Urge (2016 USA)

urgeEtt gäng rikingar drar till en ö där andra rikingar tillbringar helgerna med att dricka dyr sprit, sätta på varandra och annat smått och gott. På kvällen drar sällskapet till ett disko där man erbjuds en ny drog av hakets mystiske ägare som spelas av självaste Pierce Brosnan. Drogen kallas för urge och man får bara ta den en gång annars kan det gå illa. Naturligtvis lyssnar inte nattklubbsbesökarna på förmaningarna utan drogar på som om det inte vore någon morgondag. Det drogen gör är nämligen att man släpper alla hämningar och försöker tillfredsställa alla sina begär och tankar och ett av begären är naturligtvis att man vill ha mer knark.

Iden är inte alls så tokig och detta hade nog kunnat bli en bra film om man satsat på en kompetent manusförfattare som hade förvaltat storyn väl och en regissör som kunde sitt jobb, men ack nej, detta är ett grandiost misslyckande. Jag anar att Brosnan kommer att vilja ta ett rejält snack med sin agent eller vem det nu var som lockade honom till att signera filmkontraktet. Skådisen har fått så dåligt skrivna repliker att jag storknar. Hans strategi för att tackla fiaskot verkar vara att ta den oseriösa vägen då han spelar över så till den milda grad att tom Pacino torde bli imponerad.

Bortsett från en scen på en akutmottagning samt att Brosnans diskoentourage är ganska obehagliga (de verkar bestå av överblivna karaktärer från filmen Zoolander)  finns det inget av värde i denna soppa. Kassa repliker, dåligt genomförda scener och en story som vill mer än den mäktar med. Egentligen borde det bli ett bottenbetyg men iden var som sagt lovande.

Regi: Aaron Kaufman

Betyg: 2/10

Annonser

No escape (2015 USA)

11190818_oriDet här filmen har blivit rejält utskälld och man har på sina ställen viftat med rasistkortet. Jag hade tänkt skippa filmen då det verkade vara en proamerikansk film som hyllar flaggan och kärnfamiljen. Bloggaren och poddaren Steffo fick mig på andra tankar och det var trots allt John Erick Dowdle i regissörsstolen som hitintills inte gjort en usel film (av de jag sett).

En amerikansk familj åker till ett asiatiskt land, vilket nämns inte, men om man är lite hemma i geografi räknar man snabbt ut att det rör sig om Kampuchea eller Laos. Pappan har kommit på ekonomiskt obestånd därför är han tvungen att ta arbete i detta land som inte ens har dagsfärska amerikanska tidningar. Familjen har maximalt med otur då man knappt har installerat sig på hotellet innan det bryter ut en revolution och upprorsmakarna är ute efter är alla västerlänningar och invånare som som arbetat med dessa. Familjen måste nu fly för sina liv i en miljö som är helt främmande, turligt nog får de hjälp av en engelsman som verkar veta vad han gör.

Vanligtvis skyr jag filmer av detta slag som pesten. Närmare bestämt jag trodde det skulle vara en film i den genren där man ondgör sig över folk i främmande länder som inte har västerländska värderingar samtidigt som man viftar med den amerikanska flaggan och skyddandet av kärnfamiljen. Många verkar uppfatta No escape som en sådan film själv fann jag mig se en engagerande och otroligt spännande thriller. Jag kan hålla med om att de blodtörstiga revolutionärerna skildras som ondsint massa men det är deras roll i filmen att vara just ett anonymt och oresonabelt hot. I den här filmen funkade det berättargreppet bra och jag lade inte in några värderingar i rollfigurernas etnicitet.

No escape var för mig otroligt spännande och det var länge sedan jag fick uppleva just ren och skär spänning när jag såg en film.  En härlig känsla. Filmen håller bra tempo med kompetenta skådisar som klarar sig bra i sina roller men ett extra plus till Pierce Brosnan som spelar en avdankad och lite småplufsig agent med övertygande pondus. Vidare blir filmen aldrig så där snyftig och sentimental som filmer av den här sorten lätt blir. En av de filmer jag blivit mest överraskad av på senare tid då jag som sagt trodde det skulle vara en riktig sörja.

