Hansi The Girl who loved The swastika

Den här något märkliga och kalkonartade serien kom i mitt blickfång för en tid sedan och kan jag skriva om tvivelaktiga filmer kan jag även skriva om serier där författaren passerat sin kompetensnivå med råge. Vid en första anblick skulle man kunna tro att det är en serie som propagerar för mörka krafter men så är inte fallet. Hansi The Girl who loved The swastika (Hansi) är utgiven av serieförlaget Spire Christian Comics och då kan man säkert ana vad det rör sig om. Serien är baserad på en självbiografi av Maria Anne Hirschmann. Nu har jag inte läst hennes bok men jag misstänker att författarinnan satte kaffet i halsen om/när hon läste serien.

Handlingen i Hansi berättar om flickan Hansi som går med i nazisternas ungdomsförbund och sväljer deras ideologi med hull och hår. Den enda invändningen Hansi har är nazisternas hat mot judarna då ”Jesus was a jude”. Trots detta deltar Hansi glatt i partiets arbete men när ryssen kommer blir det värre. Hansi interneras med några medsystrar och de får genomlida våldtäkter och andra hemskheter. Vår huvudperson klarar sig dock från att våldtas då hon är för smal för att falla i ryssarnas smak. Hansi flyr från lägret och hamnar hos godhjärtade amerikanska soldater som b.la bjuder på frukost på sängen.  Åren efter krigets slut emigrerar Hansi till USA där hon finner Gud på nytt och börjar omvända hippies till kristet leverne samt gifter sig med sin ungdomskärlek från kriget.

Jösses vilken soppa. Jag blev med ens nyfiken på om boken som serien baserar sig på är lika korkad och jakten på den boken har startat. Seriens dialog är så otroligt dåligt skriven och har en ton och innehåll ger ett intryck av att författaren tror att hans läsare dras med någon form av förståndshandikapp. Jag sitter och småskrattar till nästan varenda serieruta. Nazisternas brott mot mänskligheten talas det inte så mycket om istället lägger man krutet på att förklara hur illa ryssarna beter sig samt att hylla USA som det nya himmelriket bara man anammar den kristna läran mer, något som dramats huvudperson ser till att realisera.  Hansi är en serie som torde få kristna församlingar att kollektivt sträcka sig efter skämkudden men vill man ha ett gott skratt är den klart läsvärd. Mycket underhållande men kanske inte på det sätt förlaget tänkt sig.

Tema Sandman: The Wake

The Wake är författaren Gaimans allt för långa avsked till sina läsare. Berättelsen knyter ihop säcken efter händelserna I The Kindly ones och tillför egentligen inte något speciellt  till serien om Dream. Olika karaktärer som vi stött på under berättelsens gång håller långa monologer som iofs är ganska vacker prosa men ack så tråkig. Efter sextio sidor får vi även hälsa på Hob som samtalar med Death och sedan är The Wake slut. Samlingen avslutas med två fristående berättelser. Den ena handlar om Dreams andra möte med Shakespeare och är en pladdrig tillställning turligt nog är den andra berättelsen, Exiles, läsvärd och framförallt mästerligt tecknad av Jon J Muth

På ett sätt kan jag förstå Gaiman. Han hade arbetat med The Sandaman i flera år och ville ge sig själv och läsarna ett ordentligt farväl men i mina ögon blir det bara sentmentalt tjafs som inte leder någon vart. Gaiman visar sig också från sin sämsta sida som serieförfattare. Ibland glömmer han bort att en serie är ett samspel mellan text och bild och i långa stycken är The Wake som att läsa en bok med illustrationer. Detta skulle kunna gå an om det inte vore att storyn är ganska tråkig då större delen av dialogerna och monologerna bara består av folk som uttrycker sina känslor och tankar.

Många gillar Michael Zullis teckningar men de funkar inte alls för mig. I sina sämsta stunder påminner teckningarna mest om plyschplanser från 70-talet. Sammantaget ger The Wake mig ett smetigt och sentimentalt intryck. Jag får känslan av att Gaiman desperat suger ut det sista ur sina karaktärer och berättelsen blir ett enda ”jaha?”. Serien The Sandman lades ned efter nummer 75 och DC lovade att inte använda sig av karaktären utan Gaimans tillåtelse.  Däremot har det kommit en hel rad spinoffs och andra projekt, något jag tar upp under nästa veckas sista och avslutade del i denna titt på The Sandman.

