Mr.Jones (2019 Polen)

Gareth Jones? Inte en susning men karln har förärats en alldeles egen BOATS så nu känner jag till honom lite bättre. Jones verkade som reporter under 30-talet och intervjuade b.la Adolf Hitler. Han oroar sig för världsläget och undrar hur det står till med Sovjet. Något verkar inte stämma med de officiella siffror som landet offentliggör. Ekonomin verkar gå alltför bra och Jones beslutar sig att fara till Moskva i förhoppning om att få intervjua Stalin. Väl framme inser Jones att Sovjet inte är det paradis som utmålats och efter tips från journalistkollegor smiter han iväg till Ukraina. Där fåt han med egna ögon se resultatet av Sovjets katastrofala politik. Problemet är nu att komma ut ur Sovjet och få folk att tro på alla hemskheter som pågår i landet.

Jag brukar vara lite tveksam till BOATS men detta var en ganska så bra och engagerande historia. Efter en snabb faktakoll på Wikipedia inser jag tacksamt att man inte heller har tagit ut svängarna alltför mycket.Filmen är av och till lite småspännande och man lyckas väl med att måla upp paranoian som rådde i landet under Stalins styre. Scenerna i Ukraina är i brist på bättre ord magstarka och nästan svåra att ta in då det är en levande mardröm. Att filmen rullar på i två och en halv timme är kanske lite väl långt men den blev i alla fall aldrig tråkig.

Mr.Jones är en Polsk film gjord med hjälp av Engelska stålar och har en hel del bra skådisar James Norton, Vanessa Kirby och Peter Sarsgaard bara den sistnämnde gör filmen sevärd i rollen som den osympatiske Walter Duranty.

Regi: Agnieszka Holland

Betyg: 6/10

BOATS X 2: Pawn sacrifice & Everest

S.k Boatsfilmer är populära i Hollywood och annorstädes också för den delen.  Det känns som att var och varannan film idag baseras på någon mer eller mindre känd person. Ofta är dessa filmer ganska lättsmälta och oftast är de som jag brukar säga ”helt ok”. Det är sällan de är dåliga men å andra sidan ganska är det långt mellan topparna. Nedan betar jag av ett par BOATS som är just ”helt ok”.

pawn_sacrifice_ver2Pawn Sacrifice (2014 USA). Här har filmmakarna tagit sig an schackgeniet Bobby Fischer. Sovjet dominerade schacksporten under det kalla kriget vilket var en nagel i ögat för USA. Fischer var en man med allehanda diagnoser men han var också en schackspelare av guds nåde. 1972 möttes han och den ryske schackmästaren Boris Spasskij i Reykjavik i ett antal matcher om VM-titeln. Hur det gick behöver är en fråga man inte behöver ställa då filmen som sagt är producerad i USA. Problemen med den här filmen är två: Dels är schack inte en filmisk sport, det är väldigt svårt att göra partierna spännande. Det andra är att Fischer var en jobbig jävel iofs beroende på sin sjukdom men likväl otroligt osympatisk. Detta gör att all min sympati ligger hos den stackars Spasskij  som måste utstå alla stolligheter från Fishers sida. Det kanske inte riktigt var filmmakarnas mening när de totade ihop filmen.

Pawn sacrifice är trots dessa invändningar en film om en intressant man och en intressant tid och är sevärd om man gillar genren.

Regi:  Edward Zwick

Betyg: 6/10

everest-posterEverest (2015 Storbr) 1996 omkom 8 människor under ett snöoväder på världens högsta berg. Ett antal faktorer spelade in – det var s.k turister som ledsagades upp till toppen, det var alldeles för mycket folk på berget och man hade lite…..otur.  Snö, is, bergsklättring och Jake Gyllenhaal i en av rollerna vad mer kan man önska? Everest är spännande i sina stunder då jag inte har en susning om vilka som kommer att dö. Det är fina bilder och en natur som gör mig glad att jag sitter hemma i soffan och kollar in filmen.

