The Color out of space (2019 USA)

Jag var beredd med både en och två skämskuddar när jag gick in på biografen för att se Richard Stanleys filmatisering av H.P Lovecrafts novell The Color out of space . Anledningen till detta har flera orsaker, dels hade jag hört att filmen skulle vara lite ….annorlunda, dels fanns den excentriske filmskaparen Richard Stanley bakom kameran och den något obalanserade skådisen Nicholas Cage stod framför kameran. Resultatet skulle kunna bli allt mellan himmel och jord. Lovecraft kan även vara lite svår att filmatisera då han många gånger i sina berättelser låter skräcken vara onämnbar och protagonisten oftast blir galen något som lockar en och annan filmare och skådis att ta i från tårna. Döm om min förvåning när resultatet blev en helt ok b-skräckis.

Familjen Gardner har flyttat ut på landet för att komma undan storstadens jäkt. Barnen trivs väl sisådär ute på vischan men föräldrarna lever livet.  En natt störtar en meteorit på gården. Rymdstenen har med sig något från en annan värld och snart börjar familjemedlemmarna och omgivningen påverkas av stenen.

Novellen hör till mina favoriter i Lovecrafts produktion och Stanley förvaltar berättelsen väl. Det är lite svårt för mig att bedöma om filmen är skräckinjagande och spännande då jag sitter med facit på hand men filmen bär åtminstone på en känsla av obehag och man inser snabbt att familjen Gardners tomtebolycka är ganska så körd. Jag gillade filmens effekter och de tillägg Stanley gjort till novellen funkar relativt bra.

Cage är Cage och han har lite svårt att bestämma sig för hur han ska spela den plågade Nathan Gardner. Ena stunden är han på gränsen till skogstokig för att i nästa scen vara helt normal. Han rollfigur pendlar minst sagt rejält i humöret. Filmen tappar också lite på att vara förlagd i modern tid. Jag tycker berättelsen funkar bättre bland bönder i 20-talets New England. Nu sitter jag och blir mest irriterad på korkade välutbildade människor som är lite väl sega i handling när de väl fattar vad de har att göra med – i novellen smyger sig skräcken på, här brakar det loss på stört.

På det hela är det en helt ok film som duger för stunden men Die Farbe var en bättre adaption av novellen. Jag kan tom sträcka mig så långt att säga att jag ser fram emot fler Lovecraftadaptioner av Stanley, man har åtminstone planerat två filmer till.

Jojjenito var inte lika positiv till dagens film

Regi: Richard Stanley

Betyg: 6/10

Snowden (2016 USA)

Om man har en någorlunda omvärldeskoll torde man veta vem John Snowden är. Han jobbade för det amerikanska försvaret och avslöjade för världen vad den amerikanska underrättelsetjänsten sysslade med nämligen att spionera på sina egna medborgare samt sina allierade. När Snowden släppte sin nyhet blev han en jagad man och bor numera i Ryssland (!) – ett land som inte direkt är känt för att se mellan fingrarna när det rör frispråkiga individer.

Klart att Oliver Stone skulle lägga vantarna på en historia av detta slag. Regissören är förtjust i filmer där han kan ge USA ett tjyvnyp eller två. Jag blev förvånad när jag kollade in filmen då Stone är relativt sansad. Det är inga snabba klipp som i Nixon eller JFK och de övertydliga pekpinnarna lyser (nästan) med sin frånvaro. Stone har valt att berätta historien ur Snowdens perspektiv vilket ter sig ganska så givet. Jag anar att den amerikanska underrättelsetjänsten har en lite annan inställning till det Snowden har gjort och skulle han bli infångad av denna lär han aldrig mer se dagens ljus.

Om Snowden gjorde rätt eller inte är nog upp till var och en att tycka, personligen anser jag det men å andra sidan är det naivt att tro att demokratiska länder inte går över gränsen i jakten på verkliga och påhittade fiender.

Filmen är både välspelad och välgjord men lämnade inget större avtryck hos mig vilket vanligtvis är fallet när det rör sig om s.k BOATS filmer.

Regi: Oliver Stone

Betyg: 5/10

Face/off (1997 USA)

MV5BMTU4MjA5NTc2NV5BMl5BanBnXkFtZTgwOTI2Mzk5MDE@._V1__SX1857_SY903_Face/off kom på 19 :e plats på FLMR:s ultimata actionfilmslista. Det var ett bra tag sedan jag såg filmen och kände att det var dags för en återtitt för vad jag mindes så var det en bra film men minnet kan som sagt spela en ett spratt eller två.