Funderingar kring The Lord of the rings ( 2001 -2003 Nya Zeeland USA )

The Lord of the rings av Peter Jackson är ett imponerande filmprojekt det kan nog alla vara överrens om. Om det är en bra film kan det däremot råda delade meningar om. När jag såg om rubbet (ca 10 timmar) för fjärde eller femte gången började jag fundera en hel del på hantverket. Jag lade märke till en del detaljer som gör att jag blir tveksam till Jacksons kvaliteter som regissör. Jag varnar för spoilers redan här men jag antar att de flesta människor som läser filmbloggar har sett filmen f.ö en anledning till att jag inte ger någon resume av handlingen.

När Jackson filmatiserade Tolkiens saga om Midgård valde han likt författaren dela upp berättelsen i tre delar. Filmprojektet är gigantiskt och Jackson lyckas verkligen att levandegöra Midgård och dess myller av olika folkslag, gigantiska städer, monster och palats. Han har även nyttjat landskapet i Nya Zeeland väl. Landskapsbilderna i filmen är vidunderliga. Jackson har inte tagit några genvägar när det gäller detaljer, bakgrunder, kläder, rustningar ja allt är skildrat in i minsta detalj. Jag minns när jag såg den första filmen. Världen och varelserna som mötte mig gjorde att jag satt och fick gnugga mig i ögonen. Det var en omtumlande upplevelse och den första filmen i serien är också den bästa. En anledning till att filmen fungerar så bra är att Jackson förvaltar tempot i filmen väl. Trots en speltid på över tre timmar blir det aldrig tråkigt. Hela tiden händer det något nytt och karaktärerna känns intressanta. Dialogen flyter också på bra.

I andra delen, The Two towers, börjar dock Jacksons oförmåga som regissör att visa sig. Fortfarande är det hisnande bilder på ett fantastiskt landskap. Stridsscenerna är otroligt bra och slaget vid Helms klyfta är en höjdpunkt i hela filmserien. Gollum är otroligt välgjord, det är svårt att tänka på honom som delvis dataanimerad.

Jackson får däremot ganska snart problem med historien. Tempot faller kvick och stundtals händer det egentligen ingenting. Minuterna tickar iväg och folk pladdrar och värst pladdrar den talträngde kung Theoden. Även om orcher håller på att slå in slottets port passar han på att bränna av ett tal för den som vill lyssna. Jag vet inte varför men när mer mänskliga karaktärer tar plats i berättelsen blir dialogen plötsligt stel och högtravande. Jag ligger och pustar och stånkar i soffan av alla pekorala formuleringar som pressas fram. Aragons och Arwens kärlekshistoria står och stampar och Jackson verkar inte tro att tittarna förstår problematiken så han förklarar den för säkerhets skull två gånger. Jag upplever det som att Jackson får svårt att hantera den komplexa berättelsen och han blir överpedagogisk i sitt berättande. Känslan av att Jackson har svårt att hantera relationerna mellan karaktärerna och vill istället syssla med spännande monster, modeller och action stärks än mer i den sista delen av sagan.

I seriens final är det nya fältslag, spökarmeer, en jättespindel och annat smått och gott. Klättringen uppför trappan till honmonstrets håla är mycket bra likaså staden Minas Tirith och den halvgalne rikshovmästaren Denethor, ypperligt spelad av John Noble. Scenen där han skickar ut sin son Faramir på ett självmordsuppdrag är troligen en av de bästa scenerna i hela filmserien.  Men likt The Two towers får vi dras med ständiga återblickar samt får Arwens öde skildrat tre gånger. Vidare spoilerar den  talträngde Theoden  alla chanser till ett överrumplingsanfall vid fältslaget på Pellenors slätter då han måste hålla, ja just det – ett tal. När det inte är fart och fläkt i rutan är filmen ofta seg och tråkig trots att detta ska vara den storslagna finalen. Än en gång övertygas jag över Jacksons oförmåga att hantera mänskliga relationer. Det finns konfliker och relationer och de skildras men på ett sådant sätt att det känns påklistrat och gjort av någon som försöker gissa sig till hur människor interagerar men inte förstår sig på det. Kanske kan man skylla på att det varit fyra författare till dialogen, jag vet inte men illa är det. Att Elijah Wood gått med samma ansiktsuttryck sedan slutet av första filmen lämar jag därhän. Han ser ut som en Frodo men agera kan han inte.

