Villmark 2 (2015 Norge)

Villmark - teserposterMitt ute i den norska vildmarken ligger ett gammalt sanatorium som ska rivas. Innan rivningen sker behöver man inventera eventuellt miljöfarligt materiel och det är där dramats huvudpersoner kommer in i handlingen. Ett företag som sysslar med sanering har fått uppdraget och ska nu undersöka den gigantiska byggnaden som förutom en knepig fastighetsskötare stått tom i flera decennier. Eller?

Regissören Pål Øie slog igenom med filmen Villmark 2003 och startade halvt om halvt den norska skräckfilmsvågen som skänkt åtminstone mig en och annan  behaglig rysning. Dagens film heter som sagt Villmark II men den har inte ett dyft med första filmen att göra vare sig i tema eller karaktärer det är bara regissören och namnet filmerna har gemensamt.

Villmark II är en skräckis av mer traditionellt mått än regissörens tidigare filmer som mer sysslat med rysligheter på det psykologiska planet. De flesta tycker nog att fullt fungerande sjukhus är nog så obehagliga då man oftast besöker dem i samband med tråkigheter. Ett gammalt nedlagt sjukhus blir då närapå en perfekt plats för en skräckis. Øie använder sig av de klichéer man allt som oftast är van vid så filmen bryter inte någon ny mark i det avseendet. Det är helt enkelt en gammal hederlig skräckis vare sig mer eller mindre. Filmen håller tempot väl och blir aldrig tråkig även skådisarna sköter sig bra även om de beter sig lite väl korkat vid ett par tillfällen men som sagt det är en hederlig skräckis så man kan kanske inte förvänta sig så mycket mer.

Regi: Pål Øie

Betyg: 5/10

En iskall jävel (2014 Norge)

b8d91ssStellan Skarsgård spelar snöröjaren Nils Dickman. Han trivs med sitt liv i ett litet norsk samhälle men så slår tragedin till en dag. Hans son hittas död på en tågperrong och dödsorsaken är en överdos. Polisen avskriver det hela som en trist händelse men Nils får upp ett spår och begriper att hans son blivit mördad av en maffiaorganisation. Nils bestämmer sig för att hämnas sin sons död och börjar beta av maffiafamiljens medlemmar en efter en.

Det låter som en klassisk hämndfilm och till en början verkar det också vara det men snart ändras filmens konturer och till något som påminner ganska mycket om bröderna Coen. Persongalleriet är lite skevt och de flesta av filmens karaktärer verkar vara lite småknepiga. Filmen präglas också av en viss torr humor samt en hel del roliga detaljer. Roligast är maffiabossens hem som verkar vara svindyrt om man kollar inredningen men möbler, tavlor är så smaklösa att det svider i mina ögon.

Det kan vara ett problem när filmer som på ytan verkar seriösa och allvarliga tar en mer komiska riktning. Risken är stor att det blir tramsigt och man inte tar något på allvar. Regissören Hans Petter Moland parerar detta bra och Kraftidioten, som filmen heter på norska,  slår aldrig över och blir larvig. En roande norsk kriminalare med en mycket hög bodycount.

Regi: Hans Petter Moland

Betyg: 8/10

The Wave (2015 Norge)

THE WAVE artworkThe Wave eller Bølgen som den heter i original är en norsk katastroffilm och även landets bidrag till nästa års Oscarsgala. Geologen Philip ska flytta till storstaden (?) Stavanger. I flera år har hans arbete gått ut på att bevaka ett instabilt berg som ligger i änden av en fjord. Om berget skulle rasa blir resultatet en tsunamivåg på en sisådär 80 meter. Naturligtvis börjar berget röra på sig innan geolog och kärnfamilj (de har dock ingen hund) hunnit lämna den pastorala idyllen och man får nu fly för sina liv.

Katastroffilmer hör inte till min favoritgenre men en viss underhållning för stunden kan trots allt uppnås vid en titt. The Wave skiljer sig inte nämnvärt från sina amerikanska förlagor. Filmen är snygg, effekterna bra och från och till blir det lite spännande. Om man ska fortsätta att jämföra med amerikanerna så har filmen tydligen bara kostat 50 miljoner att göra och det märks verkligen inte. Kanske jänkarna skulle ta och besöka Norge för att lära sig hur man gör film kostnadseffektivt. Betyget blir inte mer än godkänt men det beror nog mer på mig än filmen som rekommenderas om man nu är förtjust i genren.