Regi: John Erick Dowdle

Betyg: 7/10

Seraphim falls (2006 USA)

600full-seraphim-falls-posterDet var bra ett tag sedan jag såg den här västernfilmen och då under ogynnsamma förhållanden (filmen rullade i bakgrunden). När Jojjenito skrev om filmen på sin sin blogg blev jag sugen på en återtitt. Seraphim falls består av en enda lång jakt. En ensam man, Gideon jagas av fem män som leds av Carver.  Varför han jagas är oklart men klart är att ledaren av de fem är skoningslös i sin jakt och att det är personliga skäl som är Carvers drivkraft. Filmen startar i snötäckta berg och finalen utspelar sig i ett solbränt och platt ökenlandskap.

Här är det full fart från början till slut utan några döda punkter och i sina stunder riktigt spännande. Filmens antagonister spelas av Pierce Brosnan och Liam Neeson och i birollerna hittar man godingar som Michael Wincott, Ed Lauter och Kevin J. O’Connor. Stundtals får jag lite First blood känsla under filmens gång då Gideon hela tiden är i underläge både numerärt och i fråga om utrustning men trots detta plockar han sina förföljare en efter en b.la får Gideon användning för ett hästkadaver i sin kamp mot Carver. Filmen har en liten tvist mot slutet och man får fråga sig om vem som egentligen är hjälte eller skurk i dramat. Det blir också lite flummigt under upplösningen i öknen med ett par karaktärer som dyker upp. Jag börjar även då undra om filmen handlar om något mer än en hämndhistoria i västernmiljö. Filmens namn Seraphim falls kan nämligen tolkas på mer än ett sätt. Men låt inte den något flummiga finalen avskräcka från en titt då det är en västern som är både bra och välspelad. Väl värd en titt. Även Sofia har sett filmen.

Regi:David Von Ancken

Betyg: 7/10

Nomads (1986 USA)

NoMadsNomads är John McTiernans regidebut. Det är även Pierce Brosnans debut som huvudrollsinnehavare i en spelfilm. Med detta i åtanke kanske man kan vara lite förlåtande till dagens film. Jean Charles Pommier (Bosnan) är en berömd fransk antropolog som precis har flyttat till L.A. Filmen börjar med att han dör så det kan knappast räknas som en spoiler. På något vis etablerar sjuksköterskan som vårdar honom på akuten en länk till hans minnen och hon genomlider Pommiers sista vecka i livet som involverar: Brosnan som talar engelska med fransk accent till sin fru trots att hon är från Frankrike (plågsamt), rockstjärnan(?) Adam Ant i rollen som ledare för ett gäng som är något helt annat än de sedvanliga huliganer man kan stöta på i filmens värld.

Nomads har sina stunder det ska erkännas. Grundstoryn är inte oäven och en del scener är lite smårysliga. Tyvärr lider berättelsen av ett något hafsigt manus och filmen saknar flyt. Iden med sjuksköterskan som etablerar en telepatisk länk känns bara krystad och har nog bara tillkommit så man kan trycka in en tvist mot slutet. Brosnan kämpar med sin accent men det blir bara larvigt och jag fattar aldrig varför karaktären nödvändigtvis måste vara fransman. Slutomdömet blir helt en ok story men ett ganska mediokert utförande.

Regi: John McTiernan

Betyg; 3/10

Bondtema: Die another day (2002 USA/Storbr)

I och med Die another day jubilerade James Bond trippelt, dels var det den tjugonde filmen med 007, dels var det 40 år sedan första filmen Dr No hade premiär och det var 50 år sedan Ian Flemming skrev sin första bok om James Bond, Casino Royale. Ja man hade alla anledningar till att göra en storslagen film, tyvärr blev det nog inte riktigt som någon tänk sig och Die another day anses av många som en av de sämsta Bondfilmerna. Hur kunde det gå så fel? Man hade en väletablerad skådis i rollen som Bond, manusförfattarna som tagit över efter Richard Maibaum hade hittat formen och pengar saknades inte. De utgick till en början från Flemmings bok Moonraker men det ändrades snabbt.

Historien lutar åt det mer spektakulära hållet tänk You only live twice eller The Spy who loved me, men med vissa nya och för Bondserien modiga inslag. Filmen börjar med att Bond blir förråd under ett uppdrag i Nordkorea, det finns en mullvad (fiendespion) i MI6. Efter att ha blivit torterad i förtexterna (först och sista(?) gången en del av handlingen berättas i förtexterna) och skaffat sig ett rejält skägg släpps Bond. 007 får inte verka som agent då MI6 inte riktigt litar på honom, pga Nordkoreanernas förkärlek till hjärntvätt, men han börjar luska själv i vem som förådde honom och spåren pekar mot miljardären Gustav Graves.