Slutet är  för långdraget men jag anar att Jackson hade svårt att släppa sitt projekt. Det känns som att han klamrar sig fast vid historien in i det längsta och vill inte riktigt låta berättelsen sluta.

De två sista filmerna är inte speciellt bra i jämförelse med den första delen. Kan hända att jag blivit mätt på alla storslagna scener och är lite bortskämd. Men Jacksons svårighet att få till ett bra berättartempo samt den stundtals usla dialogen gör att de två sista filmerna blir något man inte trodde – ganska tråkiga eller för att citera min kompis Lunkan som torrt konstaterade: ”De hade material till två filmer, men drog ut det till tre”.

The Last circus (2010 Spanien)

Jag har varit fascinerad av cirkusmiljön i många år. En anledning är nog att cirkusen som arbetsplats (i min föreställningsvärd är det nog bäst att påpeka) erbjuder en viss dramatik och eskapism samtidigt som den präglas av en viss sunkighet och ett svårmod. Det är inte så ofta filmer i cirkusmiljö dyker upp så man får vara tacksam för det som bjuds. I fallet med The Last cirkus eller Ballad för en sorgsen trumpet som den heter i orginal är det en mycket märklig anrättning som vi tittare blir serverade.

Berättelsen tar avstamp som så många andra filmer från Spanien i inbördeskriget där Javier som är son till en s.k glad clown ser sin far mördas av fascisterna. Tanken är att sonen skulle gå i sin fars fotspår men pappans sista ord till  pojken är: Då Javier berövats sin barndom kan han bara bli en sorgsen clown. Han kommer aldrig att kunna bli en glad clown. Ungefär så här styltigt och i brist på bättre ord ”cheesy” presenteras Javiers livstragedi. Då jag inte kan spanska började jag fundera på om översättaren kanske skötte sitt jobb med vänsterhanden men troligtvis är det dialog och manusförfattaren som bär skulden. Vid det här laget borde den normalbegåvade filmkonsumenten stänga av filmen och ta fram strykbrädan men det var något med filmen som tyvärr gjorde att jag tittade vidare. Kanske ett fåfängt hopp om att filmen skulle ta sig och bli bättre.

Hur som helst, åren går och Javier har nu tagit anställning som en sorgsen clown på en cirkus. Hans kollega i clownskrået, Sergio är en skitstövel som terroriserar sin omgivning och misshandlar akrobaten Natalia som han ett förhållande med. Javier blir kär i Natalia och ett triangeldrama tar fart som b.la leder till nakna män som springer runt i skogen, ansiktsmutilationer med kaustiksoda, strykjärn och huggkrokar för att slutligen kulminera i en shootout med clowner.

Nu kan man kanske luras och tro att detta är så crazy så att det blir bra, tro mig det är det inte. Filmen är bara konstig, märklig och småtrist. Dialogen är förskräcklig och tar det pekorala till nya höjder. Ser man till ytan och det tekniska finns det inget att invända. The Last cirkus är snygg med en grådaskig färgsättning. Kostymer och miljöer är bra men som sagt själva handlingen som på pappret nog skulle kunna bli en ganska underhållande film är rent ut sagt bedrövlig.

Regi: Álex de la Iglesia

Betyg: 2/10

Water for elephants (2011 USA)

Den här historien har man sett många gånger förut godhjärtad (är snäll mot djur) men fattig pojke  träffar en flicka som är tillsammans med en ond man (är elak mot djur). Kärlek uppstår och berättelsen får ha sin gång.

