköra under hennes penna och de visar en bräcklighet som inte tidigare visats.  En del kan finna att hennes stil något skissartad men den växer vid varje läsning av serien. Dream har aldrig känts mer levande än under Thompsons penna och hon behärskar en unik förmåga att förmedla kroppspråket hos sin figurer. Hon passade även på att teckna in sig själv i serien då hon gav sitt ansikte och lägenhet åt alvkvinnan Etain of the second look. Thompson står för teckningen under hela serien något som gör att den känns mer sammanhållen än tidigare episoder. Brief lives är det bästa Gaiman gjort till dags dato och då räknar jag även med hans böcker.

Avslutningsvis måste jag även nämna karaktären Merv the pumpkinhead som arbetar som vaktmästare åt Dream i hans palats. Han har dykt upp tidigare i serien men det är först i Brief lives som han begåvats med en dialog eller närmare bestämt monolog då Merv inte är så intresserad om någon lyssnar, det viktigaste är att han får tala. Merv beklagar sig över det mesta och blev faktiskt så populär att han fick en del fristående avsnitt i några spinoff serier som följde efter att The Sandman upphört.

”What’s the name of the word for the precise moment when you realize that you’ve actually forgotten how it felt to make love to somebody you really liked a long time ago?” – Delirium  

”There isn’t one.” -Dream
”Oh. I thought maybe there was.” -Delirium

Nästa vecka: Gaiman goes Chauser.

Tema Sandman: Fabels & reflections

Den här volymen består likt The Dream country av kortare berättelser men den här gången har man samlat ihop hela nio stycken historier så samlingen känns lite frikostigare. Historierna i Fables & reflections spänner över både tid och rum. Vi besöker kejsaren Augustus som har svårt att sova, vi bekantar oss med Robespierre som söker efter ett avhugget huvud, träffar på kalifen i Bagdad som vill bevara drömmen av sin stad till eftervärlden och lite andra personer ur historien och diverse myter.

När det rör sig om en antologi blir det många gånger svårt att hålla en jämn nivå. Gaiman lyckas väl med kvalitén på berättelserna. Samlingen innehåller ett par bra historier och ingen av berättelserna är direkt dålig. Jag är förtjust i storyn Three septembers and a january som handlar om Joshua Norton, en självutnämnd kejsare av USA som bor i San Fransico. Norton har funnits på riktigt och är inte någon påhittad karaktär. Det Gaiman för in i berättelsen är att fyra av The Endless tävlar om Nortons sinne för att se vem han kommer att tillhöra. Shawn McManus står för teckningarna vilket höjer seriens kvalité tillsammans med Gaimans gripande berättelse.

Dream & Despair

En annan favorit är The Parliament of Rooks där Daniel (Lyta Halls son) drömmer och hamnar hos Cain & Abel som berättar historier för varandra med korpen Matthew och Daniel som åhörare . En gullig berättelse där några av bifigurerna i serien får lov att ta lite plats. Serien är tecknad av Jill Thompson som nog är min favorittecknare av alla de som satt pennan i serien men mer om henne nästa vecka.

Jill Thompsons förtjusande mangaversion av Dream, Abel och Death.

The Song of Orpheus är sagan om Orfeus men med element från Sandmans universum. Den hör inte till favoriterna men då Orfeus har stor betydelse i den kommande berättelsen Brief lives klargör den ett och annat mellan Dream och hans son Orfeus. Då Dream vägrat att hjälpa sin son att rädda sin fru Eurydike från Hades har de två helt brutit kontakten. Berättelsen visar också på Dreams oförmåga till att vara flexibel samt hans rigida inställning till regler.

Orpheus och Charon

I ett par tre av berättelserna visar Gaiman sina brister som serieskapare. Serier är när de är som bäst en kombination av bilder och ord men ibland kan inte Gaiman begränsa sitt ordflöde och berättelserna drunknar i ord. Detta gäller speciellt samlingens sista berättelse Ramadan som är otroligt vackert tecknad av Craig Russell men drunknar i ordflödet och är inte någon förnöjsam läsning.

