Aquaman (2018 USA)

När en film startar med citat och visdomsord brukar jag dra öronen åt mig, speciellt då det är en rulle där man rider på hajar och sjöhästar och huvudpersonen är täckt av tatueringar i maoristil och kan tala med fiskar. Det skär sig liksom och känslan över att man inte har koll på vilken film man sysslar med stiger upp till ytan. Aquaman startar med Jules Verne citat om skepp som möts på havet och än en gång stönar jag till i biomörkret och undrar varför DC-filmerna till skillnad mot MCU-filmerna måste vara så förbannat pompösa och uppblåsta. Tack och lov ändrar filmen stil ganska så snart och visar sig bli en av DC-bättre rullar, ja t.om nästan i klass med Wonder woman.

Aquaman är son till Atlantis drottning och en fyrvaktare. Han har levt tillsammans med människorna och är högst ovillig att ha något med atlantiderna(?) att göra. När hans halvbror Orm förklarar krig mot jordytan blir Aquaman tvungen att ta tag i situationen och utmana sin halvbror om Atlantis krona för att stoppa kriget.

För mig som är serienörd blir jag glad när jag ser att Geoff Johns stått för manus i eftertexterna. I och för sig var det något jag anade under filmens gång då den i stort sett kokat ned Johns allt för korta (knappt 30 nummer) tid som författare till Aquaman. The Trench, The  seven kingdoms, Black manta m.m har man lyckats få med utan att filmen för den skull känns spretig eller gapar över för mycket. Det man skurit ned på är istället allt tjat och malande som präglat en hel del av DC-filmerna. Det är i stort sett full fart från start till mål. De korta gånger som rollfigurerna stannar upp för att vara lite djupsinniga börjar filmen gnissla på en gång då det pompösa gluttar fram. Turligt nog sker inte det alltför ofta.

Något jag var lite rädd för var att filmen med sjömonster, Atlantis, och trumspelande bläckfiskar skulle bli för mycket men oväntat nog såg funkade det över förväntan och jag drogs in i fantasyvärlden och köpte det mesta. Även rollistan var bra även om jag skrockade lite över CGI-föryngringen av Willem Dafoe och Temuera Morrison men det sköttes snyggare än Carrie Fishers groteska ansikte i Rouge one. Yahya Abdul-Mateen II var okänd för mig men han var mycket bra som skurken Black manta och Patrick Wilson satte seriens lite gnällige Orm perfekt även Amber Heard dög i rollen som Mera. Momoas tolkning av Aquaman är godkänd, kanske lite för bullrig för min smak men det störde mig inte nämnvärt.

Summa summarum klart godkänd underhållning i biomörkret och DC verkar vara på rätt väg och ingen lär väl sakna Zack Snyder vid det här laget?

Regi: James Wan

Betyg: 7/10

Angående bläckfiskar så kan de användas till mycket

Annonser

Paddington (2014 Storbr)

paddington_movieFrån mörkaste Peru anländer björnen Paddington till London. Han har tvingats lämna sitt hem och hans faster har skickat honom till den stora staden för där tar alla emot besökare med öppna armar – tror hon. Nu är det inte riktigt så men till slut tar familjen Brown motvilligt hand om den talande och något klumpiga björnen. Tanken är att Paddington ska få stanna hos familjen tills man hittar ett ordentligt hem till björnen men vana filmkonsumenter kan snabbt räkna ut hur det kommer att sluta.

Jag vet inte riktigt varför men den här filmen var som en riktigt stor glädjekaramell som överraskade mig. Jag har läst en del böcker om Paddington som barn men blev aldrig riktigt frälst minns nog att de mest påminde om berättelserna om Nicke nyfiken dvs Paddington ställer till det och familjen Brown rycker ut och ordnar upp allt. Med detta i åtanke tog filmen mig med garden nere och jag blev alldeles betagen av Paddingtons äventyr och klanterier i London t.om så betagen att jag skrattade ett par gånger.

Paddington  är mycket välgjord samt har en fullt kompetent skådespelarensemble t.om barnen Brown. Filmen har en hel del finurliga scenlösningar, ok jag har sett de förut i andra filmer men inte så ofta att de hunnit bli uttjatade. Historien är väl kanske inte den mest originala men det här var en film där alla bitar föll på plats och bildade en större filmupplevelse än vad jag väntat mig. Kort och gott en mycket charmig film.

