Scream 1-4 (1996 – 2011 USA)

Det blev som så att jag fick lite tid över och klämde alla fyra Screamfilmerna härom helgen och har samlat mina tankar om dessa filmer i ett inlägg fyllt av spoilers så vill man undvika det  – läs något annat.

Under början av 90-talet var skräckgenren lite på dekis men Wes Cravens Scream satte bollen i rullning och frågar ni mig så rullar den fortfarande – på både gott och ont.

Det som gjorde att Scream blev såpass framgångsrik hos både publik och kritiker var att det var en skräckis som vågade ta ut svängarna och leka med genren. Den kommenterar sin egen genre i både bild och dialog och om det är något som får filmkritiker att gå i spinn är det just detta (en annan sak som får filmkritikers puls att öka är rockmusik från 70-talet som soundtrack). Vidare var filmen välgjord med en hel del kända skådisar i både bi och huvudroller samt att den var ironisk. Något som uppenbarligen passade den breda massan. När en succé dimper ned i knäet är det numera givet att man gör uppföljare, i skrivande stund har det kommit tre stycken men vad jag förstår så är det fler på väg.

Den genomgående handlingen i alla filmerna är att en mördare är ute efter tjejen Sidney Prescott och på ett eller annat (långsökt) vis har mördaren ett eller annat samband med mordet på Sidneys mamma som skett innan filmserien startat. Mördaren iklär sig mask och kåpa och börjar med att reducera folk i Sidneys närhet för att målvedvetet arbeta sig mot huvudmålet – Sidney. Det som stack ut redan i första filmen är att Ghostface (som mördaren kallas) är ganska så klumpig. Han/hon snubblar får tar emot slag sparkar och trillar sig ibland fram efter sitt tilltänkta offer. Det ger ibland ett lite komiskt intryck men Ghostface uppenbarelse är rejält ruggig och trots att det är olika mördare bakom masken så har de ett nästan flytande rörelsemönster när de är i bild och ger ett övernaturligt intryck. Ghostface slår inte Michael Myers eller Jason som förste mördare men är avsevärt ruggigare än Göteborgsvitsaren Freddy Kruger.

Första filmen utspelar sig i Sidneys hemstad när hon går på Highschool, i film två har man flyttat handlingen till college, trean utspelar sig på en filminspelning och i den senaste filmen är man tillbaka där man startade. Alla filmerna är välgjorda och har en hel del kända skådisar i det yngre gardet i både små och stora roller. De enda som återkommer i alla fyra filmerna är Neve Campbell (Sidney), Courteney Cox (reportern Gale Weathers), och David Arquette (polisen Dewey) vilket jag uppskattar då de genomgående gör bra prestationer.

Nu kommer vi då till frågan om hur bra filmerna egentligen är? Ser jag på Screamfilmerna som en produkt dvs hur väl gjorda de är så blir betyget mer än godkänt men som rena skräckisar funkar de sisådär. När jag såg den första filmen var jag underhållen men blev förvånad över (om man bortser från den ikoniska öppningsscenen med Drew Barrymore) hur ospännande den var. I mina ögon är det en mysig småstadsfilm med ett och annat mord. Tvåan är den rulle jag gillar bäst, högre tempo och den har en hel del scener som funkade bättre för mig när det rör både jump-scares och spänning. Trean var direkt tråkig en gäspfest av rang och fyran var en lyft jämfört med föregångaren.

När jag nu såg om filmerna var det ett par tre saker som jag upptäckte som inte funkade för mig alls. Filmerna är lite väl ironiska och meta. Alla referenser till skräckfilmer framförallt i tal, ibland känns det som att man kollar på en tävling i skräckfilmsreferenser, blir väldigt tröttsamt i längden. Stundtals skiner det igenom att filmmakarna tycker att de är såååå smarta, coola och ironiska. Eget beröm luktar alltid illa.