Det jag däremot inte får är sympati för deltagarna och filmen hade lika gärna kunnat heta Idioter på resa. I mina ögon så är det en grupp idioter som gör ett avancerat och mycket dyrt självmordsförsök. Jag kan låta kallhamrad men jag har väldigt svårt att tycka synd om folk som dyker ned till havets botten, klättrar i berg, kör bil i flera hundra km i timmen och sedan går och dör. Hoppsan vad oväntat!  Förr eller senare går det åt helvete och det är ingen som tvingar dessa människor att utsätta sig för stolligheterna. Jag kan helt enkelt inte tycka synd om dem eller ens tycka att de är hjältemodiga när de kämpar för sina liv. De är bara korkade.

Trots denna invändning fyller Everest sin funktion och jag glömmer faktiskt bort vid några tillfällen att jag kollar in en film om folk som saknar både vett och sans.

Regi: Baltasar Kormákur

Betyg: 6/10

Mannen i järnmasken (1998 USA)

iron-mask-1998Mannen i Järnmasken kan sägas vara en spinoff på äventyren med de tre (fyra) musketörerna. När filmen startar har åren gått. Frankrike har en ny kung,  den unge Ludvig XIV, Portos, Athos och Aramis har slutat som musketörer och det är bara D’Artagnan som är kvar i tjänst nu som befälhavare för kungens musketörer. Problemen hopar sig i Frankrike främst beroende på att den unge kungen mest tänker på att roa sig med diverse adelsdamer och bryr sig inte om att folket svälter. När Ludvig får ögonen på Christine som av en händelse råkar vara förlovad med Raoul, son till Athos, startas en händelseutveckling som tvingar de gamla musketörerna att greppa sina värjor igen.

Jag ville minnas denna film som en helt ok äventyrsfilm men det jag hade glömt blev snabbt plågsamt uppenbart nämligen en hel del riktigt usla skådespelarprestationer. Malkovich rullar med ögonen och skriker så spottet yr, Gérard Depardieu hö hö höar sig genom filmen på autopilot och stackars Sarsgaard som gör sin första filmroll ser mest vilsen ut.  Värst är den franska skådespelerskan Judith Godrèche som spelar Raouls trolovade. Hur hon kom med i projektet vet jag inte troligen beror det på att franska pengar är inblandade och man var tvungen att skohorna in ett gäng franska skådisar lite som de tyska skådisar som höjer buskisnivån på de svenska Beckfilmerna. Man hade med lätthet kunnat byta ut henne mot en skyltsdocka och troligen fått mer valuta för pengarna. Övriga skådisar klarar tursamt av sitt uppdrag. Jeremy Irons muttrar, Leonardo DiCaprio fixar rollen som ung sprättig kung och Gabriel Byrne är nog bäst i gänget som den plågade D’Artagnan som slits mellan sina lojalitet till sin kung och forna vapendragare.

Om man bortser från de pinsamma prestationerna är Mannen med järnmasken en helt ok äventyrsfilm. Det är ett par bra fäktningsscener. En hel del manligt men korkat ädelmod som hör hemma i genren samt snygga miljöer och kostymer. En alldeles lagom småspännande film som man kan glo på lite halvt om halvt en regnig söndag.

Regi: Randall Wallace

Betyg: 5/10

The Magnificent Seven (2016 USA)

the-magnificent-sevenDen onde gruvbaronen Bartholomew Bogue gör allt i sin makt för att fördriva befolkningen i den lilla staden Rose Creek. Bouque vill åt marken till varje pris och använder sig av rena terrormetoder för att få folk att flytta. I desperation samlar stadsborna in allt de har och äger och hyr in sju revolvermän med förhoppningen att stoppa Bouques terrorregim. Oddsen är inte till revolvermännens fördel då denne har en mindre arme till sitt förfogande men med påhittighet, tur och en himla massa mod (och det är det gott om i den här filmen) finns det en liten chans att vända striden till sin fördel.

De flesta känner nog igen handlingen då detta är en nyinspelning av filmen med samma namn som kom 1960. Den filmen var i sin tur en remake på den japanska filmen De sju samurajerna. Efter två timmar kan jag konstatera att 2016 års version står sig bra i konkurrensen. Det är kanske inte någon nyskapande västernfilm, det är gott om klyschor och man vet ungefär hur det hela kommer att sluta men jag hade en förnöjsam stund i alla fall.