Filmen som regisserats av legendaren (något jag numera ställer mig allt mer tveksam till) John Woo har en story som är riktigt bra. FBI agenten Archer (John Travolta) har i flera år jagat de två terroristerna och bröderna Castor (Nicholas Cage) och Pollux. Face/off börjar med att Castor och hans bror Pollux infångas i den förstnämndes fall går det så illa att han hamnar i koma.  Det uppdagas att brödraparet planterat en bomb någonstans i L:A och för att få Pollux att tala går Archer med på att ta över Castors identitet. Genom avancerad plastikkirurgi får han Castors ansikte och man ändrar även Archers röst och kropp och vips har den något lönnfete Travolta förvandlats till den mer slimmade Cage. Tyvärr så vaknar Castor upp ur sin koma och tar över Archers identitet mao till det yttre har hjälte blivit skurk och vice versa

Så långt är jag med på färden. Antingen accepterar man alla ologiska saker eller inte men Face/off håller sig åtminstone inom de ramar den sätter upp. Filmens stora problem är John Woos regi samt att han castat inte en utan två skådisar som verkligen satt konsten att spela över på piedestal. Jag vet inte hur jag kunde missa detta när jag såg filmen sist men minnet är som det är.

Cage och Travolta spelar över så det värker i ögonen, allt är så övertydligt så jag undrar vad Woo tror om sina medmänniskors förmåga att uppfatta saker och ting. Antingen hyser Woo mycket låga tankar om de som ska se filmen eller så är han själv dum i huvudet och har mycket svårt att begripa sig hur människor agerar. Det kan iofs bero på en krock mellan västerländsk och österländsk kultur men i Broken arrow funkade både Woos regi och Travoltas överspel. Varför funkar det inte i Face/off?  Några anledningar kan vara: I dagens film kanske man gjorde misstaget att ge Woo fria tyglar och hans värsta excesser fick fritt spelrum. Vidare är Face/off en thrilleractionfilm medan Broken arrow är ren action i det sistnämnda behöver man inte ha med lika mycket av mänskliga relationer som i en thriller. Det är när dessa ska gestaltas som Woo drattar på ändan för filmen är verkligen skrattretande dålig så fort några känslor ska förmedlas till oss tittare. Woo lyckas även med att förstöra actionscenerna då de innehåller alltför mycket av både överspel och slowmotion.Slutligen kanske det är som så att om man stoppar in Cage och Travolta i samma film blir det för mycket av det goda. Kort och gott: Filmen är ren dret (skit på värmländska)

Regi: John Woo

Betyg: 3/10

 

The Frozen ground (2013 USA)

The-Frozen-Ground-2013-Movie-PosterAlaska, snö, seriemördare, Cage och Cusak här finns det ett och annat att hämta. Polisen Jack Halcombe har bara ett par veckor kvar på sitt jobb i Anchorage då han får ett nytt fall i knäet. En prostituerad kvinna,Cindy Paulson, hävdar att hon blivit kidnappad och våldtagen av en man. Trots att hon kan peka ut den skyldige är intresset från den lokala polisen obefintligt. Jack börjar luska i kvinnans berättelse  och ju djupare han gräver desto mer växer historien. Ett stort antal kvinnor har försvunnit i Alaska de senaste tio åren och Jack inser att han fått en seriemördare på halsen.

Cage & Cusak tid som A-listeskådisar verkar vara förbi men det behöver inte betyda att de för den skull är dåliga. De båda herrarna sköter sina kort väl. Cage går kanske lite på rutin men en Cage på rutin är inte fy skam. Cusak är obehaglig som seriemördaren Robert Hansen och Vanessa Hudgens visar att hon kan mer än bara sjunga i präktiga Disney produktioner. Nu har hon iofs redan visat detta redan i sommarens höjdarfilm Spring breakers.

The Frozen ground är en splittrad upplevelse. När vi får följa Cages jakt och utredning av Hansen är filmen mycket intressant. När man däremot får följa Cindys vedermödor på Anchorages skuggsida blir filmen med ens lite tristare. Jag var mer sugen på en deckare än en social thriller. Gillar man skådisarna är den sevärd annars blir bara The Frozen ground en film i mängden.