007 med ett riktigt sjörövarskägg.

Redan innan man började filma hade man allvarliga problem. När det var fyra veckor kvar till att man skulle börja filma var det bara det ”gamla gardet” (Brosnan, Dench m.fl) som var tillsatta. B.la prövade man Saffron Burrows och Salma Hayek i rollen som Bondbrud innan valet föll på Halle Berry. Det valet skulle visa sig vara lyckosamt då hon senare tilldelades en oscar för Monster’s Ball nu kunde en Bondfilm stoltsera med att ha en oscarsvinnare i rollistan för första gången. Toby Stephens spelar skurken Graves en roll som först erbjöds till Billy Connolly och Rosamund Pike är Bonds kollega Miranda Frost.

Rosamund Pike som Miranda Frost

I Die another day har man tryckt in blinkningar alla tidigare Bondfilmer, en del uppenbara som t.ex visningar av gammal utrustning som Rosa Klebbs spiksko från From Russia with love eller jetpacken från Thunderball. andra referenser är mer subtila ( kan man använda sig av det ordet när det rör sig om Bond?) som att man får besöka Bonds arbetsrum igen för första gången sedan OHMSS.

Det är främst två saker som får Bondkonässörerna att gå i spinn: Den ”osynliga” bilen och en CGI Brosnan som surfar på en jättevåg. Mannen bakom dessa idéer är filmens regissör Lee Tamahori.  Han hade också en ide att bond skulle jagas av ett dussintal kvinnor klädda i latex en scen som tacksamt nog hamnade i papperskorgen. Vare sig den osynliga bilen eller CGI Brosnan stör mig nämvärt. Om man ska gå in på en enskild sak som stör mig med filmen skulle det nog vara skurkens märkliga elekrotodräkt, en sorts fattigmansversion av Iron mans rustning, med tillhörade handske som skjuter blixtar. Där nånstans går min gräns vad en Bondfilm kan innehålla.

Bonds omtalade ”osynliga” bil jagas av Graves underhuggare Zao.

Jag har två stora problem med Die another day: Rollbesättningen och den stora förekomsten av tekniska prylar. Filmen fullkomligt dränks av teknikaliteter, det är drömmaskiner, laserklockor, osynliga bilar m.m, storyn som inte är sämre eller bättre än någon annan standardberättelse i Bondserien kommer i skymundan av alla prylar.

När det gäller rollbesättningen klickar det inte mellan mig ochToby Stephens som spelar Gustav Graves. Han är egentligen inte sämre än någon annan i 007:s skurkstall men utseendemässigt påminner han för mycket om Rik Mayall. Jag kan helt enkelt inte ta honom på allvar, han går mest omkring och hånflinar och känns aldrig som någon värdig motståndare till Bond. Halle Berrys rollfigur Jinx är berdövligt skriven hon kan bäst liknas med en kvinnlig motsvarighet av James Bond och det finns nog bara rum för en 007 med dåliga vitsar i en film om och med Bond. Två vitsmakare  i samma film är en för mycket. Raggningsscenen mellan 007 och Jinx är plågsam att se. De bollar med sexuella antydningar i dialogen och det är pinsamt dåligt.

Halle Berry stiger upp ur havet, en blinkning åt Urusla Andress i Dr.No

Den som klarar sig bäst bland nykomlingarna är Rosamund Pike som spelar Miranda Frost, en intressant och kallhamrad karaktär. Då det är Madonna som sjunger titellåten har hon nästlat sig till en liten cameo som fäktningsintruktör en roll som gör vare sig till eller ifrån. Däremot är den efterföljande fäktningsscenen mellan Bond och Graves en av filmens få höjdpunkter tillsammans med den tidigare nämnda biljakten och den explosiva öppningsscenen.

Graves vs. Bond, en av filmens höjdpunkter.

Madonna har den tvivelaktiga äran att sjunga den definitivt uslaste Bondlåten i hela serien. En plåga för både kropp och själ, ryktet gör gällande att Elotn John som kan ha en vass tunga frågade Madonna under en middag vad hon tänkte på när hon spelade in en så usel låt. Vad Madonna svarade förtäljer inte historien. Die another day verkar vara en film där man helt enkelt vill för mycket och berättelsen kommer i skymundan av alla tekniska prylar och halvtaskiga karaktärer vilket gör att detta blir Brosnans sämsta film.