Filmen håller ett bra tempo och för en gångs skull kändes den inte för lång utan alldeles precis lagom. Skådisarna är bra men hur kan en film egentligen misslyckas med trion Washington, Hawke och Sarsgaard i ledande roller? Den sistnämnde är otroligt bra i rollen som den ondskefulle Bouque. Jag trodde aldrig att denna skådis med sin lite försynta uppsyn och slöa ögon kunde utstråla så mycket ondska. Kanske årets bästa skurk? Slutfighten kan kanske för en del kännas lite utdragen men jag fann den spännande och riktigt rafflande i sina stunder.

The Magnificent seven är kort och gott en stabil och välgjord västern att man sedan har gjort allt i sin makt att för att få med en färgad, en indian, en asiat och en mexikan bland de sju revolvermännen kan iofs kännas lite ansträngt p.k men hellre det än att det skulle råda ett samhällsklimat där en sådan rollbesättning skulle vara otänkbar, typ 1960.

Regi: Antoine Fuqua

Betyg: 7/10

 

Black mass (2015 USA)

BlackMass-PosterJohhny Depp spelar den kriminelle bossen James ‘Whitey’ Bulger som härjade i Boston under flera decennier. Trots sin bakgrund fick han till ett avtal med FBI som inget annat ville att sätta dit den italienska maffian. Bulgers barndomsvän som arbetade inom FBI sydde ihop avtalet och man lovande att mer eller mindre lämna Bulger och hans kumpaner ifred om han förmedlade information till polisen. En människa med ett uns av sunt förnuft inser att detta är ett avtal som är skräddarsytt att gå käpprätt åt helvete vilket det också gjorde. Den största gåta är att planen överhuvudtaget realiserades.

Depp är mycket bra i sin roll som  Bulger, Joel Edgerton brukar vara stabil men här funkade han inte riktigt utan tangerar tom överspelets ädla konst av och till. De övriga skådisarna Cumberbatch, Bacon och Sarsgaard  har alldeles för lite speltid för att sätta sin prägel på filmen.

Det stora problemet med Black mass är att den i och för sig berättar en intressant historia men filmen spretar åt alla möjliga kanter och håll och har ingen styrsel. Jag får aldrig grepp på vare sig rollfigurer eller handling. Regissören Scott Cooper berättar sin historia från A till B men tappar hela tiden fokus. Händelser och personer passerar i snabb revy och jag blir aldrig riktigt klok på hur betydelsefulla de är för berättelsen. Det är många ämnen som berörs men de får aldrig en chans att sätta sig innan Cooper hastar vidare till nästa händelse. Min känsla av filmen blir att det är ett snabbt hoprafsat reportage över klantiga FBI agenter och hänsynslösa gangstrar i Boston och inte så mycket mer.

Regi: Scott Cooper

Betyg: 4/10

Lovelace (2013 USA)

Amanda-Seyfried-in-Lovelace-2013-Movie-PosterDet visade sig att detta blev en vecka med ett BOATS-tema. Dagens film handlar om porrstjärnan Linda Lovelaces liv och leverne under den första halvan av 70-talet. Filmen är baserad på Lovelace självbiografi Ordeal. En bok jag tidigare läst.

Linda bor i Florida med sina föräldrar. Man har flyttat hit från New York då dottern blivit gravid och föräldrarna,speciellt mamman som spelas av Sharon Stone, vill att flickan ska komma undan dåligt sällskap. Med en mamma som vaktar likt en hök över dottern tar hon första bästa chans att komma från hemmet. Tyvärr heter chansen i det här fallet Chuck Traynor som när det är försent visar sig vara ett as i världsklass. Han får in Linda i porrbranschen och hennes debut, långfilmen Deep troat blir en succé. Dock ej för Linda som systematiskt misshandlas av sin man både psykiskt och fysiskt.