Ett smakprov av Russels otroligt snygga teckningar.

På det hela är Fables & reflections en trevlig och fantasieggande samling berättelser som är väl värda att läsas både en och två gånger. Nästa vecka blir det Delirium, Destruction och en sorgsen Dream.

Tema Sandman: A Game of you

Barbie som skymtade förbi i The Dolls house har dumpats av sin pojkvän Ken och bor i NYC. Hon har inte drömt på flera år men plötsligt en dag så stöter hon på en av figurerna ur sina barndomsdrömmar, Martin Tenbones. Martin är en gigantisk hundliknande varelse och skjuts ned på öppen gata av polisen men han lyckas flämta fram att drömriket behöver Prinsessan Barbaras hjälp. Samma natt plågas Barbies grannar och vänner av fruktansvärda mardrömmar och Barbie hamnar i ett komaliknande tillstånd. Turligt nog är Thessaly, en av hyresgästerna häxa. Thessaly misstänker att Barbie fastnat i sin egen drömvärld tillsammans med den person/varelse som angripit grannarna med mardrömmar tidigare på natten. Thessaly kastar en trollformel och Barbies vänner ger sig in i hennes drömvärld för att rädda henne.

Martin Tenbones på besök i The Big apple

A Game of you hörde länge till ett av de avsnitt som jag gillade minst i The Sandman. Jag tyckte helt enkelt att den var lite trist men för var gång jag läser den så växer berättelsen och numera ligger den bland mina favoriter kanske just för att den vågar koncentrera sig mer på berättelsens karaktärer än själva handlingen. Diskussionen om våra identiteter och vem som bestämmer vilka vi är ett tema som löper i storyn. De flesta av berättelsens huvudpersoner är egentligen någon annan än vad de utgör sig för att vara t.ex är Thessaly en häxa, Wanda är en man osv.

Barbie som under seriens gång försöker dölja sitt ansikte med olika kreativa sminkningar.

A Game of you pendlar mellan realism och drömmar. Dels har vi hyresgästerna i New York som försöker lösa mysteriet parallellt med Barbies quest i sin drömvärld. Mot slutet förenas de två världarna med dödlig utgång. Seriens styrka ligger inte i handlingen utan det är karaktärerna som är berättelsens kärna . Barbie och hennes grannar Alvin/Wanda, Foxglow, Hazel och Thessaly är personer jag bryr mig om och Gaiman lyckas väl med att introducera dessa.

En transsexuell – inte ok i USA.

Flådda ansikten som spikas upp väggar är däremot helt ok i USA.

När serien kom blev det ett ramaskri i USA då Hazel och Foxglow var ett lesbiskt par och Wanda/Alvin var transsexuell. Moralens väktare skrek som stuckna grisar men ingen av dessa verkade bry sig om att man flår ett lik i serien samt att en av mardrömmarna visar hur ett spädbarn äter ett annat. Tio år senare skrek samma grisar (antar jag) då en bög introducerades i The Green lantern.  Jag undrar varför folk bryr sig om så mycket vad som sker i andras sängkammare? Kanske för att inget sker i deras egna? Men åter till Sandman och Barbie.

Jag gillar tecknaren Shawn McManus arbete med serien. Barbies drömmar är en verklig sagovärld, frodig natur, Barbie har en lila prinsessklänning och det är talande apor och möss. McManus fixar även de mer ruggiga partierna i berättelsen som hör till de rysligaste i hela seriesviten. Dream lyser till stora delar med sin frånvaro då detta är Barbie och hennes vänners äventyr, han dyker upp vid några få tillfällen under berättelsens gång men har i så mycket att göra med det som sker i handlingen. Det sista kapitlet, då säcken ska knytas ihop blir det lite segt då Gaiman brer ut sig lite väl mycket i sin text. Han hade kunnat klara av det han vill ha sagt på färre sidor men då hade jag å andra sidan fått färre teckninfgar av Shawn McManus. Tyvärr är det som vanligt att man inte har samma tecknare och tuschare utan vi får dras med några andra förmågor som gör att helheten inte blir så harmonisk som man skulle kunna önska.