Filmen gick bra på biograferna men kritiken var inte nådig. Barabara Broccoli började skissa på en reboot för serien, en nystart som innbar att Brosnan avpoletterades som 007. Han är faktiskt den enda skådespelaren som fått kicken i rollen som Bond. Brosnans filmer har fått kriktik av en del Bondfans då de ansett att det varit för otroliga actionscener och att filmerna varit för våldsamma. Jag håller inte med då jag tycker filmerna håller en ganska hög standard och Brosnan lyckats med att ge 007 lite mer kött och blod på benen. Även utvecklingen av M:s karaktär har varit positiv, att sedan en del stunt har varit otroliga och aningens ”over the top” må vara hänt men det är petitesser om man ser på helheten. Det är bara synd att Brosnan fick gå motvilligt han hade varit värd en bättre behandling.

Bästa repliken? Frost till Bond:” I know all about you – sex for dinner, death for breakfast.”

Bondtema: The World is not enough

Efter Tomorrow never dies ville Brosnan att manusförfattarna skulle fördjupa karaktärerna till nästa film i serien. Förståligt då det kan bli lite småtråkigt att spela samma karakatär och glida kring i smoking och säga liknande repliker i film efter film. Brosnan ville helt enkelt ha något mer att bita i. Till viss del lyckades manusförfattarna med sitt uppdrag, men inte fullt ut.

Det  tredje filmen med Brosnan rör sig om olja och terrorattentat. Filmen börjar med att terrorrister lyckas spränga en bomb i MI6 högkvarter. Man lyckas spåra mannen bakom attentatet ,Renard. M misstänker att Renard nästa offer kan bli Elektra King, dotter till en av M:s numera f.d goda vänner, oljemiljardären Sir Robert King som var måltavlan för attentatet. 007 får i uppdrag att agera livvakt åt Elektra. Snart har Bond hamnat i säng med sin klient och han verkar t.om utveckla djupare känslor för den unga arvtagerskan. Det kommer visa sig att historien är avsevärt mer komplicerad och problemen för Bond har bara startat.

Carlyle som Renard. Pga av en kula i hjärnan kan han inte känna smärta.

Jag gillar att man tagit lite nya grepp i The World is not enought. Karaktärerna är mer levande inte lika endimensionella som man blivit van vid. 007 visar känslor och samspelet mellan Brosnan och Dench är mycket bra. Den mest klart lysande stjärnan i filmen är Sophie Marceau som spelar Elektra King. Hon gör en av de mer minnesvärda rollerna i  filmserien om Bond. Filmbolaget ville ha Sharon Stone i rollen som Elektra, man kan vara tacksam över att Barbara Broccoli stod på sig och gav inte vika i sitt val av Marceau. Tyvärr kan man inte säga det samma om Robert Carlyle som som spelar superterroristen Renard. Inget fel på skådespelaren Carlyle, jag minns att jag nickade gillande när jag hörde att han skulle bli nästa Bondskurk. Robert Carlyle lyckas aldrig komma in i filmen, på något sätt dyker han bara upp lite då och då som gubben i lådan under filmens gång och karaktären sätter sig aldrig riktigt. Synd för jag trodde verkligen på Robert Carlyle som skurk. Robbie Coltrane dyker upp igen som ryske maffiabossen Zukovsky men nu har han sadlat om och blivit någolunda hederlig.

Favorit i repris:Zukovsky

Det här skulle bli den sista filmen med Desmond Llewelyn i rollen som Q. Desmond har hängt med ända sedan From Russia with love. Llewelyn var 85 år när The World is not enough spelades in, kort efter filmens premiär dog han i en bilolycka. I filmen introduceras Q:s efterträdare R då Q talar om att dra sig tillbaka så tankarna att detta skulle bli Llewelys sista äventyr med Bond fanns nog redan på planeringsstadiet. Efterträdaren R spelas av John Cleese och verkar vara en klumpigare version av Q men minst lika grinig.

Q:s första framträdande

och hans sista.

Filmen har ett par minnesvärda scener b.la en hisnande båtjakt på Themsen som är mycket bra och en slutfight mellan Bond och Renard ombord på en sjunkande u-båt. Fighten är troligtvis en av de minst bombastiska finalerna i en Bondfilm, det var skönt med en hederlig fight och för en gångs skull slippa massa folk som springer runt som yra höns och skjuter hejvilt.

Vi bjuds b.la på: Skidjakt, helikopterjakt, gruvaction och en spektakulär båtjakt.