Om det inte vore för två saker skulle jag troligtvis avsky den här filmen. Dels så utspelar den sig i cirkusmiljö något som jag är lite svag för. Det är något visst med cirkusmiljön, en ambulerande arbetsplats fylld med exotiska djur (åtminstone förr i tiden) och trasiga själar. Det räcker för att jag åtminstone ska uppmärksamma berättelsen. Den andra anledningen är Christoph Waltz i rollen som den oberäknlige cirkusdirkektören. Walz var som bekant mycket bra i Inglorious barsterds och i Water for elephants är han minst lika bra. Han ger helt enkelt ondskan karaktär.  Vi hittar även Reese Whitherspoon och Robert Pattison i rollistan men de är märkligt bleka och agerar sömngångaraktigt. Pattison har jag aldrig sett tidigare men Whitherspoon brukar göra bättre ifrån sig, det var lite av en besvikelse. Däremot var det roligt att få se nestorn Hal Holbrook i en för sig liten roll men det var ändock Hal. Fina färger, Walz och cirkusmiljö räcker för att ge filmen godkänt men inte mer. Movieblog 4 you var desto mer nöjd med filmen medan Frestande filmvärld var lite mindre tagen.

Regi:Francis Lawrence

Betyg: 5/10

Legends of the the fall ( 1994 USA )

Åren går och men det är inte alltid som filmerna består. Ibland gör man ett misstag och tänker att man kanske skulle ta och se om den där ruller som var så himla bra på den tiden när man hade mindre midjemått och mer hår på huvudet. Tyvärr kan det visa sig att den där filmen inte längre håller måttet; ja den kan t.om vara riktigt usel. Legends of the fall är en sådan film.

Jag såg Legends of the the fall när den hade premiär. Både jag och min fru gillade den och härom veckan hamnade filmen i dvd:n. Vi får följa familjen Ludlows öden och äventyr under ett decennium i början av förra seklet. Familjen som bor ute i Montanas vildmark består av en pappa( Sir Anthony) och tre söner. Berättelsen startar med att den yngste sonen kommer hem med sin blivande brud, Susannah ( Julia Ormond)  detta blir starten på ett kvintettdrama som i sin tur leder till att familjen splittras.  Kasta även in lite naturromantik, spritsmuggling, första världskriget och visdomsord från gårdens indian och konceptet är klart.

Jag vet inte var jag ska börja i denna soppa men jag tar det som är bra: Det är fina naturbilder men resten av filmen är inte mycket att hurra för. Filmens stora problem är den den försöker vara seriös men karaktärerna är så klyschiga att jag sitter och irriterar mig  över deras agerande, främst då trion Pitt, Ormond och Sir Anthony. Brad Pitt som spelar den vilde mellanbrodern ska föreställa något sorts naturbarn. Han påminner oroväckande mycket om  Fabio när han med blonderat hår rider i motljus, kisar med ögonen och ser passande svårmodig ut. Pitt har det minsann inte lätt vilket påpekas otaliga gånger av filmens berättare. Han slits nämligen mellan naturen och människornas värld och försöker hitta sin plats. Ormond blir naturligtvis vansinnigt förälskad i Pitt och trots att han behandlar henne som ett svin (vilket kan ursäktas med att han är ett naturbarn) trånar hon sig bokstavligen till döds efter Pitt. Det är alltför uppenbart och på gränsen till det löjliga hur producenterna pressar fram Pitt som kvinnornas sexobjekt numer ett i filmen, i.om detta blir karkaktären ointressant.

Sir Anthony håller en oproväckande låg profil till en början, men vi tittare kan vara lugna han samlar kraft för filmens andra hälft och gör ingen besviken då han verkligen får visa sina talanger som skådespelare. Pappan får nämligen en hjärnblödning och Sir Anthony gestaltar sin sjukdom och funktionshinder på ett sätt som gör att jag får svårt att hålla mig för skratt var gång han dyker upp i bild. Om nu inte denna sörja skulle räcka har man sett till att gårdens indian får agera voiceover och historiens berättare. Vi tittare berikas med visdomsord som:” Likt vattnet som spräcker stenen skulle hon påverka familjen men likt vattnet var hon helt oskyldig till familjens olycka.” Kommer inte ihåg citatet ordagrant men i den här stilen håller det på HELA filmen för detta är en mycket talför indian. Jag kan helt enkelt inte ta vare sig karaktärer eller handling på allvar utan sitter mest och stönar över både skådespelare och deras agerande.