Detta är en tragisk historia på många plan. Lovelace öde är inte vackert och berör, åtminstone i bokform. Filmen däremot är trots en hel radda bra skådisar inte speciellt engagerande. Trots misshandel och andra otrevligheter berörs jag inte ett dyft. På något bakvänt sätt känns filmen slätstruken och tenderar att bli ett urvattnat drama. Det kan bero på att filmmakarna varit lite oroliga pga att filmen utspelas i porrbranschen. Man har kanske velat runda av kanterna på berättelsen för att inte stöta sin publik. Jag menar inte att filmen ska visa mer naket men om man som jag läst boken känns filmen förhållandevis ”snäll” lite som ett eftermiddagsdrama på en reklamkanal. En annan anledning till att filmens misslyckande kan vara att Amanda Seyfried som spelar huvudrollen inte är någon bra skådis. Jag kan inte påminna mig om en endaste film hon medverkat i som varit bra.

Hur mycket som sedan är sant eller inte av Lovelace berättelse vet jag inte men hon har inte blivit stämd för förtal (mig vetgirigen) av de som hängs ut i boken så helt uppdiktad är inte historien. Mitt råd är att man struntar i filmen läser boken och ser dokumentären Deep troat istället. En liknande film på samma tema som är avsevärt mer sevärd är Star 80 av Bob Fosse även den baserad på en sann historia

Regi: Rob Epstein,  Jeffrey Friedman

Betyg: 3/10

Comborecension:The Green Lantern (2011 USA)

Ja då var det dags att gå på bio igen med herr Filmitch. Den här gången blev det superhjältefilmen Green Lantern, en serietidning jag inte är särskilt bekant med förutom hans förekomst i den gamla serietidningen Gigant som gavs ut i Sverige på 80-talet. Filmens handling i korthet: Universum är indelat i ett stort antal sektorer som beskyddas av en slags intergalaktisk poliskår kallade Green Lanterns. De är utrustade med ringar som ger dem förmågan att framkalla det de kan göra sig en bild av i hjärnan, exempelvis svärd, kulsprutor, bilbanor (jo jag lovar det är sant) o.s.v. Efter att ha sårats dödligt av en förlupen rymdskurk kraschlandar en av dessa gröna poliser på jorden. Innan han dör så utser hans ring en efterträdare som råkar bli den dumdristige piloten Hal. Ska han våga axla ansvaret?

Serieförlaget Marvel  ( X-men, Iron man. Thor, Spiderman m.fl ) har på senare år varit ganska framgångsrika och lyckats revativt väl med sina adaptioner. DC  (Batman, Superman, Green lantern, The Flash ) har däremot har mest stått och stampat om man bortser från Nolans Batmanfilmer. När jag hörde att de skulle göra film om Green Lantern åkte mina förväntningar upp i topp. ”Man kan bara inte misslyckas” tänkte jag. Hå Hå Hå vad jag bedrog mig. Istället för att kontakta Geoff Johns som skrivit serien i en fem-sex år tog man in ett par tre manusförattare som skiter ut en halvdan och ganska ljummen historia. Jag får i sammanhanget ta och erkänna att det kanske inte alltid är det bästa att vara en serienörd när man ser filmer i den här genren då man riskerar att hamna i samma sits som de biobesökare som går och ser filmatiseringen av sin favoritbok. Man sitter och tänker: Vad har de gjort?

Detta är en ganska standardsuperhjältefilm. Lite action, lite kärlek, lite häftiga effekter och lite moralkakor. Jag hade inledningsvis ganska höga förväntningar på filmen då den tecknade serien haussats av herr  Filmitch  och vad jag förstår så är serietidningen bra mycket tyngre än vad filmen är. Man tycks ha tagit fasta på att nå den breda publiken och därmed fått ett ganska urvattnat resultat. Problemet ligger säkerligen på manusnivå för det är egentligen inget fel på varken skådisar eller tekniska aspekter.  Stämningen är lite som i Thor från tidigare i år, lite hejsan hoppsan så där, men det känns, till skillnad från i Thor, lite som om man inte riktigt har haft hjärtat med i produktionen. Ungefär som om man gjort filmen för att den ska göras inte för att man egentligen vill. Jag hade inte tråkigt men jag blev heller inte berörd på något sätt och fick återigen lämna  biografen med ett stort jaha i huvudet.

