Child 44 (USA 2015)

Child_44Leo Demidov arbetar inom MPR, föregångaren till KGB som numera heter FSS (kärt barn har många namn) och har mycket att stå i. Han är lite av en kändis i Sovjet då han var en av soldaterna som hissade flaggan på riksdagshuset under andra världskrigets slutskede. Trots sitt kändisskap är han inte immun mot de intriger som grasserar inom den Sovjetiska diktaturen. När Leo i vrede slår ned en annan officerare samt hävdar att en barnamördare härjar drar han till sig ovälkommen uppmärksamhet. Värst är nog påståendet om mord då sådana saker inte sker i arbetarnas paradis. Genom att påstå detta kritiserar Leo indirekt det Sovjetiska systemet och hans sötebrödsdagar (om det nu fanns några sådana i Stalins Sovjet) är snart över.

Child 44 är rena skådespelarbonanzan det ploppar upp kända ansikten till både höger och vänster, Gary Oldman, Jason Clarke, Vincent Cassel bara för att nämna några få. Huvudrollen spelas av en hålögd Tom Hardy och han är som bekant alltid sevärd trots att han denna gång bryter på pinsam hollywoodryska. Vidare har vi en himla massa svenskar i produktionen. Joel Kinnaman arbetar vidare med att ta sitt ansiktsuttryck ”jag har fått ett järnspett uppkört i röven” till nya höjder. Noomi Rapace fortsätter med att se lika sorgsen ut som Liv Ullman. Fares Fares är den enda i svensklägret som förmedlar någon form av skådespelartalang.

Värst är dock regissören Daniel Espinosas hantverk då han inte verkar veta vad det är för film han vill göra. En film om livet i den Sovjetiska diktaturen? En film om en seriemördare? Filmen spertar åt alla håll och kanter och saknar helt styrsel. Child 44 är alldeles för lång och trots att den rymmer flera spännande historier som borde engagera och beröra bryr jag mig inte ett dyft om hur det går. I finalen är det en fight i lera och det är ganska talande då filmen är just det, en koloss på lerfötter. Jag hoppas på att Hardy fått ett bättre manus att arbeta med i höstens Legend för det här var bara slöseri med min tid och filmbolagets pengar.

Regi:Daniel Espinosa

Betyg: 3/10

The Drop (2014 USA)

hämtaCousin Marv’s är en pub i Brooklyn som maffian använder för s.k ”money drops”, man lämnar in pengar av tvivelaktigt ursprung på stället som fungerar som en pengatvätt. På puben arbetar det sävlige Bob (Tom Hardy) som bartender tillsammans med sin kusin Marv (James Gandolfini). Marv är bitter då han en gång tiden ägde baren men förlorade den till den tjetjenska maffian. Bob verkar däremot leva ett stillsamt liv och är nöjd med sin tillvaro. En sen kväll på väg hem från jobbet hittar han en misshandlad hundvalp i en soptunna som han tar hand om i samband med detta lär han känna en kvinna, Nadia (Noomi Rapace) vars f.d pojkvän inte riktigt accepterat att han är ett ex. På baren blir det problem då den rånas en sen kväll och maffian anser att Marv är skyldig dem de stulna pengarna. Små triviala händelser som leder till våld och elände.

The drop är en lågintensiv film som rör sig i sakta mak mot sin final. Filmen blir dock inte tråkig dels då man aldrig blir klok på Bobs karaktär. Bob är en person som verkar bära på många hemligheter. Under hela filmen försöker jag begripa mig på honom, vem han är och vilka motiv han eventuellt döljer under sin sävliga yta. Bob är kort och gott en intressant rollfigur. En annan anledning är att man aldrig riktigt vet när det kommer hetta till under filmen, alla inblandade lever under hot om våld från någon annan och jag vet att förr eller senare kommer det att explodera något som gör att jag sitter hela tiden på halvspänn. Då The Drop är en film som är baserad på en berättelse av Dennis Lehane vet jag också att det inte finns någon garanti för ett lyckligt slut.

Skådisarna är värda att nämna. Tom Hardy besitter en karisma som få och bara genom att stå bakom en bar slår han de flesta av sina kollegor inom skådespelaryrket på fingrarna. The Drop skulle tyvärr visa sig bli Gandolfinis sista film och han sköter sina kort väl, synd att han dog alltför tidigt då jag känner att han hade mycket kvar att ge. Filmen har många bra scener mellan Hardy och Gandolfini där det bjuds på skådespeleri av toppklass. Ett annat tyvärr är Rapace, filmen hade blivit än bättre med en mer kompetent skådis i rollen som Nadia. Rapace förstör inte filmen men hennes insats är som vanligt blek och uttryckslös. Å andra sidan är det enda klagomålet jag har på ett i övrigt finfint kriminaldrama.

Regi: Michaël R. Roskam

Betyg: 8/10

Sherlock Holmes – A Game of shadows (2011 USA )

Jag var inte speciellt imponerad av den första filmen som Guy Richie gjorde om mästerdektektiven Holmes. Det var lite för larvigt, berättelsen fick aldrig riktigt upp tempot och jag tröttnade snabbt på småtjafsandet mellan Holmes och Watson. I uppföljaren är jag redan förberedd på att dessa ingredienser kommer att ingå i filmen och det kan vara en förklaring till att jag tycker lite bättre om uppföljaren. Jag har har blivit van.

