The Hobbit: The Battle of the five armies (2014 USA/Nya Zeeland)

hho8ZnXDen sista och avslutade delen i Peter Jacksons trilogi om Bilbo är en fartfylld historia. Draken Smaug attackerar Sjöstad, alvkungen Tharnduil anländer med en arme då han vill ta del av Ensamma bergets skatter, folket i Sjöstad vill ha den belöning som utlovades i förra filmen och Thorin har blivit halvgalen då han drabbats av drakskattens förbannelse. Problemen slutar inte där då två orcharméer marscherar mot Ensamma berget och Gandalf har upptäckt att Sauron har fortfarande har hälsan. Puh!

Jag kan snabbt konstatera att filmen åtminstone inte är tråkig men den är absolut inte bra. En anledning kan vara att Jackson möjligtvis har tröttnat på Midgård, något man talade om på Har du inte sett den. Oavsett om Jackson tröttnat eller inte är det främsta skälet till filmens misslyckande att Peter Jackson inte är en bra regissör något jag skrivit om här. Det jag skev då gäller i högsta grad nu efter att ha sett filmen. Jackson saknar all form av fingertoppskänsla och filmen utvecklar sig till enda lång parad med lösnäsor, halvtaskig cgi samt alldeles för utdragna fighter. Det är också illa att man ansträngt sig alltför mycket att länka ihop de två trilogierna. Det görs slarvigt och känns bara ansträngt.

Visst jag somnade inte och blev inte förbannad. Jag blev nog bara mest bara lite beklämd speciellt med tanke på att det här var allt man lyckades åstadkomma trots en fasligt massa pengar. Filmen ger en känsla av att vara ett hafsverk och Jackson bör verkligen ta en paus från att regissera, en förmåga han helt har tappat. Det hade varit spännande att se om filmerna om Bilbo blivit bättre med Del Toro i regissörsstolen då han var inkopplad på projektet till en början. Å andra sidan var hans senaste film sämre än dagens film så det var kanske tur trots allt att Jackson stod för det åtminstone uthärdliga magplaskandet.

Regi: Peter Jacksson

Betyg: 4/10

The Hobbit: The Desolation of Smaug (2013 USA/N.Z)

gQCiuxGsfiXH1su6lp9n0nd0UeHDet är ingen större hemlighet att mitt intresse för Jacksons härjningar i Midgård som bäst kan beskrivas som halvljummet. Den förra filmen var jag nog för snäll när jag gjorde min bedömning. Jag gjorde ett halvtappert försök att se om filmen men fick ge upp. En parad med matglada dvärgar ackompanjerade av en skrockande trollkarl blev för mycket. En någorlunda intelligent människa hade naturligtvis struntat i fortsättningen men inte jag. Tre timmar är lång tid att sitta och glo på en bioduk omgiven av baconknaprade människor men det gick förvånansvärt bra.

Filmen tar vid där den förra slutade dvs man fortsätter att traska mot Ensliga berget där kungasonen Thorin ska kräva sin äganderätt. I skogen Mörkmården stöter man på stora spindlar och ogästvänliga alver. Men efter många öden och äventyr når man slutligen berget som eventuellt innehåller draken Smaug. För att fylla ut speltiden har Jackson skickat ut Gandalf på ett uppdrag som jag har en och annan invändning mot. Dessa väntar jag med tills trilogin är avslutad.

The Desolation of Smaug är en i alla avseenden bättre film än sin föregångare. Det är mer fart och fläkt och miljöerna är varierar mer. Det händer kanske inte så värst mycket av vikt för själva berättelsen och av och till känns det som att många av scenerna är utfyllnad för att få ihop till en spelfilm på tre timmar. Tiden gick dock snabbt och finalen med drakjakten i Ensliga berget var underhållande så jag skulle nog kalla The Desolation of Smaug för ett steg i rätt riktning.