Regi: Scott Walker

Betyg: 5/10

Valley girl (1983 USA)

valley_girlValley girl är vad jag förstår en av Nicholas Cages första filmer. Filmen saluförs som en romantisk tonårskomedi. Valley girl är vare sig rolig eller speciellt romantisk och ingen av skådisarna ser ut att vara tonåring. Huvudrollsinnehaverskan påminner mest om en tant.  Det är den gamla vanliga handlingen: Pojke och flicka möts, kärlek uppstår men oförstående vänner som tycker paret är för olika vill uppnå status quo igen och försöker splittra de två.  Filmen har också ett budskap: Att det är insidan som räknas. Ett budskap som inte har någon som helst relevans med verkligheten där  motsatsen gäller. Men det låter åtminstone fint på pappret. Det finns en och annan intressant iakttagelse om filmen och dess produktion som jag gladligen delar med mig av.

Vi kan börja med filmaffischen. Tjejen som står bredvid Cage på bilden är inte huvudrollsinnehaverskan Deborah Foreman. Det är en annan skådis som först blev castad men av någon anledning byttes ut. Affisherna var redan tryckta och pengar till byte fanns det tydligen inte. Tjejernas dialog i filmen är minst sagt enkelspårig. Det enda de talar om under nittio minuter är vilka killar de vill vara ihop med. Redan efter fem minuter har jag tröttnat deras tjat. Slutligen anser jag att Cage borde ha rakat håret på sitt bröst inför inspelningen då behåringen ser ut som en…. ja se själva. Varför hissade ingen i filmteamet varningsflagg när Cage slet av sig skjortan?

ll

Cage till höger i bild.

Filmens manus rafsades ihop på tio dagar och det märks. Det är fullt av luckor i historien och de flesta karaktärer känns skissartade. Det ska tydligen vara en komedi men någon glömde bort att informera filmens manusförfattare att en komedi måste innehålla någon form av skämt.

Nu var inte Valley girl någon ny erfarenhet för mig. Det är 29 år sedan jag såg den här filmen. Då gillade jag filmen idag vill jag nog påstå att den är tämligen usel. Tidens tand kan gnaga ned de bästa filmer till grus men frågan är om den här ens var bra när den kom. Däremot är låten som spelas i slutet av filmen alldeles underbar och det kan vara en förklaring till att jag trodde det var en bra film. Sista intrycket av filmen för snart tre decennier sedan var en bra låt. Filmen hade jag glömt bort men inte låten och trodde i min enfald att bra låt = bra film. För att ingen annan ska behöva genomlida 90 minuter av pastellfärger, konstiga frisyrer och ett uselt manus bjussar jag här på låten I melt with you. Det är det enda som är bra med Valley girl tro mig.

Som sagt det var 29 år sedan jag såg filmen och jag lär nog ligga i en kista innan jag blir sugen på att se om den här sörjan igen.

Regi: Martha Coolidge

Betyg: 2/10

3 x Action

Här kommer det tre korta recensioner av tre actionfilmer som inte hör till de bästa men om man är lite småsugen på action utan folk med superkrafter går åtminstone två av filmerna an.

60121024Sinners & Saints (2010)

Polisen Johnny Strong (vilket namn!)  kastas lite motvilligt in i en mordutredning där offren har bränts levanade. Detta är toppen av en isberg (eller askhög) då det dyker upp fler brända lik. Poliserna försöker hitta ett mönster i morden för att hinna före mördaren till dennes nästa offer.

Miljön är New Orleans och filmen känns lite mörkare och mer allvarsam än vad actionfilmer vanligtvis är. Det är hårda sammanbitna män som kämpar sig igenom den polisära vardagen. Både manus och skådisar är helt ok, fans av Berenger kan möjligtvis bli lite besvikna. Hans namn är på fodralet men man kan med lätthet hålla andan under Berengers sammanlagda speltid i filmen. Min enda invändning är att huvudpersonen Strong är lite väl tuff nästan på gränsen till det larviga men har man ett sådant efternamn kanske man måste leva upp till det.

