X-Men: Dark Phoenix (2019 USA)

Professor Xavier har äntligen uppnått sitt mål med en fredlig samexistens mellan mutanter och människor. X-men firas som hjältar och det är till Xavier presidenten ringer när när han behöver hjälp. När en rymdfärja får problem ställer naturligtvis X-men upp men något går fel under uppdraget och Jean Grey bombarderas med en mystisk kosmisk strålning som gör att hennes krafter ökar markant. Grey har svårt att tygla sina krafter och hon verkar närma sig en psykisk kollaps. Som inte detta skulle räcka vill ett gäng utomjordingar åt hennes krafter och har verkligen Xavier rent mjöl i påsen?

X-Men: Dark Phoenix är samma story men i annan version som X-men The Last stand. Simon Kinberg som är filmens regissör skrev manuset till The Last stand,  kanske ville han ge storyn en ny chans då det är en av de klassiska serieberättelserna om X-men och The Last stand vart ju inte så lyckad. Det största problemet när det rör denna story (om man har läst serien) är att den inte räcker till för en film då det är en berättelse som i omfång ligger i klass med Avengers: Infinity war så en serienörd som jag blir serverad en fattigmans version av storyn utan Shiarimperiet eller The Hellfire club.

Det är kanske här problemet med Fox mutantfilmer ligger. De har oftast smaskat på med extra allt till en början men verkar inte ha vågat satsat fullt ut. Ledmotivet: Bra story! Hur kan vi banta ned den så produktionen blir billigare? är ständigt närvarande i många av X-men filmerna. I kombination med att man inte heller haft någon tydlig plan vart man vill gå med sina mutanter utan mer kastat ut en film här och där och hoppats att man ska tjäna en slant blir det sammantagna resultatet lite knapert. De flesta filmerna har varit helt ok i min bok men klart att det kunnat gjorts bättre.

Bolagets sista film med X-men (Disney har köpt upp rubbet och New Mutants verkar ha hamnat i filmlimbo) är knappt ok. Den rullar på och jag blir inte uttråkad men å andra sidan inte speciellt upphetsad. Enda gången min puls ökar lite är slutfighten på ett tåg som är bra gjord men det var så dags då. Skådisarna gör det de ska men de känns lite håglösa och rollfigurerna ger ett opersonligt intryck. Vidare har jag fortfarande svårt för Sophie Turners röst då hon hela tiden har en darr på denna vilket ger ett intryck av att hon ska börja gråta när som helst och varför måste man knöka in magneto i varenda film?. Inga större fel på karaktären eller Fassbender men det finns ett par hundra karaktärer man skulle kunna ha använt sig av – omväxling förnöjer.

Vart X-men kommer ta vägen under Disneys flagg vet jag ej men förhoppningsvis kanske bolaget kan gjuta lite mer liv i dessa mutanter för det finns bra stories och karaktärer att använda bara man vågar satsa lite och kanske lägger upp en långsiktigare plan som sträcker sig lite längre än till nästa film.

Regi: Simon Kinberg

Betyg: 4/10

Annonser

The Favorite (2018 Irland)

Egentligen skulle jag vilja skriva om de fruktansvärda trailers jag fick mig till livs innan dagens film. Efter denna filmchock skulle The Favorite kunnat handla om en man som odlar potatis i två timmar och jag hade kommit billigt undan i jämförelse med vad kunnat fått se istället. Helvetet kommer att frysa till is innan jag tar mig en titt på följande fyra filmer: Instant family, Eld & lågor, En kvinna bland män och En del av mitt hjärta.

The Favorite var däremot en angenäm upplevelse och handlar inte om potatis. Filmen är gjord av greken Yorgos Lanthimos som bla har gjort rullarna Dogtooth och The Lobster och handlar om intriger i drottning Annes hov i England under början av 1700 talet. Drottning Anne är en mycket osäker människa, fåfäng, ängslig och möjligen lite bakom flötet. Hon är ett lätt byte för adelskvinnan och hovdamen Sarah Churchill. Drottningen styr England men det är Sarah som styr drottningen. Till hovet kommer Abigail som är kusin till Sarah och har inte haft lika stor tur i livet som sin kusin. Hon ligger dock inte på latsidan och börjar nästla sig in i drottningens inre krets för att ta Sarahs plats och det blir en maktkamp mellan dessa två hänsynslösa kvinnor om drottning Annes gunst.