Det här verkar ju vara en toppenfilm men den bistra sanningen är att The World is not enough dras med två problem; ett litet och ett mycket stort. Det lilla problemet är att manusförfattarna inte riktigt fått till dialogen när man försöker vara mer seriös. Det blir många klyschor och ibland  riktigt pinsamma repliker mellan Bond och Elektra. Orden ligger inte riktigt rätt i Brosnans mun men man har åtminstone gjort ett försök till fördjupning och viss förnyelse av filmserien.

Elektra King en av de bästa Bondbrudarna

Det stora problemet är att man av någon dunkel anledning gett rollen som Bondbrud till Denise Richards. Det är direkt plågsamt att se henne i rollen som atomforskaren (!) Christmas Jones. Kvinnan kan inte skådespela och sliter som ett djur för att verka sexig. Hon springer runt i toppar och vickar på rumpan och spänner med flackande blick desperat ut brösten. Resultatet blir inget annat än katastrofalt och när Richards är i bild är det direkt plågsamt att se. Varför hon fick rollen vet jag faktiskt inte men i.o.m att hon är amerikan och var lite i ropet på den tiden hade nog producenterna tanken att Richards skulle attrahera den amerikanska publiken.  Att Richards inte hade pejl på vare sig film eller skådespeleri visar hon med följande citat där hon påstår att karaktären Chritmas Jones är ”brainy, athletic, and had depth of character, in contrast to Bond girls from previous decades”.Jag förstår att man ska göra promotion för sin film men nån måtta får det lov att vara.  Som vanligt är personkemin mellan Brosban och Bondbruden nästan lika med noll. Det blir lite pliktskyldigt sex mot slutet av filmen men ingen av parterna verkar vara speciellt intresserad av den andre. Richards lyckas att sänka den här filmen ett snäpp, jag hade faktiskt förträngt att hon var så usel.

Christmas Jones definitivt den värsta Bondbruden.

Titelmelodin gjordes av Garbage och är helt ok.

Bästa repliken? Nja bästa och bästa men jag kan helt enkelt inte undanhålla 007: avslutande replik i filmen.Bond: (till Christmas Jones) I thought Christmas only comes once a year.(efter att de haft sex).

Trots Richards och halvtaskiga repliker blir det sju martinis till filmen. Det kan man tacka Sophie Marceau och försöket att ge filmens karaktärer lite mer kött och blod.

Bondtema: Tomorrow never dies ( 1997 Storbr/USA )

 Goldeneye gjorde bra ifrån sig på biograferna och man ville få ut en ny film om 007 ganska snabbt. Först skulle handlingen kretsa kring Storbritanniens överlämnande av Hong-Kong men man övergav den iden delvis p.g.a. att historien blev alltför tidsbunden. Slutresultatet blev en film som påminner något om The Spy who loved me samt You only live twice. Skurken heter Elliot Carver och han driver ett stort mediaimperium. Carver försöker få till en militärkupp i Kina och fixar detta genom att hetsa Kina och Storbritannien mot varandra b.la med hjälp av sitt gigantiska medieimperium och ett stealthfartyg som osett beskjuter kinesiska flygplan och sänker brittiska båtar. Som tack för hjälpen kommer Carver få exklusiva media rättigheter i Kina under hundra år av kuppmakarna. I vanlig ordning är skurken dålig på att sopa igen spåren efter sig och snart har han 007 i hälarna. Bond slår sig samman med den kinesiske agenten Wai Lin för att stoppa Carver innan krig bryter ut.

Q och Bond testar den fjärrstyrda bilen som blev filmens "snackis"

Judi Dench, Pierce Brosnan, Samantha Bond och Joe Don Baker återvände i sina roller från Goldeney till Tomorrow never dies som egentligen skulle ha hetat Tomorrow never lies men ett feltryck fick den verkan att man bytte namn då man troligen ansåg att dies lät lite mer spännande än lies. Tomorrow är f.ö. namnet på Carvers tidning i filmen. Detta skulle bli den första Bondfilmen utan Albert Broccoli som avled 1996. För produktionen stod hans dotter Barbara.

Brosnan och Yeoh på flykt från Carver.