Betyg: 6/10

Seeking-Justice-2011Seeking Justice (2011)

När det handlar om att medverka i halvdana actionfilmer är den gode Nicholas Cage flitig som få. Han hinner med att göra ett par tre filmer per år, minst. 2013 har Cage tre filmer i pipelinen så vi har inte sett honom för sista gången. I Seeking justice (även den förlagd till New Orleans) spelar Cage en lärare, Will, vars fru blir överfallen sent en natt. En organisation som säger sig vilja skipa rättvisa erbjuder Will att hämnas på sin frus förövare. Då Will fortfarande är i chocktillstånd går han utan närmare eftertanke med på förslaget. Sex månader senare hör organisationen av sig till Will då det är dags återgälda ”tjänsten”.

Jodå konceptet med oskyldlig man som jagas av både polis och brottslingar funkar än en gång. Rollistan bjuder på både Guy Pearce och January Jones och de gör sitt jobb. Ofta funkar filmer med det här upplägget bäst under första halvan när det är mer thriller än action. Den andra halvan då man skjuter och kutar hit och dit samt att nära och kära blir kidnappade blir oftast lite mindre spännande av någon anledning. Men Cage är alltid sevärd.

betyg: 5/10

aBayton Outlaws

Om man händelsevis undrar vad Billy Bob Thornton och Eva Longoria sysslar med nuförtiden kan man alltid se den här filmen. De tre bröderna Oodie hyrs in av Celeste (Longoria) för att kidnappa hennes handikappade son som hennes exman Carlod har tvingat till sig vårdnaden av. Bröderna Oodie är inte speciellt diskreta av sig och jagas efter en lyckad kidnappning av Carlod och hans anhang.

Korkad film med korkad handling men om man är på rätt humör för totalt idiotisk action kan den möjligtvis vara ok. Troligtvis kommer jag att ha glömt bort både filmen och dess handling inom ett halvår. Något som inte kommer störa mig nämvärt bara jag inte råkar hyra om den av misstag.

Betyg: 3/10

Trespass (2011 USA)

Trespass påminner om sur mjölk. Det är mycket med den här filmen som har passerat bäst före datum; Handlingen, regissören och Nicolas Cage. Vad Nicole Kidman har att göra mitt i eländet vet jag inte, hon kanske behöver pengar till fler botoxbehandlingar?

Berättelsen har vi sett många gånger tidigare. Ett inbrott urartar på ett eller annat sätt och ett gisslandrama uppstår. Det är inget större fel med att berätta samma historia om man kan tillföra något nytt eller åtminstone åstadkomma lite spänning. Trespass är bara trist, utdragen och dras med ett kantigt och otympligt manus som gör att det inte finns något flyt i berättelsen. Både Panic room och Hostage är avsevärt bättre varianter på samma tema.

Joel Shumacher står för regin och det är ingen överdrift att hävda att han har avsevärt bättre filmer i sitt CV t.ex Falling down och The Client men det var ett bra tag sedan han gjorde något som var intressant.

Slutligen kommer jag till Nicholas Cage som är ett sorgligt kapitel. Det fanns en tid då han var ”the talk of the town”. En film med Cage var oftast intressant men numera kan man vara säker på två saker när Cage är med i en film. En konstig frisyr samt att filmen är ganska sunkig. Men jag har något av ett hat-kärlek förhållande till Cage. Jag ser ofta på hans filmer med en förlåtande blick och minns alltid när jag såg honom för första gången i rollen som Randy i Valley girl för en halv livstid sedan. Sedan dess har jag troget följt hans karriär och hoppas med en dåres envishet att nästa film med Cage ska bli bra. Cage har fyra filmer på gång enligt IMBD. Kanske någon av dessa kan vara något? Troligtvis inte men se de kommer jag göra med en sorgsen blick.

Regi: Joel Shumacher

Betyg: 3/10

Drive angry (2011 USA)

Söndagskväll hemma hos Filmitch

Filmitch (FI) till fru: ”Jag tänkte kolla på en actionfiilm med Nicholas Cage, han kör bil.”

Fru: ”Är den bra?”

FI: ”Ja, då jag inte sett den har jag ingen aning om den är bra eller dålig men det är action, det brukar du gilla.”

Fru: ”I så fall är soffan och go-filten min”.

FI: ”Visst.”

15 minuter senare; Fru reser sig ur soffan med en tung suck: ”Jag väljer nog sängen istället.” Stannar till vid dörröppningen och säger samtidigt som hon tittar lite misstänksamt på mig: ”Du verkar tycka den är bra?”

FI: ”Jag har inte bestämt mig riktigt än men om jag klarade av The fast and the furious så borde jag fixa Drive Angry.”

