….och så kom Polly (2004 USA)

När Fiffi och Steffo talade om den här filmen ville jag minnas att jag faktiskt tyckte den var rätt ok trots att den hör till den hiskliga genren rom-com. Kunde denna rulle vara ett exceptionellt undantag? Jag blev helt enkelt tvungen att kolla in den igen.

Reuben arbetar som riskanalytiker på ett försäkringsföretag. Det är en man som tagit med sig jobbet hem då det mesta han företar sig i livet analyseras och riskbedöms, trots detta beteende har han hittat en tjej och de två ska gifta sig. Allt ser ut att gå vägen fram tills första dagen på bröllopsresan då frun hamnar i säng med en dykinstruktör. Reuben är förkrossad men påhejad av sin knepige vän Sandy ger han sig ut i minglet för att hitta kärleken på nytt och hittar den i tjejen Polly som är hans raka motsats. Kommer de att trots detta finna varandra och leva lyckliga? Skiter björnen i skogen? Har påven en konstig hatt?

…. och så kom Polly var faktiskt helt ok. Filmen är ganska så underhållande och innehåller en hel del knepiga karaktärer som är mer excentriska än vad jag är van att se i filmer av detta slag. Philip Seymour Hoffman och Alec Baldwin är mycket roliga i rollerna som Reubens vän och chef. Mindre bra är Ben Stiller i huvudrollen. Han är bra på att se lustig och stressad ut men längre än så sträcker sig inte hans kompetens. Det är ett mysterium är att det tog mig tjugo år att inse att han verkligen suger på sitt jobb. Däremot var Jennifer Aniston desto bättre som skådis än jag ville minnas att hon var.

Trots ett pinsamt tal i filmens final (vad är det med dessa förbannade tal och genren!) och trots Stillers tillkortakommanden som skådis var …och så kom Polly helt ok. Anledningen till detta kan nog vara att filmen är avsevärt mer com än rom så jag slapp de värsta moralkakorna då filmen inte tar sig självt på för stort allvar.

Regi: John Hamburg

Betyg: 6/10

God´s pocket (2014 USA)

God´s pockets stora styrka ligger i dess skådespelarensemble som inte går av för hackor:  Christina Hendricks, Philip Seymour Hoffman, Eddie Marsan, Caleb Landry Jones, John Turturro, och Richard Jenkins. Detta gäng skådisar skulle kunna filmas när de sitter och snackar om vädret och jag skulle troligtvis vara intresserad av ett titt.

Filmen i sig är inte så värst märkvärdig. Man har sett liknande filmer förr. Det rör sig om eländiga karaktärer som man är glad över att man inte känner eller delar liv med. När Jeanies son dör i en ”arbetsplatsolycka” sätter det igång en rad händelser.  Hon anar ugglor i mossen angående sonens död och ber sin slarver till man Mickey att undersöka dödsfallet. Han har i sin tur bråda dagar med att få ihop 6000 dollar till begravningen och ber den lokala maffian att kolla lite närmare på ”arbetsplatsolyckan” Mitt i allt detta inleder Mickeys fru en kärleksaffär med en lokal reporter som undersöker dödsfallet, som ni märker är det ingen hejd på allt elände som drabbar detta dramas rollfigurer.

Som sagt, jag har sett liknande filmer tidigare men klart att storyn engagerar. Skådisarna gör fina porträtt av trasiga människor som lever i en sorts halvmisär i stadsdelen Gods´s pocket. Folk super, är allmänt otrevliga och har hela tiden något fuffens för sig. När man väl börjar titta blir man (åtminstone jag) fast då jag undrar hur allt kommer lösa sig (eller inte) Samtidigt kan jag som jag tittare släppa en lättnadens suck över att jag inte delar min tillvaro med dessa vilsna själar.

Regi: John Slattery

Betyg: 7/10

 

A Most wanted man (2014 Storbr m.fl)

a-most-wanted-man-posterTill skillnad mot sina kollegor inom spionbranschen som styrs av fruktan försöker Günther Bachmann fatta rationella beslut gärna med en touch av medmänsklighet. Där kollegorna låter devisen att hellre ta det säkra före det osäkra styra sitt agerande är Bachmann ovanligt förnuftig i en värld som präglas av paranoia. När så rysstjetjenen Issa Karpov anländer till Hamburg går underrättelsetjänsterna bananas. Karpov är en eftersökt man och vilket ärende han har i Hamburg är oklart. Bachmann får kämpa i motvind och försöker argumentera för en vettig lösning på det eventuella problemet med det potentielle terroristen frågan är bara om överhuvudtaget någon lyssnar på honom.