Barbie träder in i sin drömvärld.

Nästa vecka blir dags för ett gäng kortberättelser, allt från kejsaren av Amerika till Bagdad och varulvar.

Tema Sandman: Seasons of mist

Season of mists startar med en middag. Destiny (den äldste av The Endless) står som värd och nu får vi för första gången träffa alla Endless förutom Destruction som av oklara skäl lämnat sitt uppdrag. Middagen är allt annat än en trevlig tillställning trots att det var 300 år sedan ”familjen” träffades. Måltiden urartar när Desire tråkar Dream för dennes misslyckade kärlekshistorier, specifikt då kvinnan Nada som Dream förvisade till helvetet då hon nobbade honom. Dream inser att han möjligtvis handlat överilat och bestämmer sig för att återvända  till helvetet för att släppa henne fri. Då Lucifer får höra att Dream är på ingång blir han överförtjust då han inte glömt Dreams senaste besök. Utgången av Dreams besök i helvetet blir inte alls vad man förväntar sig.

Dream vid portarna till helvetet.

Det är en underhållande skröna fullproppad med mytologiska varelser och gudar. Oden, Tor, Loke, Bast, demoner, änglar i en salig blandning men det är ingen röra. En hel del gamla bekantingar dyker upp och ett par nya intressanta karaktärer dyker upp under berättelsens gång. Som läsare får man en ordentlig presentation av The Endless där Gaiman berättar mer ingående om de sex. Vi får se mer av Lucien och korpen Mattew samt ta en titt Luciens bibliotek som består av drömda böcker . Titlar som The Concience of Sherlock Holmes, Psmith and Jeeves samt Cthulhu springtime väcker onekligen mitt intresse.

Destiny – den äldste av The Endless. Boken han bär på berättar om allt som skett och om allt som kommer hända.

Två figurer kommer ha stor betylse längre fram i berättelsen dels Lyta Halls barn som Dream ger namnet Daniel då han gör en kort och ovälkommen visit hos henne. Den andra karaktären är Loke som genom Dreams försyn rymmer från Oden och Tor  – något som Dream bittert kommer ångra. Temat i Seasons of mist är plikt och ansvar och frågan om man kan överge dessa. Dream verkar leva för sitt arbete och följer regler och protokoll till punkt och pricka. I hans värld är det otänkbart att göra som Destruction och överge sitt arbete. En inställning som kommer att ställas till sin spets längre fram i serien.

Delerium -den yngste i familjeskaran. Hon har bytt ansvarsområde från Delight till Delerium.

Seasons of mist hör inte till de bättre historierna i Sandmansviten men väl en av de mer underhållande. Det som är synd är att man inte kunnat hålla sig till en och samma tecknare då Kelley Jones tecknarstil passar väl till temat med gudar och demoner men ett par avsnitt har tyvärr tecknats av andra artister. Det är också en anings irriterande att man byter tuschare hela tiden, något som bryter seriens rytm. Utan att spoila för mycket måste jag säga att avslutningsscenen med en solbadande Lucifer i Australien är mycket bra.

Nästa vecka blir det den episod där det blev ett jävla liv i USA och då inte beroende på zombiebebisar och flådda ansikten.

Tema Sandman: Dream country

The Sandman består inte bara av långa berättelser som sträcker sig över flera nummer. Med jämna mellanrum stoppade Gaiman in kortare historier som ryms i ett nummer. Fyra stycken har samlats i albumet Dream country. I historien Calliope får en författare med skrivkramp ett oemotståndligt erbjudande. Han köper den grekiska musan Calliope, skrivkonstens gudinna. I A Dream of a thousand cats samlas en grupp katter på en kyrkogård för att höra en sällsam berättelse. Den tredje historien handlar om urpremiären av Shakspeares A Midsummer nights dream och slutligen får vi träffa en deprimerad superhjältinna som vill dö men kan inte då hon är oförstörbar.