I rollerna som skurkar hittar vi Jonathan Pryce som Elliot Carver. Han sköter jobbet bra, det verkar som att skådespelaren Pryce verkilgen gillar att spela skurk. Carver nästan lite för ond då han är snubblande nära till att bli en karikatyr av en Bondskurk. Sir Anthony hade tillfrågats än en gång men tackat nej. Personligen tror jag Hopkins skulle passa ganska bra som Bondskurk med sitt överspel, roande skulle det i alla fall bli. Gotz Otto som spelar Carvers tyske underhuggare Stamper är däremot en ganska trist figur. Vi har sett den här schablonskurken alltför många gånger tidigare och man tycker manusförfattarna kunnat komma upp med något bättre. Både Henry Gupta (Ricky Jay) och Dr.Kaufman (Vincent Schiavelli) är avsevärt intressantare skurkar än den blonderade Stamper. De hade gott kunnat få mer speltid.

Karaktären Carver skapades troligen med den nyss avlidne tidningskungen Maxwell i åtanke.

Carvers fru Paris spelas av Teri Hatcher b.la känd från Tv-serierna Desperate housewives och Lois & Clarke. Paris har tidigare haft en romans med Bond. Precis som i Goldeneye försöker man ge Bond en bakgrund. Det hade varit intressantare om man plockat upp någon motspelerska från en tidigare Bondfilm t.ex Maryam d’Abo från The Living daylights. Den kinesiska agenten Wai Lin spelas av Michelle Yeoh som först hade namnet Lin Pow men påpekade för filmteamet att Pow betydde bakdel på kinesiska därav namnbytet.Michelle Yeoh spelar rollen som Wai bra men det är inte direkt någon kemi mellan Brosnan och Yeoh så när det blir dags för det obligatoriska hånglet i slutet blir man aningens förvånad då agenterna verkat hållit sin relation strikt professionellt. En jämförelse mellan Moore & Bach i The Spy who loved me där Moore nästan glömmer bort sitt uppdrag i jakten på att få Bach i säng visar tydligt att det är andra tider i 007:s värld. Det fanns planer på att starta en filmserie om agent Wai Lin men de verkade stanna på planeringsstadiet.

Den ytterst obehaglige Dr. Kaufman

Tomorrow never dies är helt finansierad med produktplaceringspengar. 100 miljoner $ lyckades man skrapa ihop och visst märks det vilka företag som har chippat in med stålar. Avis, BMW, Ericson, Smirnoff m.fl. Tack och lov är reklamen inte lika klumpigt gjord som i Goldeneye så den stör inte lika mycket eller så har jag vant mig. Roger Spottiswoode var regissör då Campbell tackade nej till att regissera filmen.  David Arnold gjorde musiken och det är ett lyft jämfört med förra filmens magplask även om Tomorrow never dies inte ståtar med ett av seriens mer minnesvärda soundtrack.  Titellåten sjungs av Sheryl Crow och den är ganska bra däremot är förtexterna riktigt fula med tjejer täckta av kretskort (?). Pulp hade först blivit tillfrågade men deras bidrag dög tydligen inte.

Filmen helt ok för att vara en Bondfilm. Den hör till en av de mer fartfyllda filmerna i serien, kanske nästan för fartfylld då man knappt får en chans att pusta ut mellan alla slagsmål, fordonjakter och stuntscener. Filmen innehåller många snygga actionscener. Jag gillar biljakten där Bondstyr sin bil (BMW) med hjälp av sin mobil (Ericson) och slutligen kraschar bilen i uthyrningsfirman Avis kontor, se där åtminstone tre produktplaceringar i en scen. Även början är spännande med terroristbasaren där Bond får förhindra en kärnvapenexplosion. Många bra stunts och fartfyllt som sagt men efter ett tag blir det lite väl mycket skjutande och man kanske skulle ha slagit ned på takten lite. Speciellt slutstriden är ett evinnerligt skjutande och pangande och är inte speciellt spännande. Att det förkommer en och annan logisk miss i filmen som en del retar sig på har jag faktiskt överseende med det är ändock agent 007 vi talar om och excesser som förekommit i bla Moonraker och Octopussy slipper vi.

Bonds gamla flamma Paris Carver.

Bästa kommentaren? M tjafsar med en militär:

Roebuck: With all due respect, M, sometimes I don’t think you
have the balls for this job.
M: Perhaps. But the advantage is that I don’t
have to think with them all the time.

Det verkar som att M får de bästa kommentarerna men det är Dench värd.

Regi: Roger Spottiswoode

Det blir sex stycken godkända martinis.