A most wanted man är baserad på av John le Carrés romaner. Hans spioner är så långt från 007 man kan komma. Jag har inte läst några av författarens böcker men sett desto fler filmer som är baserade på hans verk. Oftast är filmerna bra men man får vara beredd på att de inte innehåller några rafflande biljakter eller slagsmål däremot är det desto fler scener bestående av gråa byråkrater och tjänstemän om vänder papper och munhuggs. Något som också kan vara roande om det görs rätt.

Den här filmen skulle tyvärr bli en av Philip Seymour Hoffmans sista. Filmen i sig är det inga större fel på den puttrar på i maklig takt. Problemet är att den är lite väl stillsam och jag anar snabbt hur den kommer att sluta. Här får man istället uppskatta en något annorlunda miljö (Hamburg) och en kompetent regi (Anton Corbijn).  Hoffman är som alltid bra synd bara att man envisats att ge hans rollfigur en brytning tyska. Följaktligen går Hoffman omkring och bryter på tysk/engelska filmen igenom men märkligt nog gör hans kollegor inte detta. Ett ganska tramsigt och onödigt men ett alltför vanligt grepp inom filmvärlden. A most wanted man är ok men det finns bättre filmer att se av Hoffman. Är man sugen på fler spionberättelser som är baserade på Carrés romaner rekommenderar jag The Constant garderner och Tinker tailor soldier spy.

Regi: Anton Corbijn

Betyg: 5/10

The Big Lebowski (1998 USA)

big-lebowski-posterThe Dude är en något udda fågel. Han påminner mest om en övervintrad hippie och glider mest runt i livet i bekväma kläder eller om det passar för dagen morgonrock. Han spelar bowling och verkar inte göra så mycket mer, jag blev nog mest fundersam över vad han fick sina pengar från. En kväll blir han överfallen i sitt hem av några råbarkade typer som vill att The Dude ska betala sin frus skulder. Problemet är bara att han inte har någon fru. Indrivarna har förväxlat The Dude med en miljonär som han delar efternamn med, Lebowski. När dennes fru blir kidnappad anlitar miljonären på oklara grunder The Dude för att sköta överlämnandet av lösensumman och cirkusen är igång.

Jag hade bara sett The Big Lebowski en gång tidigare och mindes att den var helt ok vid en omtitt visade sig att filmen var mer än ok. Bröderna Coen har här kokat ihop en film som på pappret liknar de hårdkokta deckarna med Hammer eller Marlowe. Det är en klassik deckarstory men utförande går i det absurdas tecken. Inte en enda person i filmen verkar vara normal möjligtvis The Dudes bowlingpartner Donny men så fort han försöker säga något tystas han ned av de andra. Det här är en film där sans och vett bokstavligen tystas ned och vansinnet får råda. The Dude är iofs relativt vettig men han bryr sig inte liksom vad som händer runt omkring honom. Trots att han står i berättelsens centrum agerar han åskådare och låter händelserna komma till honom. Även detta sker mer eller mindre bokstavligt då han genom att sitta hemma får ständiga och ovälkomna besök vilket gör att han mot alla odds löser fallet i sinom tid. Den ständiga paraden av märkliga personer är underhållande och huvudrollskaraktären The Dude är en trevlig bekantskap. Filmen har en speciell humor som kanske inte alla uppskattar men jag satt i alla fall och log från början till slut. Definitivt en av Coens bättre filmer.

Regi:Ethan & Joel  Coen

Betyg: 9/10

Moneyball (2011 USA)

Billy Beane är manager för Oaklands baseballklubb och han har tröttnat rejält på att alltid ligga i underläge mot de rikare klubbarna i serien. Oakland har aldrig en chans att köpa de bästa spelarna och egentligen handlar spelet numera om vilket lag som har råd att hålla sig med det bästa laget. När Billy råkar ståta på ekonomen Peter Brand som har sina egna teorier om hur man ska sätta ihop ett lag lyssnar han och tror på Peters ganska okonventionella ideer. Problemet för Billy är nu att sälja in iden för lagets tränare, ägare och alla andra i organisationen. Inte det lättaste då alla tänker ”så här har vi gjort i alla tider”.

