Gunpowder Milkshake (2021 USA)

Lönnmörderskan Sam dödar en person för mycket under ett uppdrag. Hon får ett nytt uppdrag för att rätta till till misstag. Även denna gång går det galet och på köpet får hon sitt offers unge på halsen. Två fel på raken gör att Sam nu är fritt vilt och det är en hel del människor som vill se henne död. Sam får dock hjälp från ett oväntat håll nämnligen sin mamma.

Gunpowder milkshake har ungefär samma handling som John Wick med den skillnaden att man kastat in lite mer humor. Hade filmen kommit för säg sisådär 10 – 15 år sedan hade den nog känts fräschare och tom lite nyskapande men i dagsläget när det går tjugo filmer av den här sorten på dussinet krävs det lite extra för att filmen ska sticka ut ur mängden. Det är slowmotion tonsatt till musik, splatter och folk tål stryk bortom alla gränser. Är man per automatik förtjust i genren lär man absolut inte bli besviken. Det är på inga vis en dålig film inom sitt gebit men den passade inte mig för ögonblicket. Det fanns dock ett och annat jag gillade.

Två fighter i filmen är värda titten den ena därför den är både påhittig och ganska så rolig, den andra då det är en snyggt koreograferad shootout i slowmotion. Skådisarna var helt ok med ett undantag: Lena Headey verkar bara ha ett ansiktsuttryck som förmedlar en mix av att hon hör dåligt samt lider av kronisk värk. Lägg även till att hon  väser/viskar fram sina repliker så blir skådisen trist i längden.

Naturligtvis planeras det för en uppföljare……….

Regi: Navot Papushado

Betyg: 4/10

 

Jungle Cruise (2021 USA)

Emily Blunt spelar  Lily Houghton som tillsammans med sin bror MacGregor beger sig till Amazonas för att hitta en blomma som sägs kunna bota alla sjukdomar. För att nå platsen hyr hon en båt där Frank Wolff (Dwayne Johnson) är kapten. En färd längs Amazonas där varje kvadratmeter är fylld med äckeldjur (inbillar jag mig) torde räcka för ett äventyr men insatserna höjs av Conquistadorer och då filmen utspelar sig 1916 även tyskar som alla jagar samma blomma.

Jungle Cruise var exakt det jag förväntat mig vare sig mer eller mindre. Småroliga skämt, en himla massa CGI och en handling som inte överraskande ett dyft. Det låter kanske inte så mycket men det var en trevlig film och trots en speltid på två timmar blev det aldrig tråkigt.

En stor anledning till gillandet är naturligtvis Blunt och Johnson som spelar huvudrollerna. Blunt är en förbaskat bra skådis, Johnson spelar inte riktigt i samma liga men den bristen tar han igen på sin charm som gör att de flesta filmer han är med i blir till en trevlig liten stund.

Jack Whitehall i rollen som Lilys bror funkade fint och för en gångs skull slapp man en vad jag kallar tröttsam Hollywoodbög dvs en rollfigur som springer runt och fjompar sig i falsettröst. MacGregor står bra på egna ben och funkar fint oavsett sexuell läggning. Han vill inte vara med på äventyret och är en snobb men vi slipper som sagt alla de där tröttsamma karaktärsdragen som även idag dyker upp på film för att befästa en persons sexuella preferenser. Bra jobbat Disney!

Skurkarna spelas b.la av Jesse Plemons och Paul Giamatti och det är par rejäla oprettskurkar. Båda spelar över å det grövsta och jag anar att en och annan tittare kan finna dem tröttsamma men jag vart underhållen. På minussidan är ovan nämnda förutsägbarhet, Jungle cruise är inte en film som är gjord för att skaka om tittaren det är ett väl beprövat koncept som funkar om man är på humör vilket jag var denna gång.

Regi: Jaume Collet-Serra

Betyg: 6/10

Straight out of Compton (2015 USA)

Än en BOATS att lägga till handlingarna, nu om hiphopgruppen N.W.A där b.la Ice Cube och Dr.Dre var medlemmar. Straight out of Compton berättar rakt och enkelt historien om bandets uppgång och fall samt lite vad som hände med medlemmarna efter splittringen.

Styrkan i filmen ligger i musiken som är bra även om jag inte är något större fan av genren, en låt här och där gillas alltid men i stora sjok har jag haft lite svårt för rappandet här fungerar dock musiken fin-fint. Skådisarna är bra och historien engagerande. Det är inte så mycket mer att säga om själva filmen som definitivt är sevärd oavsett om man gillar musiken eller inte men ett par observationer gjorde jag trots allt.

Filmens ”skurk” är bandets manager Jerry Heller som blåser killarna på pengar. Detta har fått ett efterspel då verklighetens Heller menar att detta är rena falsarier och han har stämt filmbolaget för förtal. Häri ligger ett problem med så kallade BOATS filmer. De påstår iofs aldrig rent ut att de är den sanna historien men å andra sidan säljs de ofta in som detta. Biopubliken är nog smartare än att man tror att det man ser är sanning men dessa filmer har trots allt en tendens att så frön av att vara någon märklig form av halvdokumentärer och av och till glömmer man bort att det är fiktion man ser. Då dramaturgin kräver skurkar gör filmmakarna sitt bästa för att uppfinna dessa om de saknas i berättelsen. Ett exempel är t.ex filmen The Imitation game där en av Turings supportrar I.R.L blev till skurk i filmen. Hur det ligger till i fallet med Heller vet jag inte men troligen är sanningen mer grå än svart och vit.

Jag funderade även över detta viftande med vapen. Det ges ett intryck att om du är rappare bär man en pistol i byxlinningen lita naturligt som man bär en klocka. Ett märkligt kulturellt beteende som jag känner att jag vill forska vidare om.