Som sagt man ska se upp med att se om en del filmer för av någon dunkel anledning gillade jag den här historen för 17 år sedan. I rättvisans namn bör tilläggas att min medtitterska fortfarande gillade filmen så det kan bero på att jag har blivit mer cynisk och kallhamrad med åren.

Regi:Edward Zwick

Betyg: 2/10

Remember the Titans ( 2000 USA )

När Fiffi recenserade Remember the titans för en tid sedan hettade det till i kommentatorsfältet. Jag kunde inte avstå att kommentera TROTS att jag inte sett filmen, korkat kan tyckas men ibland killar det till i tangentfingrarna. Nu har jag trots varningar från Fiffi sett filmen och jag kan inte göra annat än att hålla med henne: ren och skär dynga. Först skrev jag en aningen hånfull recension där jag listade allt som var fel med filmen men så började jag fundera: Varför har jag så svårt för filmer av det här slaget. Dvs filmer där man satsar på känslomässig knockout och som oftast är från USA. Den här gången blir det ingen vanlig recensionsslakt av en usel film utan min förhoppning är att det blir en aningen mer eftertänksam recension av en ren skitfilm.

Remember the titans hör till den s.k based on a true story genren. Året är 1971 och man bussar in färgade elever till en skola där de flesta elever är vita. Tanken är att öka integrationen. Den vita befolkningen protesterar och det som sticker mest i rasisternas ögon är att det tidigare helvita fotbollslaget får en färgad tränare Boone ( Denzel Washington ). Lagets tidigare tränar kliver av och börjar arbeta under Boone som andretränare. Man lyckas mot alla odds att skapa förbrödring och laget blir allt bättre ute på planen. Egentligen en film med ett ganska fint budskap om att man ska samarbeta mellan raserna för då kan storverk uträttas. Ett budskap jag skulle kunna skriva under på vilken dag som helst men ändå havererar filmen och jag sitter och blir irriterad. Varför?

En förklaring är en existerande kulturklyfta mellan Sverige och USA, som är större än man först kan ana. Överlag är man i USA förtjust i det bombastiska och storslagna. Det kan t.ex visa sig när man presenterar presidentkandidater och partiledare. Jämför de två klippen nedan. Det första är från republikanernas konvent 2008.

Den andra är när Juholt ger sin första konferens att han blivit partiledare för socialdemokraterna.

Kanske inte de bästa jämförelserna men det ger en ide om hur man presenterar saker och ting på olika sätt i USA respektive Sverige. En annan sak som skiljer sig mellan USA och Sverige är att man är aningen mer förtjust i att simplificera saker i det förstnämnda landet. Varför det blivit så ska vi inte gå in på här men sök på hylla O på det lokala biblioteket och man kan hitta många olika teorier om detta, hylla N går också bra om man undviker resehandböckerna.  Kombinerar man dessa två saker kan det ibland när det gäller amerikanska filmer skära sig totalt från ett svenskt perspektiv, Remember the titans är en film där allt som kan tänkas gå fel också gör det. En förklaring till misslyckandet är att filmen är en dramafilm. En actionfilm kommer oftast undan med att vara bombastisk, det är nästan ett krav när det rör filmer i den genren ( därav en anledning till att många svenska s.k actionfilmer faller platt ). En komedi kan vinna på att vara simpel och lättförståelig, man slipper tänka för mycket och det är att låta sig svepas med av bara farten. Men i ett drama förväntar åtminstone jag mig en möjlighet till inlevelse och eftertanke men i en film som Remember the titans tillåts jag inte göra detta då filmens producenter ser till att med alla medel  göra detta åt mig. M.a.o så känner jag mig idiotförklarad och blir då automatiskt avig mot alla tricks som används för att påverka mina känslor.