Det finns dock några problem med filmen. Där The Fellowship of the ring upplevdes som verklig då jag ”kom in” i Midgårds värd känns det här plastigt och kullissartat. Många av actionscenerna påminner om något tv-spel och jag dras inte riktigt med i filmen. Jag har svårt att ta händelserna på allvar när det blir Matrixliknande fighter och karaktärerna, dvärg som alv, trotsar fysikens lagar. Till sist går det inte att komma ifrån att Jackson är en dålig regissör, han har noll koll på person regi och dialogen är minst sagt yxig. Det märks att Jackson fått till en del repliker som han gillar och låter sedan dessa repliker styra hela scenen. Det går bra en gång men det sker allt för ofta. Trots mina invändningar duger filmen gott för tre timmars underhållning men det finns bättre filmer att se.

Regi: Peter Jackson

Betyg: 6/10

The Hobbit: An Unexpected journey (2012 USA/Nya Zeeland)

The_Hobbit_An_Unexpected_Journey_poster_Hobbits_749x1109Mina förväntningar på Jacksons senaste triologi var sisådär, de sjönk avsevärt efter att man annonserat att två filmer skulle bli tre. Då regissören Jackson har en ohälsosam dragning mot det pekorala var jag rädd att han nu skulle ges tillfälle att fylla filmerna om Bilbo och hans äventyr med såsiga dialoger och blöta blickar. När eftertexterna rullar kan jag pusta ut för än så länge har Jackson hållit sig i skinnet men filmen dras med lite andra problem.

The Hobbit är en prequel till filmerna om Härskartriologin. Här berättas den historia som nämns kort i Sagan om ringen. I sin ungdom kontaktas Bilbo av Galdalf och tretton dvärgar då de behöver en tjuv till ett farligt uppdrag. Dvärgarna ska försöka återerövra sitt hem från draken Smaug. Bilbo följer motvilligt med på äventyret som innehåller fler faror än en drake. Dvärgarnas ledare Balin jagas av en hämndlysten orch och i den gigantiska skogen Mörkmården har en ond kraft vaknat.

Filmens främsta problem är dess tempo. Den första timmen händer det i stort sett ingenting. Vi introduceras till karaktärerna som trots den långa introduktionen känns anonyma och karaktärslösa filmen igenom. När filmen väl sedan sätter fart blir det för mycket av det goda. Allt händer i ett svep och jag blir lite uttråkad av allt fightande med fula fantasivarelser gång efter annan. Berättelsen griper inte tag i mig. Troligtvis beror det på att jag helt enkelt inte bryr mig så värst mycket om dvärgarna. Det hjälper inte att Jackson har utrustat dvärgarna med olika mössor och lösnäsor de är och förblir anonyma filmen ut. Om någon i sällskapet hade strukit med under filmens gång hade jag troligtvis inte brytt mig utan snarare pustat ut då det varit färre dvärgar att hålla reda på.

Det som är bra med filmen är Martin Freeman som spelar Bilbo det gör han mycket bra. Till vis mån gillar jag även hur Jackson försökt att länka samman de två filmtriologierna. Han har använt sig av Tolkiens övriga fragment och böcker för att fylla ut berättelsen något som ger det förhållandevis enkla äventyret mer tyngd. The Hobbit pendlar mellan en ”hå hå ja ja” känsla samt en viss underhållning. Känslan av att filmen ändå känns lite onödig och att en viss del av magin som delvis präglade de tidigare filmerna inte vill infinna sig är dock påtaglig – trots alla lösnäsor.

Regi: Peter Jackson

Betyg: 6/10

Funderingar kring The Lord of the rings ( 2001 -2003 Nya Zeeland USA )

The Lord of the rings av Peter Jackson är ett imponerande filmprojekt det kan nog alla vara överrens om. Om det är en bra film kan det däremot råda delade meningar om. När jag såg om rubbet (ca 10 timmar) för fjärde eller femte gången började jag fundera en hel del på hantverket. Jag lade märke till en del detaljer som gör att jag blir tveksam till Jacksons kvaliteter som regissör. Jag varnar för spoilers redan här men jag antar att de flesta människor som läser filmbloggar har sett filmen f.ö en anledning till att jag inte ger någon resume av handlingen.

