Snowden (2016 USA)

Om man har en någorlunda omvärldeskoll torde man veta vem John Snowden är. Han jobbade för det amerikanska försvaret och avslöjade för världen vad den amerikanska underrättelsetjänsten sysslade med nämligen att spionera på sina egna medborgare samt sina allierade. När Snowden släppte sin nyhet blev han en jagad man och bor numera i Ryssland (!) – ett land som inte direkt är känt för att se mellan fingrarna när det rör frispråkiga individer.

Klart att Oliver Stone skulle lägga vantarna på en historia av detta slag. Regissören är förtjust i filmer där han kan ge USA ett tjyvnyp eller två. Jag blev förvånad när jag kollade in filmen då Stone är relativt sansad. Det är inga snabba klipp som i Nixon eller JFK och de övertydliga pekpinnarna lyser (nästan) med sin frånvaro. Stone har valt att berätta historien ur Snowdens perspektiv vilket ter sig ganska så givet. Jag anar att den amerikanska underrättelsetjänsten har en lite annan inställning till det Snowden har gjort och skulle han bli infångad av denna lär han aldrig mer se dagens ljus.

Om Snowden gjorde rätt eller inte är nog upp till var och en att tycka, personligen anser jag det men å andra sidan är det naivt att tro att demokratiska länder inte går över gränsen i jakten på verkliga och påhittade fiender.

Filmen är både välspelad och välgjord men lämnade inget större avtryck hos mig vilket vanligtvis är fallet när det rör sig om s.k BOATS filmer.

Regi: Oliver Stone

Betyg: 5/10

Nixon (1995 USA)

När jag frågor mina elever om de känner till någon amerikansk president brukar oftast någon elev nämna Nixon. De kanske inte känner till speciellt mycket om hans presidentskap men namnet är inte obekant. Historiskt sett så torde Nixon vara/bli en av de mer kända presidenterna men kanske inte då som t.ex Lincoln eller FDR som brukar rankas som de bättre presidenterna USA haft utan han får samsas med personer som Grant och Harding som spelar i de lägre divisionerna. Missnöjet med Nixon har till stor del med Watergateskandalen att göra. Det var ett inbrott som skedde för att samla information om politiska motståndare till Nixon. Den stora frågan var om presidenten kände till och kanske tom gav order om inbrottet eller om det var någon i hans stab som var lite väl nitisk. Nixon valde att avgå då han riskerade att ställas inför riksrätt. Slut på historielektionen och över till filmen om Nixon.

Nixon kan sägas vara en systerfilm till Stones tidigare och kanske mer kända film JFK som jag skrivit om på bloggen. De har många likheter – de handlar om en president, är tre timmar långa, är lite slarviga med sanningen och bygger på en blandning av fejkade journalfilmer, snabba klipp i både tid och rum, innehåller en himla massa karaktärer och halva Hollywood verkar ha engagerats till filmerna i små och stora roller. Det finns en stor skillnad men den kommer jag till sedan.

Jag kan redan här säga att jag gillar den här filmen mycket och den främsta förtjänsten till det är Sir Anthony Hopkins. För en tid sedan såg jag filmen Hitchcock där Hopkins klädde ut sig till den kände regissören, i Nixon spelar Hopkins den plågade presidenten. Det går inte många minuter innan jag glömmer bort att det är Hopkins utan illusionen att det är Nixon man får se är total. Hopkins glider in i rollen som Nixon och det är först mot slutet av filmen som illusionen spricker då Stone visar bilder på den verklighetens Nixon. I Hopkins skepnad blir Nixon nästan lite aplik i sitt rörelsemönster med hukad gång, han verkar hela tiden stressad, småsvettig och otillfredsställd med sig själv och livet. Trots att Nixon uppnått allt han drömt om är han inte nöjd utan drivs in i katastrofen av sitt mindervärdskomplex. Nixon blir aldrig tillfreds med livet då han anser att han aldrig får det erkännande som han tycker att han värd. Han är övertygad om att alla avskyr honom och till slut blir också detta en självuppfyllande profetia. Det är också detta som är Stones tes i filmen och som vanligt när Stone vill upplysa oss tittare om något hamras budskapet in.