Temat för berättelserna är önskningar och fångenskap. Det kan vara så att det vi önskar intensivt kan bli till ett hinder i våra liv och om vi uppnår det vi önskat kan priset visa sig vara för högt. Shakespeare har tex gjort en deal med Dream då han vill bli en erkänd pjäsförfattare. Han önskan går i uppfyllelse men då på bekostnad av sin familj då Shakespeare nu helt lever för sina pjäser. Författaren som håller musan Calliope fången för att hon ger honom inspiration till hans böcker får ett passade straff som innebär en oändlig ström av idéer till olika uppslag.

Calliope

De fyra berättelserna håller hög klass men just A midsummer nights dream sticker ut lite extra. Det är nog en av Gaimans starkare historier och serien har vunnit ett och annat pris. Gaiman är här mycket fantasifull och Shakespeares publik består allsköns oknytt och figurer från mytologins värld. Avsnittet avslöjar också en hel del om Dream och hans värld. Det är bla här som vi får reda på att The Endless är sju stycken. Mot slutet av historien visar det sig att trickstern Puck inte följer tillbaka till älvornas rike när pjäsen är slut, något som kommer ha stora konsekvenser längre fram i serien. Redan från starten av serien The Sandman har Gaiman haft klart för sig vilken väg hans berättelse kommer att ta. Av och till under seriens gång händer saker som inte verkar vara speciellt viktiga men de får stor betydelse i finalen.

A Midsummer night´s dream

På det hela är Dream country en fantasifull och intressant samling historier men det är lite väl snålt att bara samla fyra berättelser. Det blir ett ganska tunt album.

Nästa vecka får vi träffa (nästan) alla Endless och blir det ett återbesök i helvetet där Dream erhåller en besvärlig gåva.

Tema Sandman: The Dolls house

Det har gått en tid sedan vi lämnade Dream i förra avsnittet. Han har återuppbyggt sitt rike men vid en inventering av drömrikets invånare som görs av Dreams administratör Lucien finner han att fyra drömväsen passat på att rymma under Dreams fångenskap. Dream börjar leta efter de förrymda drömmarna och kommer därmed i kontakt med berättelsens huvudperson, Rose Walker. Hon letar efter sin försvunna bror men drar Dreams uppmärksamhet till sig då hon ovetandes bär på en förmåga som kan förinta hela mänskligheten.

I The Dolls house har Gaiman hittat sin berättarstil och historien känns mer sammanhållen än Preludes & nocturnes. Däremot är det en mer krävande berättelse att läsa. Historien skiftar hela tiden fokus, från Dream till Rose Walker via andra karaktärer, den hoppar i tid och rum och man klämmer in två längre historier som inte har så mycket att gör med huvudberättelsen göra. Trots den något komplicerade storyn är Gaiman en ganska lätt författare att läsa och håller oss läsare i handen under resans gång. The Dolls house blir aldrig svårförståelig men man måste vara koncentrerad under läsningen.

Desire växlar mellan att vara man eller kvinna beroende på betraktaren.

Dream är inte huvudpersonen i berättelsen utan det är Rose Walker i sitt sökande efter sin bror som är berättelsens motor. Under historiens gång får vi träffa på en och annan karaktär som dykt upp tidigare i serien t.ex de tre häxorna (som dyker upp i en städskrubb) och en hel del nya karaktärer som kommer att ha stor betydelse längre fram i serien. Den havande Lyta Hall som bokstavligen lever i en drömvärld med sin döde man, Hob Gadling en man som vägrar att dö samt Dreams yngre syskon Desire och Despair två ganska otrevliga men underhållande karaktärer. Det är Desire som ligger bakom många av de problem som Dream stöter på i den här berättelsen då han/hon älskar att jävlas med Dream då Desire anser med all rätt att han är en trist figur som behöver skakas om lite då och då. Den trevligaste bekantskapen är Dreams korp Mattew som fungerar lite som läsarnas ledsagare i drömvärlden då han är ganska frågvis.