Alla fyra filmerna trillar ihop som ett korthus när mördarna demaskeras inför finalen. Det är säkert menat som ironi men det funkar inte alls för mig med motiv som hör hemma i ett valfritt avsnitt av Glamor med mördare om de inte haft en kniv i handen skulle vara ena rejäla fjantar som skulle behöva smisk på rumpan. När jag såg finalen i film nummer tre på bio vill jag minnas att jag satt och nickade till mot slutet trots att folk segnade ned till både höger och vänster.

Trots denna invändning gillar jag filmserien (kanske inte trean) men av den anledningen att den är lite mysryslig, välgjord och att Sidney, Gale och Dewy är ganska sköna typer  att hänga med.

Regi: Wes Craven

Betyg:

Scream: 7/10,

Scream 2: 7/10,

Scream 3: 3/10,

Scream 4: 6/10

 

54 (1998 USA)

54-movie-poster-1998-1020196369Var det bättre förr? De vete fan men folk verkade åtminstone ha roligare under det sena 70 och tidiga 80 talet än idag. 54 skildrar livet på det legendariska diskot som låg i N.Y.C. Berättelsen skildras ur den unge Shanes ögon. Han lever ett ganska torftigt liv i New Jersey och drömmer sig bort till storstaden. En kväll drar han på vinst och förlust in till New York och lyckas ta sig in på Studio 54. Besöken avlöser varandra och snart har Shane lyckats få anställning på discot och tror att världen ligger för hans fötter. Nu funkar det inte så enkelt att allt ordnar sig bara därför man har fått jobb på ett dicso där droger grasserar, folk ligger med varandra till höger och vänster och ägaren har en väldigt liberal syn på hur man sköter bokföringen och ganska snart faller illusionen om ett liv i glitter och glamour.

Detta är inte någon djup eller stor film det är kort och gott en coming of age historia förlagd bland discokulor, utsvängda jeans, lättklädda damer och herrar och inte så mycket mer. Handlingen är ganska tunn och spretig, det många trådar som regissören har bråttom att knyta ihop mot slutet. 54 känns lite som en tretimmarsfilm som blivit nedklippt till behagliga 90 minuter men är för den skull inte dålig. Skådisarna sköter sig bra, musiken skön och kläderna coola. Jag blir nästan lite sugen själv att gå på lokal efter att ha sett filmen men antar att jag skulle bli ganska besviken. Nuförtiden verkar folk mest gå ut för att ta en och annan selfie för att bevisa för sina virtuella vänner att de har ett socialt liv, resten av kvällen tillbringas med en öl och mobil som sällskap. Som sagt det var roligare förr.

Regi: Mark Christopher

Betyg: 6/10

Scream & Scream 2 (1996, 1997 USA)

210509.1020.AOm man gillar skräckfilm torde dessa  filmer av Wes Craven vara bekanta. Den lilla staden Woodsboro skakas av ett bestialiskt mord som snart följs av flera. Det verkar som att den unga tjejen Sidney Prescott är utsedd av mördaren till nästa offer. Kan det månne finnas ett samband mellan mordet på Sidneys mamma som skedde ett år tidigare och de nya dåden? Om så är fallet, är den som dömdes för det mordet oskyldig?

När den här filmen kom tjatade alla om att filmen var sååååå nyskapande. Ptja jag vet inte. Skillnaden var nog mest att Scream var mer välproducerad med bättre skådisar än vad man är van vid inom genren samt att filmen innehåller en hel del metainslag. Just det sistnämnda är något kritiker verkar gå igång på (andra saker kritiker verkar gå igång på är om filmer har musik från 60 och 70 talen samt om det är film som handlar om filmvärlden) för mig gör det vare sig till eller från. Det kan ibland vara en rolig extrakrydda men ibland slår det över och blir bara tramsigt.

Scream har en skön stämning och är som sagt välgjord. Däremot är den inte så värst spännande bortsett från öppningsscenen som är brilljant och upplösningen är faktiskt inte speciellt bra: Nog för att en mördare får vara galen och korkad men någon måtta får det lov att vara.

Scream gjorde succé och naturligtvis kom det en uppföljare. Sidney har nu börjat på Scream_2college. När filmen Stab som baseras på morden i Woodsboro har premiär börjar någon ta folk av daga och än en gång verkar Sidney vara den slutgiltiga måltavlan.