Jag kan tro att Nixon ger ett rörigt intryck speciellt om man inte är insatt i amerikansk politik och historia. Under första timmen dyker det upp en strid ström av karaktärer, en del betydelsefulla andra inte men det är svårt att avgöra. Filmen hoppar hela tiden i både tid och rum och Stone betar av Nixons barndom och första steg mot presidentposten i rasande fart med klipp efter klipp. Det är minst sagt hela havet stormar till en början. Klarar man av denna kakafoni av karaktärer och klipp sätter sig filmen så småningom när man fått kläm på alla personer.

Till filmen styrkor hör att den är en intressant historia och människan Nixon är lite av en gåta. Iom att Hopkins gör ett bra porträtt av presidenten ger detta även filmen drag av ett tragiskt drama om en tragisk person. Vid en jämförelse av Stones JFK faller den filmen då på att Kennedy i Stones värld är något av en halvgud samt att regissören ger intrycket av att han serverar oss tittare sanningen med stort S (en sanning som f.ö är full av felaktigheter). Filmen Nixon aspirerar aldrig på sanningen det är mer en tolkning av händelser.

Regi: Oliver Stone

Betyg: 8/10

Platoon (1986 USA)

Första gången jag såg Platoon befann jag mig på en båt mellan Sverige och England. Det gungade kraftigt och jag höll på att spy upp mina inälvor. Jag var övertygad om att jag skulle dö och lekte med tanken om att hoppa överbord för att förkorta pinan. I ett desperat försök att tänka på något annat än att hela världen höll på att gå under slank jag in på båtens bio. Det hjälpte. Nu fick jag se folk som hade det än jävligare än jag att sitta på en gungade båt omgiven av spyor var en baggis jämfört med helvetet i Vietnam som Oliver Stone visade på duken.

Just Vietnamkriget har varit ett trauma för amerikanerna. Man förlorade kriget, man hade svårt att motivera varför man slogs och krigets grymheter kablades ut på tv. Det hade gjorts filmer om Vietnamkriget men vad jag förstått så skildrade ingen film kriget i dess brutala realism. Stone ändrade till viss mån på detta då Platoon skildrar soldaternas bedrövliga vardag i kriget och filmen är delvis baserad på Stones egna upplevelser i kriget. Filmens handling är inte speciellt komplicerad. Chris Taylor har frivilligt anmält sig till tjänstgöring för att följa familjetraditionen då hans far och farfar har stridit i de båda världskrigen. Chris lär sig snart att man egentligen inte vet varför eller mot vem man strider. Vardagen är mördande tråkig samtidigt som döden hela tiden lurar runt hörnet. Chris mål blir att överleva tjänstgöringstiden ut.

Platoon var lite som en käftsmäll när den kom. Filmen ifrågasatte krigets mekanismer och visade krigets vansinne på ett mer jordnära sätt än i t.ex Coppolas Apocalyse now . Filmen har inga egentliga hjältar i traditionell mening karaktärerna är mer eller mindre sympatiska personer. Efter att ha sett filmen kan jag inte för mitt liv förstå hur någon frivilligt kan anmäla sig för militärtjänstgöring.

Platoons styrka ligger just i att den är jordnära och att man kan identifiera sig med karaktärerna. Det rör sig inte om något omöjligt uppdrag man ska utföra utan kort och gott om att överleva vardagen. Vare sig man gillar genren eller inte är det en film som berör. Det finns flera scener som är starka och obehagliga i filmen utan att de för den skull är speciellt grafiska. Stone lyckas väl med att förmedla desperationen och krigsångesten. Regissören har kritiserats för att han bara skildrat kriget ut amerikanska soldaters synvinkel men det ÄR en film som handlar om AMERIKANSKA soldater i Vietnam. Jag ställer mig frågade inför den kritiken och finner den i ärlighetens namn korkad.

Filmen innehåller en hel radda med nuförtiden kända skådisar i små o stora roller; Charlie Sheen, Willem Dafoe, Tom Berenger (kanske i sin bästa roll?), Keith David och Johnny Depp m.fl. Nu är det en film av Stone och han kan inte riktigt hålla igen och en och annan scen blir skrattretade då regissören tar i så han nästan spricker (se bilden). Han är också lite väl svart/vit i skildringen av konflikten mellan de två sereganterna Elias(Dafoe) och Barnes (Berenger) men klarar man av dessa små skavanker är Platoon en mycket bra film som tål att ses både en och två gånger.