När Jackson filmatiserade Tolkiens saga om Midgård valde han likt författaren dela upp berättelsen i tre delar. Filmprojektet är gigantiskt och Jackson lyckas verkligen att levandegöra Midgård och dess myller av olika folkslag, gigantiska städer, monster och palats. Han har även nyttjat landskapet i Nya Zeeland väl. Landskapsbilderna i filmen är vidunderliga. Jackson har inte tagit några genvägar när det gäller detaljer, bakgrunder, kläder, rustningar ja allt är skildrat in i minsta detalj. Jag minns när jag såg den första filmen. Världen och varelserna som mötte mig gjorde att jag satt och fick gnugga mig i ögonen. Det var en omtumlande upplevelse och den första filmen i serien är också den bästa. En anledning till att filmen fungerar så bra är att Jackson förvaltar tempot i filmen väl. Trots en speltid på över tre timmar blir det aldrig tråkigt. Hela tiden händer det något nytt och karaktärerna känns intressanta. Dialogen flyter också på bra.

I andra delen, The Two towers, börjar dock Jacksons oförmåga som regissör att visa sig. Fortfarande är det hisnande bilder på ett fantastiskt landskap. Stridsscenerna är otroligt bra och slaget vid Helms klyfta är en höjdpunkt i hela filmserien. Gollum är otroligt välgjord, det är svårt att tänka på honom som delvis dataanimerad.

Jackson får däremot ganska snart problem med historien. Tempot faller kvick och stundtals händer det egentligen ingenting. Minuterna tickar iväg och folk pladdrar och värst pladdrar den talträngde kung Theoden. Även om orcher håller på att slå in slottets port passar han på att bränna av ett tal för den som vill lyssna. Jag vet inte varför men när mer mänskliga karaktärer tar plats i berättelsen blir dialogen plötsligt stel och högtravande. Jag ligger och pustar och stånkar i soffan av alla pekorala formuleringar som pressas fram. Aragons och Arwens kärlekshistoria står och stampar och Jackson verkar inte tro att tittarna förstår problematiken så han förklarar den för säkerhets skull två gånger. Jag upplever det som att Jackson får svårt att hantera den komplexa berättelsen och han blir överpedagogisk i sitt berättande. Känslan av att Jackson har svårt att hantera relationerna mellan karaktärerna och vill istället syssla med spännande monster, modeller och action stärks än mer i den sista delen av sagan.

I seriens final är det nya fältslag, spökarmeer, en jättespindel och annat smått och gott. Klättringen uppför trappan till honmonstrets håla är mycket bra likaså staden Minas Tirith och den halvgalne rikshovmästaren Denethor, ypperligt spelad av John Noble. Scenen där han skickar ut sin son Faramir på ett självmordsuppdrag är troligen en av de bästa scenerna i hela filmserien.  Men likt The Two towers får vi dras med ständiga återblickar samt får Arwens öde skildrat tre gånger. Vidare spoilerar den  talträngde Theoden  alla chanser till ett överrumplingsanfall vid fältslaget på Pellenors slätter då han måste hålla, ja just det – ett tal. När det inte är fart och fläkt i rutan är filmen ofta seg och tråkig trots att detta ska vara den storslagna finalen. Än en gång övertygas jag över Jacksons oförmåga att hantera mänskliga relationer. Det finns konfliker och relationer och de skildras men på ett sådant sätt att det känns påklistrat och gjort av någon som försöker gissa sig till hur människor interagerar men inte förstår sig på det. Kanske kan man skylla på att det varit fyra författare till dialogen, jag vet inte men illa är det. Att Elijah Wood gått med samma ansiktsuttryck sedan slutet av första filmen lämar jag därhän. Han ser ut som en Frodo men agera kan han inte.

Slutet är  för långdraget men jag anar att Jackson hade svårt att släppa sitt projekt. Det känns som att han klamrar sig fast vid historien in i det längsta och vill inte riktigt låta berättelsen sluta.

De två sista filmerna är inte speciellt bra i jämförelse med den första delen. Kan hända att jag blivit mätt på alla storslagna scener och är lite bortskämd. Men Jacksons svårighet att få till ett bra berättartempo samt den stundtals usla dialogen gör att de två sista filmerna blir något man inte trodde – ganska tråkiga eller för att citera min kompis Lunkan som torrt konstaterade: ”De hade material till två filmer, men drog ut det till tre”.