SPOLERVARNING

Filmen slutar med att en av gruppens medlemmar Eazy-E dör i AIDS och historien får sitt lite sorgliga slut med hyllningar över den döda personens gärning – en vanligt grepp i BOATS.. Då hiphoppen åtminstone i USA verkar vara ganska så homofobisk b.la då man nyttjar uttrycket no homo i texter ganska så friskt för att visa att man inte är bög blir min stilla undran hur dödsorsaken togs emot i hiphop kretsar. Om man är homofobiskt lagd ligger det tyvärr nära till hands att hävda att HIV är en sjukdom som hör homosexuella till. Jag blir helt enkelt lite nyfiken hur snacket gick i branschen vid Eazy-E:s död. Tillrättalagt eller inte?

Regi; F. Gary Gray

Betyg: 7/10

The Amazing Spiderman 2 (2014 USA)

Peter Parker alias Spiderman stöter på en hel hög med problem i den här filmen: Hur ska han göra med Gwen Stacy? Genom att vara tillsammans med henne utsätter han Gwen för onödiga risker då han skaffar sig fiender genom att vara Spiderman. Det blir också allt svårare att dölja sin identitet för faster May. Samtidigt dyker det upp nya skurkar som Electro en elteknikner (vad annars) som råkar trilla ned bland elektriska ålar och får därigenom elektriska krafter. Slutligen återkommer Peters barndomsvän Harry Osborn till New York. Han har en dödlig sjukdom och hoppas att Spidermans blod kan bota honom. För att behandla allt detta (och lite till) behöver man ca två och en halvtimme och det är minst en halvtimme för mycket om ni frågar mig.

Jag gillade förra filmen, den var bättre än Raimis filmer, de filmerna led av att det var för mycket kärleksproblem och för lite superskurkar. Nu vet jag att tidningen åtminstone en bit in på åttiotalet var mer av en såpopera med inslag av spektakulära fighter men vad som funkar som tidning funkar inte alltid på film (The League of Extraordinary gentlemen t.ex). Tyvärr påminner senaste filmen mer om Raimis filmer än förra filmen av Webb. Därmed är det inte sagt att den är dålig men det blir lite trist när Gwen och Peter ska harva sina kärleksproblem för tredje gången och Peter ska ha ångest i omgångar för löftet han gav Gwens far i förra filmen. Det blir också lite tjatigt med Peters föräldrar iofs ett kittlande mysterium som byggdes upp i förra filmen men det även detta hade kunnat kortats ned. Ibland känns filmen som ett tv-program i en reklamkanal då man gärna förklarar allt en extra gång för de tittare som tillkommit mellan pauserna.

Det som är bra med filmen är skådisarna med undantag för Paul Giamatti som bjuder på ett pinsamt överspel som skurken The Rhino. Jaime Foxx som Electro och Dane DeHaan som Green Goblin ger båda fina porträtt som Spidermans antagonister.De är plågade själar och jag hyser en viss sympati för de två trots allt. Actionscenerna är bra bortsett från oskicket att frysa bilden i värsta Zack Snyder stil, otroligt irriterande. Däremot är slutfighten mellan Electro och Spiderman riktigt snygg i brist på bättre ord är det en böljande strid förlagd till elverk (vad annars när skurken heter Electro). Jag gillar också att de som skrivit manus verkar ha läst förlagan. Det är många blinkningar till oss serieläsare. Den enda fadäsen var att men hädade genom att byta ut platsen för fighten mellan Green goblin och Spiderman. Den ska ske på Brooklyn bridge inte i ett klocktorn. Skämmes!

Mitt slutomdöme blir sisådär. Filmen är ok men för lång den hade mått bra av att gå en extra runda vid klippbordet. Jag hade hoppats på något bättre men vad jag har förstått kan vi vänta oss avsevärt mer av Spiderman och hans universum. Innan film nummer tre dyker upp på biograferna ska man tydligen göra filmer om The Sinister six och Venom. Mitt intresse är fortfarande på topp.

Även Fiffi har sett filmen.

Regi: Marc Webb

Betyg: 6/10

The Ides of March (2011 USA)

Med Ryan Gosling och Philip Seymor Hoffman i rollistan är filmen halvt om halvt en vinnare redan när förtexterna startar. Lägg sedan till en historia med politiskt skumraskspel, krossade illusioner och ett obehagligt slut så har vi en bra film från förra året.

Stephen Meyers arbetar i guvenören Mike Morris stab. Morris siktar på att bli USA:s näste president och när filmen startar är man mitt i primärvalskampanjen dvs när olika kandidater slåss om väljarnas stöd för att säkra nomineringen att bli sitt partis nästa presidentkandidat. Meyers hyser stor respekt för guvenören och arbetar dag som natt för att han ska vinna primärvalen. Trots det hårda arbetet hinner Meyer inleda en kärleksaffär med en  kvinnlig kampanjarbetare. En affär som leder till att han får reda på mindre smickrande saker om sin förebild. I samma veva får Meyer ett erbjudande från ett oväntat håll.

Det är egentligen inte så mycket att orda om filmen. Gillar man som jag Gosling och Hoffman samt politiska dramer lär det vara svårt att inte tycka om filmen. Mitt lilla problem är att Clooney som spelar guvernören lite diffus som karaktär. Jag får aldrig riktigt grepp på honom men å andra sidan kanske det är meningen då han i Meyers ögon är en förebild och därmed satt på pidestal. Ett stabilt och välspelat drama om krossade illusioner och maktens förförelse. Definitivt sevärd.

Regi: George Clooney

Betyg: 8/10