Det här är vad min kollega Jakob skulle kalla för en mustig film. Visuellt och tekniskt är den överdådig, tekniskt är den fulländad och jag blev imponerad av ljussättningen där levande ljus kastar sitt sken över ett antal scener. Skådisarna Olivia Colman, Emma Stone och  Rachel Weisz är fenomenala där Weisz ger ett rivigt porträtt av en adelsdam med skinn på näsan, Stone är härligt manipulativ och Colman gestaltar fint den oberäkneliga drottningen.

Handlingen har till viss mån verklighetsbakgrund även om en och annan historisk person fått stryka på foten i manusarbetet och man lagt till ett och annat. Filmen har mig fast redan från start och jag är intresserad över att se hur det kommer att gå. The Favorite ger mig en känsla av en något vriden verklighet dels då rollfigurerna är lite märkliga och aviga i sitt agerande vilket kan förklaras med att livet vid ett kungligt hov troligen är något av en surrealistisk upplevelse. Lanthimos förstärker denna känsla med en hel del scener i fisköge(?)perspektiv där ytterkanterna av scenen blir skev samt en stundtals påträngande musik som jag tror kan störa en del men för mig passade den som hand i handske för den filmiska upplevelsen.

Regi: Yorgos Lanthimos

Betyg: 8/10

 

 

 

X-men: Apocalypse (2016 USA)

cf7kkqeuuaeqameI den sjätte filmen om mutanternas öden och äventyr är det dags att möta En Sabah Nur eller Apocalypse som han kallas för i enkelhetens namn. Han är (troligen) världens första mutant och är en si så där 10 000 år gammal. Apocalypse har legat i dvala men väcks upp och sätter igång med att leva upp till sitt namn. Han samlar ihop fyra kraftfulla mutanter och tillsammans börjar de göra sitt bästa för att förinta världen. De enda som står i hans väg är Professor Xavier och hans X-men.

Filmen är ett lyft från förra filmen som var lite halvtrist. Det är lite mer fart och fläkt, lite mindre snack och desto mer verkstad i denna film. Jag skulle tro att om man gillar superhjältefilmer så blir man inte besviken. Däremot är det nog bra att ha sett tidigare filmer i serien annars är man nog ganska lost när det gäller att begripa hur allt hänger ihop. Det introduceras även ett antal nya mutanter i filmen och man har lyckats väl med det nya gänget. Däremot börjar det bli lite tjatigt nu med Raven, Magneto och Professor X. De pladdrar på om samma moraliska frågor och vacklar än hit och än dit i sina moraliska ställningstaganden. Det var tjatigt redan i första filmen. Både Raven och Magneto skulle må gott av att ta en liten paus från franchisen.

Precis som vårens andra två superhjältefilmer är X-men: Apocalypse en lång film , ca 2.5 timmar, och jag tycker nog att regissören Singer ibland drar ut på sina scener lite väl långt, ett och annat klipp hade inte skadat. Ett plus var däremot att man äntligen fick sig en rejäl fight mellan mutanter något jag hade hoppats på redan i förra filmen.

Det som är lite synd är att regissören inte tar tillvara på att filmen utspelas under 80-talet, något man f.ö även slarvade bort även i Days of future past som utspelas 1973. Inga axelvaddar, hockeyfrillor eller fluffiga frisyrer. Den enda tidmarkören är ett porträtt på Ronald Reagan. När vi är inne på det här med tid är det också intressant att konstatera att mutanterna inte verkar åldras. Havok torde vara minst 35 år och Quicksilver kring 30 men de är lika fina och fräscha tonåringar som de var 1963 resp. 1973. Märkligt.

