Aquaman (2018 USA)

När en film startar med citat och visdomsord brukar jag dra öronen åt mig, speciellt då det är en rulle där man rider på hajar och sjöhästar och huvudpersonen är täckt av tatueringar i maoristil och kan tala med fiskar. Det skär sig liksom och känslan över att man inte har koll på vilken film man sysslar med stiger upp till ytan. Aquaman startar med Jules Verne citat om skepp som möts på havet och än en gång stönar jag till i biomörkret och undrar varför DC-filmerna till skillnad mot MCU-filmerna måste vara så förbannat pompösa och uppblåsta. Tack och lov ändrar filmen stil ganska så snart och visar sig bli en av DC-bättre rullar, ja t.om nästan i klass med Wonder woman.

Aquaman är son till Atlantis drottning och en fyrvaktare. Han har levt tillsammans med människorna och är högst ovillig att ha något med atlantiderna(?) att göra. När hans halvbror Orm förklarar krig mot jordytan blir Aquaman tvungen att ta tag i situationen och utmana sin halvbror om Atlantis krona för att stoppa kriget.

För mig som är serienörd blir jag glad när jag ser att Geoff Johns stått för manus i eftertexterna. I och för sig var det något jag anade under filmens gång då den i stort sett kokat ned Johns allt för korta (knappt 30 nummer) tid som författare till Aquaman. The Trench, The  seven kingdoms, Black manta m.m har man lyckats få med utan att filmen för den skull känns spretig eller gapar över för mycket. Det man skurit ned på är istället allt tjat och malande som präglat en hel del av DC-filmerna. Det är i stort sett full fart från start till mål. De korta gånger som rollfigurerna stannar upp för att vara lite djupsinniga börjar filmen gnissla på en gång då det pompösa gluttar fram. Turligt nog sker inte det alltför ofta.

Något jag var lite rädd för var att filmen med sjömonster, Atlantis, och trumspelande bläckfiskar skulle bli för mycket men oväntat nog såg funkade det över förväntan och jag drogs in i fantasyvärlden och köpte det mesta. Även rollistan var bra även om jag skrockade lite över CGI-föryngringen av Willem Dafoe och Temuera Morrison men det sköttes snyggare än Carrie Fishers groteska ansikte i Rouge one. Yahya Abdul-Mateen II var okänd för mig men han var mycket bra som skurken Black manta och Patrick Wilson satte seriens lite gnällige Orm perfekt även Amber Heard dög i rollen som Mera. Momoas tolkning av Aquaman är godkänd, kanske lite för bullrig för min smak men det störde mig inte nämnvärt.

Summa summarum klart godkänd underhållning i biomörkret och DC verkar vara på rätt väg och ingen lär väl sakna Zack Snyder vid det här laget?

Regi: James Wan

Betyg: 7/10

Angående bläckfiskar så kan de användas till mycket

Annonser

The Conjuring 2 (2016 USA)

Conjuring2Än en gång får få träffa de paranormala utredarna Ed och Lorriane Warren och det mesta är sig likt. Efter en snabbvisit i det för oss skräckentusiaster inte helt obekanta Amityville går färden till England där en familj terroriseras av ett spöke. Paret Warren ska utreda om det rör sig om en äkta hemsökelse då kyrkan inte vill befatta sig med fallet då man är rädd att det hela är en bluff. Till en början verkar nog spökerierna vara nog så autentiska men det finns trots allt ett och annat som pekar mot att familjen försöker lura utredarna som inte riktigt vet vad de ska tro.

James Wan kan sin skräck och han verkar inte ha tappat greppet. Visst, det är i stort sett en upprepning av förra filmen och det är inte storslagen filmkonst men The Conjuring 2 lär infria publikens förväntningar. Wans styrka består i att han kan lägga upp filmens scener på ett lite oväntat vis, variera sina jumpscares och kan t.om få en gammal skräckfilmsräv som mig att hoppa till och få nöjet att få uppleva en rysning eller två. Till skillnad mot många andra i branschen lurar han inte tittarna med falska skrämskott utan det finns verkligen en anledning att dra efter andan när saker och ting sker. Däremot tycker jag att man överanvänder tricket med att vrida upp volymen i botten för att vi ska hoppa till lite extra. De värsta skräckscenerna i filmen var dock när Maggie Thatcher dyker upp på familjens tv-ruta. Där och då reste sig det lilla hår jag har kvar på huvudet.

Filmen ska ha ett extra plus för sina sunkiga miljöer och man har verkligen lyckats väl med att skapa en 70-tals stämning i detaljerna. Skådisarna är bra även den stiffe Patrick Wilson och filmen klart sevärd. Det som drar ned mitt betyg lite är att filmen är alldeles för lång och har alltför många transportsträckor där jag bara sitter och väntar på att storyn ska få fortsätta. Filmen blir också lite väl smetig vid några tillfällen, något som nästan alltid skapar en viss aversion hos mig men på det hela är The Conjuring 2 en bra skräckis.

