Game of Thrones S.01 – S.08

Puh! Det tog ungefär en månads tid men nu har jag i alla fall sett om hela serien Game of Thrones. Inlägget som sådant är några tankar och funderingar om serien. Har man inte sett den lär man bli spoilad och jag skulle tro att inlägget som sådant kanske inte ger så värst mycket om man inte sett Game of thrones.

Egentligen var det tre frågor jag funderade på när jag började min omtitt. Skulle serien hålla? Vilka för och nackdelar finns det att kolla igenom en serie av detta slag i ett sträck? Var verkligen de två sista säsongerna så usla?

Första frågan är lätt att besvara. Serien håller men när jag såg den i ett sträck reagerade jag på att speciellt de två första säsongerna var löjligt fullproppade med sex och utdraget våld. Det förstnämnda gränsar i sina stunder till komik. Det verkar inte spela någon större roll vad som sker men tro på fan om man inte gör allt för att klämma in ett par bröst både här och där. Våldet drar man också ut på, kameran stannar gärna kvar ett par extra sekunder för att visa tittarna att detta är HBO och här kan minsann hugade amerikaner gotta sig i sex i våld utan att det censureras. Jag begriper att det är ett försäljningsargument men sättet som varan säljs in på är oskickligt och helt utan fingertoppskänsla.

Fördelen med att se serien i ett sträck är att det är lättare att hålla koll på alla personer och intriger och man behöver inte vänta ett år på en fortsättning där åtminstone jag då satt och funderade på vem som var vem. Det är verkligen ett myller av händelser och personer att hålla reda på. I starten av säsong fem befann man sig på 12 olika platser med olika handlingar, personer och intriger och sidospår. Nackdelen är att man märker att serien ibland går i stå och vissa sidointriger hade kunnat kortats eller skippats helt speciellt då flera av dessa faktiskt mynnar ut i ingenting på det stora hela.

Många klagade på den sjunde säsongen att folk förflyttade sig i makalös fart kors och tvärs över kontinenten. Det stämmer men å andra sidan ökade serien i tempo vilket var tacknämligt då en hel del av huvudpersonerna inte gjort speciellt mycket under ett par säsonger. Mitt stora problem jag hade med s07 var att Danerys inte tog chansen och brände ned Röda borgen. Manusförfattarna lyckades aldrig ge för mig övertygade skäl varför hon inte snabbt och kvickt gjorde processen kort med Cersei. Överlag när det rör seriens krigföring och taktik känner jag att jag troligen hade varit en härförare av rang i Westeros för jag ha sällan skådat så många korkade militära beslut som i denna serie.

Har var det då med den så hatade säsong 8? Den var faktiskt sämre än vad jag mindes. Trots att den bara ar sex avsnitt känns den både seg och håglös. Seg därför tre av de sex avsnitten används till att alla inblandade ska tala med varandra och få några sista ord sinsemellan innan det hela är slut. Håglös därför när det tar fart är det ganska slarvigt skrivet och man verkar nästan bara vilja bli av med serien. Kanske hade de inblandade tröttnat? Till säsongens försvar bör man påpeka att GoT är en serie som bygger upp nästintill orimliga förväntningar på finalen så det var redan från början ett närapå omöjligt uppdrag men det hade kunnat gjorts bättre.

Vad blir då mitt slutomdöme efter denna omtitt? Klart att serien håller trots att den dras med vissa problem. Överlag har man fått tag på bra skådisar och de flesta rollfigurer är intressanta. Dialogen är stundtals mästerlig och serien är fullproppad med wow och wtf scener. Vidare är miljöer och musik mycket bra och troligen har man gjort en av världshistoriens snyggaste förtexter. Dessa spolade jag inte förbi någon gång och då snackar vi 73 avsnitt.

HBO är på gång med en ny serie som då handlar om Targaryens styre. Jag har läst boken och följer man denna lär det bli rafflande underhållning. Naturligtvis är författaren Martin sin vana trogen och har inte skrivit klart den boken heller.

Betyg: 8/10

Oblivion (2013 USA)

oblivion-posterJag kan ha fel men jag tror inte att Tom Cruise gör någon tjurrusning i den här filmen, något som likt Tom Hanks urinerande och Brad Pitts ätande är hans signum. Det kan bero på att Oblivion inte är någon actionfilm utan mer ett science fiction drama med actioninslag. Filmen utspelar sig några år efter att jorden vunnit en pyrrhusseger mot en utomjordisk invasionsstyrka. Mänskligheten besegrade visserligen fienden men till priset av en förstörd jord. Jack (Cruise) sköter bevakningen av det som är kvar av vår planet. Han uppgift består av att underhålla spaningsrobotar som försvarar gigantiska maskiner som utvinner jordens sista naturresurser innan mänskligheten flyttar till en annan plats i solsystemet. Trots att det finns en del utomjordlingar kvar som stör Jack i arbetet så löper det på relativt friktionsfritt men så störtar ett skepp vars innehåll får Jack att ifrågasätta både sitt uppdrag och sin existens.