Scream 2 är snäppet bättre än föregångaren. Dels har filmen högre tempo och  är mer spännande. Upplösningen är iofs larvig men mindre fjantig än i Scream. Skådisar och produktion håller hög klass den enda jag inte är så förtjust i är Jerry O’Connell som spelar Sidneys pojkvän Derek, han påminner mest om en bit kött. Jag gillar också man behållit en del karaktärer från föregångaren och utvecklat dessa.

Har man inte sett filmerna är de värda att se men som rena skräckfilmer är de en aning överskattade och så nyskapande som så många hävdar att de är håller jag inte med om. Det finns även två delar till men de är inte speciellt sevärda – tycker jag.

Regi: Wes Craven

Betyg: Scream:  6/10, Scream 2:  7/10

Reefer madness: The Movie musical (2005 USA m.fl)

508820_1020_AReefer madness: The Movie musical är hör och häpna baserad på filmen med (nästan) samma namn som kom 1936. Efter jag sett den filmen hörde jag talas om musikalen och blev givetvis sugen att se även denna film. Jag trodde att musikalen eventuellt skulle vara en lika tafflig produktion som originalet men där hade jag fel. Storyn är den samma. I en amerikansk småstadsidyll träffas den lokala hem och skola föreningen för att höra om den nya hemska drogen marijuana som sveper likt en farsot över det amerikanska samhället. När församlingen är tveksam till alla de farligheter som föreläsaren talar om berättar han då om tragedin som går under namnet Harperaffären. En kärlekshistoria som slutar i elände och död trots att självaste Jesus ingriper, så stark är marijuanans förödande kraft (om vi nu ska tro på filmens föreläsare).

Den här musikalen är gjord med gott humör men det är ett seriöst projekt som producerats med den gamla filmen som förlaga. Bra skådisar, fina melodier och fantasifull koreografi gör detta till en av dett bättre musikalerna jag sett på senare tid. Filmen är stundals riktigt rolig och jag uppskattar verkligen att man låter föreläsaren hoppa in i Harperhistorien för att komma med div. förmaningar: Byt Shakespearestudier mot bibelstudier i skolan och att jazzmusiken gör att hederligt folk tappar konceptet var ett par scener som jag uppskattade. Alan Cumming som spelar föreläsaren är mycket underhållande och den känns som att han är hämtad direkt ur en sådan där vidrigt förmanande upplysningsfilm som bara moralkonservativa krafter kan producera.

Förutom Cunningham har vi även Kristen Bell, Neve Campell och den sistnämndes bror Christian Campbell. Mitt enda invändning mot filmen är nog just att Christian Campbell och Kristen Bell är lite väl ”over the top” men som sagt, en klart sevärd och underhållande musikal med många fina låtar som t.ex Mary Jane, Mary Lane och Listen to Jesus, Jimmy . Om originalfilmen har jag skrivit här.

Över hos Sofia rör det sig om en dubbelrecension av en klassiker i både ny och gammal tappning.

Regi: Andy Fickman

Betyg: 8/10

Scream 3 (2000 usa)

Under inspelingen av filmen Stab 3  börjar någon att döda medlemmarna i filmteamet. Ganska snart står det klart att mördaren är ute efter Sidney som lever på hemlig ort efter händelserna i Scream 2. Dewey, Sidney och Gail återförenas än en gång i jakten på mördaren.

De två första Scream filmerna är riktigt bra med en blandning av skräck och ironi till genren. Den sista och avslutande delen (?), det ryktas om en fyra, är avsevärt sämre än föregångarna. Filmen är inte speciellt spännande man satsar mer på ironi som nu känns lite trött och oinspererad. Det är också en ganska pladdrig film där alla tjafsar med varandra samt beter sig makalöst korkat, man skulle tycka att de inblandade borde ha lite erfarenhet när det gäller att tampas med seriemördare men icke. Ingen film som jag rekommenderar.

Regi: Wes Craven

Skådespelare: Neve Campbell, Courtny Cox

Betyg: 2