Bondtema: Goldeneye ( 1995 USA/Storbr )

Efter det längsta uppehållet i serien med Bondfilmer (6 år) som b.la berodde på något så korkat som ett bråk om Tv-rättigheter blev det dags för en ny Bondfilm. Timothy Dalton hade tröttnat på att vänta och hoppat av franchisen . Det är lite synd för jag hade gärna sett honom göra rollen som 007 åtminstone ett par gånger till. Nu var det Brosnans tur, Brosnan som varit aktuell i rollen som Bond vid ett flertal tillfällen. Broccoli hade faktiskt redan fått upp ögonen för honom under inspelningarna till For your eyes only då Brosnan var gift med Cassandra Harris som hade en roll i filmen. Vid åtminstone ett tillfälle hade Brosnan lunch med Broccoli så man kan tänka sig att en kontakt knöts redan här.

Brosnan som Bond. När han annonserades som den nye Bond hade han helskägg i.o.m. inspelningen av Robinson Cruse.

Då det gått lång tid mellan Licence to kill och Goldeneye hade mycket ändrats. John Barry skrev inte musiken (The Living Daylights var sista Bondfilmen där han stod för soundtracket), Maurice Binder gjorde inte förtexterna, Caroline Bliss i rollen som Moneypenny hade ersatts av Samantha Bond och M spelades av en kvinna, Judi Dench. Även Albert Broccoli hade tagit ett steg tillbaka och huvudansvaret för produktionen låg nu hos hans dotter Barbara Broccoli.

Broccolis dotter Barbara. Goldeneye blev den sista Bondfilmen Albert Broccoli producerade, han dog 1996.

Handlingen rör sig kring den ryska sateliten Goldeneye(märkligt namn förresten på en rysk satelit, Stalins slägga eller något liknande hade varit mer passande) som skickar iväg en EMP (elektro magnetisk puls) som slår ut all elektronik över ett stort område. När satelliten kapas av den mystiska och naturligtvis onda Janusgruppen faller lotten på Bond att än en gång rädda världen. Till sin hjälp har han en rysk dataprogrammerare i fula kläder som spelas av svenskan Izabella Scorupco.

Roligare kläder än så här blir det inte för Scorupco i filmen.

Ja handlingen är som vanligt inte speciellt avancerad den är mest en ursäkt att länka ihop en massa actionscener. Goldeneye är dock en ganska intressant Bondfilm då man dels har försökt att förnya karaktären samt att filmen greppar lite av oron i Ryssland efter murens fall. Bonds muntra dagar tog definitivt slut i och med Moores avsked. Connery spelade en agent som hade aptit på livet, mat kvinnor och action. Moore spelade en agent som hade aptit på kvinnor ibland så mycket att man oroade sig för att han skulle glömma bort att rädda världen. Dalton version av Bond var en aningens deprimerad agent som gav ett lite sorgset intryck. Brosnan är definitivt en gladare lax än Dalton men det finns ändock ett stråk av bekymmer i hans karaktär. Han tar sina uppdrag på allvar och verkar vara en ganska plikttrogen agent.

Coltrane som Zukovsky

Förnyelsen av Bondkaraktären är inte så speciellt omvälvande. Det man gjort är att man låter 007 ha ett förflutet. Filmen startar med ett uppdrag i mitten på åttiotalet innan berättelsen gör ett skutt fram till nutid. Under filmen träffar Bond en och annan gammal bekant d.v.s man påpekar att karaktären är en gammal bekant för vi tittare har aldrig vare sig sett eller hört talas om personen tidigare. Det hade varit lite roligare om man dammat av en och annan gammal karaktär från tidigare filmer och därmed stärkt konturerna av Bonds universum nu känns det aningens påklistrat och ger intryck av en halvdant försök att ge 007 lite mer kött och blod. Brosnans alla filmer präglas av det här försöket från manusförfattarna att försöka stärka karaktären. Man introducerar även en del karaktärer som skulle komma tillbaka, bl.a. Joe Don Baker som CIA agenten Jack Wade och Robbie Coltrane som den ryske maffiabossen Zukovsky.

Joe Don Baker: Skurk i Living Daylights, hjälte i Goldeneye.

