Oblivion (2013 USA)

oblivion-posterJag kan ha fel men jag tror inte att Tom Cruise gör någon tjurrusning i den här filmen, något som likt Tom Hanks urinerande och Brad Pitts ätande är hans signum. Det kan bero på att Oblivion inte är någon actionfilm utan mer ett science fiction drama med actioninslag. Filmen utspelar sig några år efter att jorden vunnit en pyrrhusseger mot en utomjordisk invasionsstyrka. Mänskligheten besegrade visserligen fienden men till priset av en förstörd jord. Jack (Cruise) sköter bevakningen av det som är kvar av vår planet. Han uppgift består av att underhålla spaningsrobotar som försvarar gigantiska maskiner som utvinner jordens sista naturresurser innan mänskligheten flyttar till en annan plats i solsystemet. Trots att det finns en del utomjordlingar kvar som stör Jack i arbetet så löper det på relativt friktionsfritt men så störtar ett skepp vars innehåll får Jack att ifrågasätta både sitt uppdrag och sin existens.

En del har hävdat att Oblivion bitvis är lite småtråkig. Jag fann att filmen flöt på i ett makligt tempo men den blev aldrig trist. Bäst är de storslagna miljöerna av vår planet efter katastrofen. Det känns vemodigt när Jack åker över öde slätter, en vy som ibland innehåller en och ann ruin som vittnar om en tidigare levande värld. Det var inga större fel på storyn som har både en och två vändningar som jag inte såg skulle komma. Det är lite härligt när det man tar för givet ställs på ända och man får kalibrera om sin hjärna. Nu var jag möjligtvis lite ouppmärksam åt vart håll berättelsen pekade och en och annan mer arlert tittare kan nog räkna ut hur allt hänger samman avsevärt tidigare än undertecknad.

Filmens svaghet är nog slutet där man ansträngt sig över hövan för att få till ett happy end något som inte gick i samklang med känslan och stämningen under filmens gång men man kan kanske begära för mycket av en storfilm som ska tillgodose alla smaker.

Regi: Joseph Kosinski

Betyg: 7/10

Mama (2013 Spanien)

Mama 2013 film movie poster largeI samband med den ekonomiska krisen 2008 får en affärsman psykbryt, dödar sin fru och tar med sina två döttrar på en vansinnestur som slutar i skogen. Fem år senare hittas de två flickorna i en stuga i skogen. Deras farbror får vårdnaden om de två töserna något som hans flickvän inte är överförtjust i. Den stora gåtan är hur flickorna kunde överleva i en övergiven stuga mitt ute i skogen och vem är denna ”Mama” som barnen talar om.

Vem/vad Mama är får vi biobesökare veta redan efter fem minuter och frågan är om det är så klokt av manusförfattaren och regissören Muschietti att spoila rubbet på direkten. Å ena sidan kan det vara ett effektivt grepp om man känner till vad det är som hotar huvudpersonerna men å andra sidan kan det vara mer spännande om man svävar i ovisshet om hotet. Personligen föredrar jag när skräcken får ta lite tid på sig och bygger upp en känsla och stämning som hela tiden stegras. Mama håller ett  högt tempo redan från start och satsar mycket på att vrida upp ljudet i botten när något hemskt sker eller visar sig. Det om något irriterar mig för jag vet inte om jag blir rädd för det höga ljudet eller för det som visas och sker på vita duken. Klart är i alla fall att man hoppar högt när det brölar som domedagsbasuner ur biografens högtalare.

Inga större fel på berättelsen som har ett par snygga och genomtänkta scener men jag får nog i ärlighetens namn erkänna att kortfilmen med samma namn som ligger till grund för långfilmen var avsevärt bättre och definitivt mer skrämmande. Där jag hissar varningsflagg är filmens sista tjugo minuter där regissören tappar greppet om sin film. Dels blir folk plötsligt korkade och börjar ranta runt i skogen av krystade skäl, man drar också på med för mycket effekter och jag får för jag vet inte vilken gång i ordningen muttra mitt mantra ”less is more”. Slutligen blir det lite sliskigt och smörigt mot slutet med en viss touch av Spielberg även om det har lite mer svärta än vad man kanske är van vid med filmer där barn spelar huvudrollen. Nu är det inte Guillermo del Toro som regisserat filmen men han har producerat den och det märks på både gott och ont för i ärlighetens namn början han upprepa sig med sina skräckdramer med barn i huvudrollen. När jag väger filmens för och nackdelar mot varandra blir det trots allt godkänt men jag är övertygad över att det finns bättre skräckisar att se det gäller bara att hitta dem och det är inte det lättaste.

Lunkan som var med på bion tyckte att Mama var en av de bättre skräckisarna han hade sett men han är å andra sidan inte lika avtrubbad som undertecknad.

Regi: Andrés Muschietti

Betyg: 6/10

Huvudjägarna (2011 Norge)

Ibland är det skönt att springa på en film där man bara sveps med i en berättelse som helt enkelt slukar en. Ofta händer det när jag sitter och ser film att tankarna vandrar iväg; inköpslistor, lektionsplaneringar etc. Det behöver inte betyda att filmen man ser är dålig men storyn ger ibland tittaren chansen att släppa taget om illusionen, ett tillfälle jag ofta omedvetet tar. I fallet med Huvudjägarna var jag med till 100% från start till mål.

Roger Brown arbetar som headhunter, hans jobb består i att jaga rätt på lämpliga personer som företag efterfrågar, Rogers intervjuar personerna och ger sedan rekommendationer om intervjuoffret ska anställas eller inte. Då Roger har en livsstil som vida överstiger hans tillgångar är jobbet som headhunter mycket bra att förena med hans extraknäck som konsttjuv. Under intervjuerna luskar Roger reda på vad hans intervjuoffer har för tillgångar i hemmet för att sedan göra inbrott och stjäla deras konst. När Roger får nys om en Rembrandt som ägs av en viss Clas Greve tar han sig vatten över huvudet. Det som börjar med en simpel konstkupp mynnar ut i likskändningar,mord, traktorkörning, osmakliga gömställen,otrohet och en plågsam frisering.

Filmen håller inte ihop för fem öre när den synas närmare i sömmarna men det märkte jag inte av när jag såg filmen jag bara hängde med i denna sansösa, roliga och spännande historia. Det är konstigt det där med att historier ska hänga ihop eller inte. I fallet Legion störde det mig mycket men i Huvudjägarna bryr jag mig inte ett dyft. Varför vet jag inte det är bara att acceptera att man inte alltid är konsekvent i sitt filmtittande. Kompisen som var med på bion hade precis läst boken även han var nöjd med filmen.

Regi: Morten Tyldum

Betyg: 7/10