Vilka medel använder sig filmmakarna då av i Remember the titans? Ett orkesterarrangemang som spelar ”medryckande” och pampig musik hela tiden så jag verkligen ska förstå att här händer det något stort. Man låter Denzel ha en uppsjö av ”inspirerande” tal som ständigt ligger på ( och ibland korsar ) gränsen till det pekorala. Man befäster även schablonbilden av svarta då dessa spelare ständigt sjunger och är lite spralliga. Den sista spiken i kistan för mig är att filmens producenter ( för att vi tittare verkligen ska kapitulera känslomässigt ) har med det lilla gulliga barnet. Här i form av tränarens fotbollstokiga nioåriga dotter som ständigt är lite smålustig och tanken är att vi ska skratta, lägga huvudet på sned och tycka att hon är alldeles bedårande. Inget av ovanstående ”tricks” fungerar på mig, snarare får de en motsatt verkan. Tyvärr Disney & Bruckheimer ( a match made in hell ); jag köper inte detta lättsmälta koncept som behandlar ett så allvarligt ämne som rasism jag kräver mer, avsevärt mer.

En rolig länk kan vara denna där man ”går till botten” med ett par filmer som är ”based on a true story”.

Regi: Boaz Yakin

Betyg: 1/10

Winters bone ( 2010 USA )

Man kanske inte kan beskylla mig för att ligga framme i frontlinjen när det gäller att recensera nya filmer, men här kommer sent omsider en av förra årets, bland kritiker, favoriter. Ree tar hand om sina två småsyskon samt sin sjuka mamma. Hon försöker få vardagen att gå ihop, stekt potatis, ekorrstek och allmosor från grannnar gör att familjen nätt och jämt håller näsan över vattenytan.  Ree får en påhälsning av traktens sheriff som berättar att hennes far är efterlyst. Pappans försörjning är inte ekorrjakt utan amfetamintillverkning. Det visar sig att pappan  har pantsatt huset för att kunna betala borgen. Dyker inte pappan upp till rättegången kommer familjen kastas ut från sitt hem. Ree har en vecka på sig att hitta sin far något som kommer visa sig vara allt annat än lätt

Winters bone ger uttrycket ”white trash” en helt ny innebörd. ”Skrik som en gris” gänget i Deliverance är närapå sofistikerade i en jämförelse med karaktärerna i Winters bone. Det är skitigt, husen är fallfärdiga, tomterna ser ut som skrotupplag, de flesta knarkar och har lätt att ta till nävarna.Alla talar även på ett mycket speciellt sätt, släpigt med en påklistrad sydstatsdialekt som påminner väldigt mycket om dialekten i Stekta gröna tomater. Så fort någon tilltalar Ree avslutar de meningen med ordet child. Det blir minst sagt jobbigt att lyssna på i längden.

Just den biten att alla tomterna ser ut som skrotupplag fick mig att börja fundera och filosofera. Troligtvis saknar de flesta jobb och går hemma och dräller hela dagarna om man inte jagar ekorrar. Det borde bli en himla massa tid över till att städa upp på tomten. Borde inte tomterna vara riktigt prydliga? Att man inte har stålar till trädgårdstomtar och kitschiga fontäner kan jag förstå men inte att det måste se så förbannat ostädat ut.

Kunde vara en "trädgård" i Winters bone

Tanken är väl att vi som tittare ska bli gripna av Rees öde och kamp för sin familj men det blir helt enkelt ”too much” av elände och misär faktiskt så mycket att det gränsar till parodi. Resultatet blir att jag finner mig vara totalt likgiltlig för hur det går för Ree och hennes familj. Skådespelare och produktion är oklanderliga men i ansträngningen att visa allt elände går regissören på overkill och jag sitter kallsinnig, måhända att jag är hjärtlös men det är den bistra sanningen. En bonus för oss Twin peaks fans är att Sheryl Lee ( Laura Palmer ) dyker upp i en liten roll.

Regi:Debra Granik

Betyg:  4/10

Rocky IV ( 1985 USA )

Rocky IV är en fantastisk film och då menar jag inte att det är fantastiskt på positivt sätt utan att det är fantastiskt att en så usel film har gjorts. Delar av filmen sitter jag och bara gapar och förundras över hur skrattretande dåligt det är. Men som min bror brukar säga ”Man måste sätta in filmer i sitt historiska perspektiv” (  han är filmvetare och är därmed lite klokare, kanske ). Ser man på Rocky IV ur den synvinkeln så förklaras en del av det usla hantverket.  Filmen gjordes mitt under det kalla kriget  då låtar som den här pekoralen kunde bli hits. 70 talet med ett förlorat Vietnamkrig, Watergateskandalen och en jordnötsodlare till president gjorde att USA hade tappat självförtroendet. När man fick ett levande lik till president, Ronald Reagan, så vände detta, USA började spänna musklerna, dvs man började bomba Lybien och spotta ur sig lite lättsammare propaganda filmer. Nu skulle man visa världen att USA var bäst. Rambo 2 och 3, Red Dawn och Iron Eagle är filmer som troligtvis inte skulle blivit några större framgångar om de kommit under 70-talet.

