Döden på Nilen (1978 Storbr)

I den här filmatiseringen av Agatha Christies roman befinner sig Hercule Poirot på en kryssning längs Nilen. Både han och vi tittare märker snabbt av att det kokar av konflikter och intriger bland båtens passagerare. När manus har hunnit med att introducera dramats personer sker så ett mord och det faller på Poirots lott att lösa det.

Filmerna baserade på Christies böcker kan inte beskyllas att vara några mästerverk. De går efter samma mall gång efter gång: Introduktion av de iblandade – mord – förhör och till sist upplösning. Trots detta är de förbaskat mysiga och man får nästan alltid en trevlig stund i tv-soffan. Det blir inte mindre mysigt när det är Peter Ustinov som spelar mästerdeckaren Poirot. Han tar i från tårna och spelar över å det grövsta men för mig funkar det ypperligt. Lägg sedan till härliga miljöer och en hel del kända skådisar så får man trots förutsägbarhet och stelt manus en riktigt trevlig stund.

Regi:John Guillermin

Betyg: 6/10

Döden till mötes (1988 USA)

Döden till mötes är den sista filmen med Peter Ustinov i rollen som Hercule Poirot (det blev tyvärr bara sex filmer). Enligt mig är han den bäste att gestalta denna belgiske mästerdetektiv, David Suchet får ursäkta. I detta mysterium reser Poirot till Palestina och stiftar under resan bekantskap med en hel del människor, med på resan är b.la familjen Boynton där änkan Emily styr sina barn med järnhand. Lyder de inte hennes minsta vink blir det inget arv. En bit in på resan hittas kärringen mördad och det faller på Poirot att lista ut vem som ville se tanten död. En hel del kommer det visa sig.

Precis som i de flesta av Agatha Christies deckare rullar storyn på i samma hjulspår. Alla karaktärer introduceras, någon mördas, Poirot går runt och förhör alla, Poirot samlar slutligen alla misstänkta för att avslöja vem som är mördaren. Det kan iofs kännas trist men ibland är det mysigt att kolla in filmer eller läsa böcker som bara är variationer på samma tema. Som konsument behöver man inte anstränga sig nämnvärt utan det är bara att slappna av och åka med på resan. I Christies berättelser bör man nog inte tänka efter allt för mycket för då riskerar plotten att rasa likt ett korthus. Folk beter sig onaturligt vilket inte är speciellt märkligt då egentligen inte ens är rollfigurer utan tvådimensionella karaktärer som likt schackpjäser ska flyttas runt mot finalen och Poirots avslöjande. Även här blir det av och till lite tokigt (så även i denna historia), då Poirot sällan har bevis för brottet utan bygger sina fall på indicier, att mördaren sedan är korkad och erkänner får stå för han eller henne då det är få domstolar som skulle ge en fällande dom byggd bara på Poirots bevisning. Nu är detta trivialiteter, Christies deckare roar för stunden och inte så mycket mer och jag gillar dem men i små portioner.

Döden till mötes är en Golan-Globus produktion vilket medför ett och annat när det rör filmisk kvalitet, så även om folk som Lauren Bacall, Carrie Fisher och John Gielgud är med så hjälper det inte mycket då den är halvsunkigt producerad och regisserad. Personregin är väl sisådär vilket verkligen märks hos de skådisar som inte kan gå på rutin och gamla rävar som Bacall och Gielgud lär nog ha pustat ut när inspelningen var över. På det hela duger dock filmen men det beror nog mer på att det är jag som myser ikapp med Ustinov än att filmen är bra.

Regi: Michael Winner

Betyg: 4/10