Däremot började jag istället fundera på svenska filmer.

Varför är det som så att svensk filmproduktion måste vara så förtvivlat skitnödig? I detta land verkar det bara vara möjligt att producera filmer inom fyra genrer: barnfilm, drama, komedi och deckare direkt till dvd. Om man försöker göra något annat är det oftast eldsjälar som själva skrapat ihop pengarna vilket tyvärr oftast märks. Om det mot förmodan görs en genrebrytande film inom den ”vanliga” filmindustrin brukar filmmakarna göra allt i sin makt för att berätta att de minsann inte gjort någon t.ex en skräckfilm utan de har endast använt sig av den yttre ramen för att skildra något djupare. Tomas Alfredsson brukar vrida sig som en mask så fort Låt den rätte komma in hamnar på tapeten och börjar instinktivt försvara sin film med att det inte är en skräckfilm. Jag blir så trött på denna fisförnäma blöta dramatenfilt som ligger över detta land.

I Norge kanske de inte spottar ut filmer i andra genrer men under 2000 talet har man åtminstone gjort en handfull skräckisar där man tar genren på allvar, en viking/monster/äventyrsfilm som var klart godkänd och nu en rejäl katastroffilm. De har säkert gjort fler filmer som jag missat. Gemensamt är att man trott och satsat på projektet. I Sverige harvar man på i samma gamla spår i film efter film. Det känns synd för jag tror att vi har potentialen att göra både allvarliga dramer, bra barnfilm och massa annat men någonstans tar det stopp och det är lite synd.

Regi: Roar Uthaug

Betyg: 5/10

Arme riddere/Jackpot (2011 Norge)

arme-riddere-plakatOm man mixar Smala Susie,  Pulp fiction och tv-serien Ettor & Nollor blir resultatet den norska filmen Arma riddere eller Jackpot som den även kallas. Polisen kallas till en strippklubb vid norska gränsen. Stället är fullproppat med lik men man hittar en överlevande som tas in för utfrågning. Han heter Oscar och arbetar som förman på en fabrik som anställer f.d detta interner. Oscars historia startar med att han går samman med några av arbetskamraterna för att tippa. Tråkigt nog så vinner man för den vinsten leder i sin tur till död och elände och innan Oscar berättat sin historia klart har antalet döda växt till att inkludera avsevärt mer folk än de man redan funnit på strippklubben.

Arme riddere påminner om tidigare nämnda filmer då historien börjar i slutet och man får leta sig bakåt i berättelsen med hjälp av ett vittne som kanske ljuger eller talar sanning, något som är ovisst ända till slutet. Filmen är också ”over the top” folk stryker med till höger och vänster, de inblandade är otroligt korkade och när man tror sig räknat ut hur det hänger ihop kastas nya personer och perspektiv in i handlingen.

Jag gillade filmen den var en lättsam historia med fart och fläkt och trots all död riktigt rolig i sina stunder. Precis som Huvudjägarna bygger filmen på en berättelse av Jo Nesbø som verkar vara en författare som får till skruvade kriminalkomedier åtminstone när det görs film på hans berättelser. Rekommenderas.

Regi:  Magnus Martens

Betyg: 7/10

Omvägen (2009 Norge )

Lotta och Martin är på väg hem till Norge efter att ha köpt sprit i Töcksfors till en bröllopsfest. De blir tvugna att ta en omväg då vägen stängts av. Snart hamnar de i klorna på blodtörstiga värmlänningar som kipnappar folk till sina egenproducerade snuffmovies.

Norge har på senare tid släppt ett antal skräck och thrillerfilmer som håller bra klass. När det gäller dessa genrer ligger vi Sverige långt efter, det enda vi har att skylta med på senare tid är stentrista ”Låt den rätte komma in”. Omvägen eller Snarveien som den heter i orginal är kanske inte den bästa av de norska skräck/thriller filmerna men den duger gott. Lite småspännande film som följer mallen. Jag tycker nog att de kunnat göra lite mer av storyn då filmen är mycket kort, endast 70 min. Det hade varit extra roligt om skurkarna talat värmländska men vi  får vi hålla oss till godo med Johan från varuhuset som lätt efterbliven mackägare vilket inte är helt fel.

Regi:Severin Eskeland

Skådespelare: Marte Cristensen, Johan Hedenberg

Betyg: 5/10