Despair.

Historien flyter på bra och har inga direkt svaga punkter jag dock lite svårt för tecknaren Dringenberg som av och till ger ett hafsigt intryck beroende på vem som tuschar hans teckningar. Artistiskt ger albumets delar ett splittrat och ojämnt intryck. Det hade varit en stor fördel om man haft samma tecknare och tuschare genom hela albumet. Positivt är att Gaiman av och till kan pausa i sin berättelse och ge historier i historien s.a.s. Bla får vi på ett konvent för seriemördare som Rose Walker oturligt hamnar på i jakten på sin bror ta del av en barnförbjuden version av Sagan om Rödluvan. Gaiman kan även pausa huvudberättelsen helt och bryta av med ett avsnitt som handlar om något helt annat. Mitt i The Dolls house får vi stifta bekantskap med tidigare nämnde Hob Galding som bestämmer sig för att strunta i att dö. Berättelsen startar 1389. Hob och Sandman träffas sedan en gång vart hundrade år för att tala om livet. Hob är nog det närmaste en vän Dream kommer. Vi får även oss till livs en afrikansk saga som är 10 000 år gammal och visar att Dream kan vara en riktigt osympatisk typ.

Lyta Hall kommer ha stor betydelse längre fram i serien. Dream hävdar att hennes kommande barn tillhör honom då det avlats i en dröm.

Efter att ha läst A Dolls house förstår man att Dream är en relativt okänslig person som tar sina avsvarsområden och plikter på stort allvar, regler ska följas till punkt och pricka. Han har lite medkänsla och verkar inte bry sig speciellt mycket om människor om de kommer i konflikt med hans regler. Empati är inte en av hans starkare sidor och han är raka motsatsen till Desire som lever för stunden och älskar att leka med människorna och deras känslor. Titeln The Dolls house syftar på Rose Walkers insikt om verkligheten då hon i slutet av historien inser att det finns gudar och väsen i vår närhet som styr våra liv likt dockor i dockhus. Dream har däremot en annan syn på saken och det är upp till oss läsare att välja vem som har rätt.

Nästa vecka blir det bla urpremiären på Shakespeares En midsommarnattsdröm, en deprimerad superhjältinna och en himla massa katter.

Tema Sandman: Preludes and nocturnes

Preludes & Nocturnes startar 1916 i England där magikern Burgess (en karaktär lätt inspirerat av verklighetens Crowley) försöker att fånga döden genom en magisk rit. Riten misslyckas då man istället för döden fångat dennes lillebror Dream (The Sandman). Dream hålls fången i över sjuttio år men lyckas till slut att rymma. Svag och tömd på sina krafter återvänder han till sitt rike, The Dreaming. När han anländer upptäcker han att hans kungadöme raserats under fångenskapen. För att återfå sina krafter och kunna återuppbygga sitt hem måste Dream finna tre föremål som Burgess stal, en hjälm, en rubin samt en påse. Gaiman väljer att starta The Sandman med en quest som är vanligt förekommande i sagornas värld. Egentligen ganska passande då seriens huvudpersion är den som styr över drömmarnas och fantasins rike.

Dreams sökande efter föremålen för honom kors och tvärs över DC:s serieuniversum där vi får träffa många välbekanta karaktärer. B.la John Constantine, JLA (Lagens väktare) och självaste Lucifer. Den som läste skräckserier på 70-talet kommer även att känna igen de tre häxorna och Cain & Abel som då tjänstgjorde som presentatörer för skräckberättelserna men här har de helt andra roller. Häxorna kommer att dyka upp i olika roller både här och där i kommande berättelser, som tre pensionärer, som Nornorna och främst som The Kindly ones. Cain & Abels är väktarna av hemligheter och mysterier och naturligtvis dödar Cain Abel med jämna mellanrum som plågat återuppstår gång på gång. Mot slutet av berättelsen får Dream ett besök av sin storasyster Death och vi får en större förståelse över vad det är för slags universa som serien utspelar sig i.