Rocky IV syfte är främst att visa Sovjet var skåpet ska stå. Hjälten Rocky är lite av en underdog, lite trög men med bägge fötterna på jorden kort och gott en hederlig amerikan av den gamla skolan. Just att han är lite trög tilltalar troligtvis amerikanerna då de hyser en viss misstänksamhet mot intellektuella åtminstone under den andra halvan av 1900 talet. Hur skulle man annars kunna förklara framgångar för personer som t.ex Bill o’Reilly, Paris Hilton och George W Bush.

Sylvester Stallone spar inte på krutet när han berättar sagan om Rocky vs Sovjet. Filmens öppningsscen är en två boxningshandskar med USA och Sovjets flaggor på som slås ihop med medföljande explosion. Resten av berättelsen följer samma ”subtila” spår. Ryssarna är känslokalla och Ivan Drago, Rockys motståndare, ser ut att vara framavlad i ett labratorum. Rocky tränar naturligt, i detta fall onaturligt för att vara boxare, han drar slädar, hugger ned träd och springer i berg. Drago håller till i en högteknologiskt bunker springades i spotlights (?) och blir dopad.

Filmen kulminerar i att Rocky håller ett försoningstal till ryssarna,  han vinner deras hjärtan och belönas med applåder av sjävaste politbyrån. Filmens övertydlighet blir nästan en indirekt förolämpning mot mig som tittare. det är alldeles för enkla lösningar man kan känna att filmmakarna tror att jag  inte klarar av filmer som kräver för stor hjärnkapacitet. Som grädde på moset är filmens musik naturligtvis dunkande 80-talssynthar och det gör ingen glad.

Nu är det inte något fel på lättsamma filmer och ren underhållning ska absolut inte underskattas men när man blandar in ett budskap i form av  propaganda blir det inte vackert däremot ofta fjantigt och det är nog rätta ordet för filmen.

Regi: Sylvester Stallone

Betyg:3/10

Schindlers list ( 1993 usa )

Fabrikören Schindler som är verksam i Krakow under 2:a världskriget använder judar som billig arbetskraft. Efter en tid kan inte  Schindler längre blunda för de brott nazisterna begår och med risk för sitt eget liv börjar han nu muta ledande nazister för att kunna smuggla undan judar från en säker död.

Filmen är nog inte helt obekant men det är faktiskt första gången jag ser den. Fotot är fantastisk, Neeson och Fiennes är briljanta i sina roller som Schindler samt den vedervärdige nazisten Goeth. Nackdelen med filmen är att den är ganska småtråkig samt alldeles får lång ( bortåt tre timmar ). Sista timmen har jag faktiskt tröttnat på Schindlers öden och äventyr samt , vi snackar om Spielberg, att det mot slutet blir som vanligt smetigt och sentimentalt så det förslår. Fotot och skådisarna räddar filmen från lägre betyg.

Regi: Steven Spielberg

Skådespelare: liam Neeson, Ralph Fiennes

Betyg: 5/10

The Lovely bones ( 2009 usa )

Filmen baseras på bästsäljaren ”Flickan från ovan” (som jag inte läst) och handlar om den unga tjejen Susie som mördas av sin granne. Efter sin död hamnar Susie i en värld där hon vakar över sin familj men även sin mördare för det är inte första gången grannen mördat och han börjar planera ett nytt mord.