Regi: Oliver Stone

Betyg: 8/10

JFK (1991 USA)

Efter att ha läst Kings roman om Kennedymordet blev jag lite småsugen på att se om Oliver Stones film som kom med buller och bång (gör inte alla filmer av Stone det?) 1991.

Stone har baserat sin film på Jim Garrisons bok On the Trail of the Assassins. Garrison arbetade som åklagare i New Orleans och åtalade affärsmannen Clay Shaw för inblandning i mordet på Kennedy. Likt Palmemordet är mordet på president Kennedy rena Mecka för konspirationsteoretiker. Olika teorier har lanserats under åren, från Lee Harvey Oswald som agerade på order (Sovjet, maffian, Castro, exilkubaner m.fl) till presidentens egna livvakter. Att Stone sällar sig till konspirationsteoretikerna lär inte förvåna speciellt många annars hade han valt en annan källa än Garrison att basera JFK på. Detta är filmens svaghet men även dess styrka.

Att kalla JFK för en spelfilm är missvisande. JFK är Oliver Stones filmatiserade övertygelser om att Kennedy (förutom att presidenten enl. Stone var i det närmaste Jesus himself) mördades av mörka krafter inom den amerikianska administrationen. Skådespelarnas uppgift är att via dialoger ge den ”sanna” bilden av mordet. När jag ser filmen tänker i det närmaste på ett väckelsemöte där prästen (Jim Garrison) ställer frågor till församlingen (övriga skådespelare) som redan har givna svar. I stort sett all dialog går ut på att plantera ”fakta” hos oss tittare att Oswald omöjligen kunde utfört mordet . Om inte dialogen räcker till klipper Stone in bilder för att visa vad som egentligen har hänt. T.ex förvandlas naturliga dödsfall till mord i Stones värld. Jag upplever filmen som en dramatiserad monolog från Stone om Kennedymordet och skådisarna har ganska lite att göra då karaktärerna är helt underordnade Stones budskap. JFK ligger ganska nära de propagandafilmer som gjordes under 2:a världskriget och är i det hänseendet en ganska obehaglig produktion trots att budskapet är ett annat.

Det var länge sedan jag sett en film med ett sådant ursinnigt patos. Stone är fly förbannad på hela etablissimanget något han inte backar för vare sig i ord eller bild. Stone gör spekulationer till fakta och vänder fakta till spekulationer, han blandar äkta journalfilmer med förvanskade och till slut vet jag inte längre vad som är sant eller falskt eller som Garrison utrycker det i filmen ”black is white, white is black”. Ur denna synvinkel är JFK intressant för det är rasande skickligt gjord propagandafilm som visar vad en konspirationsfanatiker kan göra om han får fria händer och en himla massa miljoner dollar att spendera. Det är det tekniska hantverket som är filmens styrka men det är inte en bra film. Däremot är det en intressant och välgjord skröna från början till slut med en himla massa skådisar som närapå får agera statister .

Regi: Oliver Stone

Betyg: 6/10

W. (2008 USA)

Regissören Oliver Stone har tidigare betat av de amerikanska presidenterna Kennedy (JFK), Richard Nixon (Nixon) och nu kom turen till George.W.Bush. Jag trodde man skulle få se en vass, kritisk film a la´ Michael Moore men resultatet blev förvånansvärt något helt annat.

W. täcker tiden från Bushs uppväxt där han är en slarver som både super och knarkar fram till hans pånyttfödelse som ”born again christian” och AA medlem samt USA:s president. Bilden som Stone tecknar av USA:s förre president är inte speciellt smickrande (någon förvånad?) men samtidigt målar han upp en bild av en person som är ganska svår att ogilla. Det är kort och gott lite småsynd om Bush och han ger ett ömkansvärt intryck. Bush är lite socialt klumplig, disträ och enfaldig. Han ser världen i svart eller vitt och orkar inte direkt tänka igenom saker och ting. Det som driver honom är att bevisa för sin far att han duger. George Bush sr. porträtteras som en ganska osympatisk människa som inte tror speciellt mycket på sin son. Något som å andra sidan inte är konstigt med tanke på sonens tidigare karriär som alkis och loser om än en rik sådan.

