Casino Royale är den berättelse om Bond som har filmatiserats flest gånger. 1954 kom en amerikansk kortfilm där man gjort om huvudrollsinnehavaren till amerikan och döpt om honom till Jimmy Bond som spelades av Barry Nelson, Le Chiffre ( skurken ) spelas av Peter Lorre. 2005 kom den ”officiella” versionen med Daniel Craig och så har vi den här sorliga produktionen från 1967. Bakgrunden till att det kunnat bli så många versioner av just den här historien är följande: Ian Flemming försökte tidigt få igång en filmkarriär för sin figur Bond. Amerikanerna köpte hans första historia Casino Royale och gjorde som sagt en kortfilm som inte gjorde något större väsen av sig.
Barry Nelson den förste Bond
1960 köpte producenten Charles K. Feldman över rättigheterna till Casino Royale. Han försökte få ihop en finansiering av filmen men det var svårt och det gick några år. I mitten av 60 talet var läget däremot helt annat då Bondfebern rasade i världen, folk ville ha mer Bond och det var inte så stora problem med finansieringen längre.
David Niven som Bond. Kommentar överflödig.
Ett tag verkade det som att Casino Royale faktiskt skulle kunna bli den 6:e Bondfilmen i serien men förhandlingarna mellan Feldman och EON krashade. Det sägs att Feldman då insåg att han inte skulle kunna tävla med de vanliga Bondfilmerna utan han beslutade sig för att göra en komedi av historien. David Niven fick rollen som Bond. Andra skådisar i filmen är b.la Orson Wells, Ursula Andress, Peter Sellers och Woody Allen. Den sistnämde spelar Dr Noah och är filmens skurk och Bonds brorson. Listan på kända skådisar i filmen är oroväckande lång, man jagade kända namn utan att ha en aning om vad de skulle spela.
Dr.Noah filmens storskurk. Hans plan? Göra alla kvinnor vackra och alla män kortare än han själv. Metod? Något sorts virus.
Inspelningen var minst sagt kaotisk man hade inget vettigt manus, filmen har fem (!) regissörer. Manuset skrevs om ett flertal gånger även under själva inspelningarna. Det märks, jag får intrycket av att filmens story hittas på allteftersom, ungefär som när ett barn improviserar fram en saga.Kostnaderna sköt i taket och filmens inspelning drog ut på tiden. Feldman hade tidigare försökt få Sean Connery att spela Bond men han krävde 1 miljon $ vilket Feldman ansåg vara för mycket pengar.Han lär senare ha sagt till Connery att han skulle betalat gaget då resultatet troligen hade blivit avsevärt billigare och bättre. Sellers och Wells kom inte överrens och den förstnämde lämnade filmen innan alla hans scener hade filmats. För att lösa detta klipps överblivna scener med Sellers in här och där i filmen. Burt Bacharach står för musiken och även om jag gillar hans softa musik så passar den kanske inte ihop så bra med en spionfilm. För att läsa mer om alla turerna kring Casino Royale rekommenderar jag den här sidan.
En av de få scener där Sellers och Wells spelar mot varandra.
Filmen handling är en enda röra men jag ska göra ett tappert försök att beskriva den. 007 har gått i pension men när M dör kliver James Bond in i rollen som M. För att förvirra sin fiende SMERSH låter han alla agenter få numret 007. Sedan blir förvirringen total och allt slutar hur som helst i ett jättelikt slagsmål av den sorten man var så förtjust i filmer från 60 talet. Det kan tilläggas att b.la indianer och cowboys deltar i slutfighten.
Orson Wells som Le Chiffre. Orson kom med iden att han skulle trolla vid spelbordet. Vilken bra ide´tyckte någon med sällsynt dåligt omdöme.
Som ni nog redan förstått är detta nog en av de sämsta filmer jag sett, speciellt med tanke på de resurser bolaget hade. Trots alla skådespelare och pengar är en hopplös sörja det enda man lyckas åstakomma. Bacharach musik och den snygga inredningen är nog det enda positiva som jag kan klämma ut ur denna hopplösa historia. Meningen var att filmen skulle vara rolig men den är bara förvirrande och dålig.
Bästa repliken: Finns ingen men eftertexterna ger en viss lättnad.
Här serveras det inga martinis. En rostig tillplattad ölburk är vad filmen får.
Nästa vecka blir det tillbaka till ordningen med You only live twice.
The Party är det enda samarbetet mellan regissören Blake Edwards och Peter Sellers utöver filmerna om kommisarie Clouseau. Det var många år sedan jag såg den sist men jag ville minnas att jag fann filmen mycket rolig, frågan var bara om jag skulle uppskatta The Party i dagsläget?
FILMITCH 