Ett stort lyft för filmen var den underbara biopubliken som till stor del bestod av yngre tjejer. De vrålade och skrek av skräck filmen igenom. Kommentarer for genom luften som ”nä nu blundar jag”, ”hjälp”. Man kan kanske tycka att det ska vara tyst på bio men i det här fallet lyfte verkligen publiken filmen. Action Lunkan var till en början tveksam men han var riktigt nöjd och ger filmen 7+. Jag ger den 7-.

Regi: James Wan

Betyg: 7/10

Bone Tomahawk (2015 USA)

NEPrEhK2SLH4TR_1_1Det här var en film som dök från ingenstans. Jag ska erkänna att det vattnades i munnen på mig när jag läste om den. En västernfilm med Kurt Russell och Richard Jenkins,  bara det gör att man spärrar upp ögonen så smått. När man läser vidare och ser att rullen handlar om en grupp män som ger sig ut i ödemarken för att rädda en doktor undan en grupp kannibaler känns det som en närapå fulländad film. Nu blev filmen inte så bra som jag hade hoppats på och Bone tomahawk visade sig vara en ganska annorlunda film åtminstone jämfört med det intryck den gav först.

Jag hade väntat mig spänning och raffel, jakt i öken, bistra män med väderbitna ansikten. Jag fick en film som var över två timmar lång där större delen av speltiden läggs på fyra man som rider genom ödemarken och pratar och har stora problem då i sällskapet envisas med att följa med trots att hans ena ben är brutet. Det blir väldigt mycket av stapplande på kryckor i vildmarken. När det är tjugo minuter kvar blir det en hel del slafs, oväntat mycket, men inte speciellt spännande sedan vart det slut.

Bone tomahawk är i ärlighetens namn en trist historia som fått oväntat högt betyg på Imbd tillsammans med många positiva kommentarer. Filmen har en hel hög manusmissar och en hel del obegripligt agerande från huvudpersonerna. Av och till är de så korkade att jag inte bryr mig om de lever eller dör. Jag ser nog inte samma kvaliteter i filmen som så många andra men helt oäven är den inte.

Skådisarna är överlag bra. Russell är alltid Russell men största överraskningen var Matthew Fox som visade sig vara en oväntat kompetent skådis i filmsammanhang. Fox ser jag gärna mer av. Richard Jenkins karaktär, stadens vicesheriff, är är en udda fågel. Vicesheriffen verkar inte riktigt vara med i matchen, han är hela tiden efter eller före sina kollegor i resonemangen och diskussionerna eller så tolkar han vad som sägs på ett mycket märkligt vis.Han är ett intressant inslag och en spännande karaktär som förhöjer filmupplevelsen. Vidare är kannibalindianstammen en otrevlig bekantskap men de får aldrig riktigt chansen att komma in i filmen.

Bone tomahawk är en film med spännande karaktärer men den är alldeles för trist och för lång för min smak men om man inte förväntar sig en spännande stund och har en fabless för män med kryckor kanske den duger trots allt.

Regi: S. Craig Zahler

Betyg: 4/10

 

Insidious 2 (2013 USA)

insidious_chapter_two_ver3_xlgBerättelsen startar nästan direkt efter händelserna i förra filmen. Familjen Lamberts hus är igenbommat då polisen gör en brottsplatsutredning och familjen flyttar hem till Joshs mor. Hon bor i ett stort hus komplett med källare, prång och knarrande dörrar. Det tar inte många minuter innan vi tittare förstår att hotet mot familjen Lambert kvarstår. Då alla inblandade redan är övertygade om det övernaturligas existens behöver det inte läggas speltid på att hitta naturliga förklaringar till fenomenen utan de gör sitt bästa för att lösa gåtan om varför just familjen Lambert jagas av ondsinta spöken.

Förra filmen var stundtals bra, åtminstone fram tills man började leka Poltergeist, men jag var inte överdrivet sugen på uppföljaren ska erkännas. Men den slank ned i bara farten trots min tvekan och ljummen kritik. Det sistnämnda var lite oförtjänt tycker jag då Insidious 2 är vare sig bättre eller sämre än sin föregångare. Filmens första halva bjuder på en och annan ryslig stund och jag rös till både en och två gånger. Det finns en handfull scener som är riktigt bra speciellt om man som jag blir skrämd av knarrande dörrar och suddiga figurer på foton. Men likt sin föregångare så tappar filmen fart och känsla under den andra halva då historien går från skräck till något som bäst kan liknas vid skräckaction. Ett annat STORT problem jag har med filmen är den förbannade musiken. Så fort något händer brassar man på för fullt mao det är inte spänningen som gör att man hoppar till utan istället en reaktion att skydda sina trumhinnor. Detta görs inte ett par gånger under filmens gång, nej det tutas och brölas på konstant och blir till slut ganska jobbigt. Istället för att kika mellan fingrarna sitter man och håller för öronen. Insidious 2 är en helt ok skräckis som säkert passar ypperligt om man är ett gäng som kollar på filmen tillsammans då den bjuder på många (tack vare musiken) ”hoppa till ögonblick”.