Trots att jag är ganska ointresserad av sport så gillar jag genren sportfilmer. Varför det är så vet jag inte riktigt men man gillar alltid en story om en underdog och det är de flesta sportfilmer på ett eller annat sätt. Moneyball handlar om baseball en sport som kanske inte är så välkänd för oss svenskar men det spelar ingen större roll. Filmen lyckas väl med att ge mig känslan av att ”nu gäller det” trots att jag inte känner till spelets detaljer. Moneyball kanske inte handlar så mycket själva utövandet av sporten utan mer om taktiken och spelet bakom kulisserna.

Det är ett rent nöje att se Brad Pitt som Beane och Jonah Hill i rollen som ekonomen Brand. Deras dialog och samspel är en fröjd för öga och öra. Som bonus har man även klämt in Phip Seymour Hoffman som den buttre och motvillige tränare Art. Filmen är sevärd vare sig man gillar sport och baseball eller inte. Två timmar går snabbt i Pitts sällskap men jag blir en aning sugen på mat under filmens gång för Pitt äter sig bokstavligen igenom filmen. Undrar om han har inskrivet i sina kontrakt att han måste ha fri tillgång till mat under sina scener?

Regi: Bennett Miller

Betyg: 7/10

The Ides of March (2011 USA)

Med Ryan Gosling och Philip Seymor Hoffman i rollistan är filmen halvt om halvt en vinnare redan när förtexterna startar. Lägg sedan till en historia med politiskt skumraskspel, krossade illusioner och ett obehagligt slut så har vi en bra film från förra året.

Stephen Meyers arbetar i guvenören Mike Morris stab. Morris siktar på att bli USA:s näste president och när filmen startar är man mitt i primärvalskampanjen dvs när olika kandidater slåss om väljarnas stöd för att säkra nomineringen att bli sitt partis nästa presidentkandidat. Meyers hyser stor respekt för guvenören och arbetar dag som natt för att han ska vinna primärvalen. Trots det hårda arbetet hinner Meyer inleda en kärleksaffär med en  kvinnlig kampanjarbetare. En affär som leder till att han får reda på mindre smickrande saker om sin förebild. I samma veva får Meyer ett erbjudande från ett oväntat håll.

Det är egentligen inte så mycket att orda om filmen. Gillar man som jag Gosling och Hoffman samt politiska dramer lär det vara svårt att inte tycka om filmen. Mitt lilla problem är att Clooney som spelar guvernören lite diffus som karaktär. Jag får aldrig riktigt grepp på honom men å andra sidan kanske det är meningen då han i Meyers ögon är en förebild och därmed satt på pidestal. Ett stabilt och välspelat drama om krossade illusioner och maktens förförelse. Definitivt sevärd.

Regi: George Clooney

Betyg: 8/10

Boogie nights (1997 usa)

Under porrfilmens guldålder (?) får vi följa ett antal personers öden och äventyr. I centrum för historien är den minst sagt välutrustade stjärnan Dirk Diggler (löst baserad på John Holmes).

Filmer av Paul Thomas Andersson (Magnolia, There will be blood) är alltid intressanta och brukar ha bra manus så även fallet med Boogie Nights. Den som som väntar sig mycket naket och porr kommer snabbt att bli besviken istället är den den ganska ömsint och lätt tragisk film om udda människor som finner någon form av gemenskap i en ovanlig bransch. Det är många bra skådespelare med i filmen: Julianne Moore, Mark Wahlberg, Don Cheadle m.fl t.om Burt Reynolds är riktigt bra i rollen som regissören Jack Horner, Anderson verkar ha dammsugit upp halva  Hollywood när han rollbesatte filmen. Väl värd att se och som bonus får man coola kläder och frisyrer åtminstone i början innan handlingen går över till 80-tal med axelvaddar och annat otyg.

Regi: Paul Thomas Andersson

Skåpdespelare: William H Macy, Heather Graham

Betyg: 9/10