I A Game of shadows möter Holmes sin ärkerival, Dr. Moriarty. Jag ska nog inte gå in mer på handlingen för att inte spoila alla vändningar och tvister i historien men filmen tar oss utanför London till kontinenten och närmare bestämt Reichenbach fallen i Schweiz. En plats får klockor att ringa bland de som läst böckerna om Holmes.

Jag fann filmen lite rappare och t.om småspännande vid sina tillfällen. Tjafsandet mellan Holmes och Watson finns men jag är van vid det här laget och finner det inte lika tröttsamt. Visst förekommer det munhuggande mellan de två i böckerna och i den fantastiska BBC-serien som visades på SVT nyligen men det är gjort med lite mer finess och skärpa. Richie ligger på den humornivån att Holmes i kvinnokläder är hejdlöst roligt, jag håller mig för skratt.

Jared Harris som spelar Dr. Moriarty är för mig okänd han påminner mest om en yngre Ernst Günther. Det är inte något klagomål från min sida för Harris ger ett diaboliskt porträtt äv Holmes ärkefiende och jag tvekar både en och två gånger om Holmes kommer ta hem spelet. På det hela är A Game of shadows en relativt underhållande film och ett fall framåt. För en gångs skull kan jag säga att uppföljaren är bättre, men bara lite.

Regi: Guy Richie

Betyg: 6/10

Prometheus (2012 USA)

Jag skulle tro att Prometheus inte behöver någon närmare presentation då den definitivt hör till en av årets mest omtalade filmer. Regissören Ridley Scott har återvänt till sci fi genren och om jag ser på hans produktion under de senaste decennierna är filmen ett stort kliv framåt. Om man skulle jämföra Prometheus med hans tidigare filmer samma genre ; Bladerunner och Alien håller den definitivt inte samma klass, kanske division tre eller fyra om man ska tala fotbollsspråk.

Prometheus kan kallas för en prequel till Alien då den utspelar sig i samma universum och har mycket gemensamt med den filmen. Ett forskingsskepp färdas till ett avlägset solsystem då man fått indikationer på att det kan ha något med mänsklighetens ursprung att göra. Detta baseras på att forskare funnit målningar, reliefer m.m i vitt skilda kulturer som alla pekar mot samma plats i vintergatan, månen LV-223. Framme på planeten finner man att teorierna stämmer men att man missat en och annan detalj som gör att expeditionen utvecklas till en kamp för mänsklighetens överlevnad.

Jag börjar med mina negativa tankar om filmen. För det första känns det lite långsökt att man bygger ett rymdskepp och bränner iväg genom världsrymden pga oklara fynd bland äldre civilisationer men manusförfattarna är tydligen fans av den schweiziske  charlatanen Erich von Däniken. I.o.f.s ger Scott en förklaring till det till synes chansartade uppdraget senare i filmen men min första reaktion var att det kändes lite väl vågat att utrusta en expedition till yttre rymden baserat på några grottmålningar.

För det andra tyckte jag att de s.k vetenskapsmännen var lite väl korkade. De petar och pillar på allt, plockar av sig hjälmarna i en främmande atmosfär och kör upp ansiktet i  obekanta livsformer. Karaktärerna var helt enkelt inte trovärdiga i sitt agerande som vetenskapsmän. Värre är att de som personer var ganska ointressanta och bleka . Det är ganska talande att den mest intressanta karaktären i filmen är en robot. Synd för det är ett bra gäng skådespelare som Scott skrapat ihop: Michael Fassbender, Charleze Theron, Sean Harris, Guy Pearce och Logan Marshall-Green (som är så lik Tom Hardy att jag trodde han var  med i filmen ända tills förtexterna visades). Rappace kanske någon undrar över? Jag är gansla kallsinnig inför hennes skådespelarprestationer hon är helt ok som skådis vare sig mer eller mindre.

Protetheus är inte en speciellt spännande film den är mer…….intressant. Filmen är aldrig tråkig utan den lunkar på i en lagom takt och mitt intresse är på topp hela tiden. Scott vågar utmana tittarens inteligens och allt förklaras inte in i minsta detalj vilket jag uppsakattar. Jag är också tacksam över att Scott övergett sitt gryniga foto och frenetiska klippteknik. Riktigt trevligt att få se en film av Ridley Scott där man kan uppfatta vad som sker på duken. Musiken och miljöerna är mycket bra. Speciellt miljöerna gav mig en ”scense of wonder” känsla och bara det var värt biobiljetten.

Pga av allt förhandsnack blir Prometheus lite av en besvikelse men det finns många bra saker i filmen som väger upp det negativa. Definitivt sevärd och jag har inget emot en uppföljare. Ett litet plus var att min favorit biografvaktmästare Jan dök upp efter filmen i foajen och snackade lite med mig om hur filmen var. Trevligt!

Regi: Ridley Scott

Betyg: 7/10