Jurassic world (2015 USA)

JurassicWorld.posterMan skulle kunna tro att Jurassic world handlar om dinosaurier och visst finns de med i filmen till viss mån. Det filmen egentligen handlar om är FAMILJEN (inte musikgruppen utan den sociala strukturen). I denna film är FAMILJEN i fara och då inte pga en blodtörstig genmanipulerad dinosaurie som kan det mesta förutom att köra bil. Orosmolnen är följande:

1. Storebror tycker lillebror är jobbig.

2. Brödraparets föräldrar kanske kommer att skiljas.

3. Två systrar har dålig kontakt med varandra och umgås inte så mycket som de borde för om man hör till en FAMILJ i amerikanska filmer ska man älska hela släkten och kan knappt bärga sig till att få mysa till det med varandra, gärna under Thanksgiving.

4. Den ena av systrarna som driver dinosaurieparken har allvarliga problem och då menar jag inte problem av den sorten att en genmanipulerad blodtörstig dinosaurie som kan det mesta förutom att köra bil rymmer. Hennes problem är värre. Hon umgås inte med sina systersöner och vet inte ens hur gamla de är!!!!! Hon vill även göra karriär men då på bekostnad av barnalstrande – kort och gott så har hon inga modersinstinkter trots att hon är kvinna. Vart är världen på väg?

Turligt nog så löses alla dessa problem med övertydlig hand av producenten Steven Spielberg. Katalysatorn som för FAMILJEN närmare varandra och väcker den kalla karriärkvinnans modersinstinkter är en genmanipulerad blodtörstig dinosaurie som kan det mesta förutom att köra bil rymmer och därmed hotar FAMILJENS existens samt 20 000 andra besökare som iofs inte är så viktiga (verkar det som). Innan vi har nått detta mål får vi se dinosaurier, höra barndomsberättelser om spöken och vargar samt se karriärkvinnan spotta i nävarna. Det sistnämnda illustreras av att hon kastar sin vita kavaj så man tydligare kan se konturerna av hennes bröst i det tighta linne hon bär under sin kavaj. En annan anledning till att hon kastar sin kavaj är nog att när hennes modersinstinkt till slut väcks till liv måste hon åtminstone visa att hon har en antydan till bröst. Jag suckar tungt i biomörkret och undrar om jag inte skulle ha sett Stathams senaste istället.

Regi: Colin Trevorrow

Betyg: 3/10

Andra tankar om filmen

filmspanarna-bred

 

The Nerd bird

Har du inte sett den?

Jojjenito

Fripp

FLMR

Movies noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffi

 

Annonser

Combo: The Intouchables/En oväntad vänskap (2011 Frankrike)

Håll i hatten! En combo som inte rör folk klädda i spandexdräkter så kom inte och säg att jag och Marcus inte vågar förnya oss. Marcus skriver i kursivt.

The Intouchables är en film man har sett många gånger tidigare.Två personer med olika bakgrund möts av en slump och mötet kommer att påverka deras liv. Men att man sett det förut behöver inte innebära att att det är dåligt, en bra historia tåls att berättas och ses flera gånger. Ja och jo det kan väl vara så men ofta när det gäller feelgood-filmer av den här sorten kan det kännas lite väl förutsägbart. Någon överaskning vill man nog ändå ha eller någon form av nytt grepp. 

Philippe är stenrik och totalförlamad efter en olycka, han är också i behov av en ny personlig assistent. Driss saknar jobb och bostad men behöver en underskrift som visar att han sökt ett jobb för att få a-kassa. Driss går på anställningsintervju hos Philippe som mot alla odds anställer honom. Vi som sett liknande filmer vet att både Driss och Philippe kommer växa som individer i.o.m mötet.