Två timmar senare sitter jag med gapande mun och med en massa frågor som snurrar i mitt huvud. Hur gick det till när de pitchade filmen som handlar om en man som rymmer från helvet för att rädda sitt barnbarn undan satanister? Hur lyckades man få David Morse att ställa upp (att Cage är med förundrar ingen längre i dessa tider)? Varför byter folk dialekt under filmens gång och kör satanisterna en magisk buss då passagerarantalet verkar variera under körningens gång. Om man däremot undrar var Charlotte Ross (Andy Sipowitz snygga fru i NYPD Blue) tog vägen ger Drive angry svaret i en scen jag aldrig kommer att glömma. Cage sätter på henne i ett motellrum och är involverad i en eldstrid med ett halvt dussin satanister. För att förtydliga ytterligare: Han avbryter inte akten utan fortsätter älskogen samtidigt som han skjuter och fightas.

Drive angry är otroligt korkad, fullproppad med dåliga repliker och varierande skådespeleri. Bara filmens satanister kunde vara värda ett enskilt inlägg. Om filmen är menad att vara en ironi över actionfilmer går det mig förbi men jag har roligt under filmens gång och den är underhållande på samma sätt som en Åsa Nisse film. Det går helt enkelt inte att ta filmen på allvar och det är kanske det som är meningen, man kanske bara ville göra lite roliga stunttricks, filma nakna tjejer och köra bil sedan rafsade någon ihop resultatet till en film. Jag vet inte men Drive angry är inte en film jag kommer glömma i första taget. Pga av underhållningsvärdet blir betyget högt men jag känner mig frikostig. Steffo hade också ett och annat att säga om filmen.

Regi:Patrick Lussier

Betyg: 4/10

Season of the Witch ( 2011 USA )

Det fanns en tid då en av mina favoritskådisar hette Nicholas Cage. Filmer som: Rumble Fish, Valley Girl, Birdy, Arizona Jr och Wild at heart gjorde  när Cages namn fanns med i rollistan blev jag automatiskt mer intresserad av filmen. Naturligtvis var inte alla filmer han var med i bra men en viss fingertoppskänsla verkade Cage ha i valet av filmer. Någon gång efter The Rock började hans känsla för kvalite ge vika och gradivis har hans kärriär urholkats. Visst kan han glimta till ibland men det blir allt längre mellan gångerna. Nu för tiden är hans olika hårkreationer oftast mer spännande än filmerna han deltar i.

Men skam den som ger sig jag kan inte riktigt släppa Cage än, som sagt han glimmrar till ibland. I filmen Season of the witch spelar Cage korsriddaren Behem som tillsammans med sin parter Felson, Perlman, deserterat. Paret hamnar i en situation där de får välja mellan döden eller ta ett uppdrag som går ut på att eskortera en misstänkt häxa till ett kloster. Väl framme i klostret ska  man ska utreda om hon är skyldig till häxerier eller inte. Att  kalla Seanson of the witch en för medeltida roadmovie är kanske att ta i men stundtals påminner filmen om den genren. Om man som tittare tar och struntar i de historiska friheterna som filmen tar sig är den underhållande. Det är ett medeltida äventyr med blänkande svärd, pestoffer, enorma mängder lera, mörka skogar och vargar. Kort och gott: Filmen har alla de indigrienser som krävs för att, enligt Hollywood,  kunna utspela sig under medeltiden. Filmen lyckas t.om att vara småspännande samt väcka mitt intresse för karaktärerna. Helt säker på berättelsens utgång är jag inte. Naturligtvis hade man tydligen lite pengar över att bränna på kackiga specialeffekter i filmens final vilket verkligen inte är till berättelsens fördel. Fram till finalen där man öser på med zombiemunkar, demoner och kraxande CGI kråkor var detta en historia som höll ihop bra bara för att sedan rasa likt ett korthus. Sorgligt men sant.Bättre lycka nästa gång Nicholas.

Regi:Dominic Sena

Betyg: 5/10

2 X Bruckheimer

 Att se en film producerad av Bruckheimer är som att besöka Mc Donalds: Man tycker det smakar ok men innerst inne vet man att trots all reklam och fina bilder på saftiga hamburgare är det ganska sunkigt. Det går inte heller att skilja maten åt för allt smakar ungerfär likadant med en viss variation.