Regi: James Wan

Betyg: 5/10

The Conjuring (2013 USA)

246460id1c_Conjuring_INTL_27x40_1Sheet.inddThe Conjuring startar likt många skräckisar med ett husköp. Familjen flyttar glatt in men redan första natten sker oförklarliga saker, dörrar öppnas och stängs av sig själva och alla klockor i huset stannar vid tiden 03:10. Detta är bara början och fenomenen ökar i intensitet. I ren desperation kontaktar mamman i familjen de två demonjägarna Lorraine & Ed Warren men risken är stor att det redan är försent och husets ondska kan ha vuxit sig för stark.

James Wan har gjort sig ett namn i skräckfilmernas värld. Han har bla gjort Saw, Insidious och Dead silence alla filmer som i sina stunder varit härligt rysliga och The Conjuring är inte sämre den. Filmen sägs vara baserad på s.k verkliga händelser och paret Warren har existerat i verkligheten. De har gett ut flera böcker om sina övernaturliga fall varav några har filmats bla Amitiville horror samt A Haunting in Connecticut. Hur sanna deras äventyr är kan nog diskuteras men det spelar egentligen ingen roll då The Conjuring lyckades ge mig något unikt i skräcksammanhang nämligen rysningar och inte bara en utan två gånger!  Jag minns inte när det hände sist. Det var en fröjd att känna hur en rysning for genom kroppen, hur det sög till i magen och känna håren resa sig på mina armar.

Tyvärr faller Wan i effektfällan under filmens andra halva. Personligen tycker jag att osynliga händer som drar av täcken, knarrande dörrar och oförklarliga ljud är avsevärt mer rysligt än kvinnor som flyger i luften, spottar blod, ruttnande lik och andra spekulativa effekter. Det blir alltid för mycket av det goda och ofta väldigt högljutt. Wan gödslar med de här effekterna ju längre filmen fortskrider. Turligt nog blir det inte hela havet stormar då regissören sparar ett och annat rysligt moment av det mer stillsamma slaget till slutet. Jag säger det för femtioelfte gången: Less is more.  Trots denna lilla invändning hör nog The Coinjuring till en av årets bästa skräckisar. Bara prologen är väl värd biobiljetten. Gillar man genren har jag svårt att tänka mig att man blir besviken.

Regi: James Wan

Betyg: 8/10

Little children (2006 USA)

Det här var inte vad jag väntat mig. Jag trodde det skulle vara en riktig feelbad film om otrohet, krossade drömmar och förortsångest. Visst innehåller Little children allt ovanstående men det visar sig att filmen faktiskt är ganska rolig trots allt elände.

Folk är smått hysteriska i förorten då en f.d dömd blottare, Ronnie, har flyttat in hos sin mamma. Föräldrarna håller ett vakande öga på sina barn och den f.d polisen Larry bedriver privatspaning på blottaren. Det andra historen i filmen rör sig om de två småbarnsföräldrarna Sarah och Brad. De träffas i lekparken och en oskyldig puss utvecklas raskt till en otrohetsaffär. Ingen av de två är lyckliga i sina äktenskap, Brad drömmer sig tillbaka till sin ungdomstid och är inte mogen för att ta sitt vuxenansvar. Sarah ignoreras av sin man som föredrar att onanera framför datorn med trosor på huvudet. M.ao en rejäl soppa.

Trots att filmen innehåller både allvarliga ämnen och miserabla liv berättar regissören Todd Field historien på ett lättsamt och ganska humoristiskt vis. Hela storyn är en aning skruvad vilket gör att man inte tar dramat riktigt på allvar. Detta kan ligga filmen till last men å andra sidan är förortsångestfilmer ganska vanliga så det kändes lite nytt och fräscht med de smått komiska inslagen. Filmen har även en voiceover. Vanligtvis är jag inte speciellt förtjust i dettta berättartekniska grepp men i Little children är den välskriven och lyfter verkligen filmen.

Filmen har många bra skådisar Jackie Earle Haley spelar blottaren Ronnie. Kate Winslet och Patrick Wilson är det otrogna paret. Just Wilson var en positiv överraskning, jag har alltid uppfattat honom som lite anonym, grå och träig men i rollen som Brad passar han som hand i handske. Jennifer Connelly är med i filmen men hon får tyvärr inte visa sina talanger speciellt mycket, hon har en biroll som Brads fru och får i ärlighetens namn inte mycket att jobba med vilket är synd. Litte children var en trevlig och lite oväntad överraskning som är väl värd en titt.

Regi: Todd Field

Betyg: 7/10