Min sista observation rör mutanten Psylockes outfit. Jag undrar om valet av dräkt gjorts för att hon i stridens hetta ”ofrivilligt” ska exponera vissa kroppsdelar för distrahera sina motståndare. Detta är en tanke jag burit på i många år då hon i serien är än mer lättklädd. Vore inte en sport-bh ett mer praktiskt klädval?

686782-psylocke00x_men__apocalypse_character_poster_by_sachso74-d9xnovy

 

 

 

 

 

 

 

 

Summa summarum så är X-men: Apocalypse klart sevärd och sitt för all del kvar tills  eftertexterna rullat klart då det avslöjas vem som troligen blir nästa motståndare. Personligen hade jag hoppats på The Hellfire club men då idioten till manusförfattare tagit kål på både Sebastian Shaw och Emma Frost lär inte detta hända.

FLMR & Fiffi har också sett filmen.

Regi: Brian Singer

Betyg: 7/10

 

Mad Max: Fury road (Australien 2015)

Mad Max Fury Road - Tom Hardy - 2015 Movies (4)Förväntningar kan ställa till det. Mina förväntningar på Mad Max: Fury road låg i paritet med ”decenniets bästa film” så den hade ett och annat att leva upp till. Det tog ett tag innan det blev en fortsättning på Max Rockatansky öden och äventyr i den postapokalyptiska ödemarken. Något man kan tacka både Bin Ladin och Mel Gibsons impulser att göra skäl för smeknamnet ”Mad Mel” för. Länge var det tänkt att Gibson skulle reprisera sin paradroll men pga av ålder (och vansinnesutbrott) blev det istället Tom Hardy som fick axla manteln.

Berättelsen startar med att Max infångas och hamnar i ett samhälle som styrs av en figur vid namn Immortan Joe. Denne Joe har genom tillgång på rent vatten skapat en nära på religiös kult kring sin person. Folk är förbrukningsvaror och Max hamnar långt ned på samhällsstegen och blir blodgivare till Joes fanatiska soldater. När en av Joes främsta krigare, Imperator Furiosa, får nog och drar iväg med hans avelskvinnor tar Max chansen och hänger på. Resten av filmen är i stort sett en enda lång biljakt genom öknen.

Mad-max-2

Det kanske inte blev decenniets bästa film men gott och väl den bästa actionfilm jag sett på år och dag, skälen till detta är många. Regissören Miller har öst på med extra allt. Scenografin är helt galen, människorna är i det närmaste skogstokiga och det är i stort sett fullt ös från början till slut.  Skådisarna bra med Charlize Theron i topp som Furiosa (Något som tydligen har retat upp män i USA som manar till bojkott då de anser att filmen är feministisk propaganda. Jösses!) Hardy är Hardy och det kan ingen ta ifrån honom men Gibson hade trots allt lite mer edge i rollen som Max om man nu nödvändigtvis ska jämföra.

movie_mad_max_fury_road_tom_hardy

Filmens scenografi är både storslagen och detaljrik. Exempel på detaljer jag uppskattade är användandet av ord vars betydelse sedan länge gått förlorade till utrustningen på fordonen och hur Joes samhälle är uppbyggt. Många av detaljerna skymtar förbi och som tittare får man ha både hjärna och ögon med sig för att snappa upp allt. Vanligtvis är jag inte värst förtjust i filmer som utspelar sig i en öken men Miller vet hur han ska nyttja miljöerna på bästa vis och vi bjuds på hisnande vyer av en näst intill steril värld. Jag såg filmen i 3D vilket är att rekommendera, tänk Gravity.

