Goodfellas (1990 USA)

Goodfellas är den första och bästa filmen i Martin Scorseses ”rise and fall” trilogi. De övriga filmerna är Casino och The Wolf on Wall street. Alla filmerna är tre timmar långa, BOATS,  handlar om män med dubiös moral vars uppgång och fall skildras b.la med hjälp av en berättarröst som för handlingen framåt. Det finns säkert fler beröringspunkter filmerna emellan och vill man vara lite elak skulle man kunna säga att Scorsese gjort ungefär samma film tre gånger. I mitt fall spelar det inte så stor roll då alla filmerna är mycket bra.

I Goodfellas är det gangstern Henry Hill som är filmens huvudperson och berättarröst. Hill växer upp i 50-talets New York och dras in i gangstervärlden. Då han bara är halvitalienare kan han aldrig bli fullvärdig medlem av maffian men det hindrar inte Hill från att råna,misshandla och syssla med andra saker som hör gangsterlivet till. När han börjar sälja narkotika utan sin chefs vetande blir situationen allt mer besvärlig för Hill som har allt för många bollar luften.

Det finns en hel del att gilla med Goodfellas. Skådisarna är perfekta. Ray Liotta som Hill, Lorraine Bracco som hans fru och Joe Pesci i rollen som  psykopaten Tommy DeVito.  Musiken är mycket bra och Scorsese har vävt in en hel del låtar som tidsmarkörer som förstärker berättelsen. Filmens handling är väl det som möjligtvis skulle kunna diskuteras. Det är ett helt gangsterliv som kokas ned till ca 180 minuter. Det är många händelser och personer som passerar i revy och en tittare kan kanske få en känsla av att man sitter och väntar på att själva berättelsen ska starta då Hills berättarröst till en början gör att man tror det är en introduktion till själva storyn. Goodfellas består av en samling scener ur ett gangsterliv där berättarrösten fungerar som kittet mellan dessa. Scorsese använde sig av samma grepp i de andra två filmerna och för mig funkar detta mycket bra men jag kan förstå att en del kan finna detta lite avogt.

I min bok är Goodfellas i det närmaste en perfekt film vare sig mer eller mindre. Kanske är den lite känslokall och har inte så mycket hjärta men å andra sidan är det inte speciellt sympatiska personer det handlar om.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 10/10

Annonser

The Gambler (1974 USA)

hämtaAlex Freed är besatt av olika former av hasardspel är det inte vadslagning så är det poker. Han spelar över sina tillgångar och till slut är han skyldig fel personer alldeles för mycket pengar. Alex verkar dock ta det hela med en axelryckning, något som kan bero på att hans mor och speciellt morfar är rika. Alex ber sin mor om hjälp med sin spelskuld men när han väl fått pengarna i sin hand börjar han fundera om han inte kan öka på summan med hjälp av lite vadhållning.

Det är svårt att finna sympati för Alex som är en slarver och har sig själv att skylla. Men nu är det som så att han spelas av James Caan en favorit hos mig och den skådespelaren besitter en viss charm som gör att jag inte kan tycka helt illa om Alex och hans beteende. Jag ska inte spoila för mycket här men om man ger sig till tåls ger han faktiskt en förklaring (om än haltande) till sitt idiotiska spelande. Det hjälper åtminstone mig att förstå hur Alex tänker även om jag inte håller med om hans resonemang. Även slutscenen ger en vidare dimension av Alex agerande.

The Gambler är från 70-talet vilket innebär coola (men i min smak för trånga) kläder och frisyrer. Jag gillade också filmmusiken som skänker en ödesdiger stämning filmen igenom. Vad jag förstår var den inspirerad av Brahms. Det är en hel del bra skådisar med framförallt Lauren Hutton i rollen som Alex flickvän. James Woods upp i en liten roll som snorkig bankir men det korta inhoppet kan man missa om man blinkar. Gillar man Caan lär man uppskatta The Gambler.

Passar på och skänker ett extra tack till Movies noir som tipsade om filmen.

Regi: Karel Reisz

Betyg: 7/10

The Devil´s carnival (2012 USA)

Devils-Carnival-Poster-2Tre människor vaknar upp på ett nöjesfält som till en början verkar helt öde. Vad de inte vet är att de är döda och har hamnat i helvetet. Djävulen är i full fart med att förbereda deras straff för de synder begått i livet (sorg, godtrogenhet och stöld) ett straff som utmäts om de begår samma misstag än en gång i livet efter detta.

Att kalla The Devil’s carnival för en långfilm är att vara frikostig då den är knappt en timme lång men det är en märklig och underhållande timme. Det märks inte att filmen spelats in på sju dagar och ”bara” kostat 500 000$. The Devil’s carnival är en fest för ögat och även för örat om man nu gillar ”oumpa oumpa” musik. Tivoliområdet är fullt av små detaljer som t.ex ett lyckohjul med texten ”loose every time” och annat smått och gott som jag säkerligen missat vid en första titt. Man har även lyckats bra med kostymerna och sminkningen av nöjesfältets personal som b.la består av feta dvärgar, slitna clowner och andra obehagliga typer.

En annan kul detalj är att man baserat de tre huvudpersonernas öden på berättelser ur Aisopos fabler – vilka nämner jag inte det får ni själva se. Skådisarna är en blandad kompott där de mest kända namnen torde vara Sean Patrick Flanery (Young Indiana Jones), Paul Sorvino (Goodfellas) i rollen som Gud och Jessica Lowndes (90210). För att promota filmen så reste man runt till ett antal städer i USA med föreställningen The Devil’s carnival något som troligen hade varit en upplevelse av sällan skådat slag. Musiken i filmen är kanske inte den mest trallvänliga men jag har de senaste dagarna faktiskt gått och nynnat på låtar som 666 och den i mitt tycke bästa låten In all my dreams I drown så någon form av kvalite´ besatt nog musiken. Vad jag förstår så filar man på en fortsättning något som är begripligt då berättelsen slutar med en liten cliffhanger.

Över hos Sofia kan man läsa om en av mina favoriter i musikalgenren – även den en fest för ögat och med ett lite mer lättillgängligt soundtrack.

Regi: Darren Lynn Bousman

Betyg: 7/10