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet (2011 USA)

Egentligen skulle jag kunna fatta mig kort: Det var inte så pjåkigt det kunde absolut ha varit värre ,mycket värre. Tro nu inte att jag inte har några invändningar mot filmen för det har jag men då jag väntat mig en skräckupplevelse av sällan skådat slag blir min bedömning av filmen försiktigt positiv.

Att herrarna Jackson & Spielberg har slagit sina påsar ihop och gjort film av Tintin lär inte gått någon förbi vid det här laget. Filmen är i 3D och inspelningstekniken är motion-caputure. Det sistnämnda gjorde mig verkligen bekymrad då tidigare resultat med motion-capture inte varit speciellt lyckade. Folk har en tendens att se missbildade ut när man använder sig av denna teknik. Utvecklingen har dock gått framåt och filmen är mycket vacker om än lite plastig. 3D formatet kan kvitta, till dags datum är det bara Avatar som verkligen gav en extra upplevelse m.h.a 3D.

Tintinfilmen baserar sig på de två albumen: Krabban med guldklorna (där Haddock introducerades) samt Enhörningens hemlighet. Sammanblandningen av de två albumen fungerar bra för mig, troligtvis hade det blivit värre om man följt berättelsen bokstavstroget, nu har man anpassat storyn mer till det filmiska mediet. Jag går inte in mer på handlingen mer än att Tintin av en slump kommer över en del av en skattkarta och försöker hitta resten med hjälp av sin nyfunne vän den alkoholiserade Haddock.

Om jag vill kan jag hitta många småfel och saker som är lite irriterande men jag accepterar Jacksons & Spielbergs version av Tintin i stora drag men ett par saker störde mig under filmens gång. En sak som var mycket märkbar under den första halvan var att Tintin hela tiden talade till publiken. Pedagogiskt och sakligt redogör han för allt han gör in i minsta detalj. Det blir både jobbigt och tjatigt samtidigt som det sänker tempot rejält. Den andra stora fadäsen i filmen är när Tintin gett upp och Haddock ger någon form av pep-talk för att gjuta nya krafter i vår hjälte. Det passade inte in i Tintins värld alls (liknande samtal och känsloyttringar förekommer visserligen i Tintin i Tibet men de får nog ses som undantag i Tintins universum) men filmens regissör Spielberg och producent Jackson måste känt sig tillfreds då de älskar att stoppa in scener av det här slaget i sina filmer. Men som sagt det kunde varit värre, mycket värre.

Regi: Steven Spielberg

Betyg: 5/10

The Lovely bones ( 2009 usa )

Filmen baseras på bästsäljaren ”Flickan från ovan” (som jag inte läst) och handlar om den unga tjejen Susie som mördas av sin granne. Efter sin död hamnar Susie i en värld där hon vakar över sin familj men även sin mördare för det är inte första gången grannen mördat och han börjar planera ett nytt mord.

Den senaste pekoralen från Peter Jackson är knappt uthärdlig trots en stor skara bra skådespelare. Jag avskyr när man anstränger sig för hårt att förmedla känslor till åskådaren. Det känns som man som tittare blir idiotförklarad. Jackson och Spielberg är mästarna på att göra detta, i Jacksons fall har det här fenomenet kommit på senare tid då han börjat sammarbeta med manusförfattaren Phillippa Boyens vars referensvärld verkar börja och slutar med Harlekinromaner. Tack vare henne tjatar Frodo i ”Sagan om Ringen” om att han längtar hem till Fylke, King Kong får världshistorens mest utdragna och tårdrypande avskedssken och ja ni kan bara ana vad kärringen lyckas göra med ”the lovely bones”. Viskande berättarröster, ballader och tårfyllda blickar ja rubbet är med och vi förväntas sitta och böla men för mig blir effekten det motsatta jag blir irriterad. Jag fasar för Jacksons kommande Tintin projekt där Spielberg är regissör. Kanske får kapten Haddock en svår barndom och Tintin saknar sin mamma?

Regi: Peter Jackson

Skådespelare: Saoirse Ronan, Stanley Tucci

Betyg: 2/10