När man ser: Armageddon, Transformers, ngn Caribbian eller som i detta fallet Prince of Persia och The Sorcerer’s Apprentice är det lite som att se samma film men med lite olika variationer. Vem som är regissör spelar faktiskt inte så stor roll då filmerna görs efter Bruckheimer mallen: Snygg tjej, lite osäker hjälte alt. hjälte som är lite oborstad, en comic-relief karaktär som gärna får vara lite halvcrazy, gärna lite konstlat allvar mixat med en del femöres filosoferande och sedan kör man järnet. Ofta har man lyckats kontraktera ett antal kända namn och ansikten i små och stora roller och filmerna är välproducerade.Det är ganska ofta underhållande och lättsmält och det är inget fel i det men resultatet blir oftast själlöst och i längden lite småtrist.

I Prince of Persia har vi den lite oborstade prins Dastan ( Jake Gyllenhaal ) som jagar en magisk dolk. Han hoppar och studsar genom historien, som är baserad på ett dataspel, tillsammans med prinsessan Tamina ( Gemma Anderton ) som i filmen har en otroligt jobbig röst ( helium ? ). Trots ihärdiga försök att få filmen att verka spännande blir resultatet lika beigt som ökensanden.

The sorcerer’s apprentice handlar om trollkarlen Balthazar ( Nicholas Cage i peruk ) som ska träna upp en ung kille ( Jay Baruchel med jobbigt gnällig målbrottsröst, tillgjord ? ) för att bekämpa den onda trollkvinnan Morgana le Fay. Filmen är laddad med effekter men magin uteblir. Det känns mer som att man visar vilka visuella stordåd som kan göras på vita duken idag.

Tråkigt blir det aldrig men trots alla effekter blir båda filmerna ganska ihåliga och tomma, lätta att se och lätta att glömma.

Betyg båda filmerna: 4/10

Con Air ( 1997 USA )

Ett flygplan som transporterar några av USA:s värsta brottslingar kapas av fångarna. Med på planet sitter en f.d fånge, Poe, som ska transporteras hem. Turligt nog för polisen är Poe en riktig hedersknyffel och gör allt för att kaparnas plan ska misslyckas.

En film som man nog bara ska titta på och inte ha några större ambitioner mer än att bli underhållen och det kan i och för sig räcka långt. Con Air är signerad Bruckheimer som är filmens  producent . Då Bruckheimers actionfilmer är gjorda efter samma mall  är det ungefär lika angeläget att diskutera filmens regissör som att diskutera vem som steker hamburgarna på Burger King, man vet vad man får och blir inte överraskad. Con Air är fartfylld men inte speciellt spännande då man i god tid kan räkna ut vad som kommer att hända, som vanligt är filmen fylld med ett gäng förhållandevis kända namn i både små och stora roller och den är så där lite tokrolig som bara en Bruckheimer film  kan vara. Roligast är Nicholas Cages frisyr en mycket bisarr kreation.

Regi: Simon West

Skådespelare: Nicholas Cage, John Malcovich

Betyg: 6/10

Kick-Ass (2010 usa)

Dave har förläst sig på serietidningar och kommer på den korkade iden att han ska bli en superhjälte trots att inte har några övermänskliga krafter eller är speciellt vältränad. Han inhandlar en våtdräkt och ett par batonger och ger sig sedan ut på stan för att bekämpa brottsligheten. Till en början blir det fiasko men sedan uppmärksammans Dave av allmännheten och får namnet Kick-Ass.  Stadens maffiaboss börjar misstänka att Kick-Ass ligger bakom attacker mot hans organisation. Dave börjar snart önska att han sysslat med något annat än brottbekämpning i våtdräkt.

En film jag hade ganska låga förväntningar på då serien är bland det bättre som publicerats på senare tid. Jag var övertygad att Hollywood skulle ställa till det hela på värsta tänkbara sätt. Tvärtemot mina farhågor har man lyckats riktigt bra. Kick-ass är framför allt riktigt rolig och har en radda bra skådespelare, Aaron Johnson (Dave), Marc Strong (maffiabossen) och Cloe Moretz (Hit-Girl) t.om Nicolas Cage presterar över förväntan med sin Adam West pastich. En fartfylld, rolig men mycket blodig actionfilm som i och för sig har ändrats lite från serien men det gör inget huvudsaken är att slutresultatet blir bra.

Regi: Matthew Vaughn

Skådespelare: Aaron Johnson, Marc Strong

Betyg: 9/10