När det gäller karaktärerna så blir jag, trots att jag finner dem sympatiska, lite störd på hur  man valt att skildra dem. De blir helt enkelt lite för stereotypa ibland. Då filmen på olika sätt skildrar kulturkrocken mellan finsalongerna och förortskulturen har man valt att tydligt mejsla ut karaktärerna därefter. Jag finner det lite orättvist och fantasilöst att Driss ska framställas som själva sinnebilden för de  fördomar man ofta sett gällande färgade människor i framförallt film och litteratur. Främst att han framställs som så okultiverad vilket han ju såklart inte är, han är bara inte uppväxt med samma kultur som den franska överklassen men det är ganska tydligt vilken kultur vi i publiken skall värdera högst. Men visst, Phillipe får ju också lära sig något nytt. Han får lära sig uppskatta Earth Wind & Fire och får även en dansuppvisning (det där med rytmen i blodet ni vet) och där någonstans får jag en något sur smak i munnen. Jag kan iofs hålla med om att just dansscenen är lite ”over the top” men jämför Omar Sy med t.ex Chris Rock eller Eddie Murphy som oftast spelar karikatyrer på färgade så ger Sy ett relativt balanserat porträtt av sin karaktär.  För filmen tycks vilja säga att ”bara alla fattiga okultiverade människor i ghettot ville ta till sig  våran fina kultur och konst så skulle ju era förutsättningar på arbetsmarknaden förbättras lavinartat. (Jodå att prata om Dalis smältande klockor på jobbintervjun imponerar på personalchefen…PÅ ETT ÅKERI!)

Fransmännen backar inte för att kasta in lite svärta och allvar i sina historier trots att de marknadsförs som s.k feelgoodfilmer. I The Intouchables bjuds det på båda sakerna men aldrig i sådan mängd att svårmodet tar överhanden. Det är kanske tack vare att man tillåter lite mörker och allvar i filmen som gör att Driss och Philippe blir mer levande och däremed blir filmen avsevärt mer gripande och engagerande än vad man är van vid i denna genre.Jag tillskriver nog detta mer till dialogen och kemin mellan skådespelarna, även om svärtan i denna film ligger i det fruktansvärda att vara totalförlamad så tycker jag inte att det rent propotionsmässigt finns mer svärta än i feelgoodfilmer i allmänhet. PAH! Vilka s.k feelgoodfilmer HAR du sett?  Antichrist? Det är snarare så att Phillipes situation är så påtagligt tragisk. Man berör även Driss familjeproblem men jag tycker aldrig att man riktigt går in på djupet och gräver i det. Nu kanske låter det som att The Intouchables är ett allvarsamt drama men så är icke fallet. Jag önskar att så hade varit fallet. Nu är du ute och cycklar. Din argumentation blir lite som att se en Bergmanfilm och klaga på avsaknaden av rafflande biljakter. Köper icke detta argument.

Det finns gott om roliga episoder och jag skrattade gott flera gånger under filmen. Ja det ska erkännas att även jag gjorde. Dialogen innehåller en del oneliners som är klockrena och Driss vänliga men råa humor är underhållande. När eftertexterna rullar sitter jag med ett leende på läpparna och mådde helt enkelt ganska bra. Filmen är definitivt är sevärd, en liten feelgood pärla som trots att den har en och annan klyscha känns både fräsch och upplyftande. Vill man ha en trevlig stund ska man definitvt gå och se den.

Jag får erkänna att även jag log i slutet särskilt över det faktum att detta är en sann historia som otroligt nog har utspelats i exakt samma händelseföljd och med samma dramaturgiska element som hundratals romcoms och feelgoodfilmer. För det vore ju lite löjligt att basera en film på att en rik chef blir bundis med sin fattige assistent, det känns ju lite väl vardagligt men å andra sidan kanske det är en extremt osannolik företeelse i Frankrike.

Om jag fick skulle jag byta ut den svenska titeln ”En oväntad vänskap” mot den mer passande titeln ” Två vänner som beter sig precis som förväntat”. Trots en ganska syrlig eftersmak så fann jag ändå stora delar av filmen underhållande. Den var välproducerad och dialog och skådespel var väldigt bra. Lite för mycket säkra kort dock, lika säkra som att en Amerikansk remake gissningsvis skulle ha Kevin Costner och Chris Rock i huvudrollerna. 🙂 Bevare oss väl!

Regi: Olivier Nakache, Eric Toledano

Filmitch Betyg: 8/10

Marcus Betyg: 5/10