Den senaste pekoralen från Peter Jackson är knappt uthärdlig trots en stor skara bra skådespelare. Jag avskyr när man anstränger sig för hårt att förmedla känslor till åskådaren. Det känns som man som tittare blir idiotförklarad. Jackson och Spielberg är mästarna på att göra detta, i Jacksons fall har det här fenomenet kommit på senare tid då han börjat sammarbeta med manusförfattaren Phillippa Boyens vars referensvärld verkar börja och slutar med Harlekinromaner. Tack vare henne tjatar Frodo i ”Sagan om Ringen” om att han längtar hem till Fylke, King Kong får världshistorens mest utdragna och tårdrypande avskedssken och ja ni kan bara ana vad kärringen lyckas göra med ”the lovely bones”. Viskande berättarröster, ballader och tårfyllda blickar ja rubbet är med och vi förväntas sitta och böla men för mig blir effekten det motsatta jag blir irriterad. Jag fasar för Jacksons kommande Tintin projekt där Spielberg är regissör. Kanske får kapten Haddock en svår barndom och Tintin saknar sin mamma?

Regi: Peter Jackson

Skådespelare: Saoirse Ronan, Stanley Tucci

Betyg: 2/10

Over the top (1987 usa)

 Sly spelar en hyvens lastbilschaufför som är en hejare på armbrytning. På väg till armbrytnings VM (man kan tävla i allt, tro mig) i Las Vegas uppfyller han sin ex fru sista önskan, nämligen att umgås med sig son som han ej träffat på åtta år. Egentligligen ville inte paret skiljas men pga sonens elaka och rika morfar gick de av oklara anledningar isär. När sonen som är van vid ett liv i sus o dus träffar pappan är han naturligtvis skeptisk, han är inte van vid den naturliga charm som Sly utstrålar. För att göra det hela än värre så gör elaka morfar allt för att skilja far och son åt. Kommer Sly att vinna armbrytnings VM? Kommer sonen att kaputilera för Slys naturliga charm? Vill ni göra något vettigare av erat liv? Se då för guds skull inte Over the top.

Regi: Menahem Golan

Skådespelare: Sylvester Stallone, Robert Loggia

Betyg: 1/10

Rocky 2 (1979 usa)

Efter matchen mot Apollo gifter sig Rocky och snart väntar paret barn. Då Rocky skadats i matchen och riskerar bli blind om han fortsätter att boxas försöker han få ett jobb vilket inte är det lättaste.  När Apollo vill ha en returmatch är det svårt att tacka nej då pengarna behövs.

Jag vet inte varför jag tittar på sådant här skräp men det kan mycket väl vara jag som har dålig smak då filmerna om Rocky är populära. Det som är bättre i tvåan är skådespeleriet då skådisarna fått lite mer erfarenhet. Stallone står för både regi och manus vilket inte gör det hela bättre. Manuset är eländigt med repliker som ger mig kalla kårar. Rocky 2 har lyckats fått med en av filmhistoriens värsta scener som är rent vidrig i sin präktighet.

Jag ska inte lägga ut texten mer om denna film för det förtjänar den inte.

Regi:Sylvester Stallone

Skådespelare: Burt Young, Sylvester Stallone

Betyg: 1/10

2012 (2009 USA)

Av en händelse upptäcker författaren Jackson Curtis att världen kommer att gå under. Han vet också om att världens regeringar har samarbetat om en hemlig plan för att evakuera mänskligheten. Nu gäller det för Jackson att rädda sina barn och exfru samt hitta platsen där evakueringen av mänskligheten ska ske.

Jag börjar med det som är bra: flykten från Los Angeles samtidigt som staden går under är riktigt maffig samt eftertexterna då skiten har tagit slut. Ni som snyftade när Bruce Willis har sitt avskedstal i pekoralen Armageddon grattis ! nu har årets film kommit! Vi övriga får lida i över två timmar med floskler, 5 öres psykologi, smetig filmmusik samt en dialog som slår alla rekord i tafflighet. Smaka på följande replik: ”Vi är alla jordens barn” . Jag brukar vara ganska förtjust i Emmerich filmer (Godzilla, Day after tomorrow) även om jag vet att de i grund och botten är ganska korkade men här är det bara för mycket, tyvärr. Synd på så fina skådisar men de fick säkert bra betalt.

Regi: Roland Emmerich

Skådespelare: John Cusac, Amanda Peet

Betyg: 2/10