Då porträttet av Bush visar på en, om än lite korkad och stönig person, ganska sympatisk människa är bilden av hans medarbetare annan. Karl Rove, Paul Wolfowitz och Dick Cheney är de riktiga banditerna speciellt Cheney verkar vara en osedvanligt vidrig människa. Utrikesministern Condoleezza Rice framställs som en virrig och osäker ja-sägare. Detta är ett problem jag har med filmen. Karaktärerna framställs stundtals vara så osannolika att W. skulle kunna klassas som satir. Samtidigt går det en rysning längs min ryggrad för om bara ett uns av personporträtten stämmer med verkligheten kan man tacka sin lyckliga stjärna att Bush satt tiden ut och inte råkade ut för något attentat eller olycka för jag vill inte tänka på hur vår värld hade sett ut med Cheney vid rodret.

Stone har som vanligt raddat upp en hel rad av kända skådisar i små och stora roller. De flesta ganska porträttlika men när det rör sig om Stones presidentfilmer föredrar jag filmerna om JFK och Nixon. W. är helt enkelt lite blek och det känns som att Stone inte riktigt vet hur han ska förhålla sig till Bush. Jag saknar även lite av det engemang som brukar prägla Stones filmer på gott och ont. Det kan också vara till en fördel när man ser filmen om man är lite påläst om amerikansk politik och känner till Bush eran.

Regi: Oliver Stone

Betyg: 5/10

 

Any given Sunday ( 1999 USA )

När Pladd skrev om Any given Sunday blev jag sugen att se om filmen då jag inte sett Oliver Stones drama om amerikansk fotboll sedan premiären. Jag ville minnas att jag tyckte filmen var helt ok men håller den för en omtitt tolv år senare?

Any given Sunday handlar om det fiktiva fotbollslaget Miami sharks. Laget håller på att slitas sönder av olika konflikter: Quarterbacken Rooney ( Dennis Quaid ) är skadad får se sig undanskuffad av nykomlingen Beamen ( jamie Fox), Beamen låter den plötsliga framgången stiga honom åt huvudet och han lyckas med konststycket att bli ovän med hela laget. Det två doktorerna Mandrake ( James Woods ) och Powers (Mattew Modine ) bråkar med varandra och tränaren D’Amato ( Al Pacino ) bråkar med den som har oturen att vara i hans blickfång. Som grädde på moset funderar lagets ägare Pagniacci ( Cameron Diaz ) på att sälja laget,  hon bråkar förresten med både Miamis borgmästare och tränaren. Likt ett vått täcke över alla konflikter ligger suget efter pengar , bonusar, reklamkontrakt ja allt som kan omvandlas till pengar är motorn som driver sporten och de flesta konflikterna.

Det var länge sedan jag såg en sådan grälsjuk film men tvärtemot vad man kan tro är Any given Sunday underhållande. Grälen och bråken fungerar som små explosioner som driver filmen framåt, knappt har ett bråk slutat innan nästa tar vid och driver storyn framåt. Lägg sedan till duktigt kamerajobb av Stone, speciellt i matcherna där han lyckas väl med att förmedla tacklingar, skador och hetsen i spelet.  Det är nästan som att man befinner sig själv mitt i matchen bland dessa kolosser som stormar fram över planen likt tokiga noshörningar. En hel hög med bra skådisar gör även sitt för att höja filmen, t.om Pacino är uthärdlig i filmen. Jag kan faktiskt sträcka mig så långt att hävda att han gör ett bra arbete. Avslutningsvis har Stone fått in bra musik speciellt under matcherna, Fat boy slim och Human League  passar ypperligt att lyssna på när stora män tacklar varandra sönder och samman i jakten på en boll och stora dollarbonusar.

Någon kanske undrar om det inte var något som var dåligt i filmen. I rollen som Tjuritch söker jag naturligtvis med ljus och lykta efter något som irriterar mig och den som söker han skola finna: Filmen är aningen för lång jag börjar kolla på klockan efter en stund och tycker att historien börjar bli lite småseg. Oliver Stones  bildspråk är som oftast överdrivet. Jag får intrycket av att han  desperat försöker  visa oss tittare hur smarta associationer han kan göra mellan ord och bild. Ibland fungerar Stones bildspråk men stundtals blir det faktiskt pinsamt dåligt. Trots dessa små invändningar blir betyget högt.

Betyg 8/10

Regi: Oliver Stone