Det ord som passade min sinnesstämning efter att ha sett filmen är beklämd. Det kunde ha blivit så himla bra. Det kunde ha blivit en alldeles fantastisk film full med action, spänning och humor. De har skådespelarna (Blake Lively, Mark Strong, Peter Sarsgard och Ryan Reynolds)  de har pengarna ( 200 milj $ ), de har regissören Martin Campell. Allt ser rätt ut på åtminstone på pappret men likt en bakfull passagerare på en finlandsfärja skippar man hela smörgåsbordet och går direkt på den kokta potatisen. Ridå. Läs serietidningen istället. Börja med Secret Orgins.

Betyg 4/10

Filmitch: 2/10 årets besvikelse.

An Education (2009 storbrit)

Sextonåriga Jenny har ett mål i livet nämligen att komma i på Oxford, allt detta ställs på ända när hon möter playboyen David. Trots att han nästan är dubbelt så gammal blir Jenny förförd av hans livsstil med nattklubbar, hundkapplöpningar och konstaktioner.När David sedan friar är Jenny beredd att släppa allt men det kommer visa sig att det finns ett litet problem.

En oscarsnominerad moralkaka förlagd i London under tidigt 60-tal. Vanligtvis skyr jag filmer av detta slag som pesten men ”An education” är riktigt bra. Filmen har utmärkta skådespelare: Saarsgard (David), Alfred Molina är magnifik i rollen som Jennys pappa t.om Emma Thompson är med på ett hörn som bitchig och antisemitisk rektor. Allra bäst är nog Carey Mulligan som spelar Jenny (Public Enemies, Brothers) ett riktigt fynd som vi nog får se än mer av. Filmen känns objektiv i sitt berättande och försöker inte (åtminstone uppenbart) köra ned värderingar i halsen på tittaren vilket känns befriande. I händerna på en amerikansk regissör hade detta kunnat bli en riktig soppa nu är det faktiskt en danska som gjort denna lilla pärla.

Regi: Lone Scherfig

Skådespelare: Peter Saarsgard, Carey Mulligan

Betyg: 8/10

The Orphan (2009 usa)

Paret Coleman beslutar sig för att adoptera ett barn. De fastnar för den bedårande nioåringen Esther. Att köpa grisen i säcken vore ett understatment i detta fallet då familjen Coleman nu fått en äkta fullblodspsykopat i sitt hem. Esther spelar ut föräldrarna mot varandra och parets biologiska barn kan bara titta på när familjelyckan sakta men säkert grusas.

En riktigt bra thriller som jag varmt rekommenderar främst pga de fina skådespelarprestationerna. Tjejen som spelar Esther är ett fynd, utan att avslöja för mycket så är det faktiskt samma skådespelerska hela filmen. Hon backas upp bra av Sarsgaard (en ny favorit)  och Farmiga.  En riktig nagelbitare där spänningen stegras hela tiden.

Regi: Jaument Collet-Serra

Skådespelare: Peter Sarsgaard, Isabelle Fuhrman

Betyg: 8/10

In the Electric mist (2009)

mistPolisen Dave Robichleaux (Tommy Lee Jones) misstänker att det finns ett samband mellan mordet på en prostituerad kvinna och den lokale gangsterbossen. Han får även ett 40 år gammalt lik på halsen,ett mord som han bevittnat som barn. Ju närmare sanningen han kommer desto mer desperat blir mördaren och försöker röja Dave ur vägen.

Filmen är baserad på en bok av James Lee Burke som har skrivit flera böcker polisen Robicheaux. Jag har inte läst några böcker av Burke men efter att ha sett denna film kanske jag borde göra det, talesättet brukar lyda: dålig film = bra bok och vice versa.  Trots många bra skådisar och intressant miljö, Lousiana, är filmen otroligt tråkig och intetsägande. Jag engagerar mig inte alls för personerna i filmen och bryr mig inte ens om vem som är mördaren,åtminstone det sistnämnda är ett minikrav om man tittar på en mordgåta.

Regi: Bertrand Tavernier

Skådespelare: Tommy Lee Jones, John Goodman, Peter Sarsgaard,Kelly Macdonald m.fl

Betyg: 2/10