Dream i helvetet.

Den mytologi som Gainman skapat för sin serie utgår från att det finns sju stycken väsen, The Endless, som skapades i samband med universums födelse. De sju är olika aspekter på känslor som all levande varelser upplever. The Endless är inte gudar då de är eviga (gudar dör när ingen längre tillber dem) och kommer existera i en eller annan form så länge det finns liv i universum. Dream är persofineringen av Drömmar då alla levande varelser drömmer, Death är persofineringen av Döden då allt som lever kommer att dö etc etc. Vilka hans övriga syskon är kommer att avslöjas allt eftersom de dyker upp i serien.

Dream och hans ”syskon” de sju Endless.

Man märker att Gaiman inte riktigt vet vilken väg han ska ta med sin serie. Vart och ett av kapitlen har en alldeles särskild ton och känsla och det verkar som att The Sandman försöker hitta sin form under de första numren. The Sandman är till en början både en skräck, fantasy, superhjälte och rysarserie på en och samma gång, det är först mot slutet som Gaiman hittar den form som sedan kommer att prägla berättelsen. The Sandman är ingen actionserie utan mer en eftertänksam berättelse om livet, ansvar och livsval – dess teman är jordnära men miljöerna och berättelserna sprudlar av berättarglädje och fantasi. Tilläggas bör att om man är någotsånär bevandrad i religion och historia ger det lite grädde på moset till de olika historierna som spinner över både tid och rum.

Dream & Death

I sin helhet känns Preludes and nocturnes inte helt övertygande men delarna är var för sig mycket bra. Mina favoritepisoder är första delen, Sleep of the Just, där Dream fångas av Burgess samt A Hope in Hell när han besöker helvetet. Den första delen därför att det helt enkelt är en mycket bra rysare som står på egna ben samt att tecknaren Sam Keith lyckas mycket bra med att fånga historiens lite otäcka stämning. Episoden i helvetet är en underhållande historia med många kluriga vändingar samt en Lucifer i en lite annorlunda version. Jag kan även tillägga att avsnittet 24 hours hör till det vidrigare jag läst och det avsnittet fick många att sluta läsa serien.

24 hours passar kanske inte alla läsare.

Även om Preludes & Nocturnes ger ett splittrat intryck så visar Gaiman att han har en plan med sin serie. Många små sidohistorier och karaktärer kommer tillbaka längre fram i berättelsen och Gaiman har tänkt till lite extra när han skapat de första kapitlen i serien om Sandman.

Nästa vecka blir det drömmar på rymmen och ett seriemördarkonvent i The Dolls house.

Tema: Sandman

Under 80-talet var brittiska serieförfattare hett villebråd på den amerikanska marknaden. Författare som Grant Morrison (The Invisibles, Doom patrol), Alan Moore (Watchmen, V for vendetta), Garth Ennis (The Boys, The Punisher) och inte minst Neil Gaiman anställdes av serieförlagen DC och Marvel. Författarna fick förhållandevis fria händer att arbeta med vad de ville och i mångt och mycket lyckades de lyfta seriemediet till oanade höjder. Ett antal söndagar framåt kommer jag att behandla Neil Gaimans serie The Sandman, en serie som jag håller som en av världens bästa serier. Det är en berättelse som sträcker sig över 70 lösnummer som samlats i tio seriealbum.  Jag utfärdar redan här en viss spoilervarning men ska göra mitt bästa att inte avslöja allt för mycket av berättelsen. Hoppas att någon finner serien intressant och hänger med på färden, ja kanske t.om tar och börjar läsa The Sandman för det är den verkligen värd. Fördelen med Sandman är att det är en historia med en början och ett slut till skillnad mot många andra amerikanska serier som har en början men inget slut. X-men har publicerats sedan sextiotalet och både Batman och Superman har rullat på från 30-talet och framåt. The Sandman består som sagt av tio album sedan är det slut. I morgon börjar temat och sedan är min ambition att presentera ett album var söndag.