Rictus-And-Nux-Mad-Max-Fury-Road-2015-Images

Actionscenerna är outstandning och regissören Miller har vad jag förstått varit mycket sparsam med CGI något som gör att filmen känns mer äkta.Det blir en helt annan tyngd i actionscenerna. Vid flera tillfällen och jag satt och ojade tyst för mig själv i fåtöljen då filmen i sina stunder var riktigt spännande. En anledning till spänningen är att det är en Australiensk film (iofs med amerikanska pengar) och vid det här laget har jag lärt mig att de regler man är van vid i filmer från Hollywood inte riktigt gäller i filmer från det landet. Ok att Max överlever begriper man men i övrigt kan det mesta hända.

madMax-MAIN

Hardy har skrivit på för tre filmer till och jag håller tummarna för att filmen går bra för det är precis så här action ska göras. Bra skådisar utan massa CGI och en total avsaknad av den där våta sentimentala filten som dränker all möjlighet till att skapa egna känslor och upplevelser av en film. Jag kanske får ångra betyget vid en omtitt men det som fällde avgörandet mellan en nia och högsta betyget var att jag kände direkt vid eftertexterna att jag ville se om filmen på stört, en vanligtvis helt främmande känsla för mig.

Regi: George Miller

Betyg: 10/10

X-men: Days of future past (2014 USA)

rs_634x939-140324091106-634.jennifer-lawrence-x-men.ls.32414Då var det dags för den femte filmen om mutanterna. Mot min vana slank jag iväg på premiären då jag iskallt räknade med att hederligt folk skulle uppehålla sig ute i det fina vädret och jag hade rätt. Salongen var fylld till en tredjedel med folk som höll truten och ville se film. Days of future past är baserad på min favoritstory med X-men och hade därmed ganska mycket att leva upp till. Levererade filmen? Delvis.

Handlingen utspelas i två tidsepoker dels i en alternativ nutid/nära framtid och dels 1973. Framtiden ser dyster ut mutanterna är nästan utplånade även stora delar av mänskligheten har decimerats. Anledningen är att 1973 mördades en vetenskapsman, Bolivar Trask, av en mutant. Mordet startade en kedja med händelser som utmynnade i att USA:s regering byggde robotar som jagade mutanter efter ett tag började även dessa jaga människor som bar på mutantgenen och vår planet kastades in i ett globalt krig. Några få överlevande mutanter satsar allt på en sista desperat plan att skicka Wolverine tillbaka 1973 för att förhindra mordet och därmed ändra framtiden men tiden är knapp då The Sentinels (som robotarna kallas) förbereder ett sista anfall.

Filmen börjar med en rivstart och man introduceras en gäng nya mutanter, Bishop, Warpath, Sunfire och Blink (mycket bra porträtterad av skådisen med den härliga namnet Bingbing Fan). Detta är lite av svagheten med filmerna om X-men att man har så hemskans många karaktärer som ska trängas ihop på samma speltid. Om jag inte läst tidningen hade jag nog suttit i biomörkret och funderat över vem som är vem och om karaktärernas eventuella betydelse. När man hamnar i 1973 saktar man farten och storyn hinner sätta sig. Singer har förvaltat originalet relativt väl men jag hade önskat lite mer fart i filmen som stannar upp allt för ofta vid Xaviers filosofi om att mutanter och människor ska leva tillsammans, något man numera är välbekant med. Jag skulle önska att man nu bytte lite perspektiv och hittade andra antagonister än Magneto och co. Det finns många fina skurkar att välja bland X-mens antagonister. Hellfire club (lite mer ingående än den korta sessionen i förra filmen) eller varför inte Mr.Sinister men min önskan verkar uppfyllas, det gäller bara att ha tålamod och vänta på extrascenen som kommer när alla eftertexter rullat klart.

I sina stunder är filmen bra tom riktigt bra men det rör sig mer om häftiga scener men de är å andra ganska många. Jag var mycket förtjust i Quicksilver (även om han skildras helt out of character) och episoden i Pentagon även fighterna i framtiden är häftiga men lite lamare 1973. Skådisarna är bra castade och Nixon gör ett gästspel nu avsevärt bättre sminkad än i Watchmen. Det jag gillade med förra filmen och även med denna är att man väver in verkliga händelser i marveluniversumet. I förra filmen var det Kubakrisen här är det fredsavtalet i Paris mellan USA och Vietnam.Mot all förväntan lyckas även Singer med konststycket att knyta ihop alla de fem filmerna om X-men med en enda liten scen. Bra jobbat!

Regi: Brian Singer

Betyg: 6/10