En del har hävdat att Oblivion bitvis är lite småtråkig. Jag fann att filmen flöt på i ett makligt tempo men den blev aldrig trist. Bäst är de storslagna miljöerna av vår planet efter katastrofen. Det känns vemodigt när Jack åker över öde slätter, en vy som ibland innehåller en och ann ruin som vittnar om en tidigare levande värld. Det var inga större fel på storyn som har både en och två vändningar som jag inte såg skulle komma. Det är lite härligt när det man tar för givet ställs på ända och man får kalibrera om sin hjärna. Nu var jag möjligtvis lite ouppmärksam åt vart håll berättelsen pekade och en och annan mer arlert tittare kan nog räkna ut hur allt hänger samman avsevärt tidigare än undertecknad.

Filmens svaghet är nog slutet där man ansträngt sig över hövan för att få till ett happy end något som inte gick i samklang med känslan och stämningen under filmens gång men man kan kanske begära för mycket av en storfilm som ska tillgodose alla smaker.

Regi: Joseph Kosinski

Betyg: 7/10

Mama (2013 Spanien)

Mama 2013 film movie poster largeI samband med den ekonomiska krisen 2008 får en affärsman psykbryt, dödar sin fru och tar med sina två döttrar på en vansinnestur som slutar i skogen. Fem år senare hittas de två flickorna i en stuga i skogen. Deras farbror får vårdnaden om de två töserna något som hans flickvän inte är överförtjust i. Den stora gåtan är hur flickorna kunde överleva i en övergiven stuga mitt ute i skogen och vem är denna ”Mama” som barnen talar om.

Vem/vad Mama är får vi biobesökare veta redan efter fem minuter och frågan är om det är så klokt av manusförfattaren och regissören Muschietti att spoila rubbet på direkten. Å ena sidan kan det vara ett effektivt grepp om man känner till vad det är som hotar huvudpersonerna men å andra sidan kan det vara mer spännande om man svävar i ovisshet om hotet. Personligen föredrar jag när skräcken får ta lite tid på sig och bygger upp en känsla och stämning som hela tiden stegras. Mama håller ett  högt tempo redan från start och satsar mycket på att vrida upp ljudet i botten när något hemskt sker eller visar sig. Det om något irriterar mig för jag vet inte om jag blir rädd för det höga ljudet eller för det som visas och sker på vita duken. Klart är i alla fall att man hoppar högt när det brölar som domedagsbasuner ur biografens högtalare.

Inga större fel på berättelsen som har ett par snygga och genomtänkta scener men jag får nog i ärlighetens namn erkänna att kortfilmen med samma namn som ligger till grund för långfilmen var avsevärt bättre och definitivt mer skrämmande. Där jag hissar varningsflagg är filmens sista tjugo minuter där regissören tappar greppet om sin film. Dels blir folk plötsligt korkade och börjar ranta runt i skogen av krystade skäl, man drar också på med för mycket effekter och jag får för jag vet inte vilken gång i ordningen muttra mitt mantra ”less is more”. Slutligen blir det lite sliskigt och smörigt mot slutet med en viss touch av Spielberg även om det har lite mer svärta än vad man kanske är van vid med filmer där barn spelar huvudrollen. Nu är det inte Guillermo del Toro som regisserat filmen men han har producerat den och det märks på både gott och ont för i ärlighetens namn början han upprepa sig med sina skräckdramer med barn i huvudrollen. När jag väger filmens för och nackdelar mot varandra blir det trots allt godkänt men jag är övertygad över att det finns bättre skräckisar att se det gäller bara att hitta dem och det är inte det lättaste.

Lunkan som var med på bion tyckte att Mama var en av de bättre skräckisarna han hade sett men han är å andra sidan inte lika avtrubbad som undertecknad.

Regi: Andrés Muschietti

Betyg: 6/10

Huvudjägarna (2011 Norge)

Ibland är det skönt att springa på en film där man bara sveps med i en berättelse som helt enkelt slukar en. Ofta händer det när jag sitter och ser film att tankarna vandrar iväg; inköpslistor, lektionsplaneringar etc. Det behöver inte betyda att filmen man ser är dålig men storyn ger ibland tittaren chansen att släppa taget om illusionen, ett tillfälle jag ofta omedvetet tar. I fallet med Huvudjägarna var jag med till 100% från start till mål.

Roger Brown arbetar som headhunter, hans jobb består i att jaga rätt på lämpliga personer som företag efterfrågar, Rogers intervjuar personerna och ger sedan rekommendationer om intervjuoffret ska anställas eller inte. Då Roger har en livsstil som vida överstiger hans tillgångar är jobbet som headhunter mycket bra att förena med hans extraknäck som konsttjuv. Under intervjuerna luskar Roger reda på vad hans intervjuoffer har för tillgångar i hemmet för att sedan göra inbrott och stjäla deras konst. När Roger får nys om en Rembrandt som ägs av en viss Clas Greve tar han sig vatten över huvudet. Det som börjar med en simpel konstkupp mynnar ut i likskändningar,mord, traktorkörning, osmakliga gömställen,otrohet och en plågsam frisering.

Filmen håller inte ihop för fem öre när den synas närmare i sömmarna men det märkte jag inte av när jag såg filmen jag bara hängde med i denna sansösa, roliga och spännande historia. Det är konstigt det där med att historier ska hänga ihop eller inte. I fallet Legion störde det mig mycket men i Huvudjägarna bryr jag mig inte ett dyft. Varför vet jag inte det är bara att acceptera att man inte alltid är konsekvent i sitt filmtittande. Kompisen som var med på bion hade precis läst boken även han var nöjd med filmen.

Regi: Morten Tyldum

Betyg: 7/10