Regi: Paul King

Betyg: 8/10

The Paperboy (2012 USA)

paperboyJag har en svaghet för filmer som utspelar sig i den amerikanska södern och ju sunkigare miljön är desto bättre brukar filmen bli. Det är något med den lite bonniga dialekten, hettan, husen med flagnad färg, iste på verandan och det potentiella hotet om våld som ligger och sjuder under ytan. Jag vet att detta troligtvis är schablonbilder av regionen och dess invånare men var gång jag besöker södern på film upplever jag omgivningarna och karaktärerna lite hotfulla.

Jack Jansen har kickats från college och arbetar på sin fars tidning. Jacks äldre bror som är reporter kommer hem för att undersöka ett mord på stadens sheriff då han misstänker att Hillary van Wetter som dömts för mordet eventuellt kan vara oskyldig. Jack hjälper villigt till och blir på köpet störtförälskad i Hillarys flickvän Charlotte.

Miljön är mycket bra man har visualiserat min illusion om södern väl med hetta, träsk och iste. Historien utspelar sig på sextiotalet något man fångat väl med både musik, kläder och inventarier. Skådisarna är rena drömmen: Matthew McConaughey,  Nicole Kidman,  John Cusack och Scott Glen  t.om Zac Efron är bra i rollen som Jack. Nicole Kidman är outstanding som Hillarys flickvän Charlotte. Hon spelar en trasig kvinna som man aldrig riktigt vet vart man har. Vad hon ser hon i den sluskige Hillary är bara en av filmens många frågor och häri ligger problemet.

The Paperboy formligen kokar av konflikter och intressanta intriger. Under filmen undrar jag flera gånger vart allt ska leda till och hur berättelsen ska sluta. Men filmen kommer aldrig riktigt till skott och jag väntar hela tiden på att berättelsen ska starta. Hela filmen känns som en enda långa startsträcka men den lyfter aldrig. The Paperboy famlar runt i systadshettan och kan inte bestämma sig på vilket ben den ska stå, drama eller thriller, coming of age eller kärlekshistoria till syvende och sist blir det allt men samtidigt ingenting. The Paperboy blir inte så mycket mer än en välspelad och välregisserad berättelse som inte ger mig någonting i utbyte mer än lite skön sextiotalsmusik.

Regi: Lee Daniels

Betyg: 3/10

Trespass (2011 USA)

Trespass påminner om sur mjölk. Det är mycket med den här filmen som har passerat bäst före datum; Handlingen, regissören och Nicolas Cage. Vad Nicole Kidman har att göra mitt i eländet vet jag inte, hon kanske behöver pengar till fler botoxbehandlingar?

Berättelsen har vi sett många gånger tidigare. Ett inbrott urartar på ett eller annat sätt och ett gisslandrama uppstår. Det är inget större fel med att berätta samma historia om man kan tillföra något nytt eller åtminstone åstadkomma lite spänning. Trespass är bara trist, utdragen och dras med ett kantigt och otympligt manus som gör att det inte finns något flyt i berättelsen. Både Panic room och Hostage är avsevärt bättre varianter på samma tema.

Joel Shumacher står för regin och det är ingen överdrift att hävda att han har avsevärt bättre filmer i sitt CV t.ex Falling down och The Client men det var ett bra tag sedan han gjorde något som var intressant.

Slutligen kommer jag till Nicholas Cage som är ett sorgligt kapitel. Det fanns en tid då han var ”the talk of the town”. En film med Cage var oftast intressant men numera kan man vara säker på två saker när Cage är med i en film. En konstig frisyr samt att filmen är ganska sunkig. Men jag har något av ett hat-kärlek förhållande till Cage. Jag ser ofta på hans filmer med en förlåtande blick och minns alltid när jag såg honom för första gången i rollen som Randy i Valley girl för en halv livstid sedan. Sedan dess har jag troget följt hans karriär och hoppas med en dåres envishet att nästa film med Cage ska bli bra. Cage har fyra filmer på gång enligt IMBD. Kanske någon av dessa kan vara något? Troligtvis inte men se de kommer jag göra med en sorgsen blick.

Regi: Joel Shumacher

Betyg: 3/10