M får även mer speltid än vanligt. En del fans av serien gillar inte att M spelas av en kvinna. Trams säger jag då Judi Dench spelar M med bravur och karaktären M är avsevärt intressantare än i tidigare Bondfilmer. Samantha Bond i rollen som Moneypenny gör vare sig till eller från men det blir lite larvigt när hon hotar Bond med en stämning för sexuella trakasserier. Serena Gordon spelar en kvinnlig psykolog som ska utvärdera Bond, en scen i filmens början som jag uppskattade. Sean Bean i rollen som filmens skurk, Alec Trevelyan, är en ganska intressant karaktär då han har en något ovanlig agenda åtminstone i Bondsammanhang nämligen hämnd. Han är inte heller helt nattsvart ond. En skurk med lite karaktär men just Brosnans Bondfilmer har en och annan skurk av det mer komplexa slaget. Erbjudandet till rollen som Alec gick först till Sir Anthony Hopkins och Alan Rickman som båda tackade nej. Sean Bean klarar sig bra men personligen skulle det varit intressant med någon av de övriga skådespelarna i rollen som den avhoppade oo6.

Sean Bean i rollen som den hämndlystne 006.

Scorupco som fick rollen som den ryska dataprogrammeraren Natalya Simonova, efter att b.la Elizabeth Hurley och Elle Macpherson tackat nej, klarar sig bra som Bondbrud men hennes kläder ser för bedrövliga ut filmen igenom. Jag menar inte att hon ska springa runt i festblåsa och högklackat men lite roligare kläder än en grådaskig kofta kunde man hittat. Det är också roligt att man för en gångs skull hittat en Bondbrud med lite handlingskraft. Bondbrudarna har alltför många gånger varit om inte handlingsförlamade som ett rådjur i billyktornas sken spelats av skådisar med noll karisma. Scorupco är ett steg i rätt riktning. Goldeneyes enda stolpskott är Famke Janssen i rollen som den ryska lönnmörderska Xenia Onatopp. Famke spelar över å det grövsta (eller så är karaktären otroligt dåligt skriven tänk Fatima Blush i Never say never again på speed så kan ni ana vad det rör sig om) och det blir bara fjantigt när hon tar sina offer av daga genom att strypa dem med låren samtidigt som hon får orgasm. Idiotisk ide och fruktansvärt dåligt gestaltat. Man får gå tillbaka till Diamonds are forever för att hitta scener som är lika korkade. När vi är inne på ämnet korkat så är produktplaceringen fullständigt skamlös i Goldeneye. Produktplaceringar har förekommit i de flesta Bondfilmer men här går det överstyr. Om ni ser filmen lär ni inte missa de inslagen.

Xenia Onatopp vs. Bond.

Filmen är som Bondäventyr ganska bra så länge Janssen inte är i rutan. Överlag är det bra action där en biljakt med stridsvagn hör till favoriterna. Man har ansträngt sig lite för att få med hyfsade skådisar i birollerna, något som man inte alltid varit speciellt noga med i tidigare filmer. Enda scenen där det är aningens too much är när Bond hoppar i kapp ett förarlöst flygplan för att sedan ta kontrollen över planet och flyga iväg, annars håller filmen bra klass. Det som inte håller bra klass är filmmusiken som är katastrofal. Vad Éric Serra som skrev musiken sysslade med vet jag inte men den är helt enkelt skitdålig. Någon har jämfört soundtracket med hissmusik och det skriver jag under på. Däremot är förtexterna av Daniel Kleinman bland de snyggaste jag sett i Bondsammanhang och titellåten som är skriven av Bono och The Edge från U2 och sjungs av Tina Turner är en av de bättre Bondlåtarna. Både Ace of base samt Rolling stones hade fått erbjudandet att skriva titellåten. Stones tackade nej och Ace of base fick problem med sitt skivbolag.

Bästa kommentar?

M till Bond under deras första möte:

M – I think you’re a sexist, misogynist dinosaur, a relic of the Cold War, whose boyish charms, though wasted on me, obviously appealed to that young woman I sent out to evaluate you.

Regi: Martin Campbell

Det blir sju stycken glada martinis till Goldeneye.

The Ghost Writer ( 2010 Storbr m.fl )

Det tog ett tag men nu har jag äntligen sett Roman Polanskis senaste film The Ghost writer som baseras på en bok av Robert Harris. En spökskrivare hyrs in för att avsluta memoarerna av Storbritanniens f.d. premiärminister. Premiärministerns tidigare spökskrivare har dött i en olycka och man är stressad på förlaget, det gäller att få ut boken så snabbt som möjligt. Väl på plats inser spökskrivaren att det inte riktigt står rätt till hos den forne premiärministern, intriger, maktkamper, anklagelser om krigsförbrytelser lägger lite sordin på stämningen. Vad som eventuellt kunde ha varit ett glassigt och relativt enkelt men stressigt jobb utvecklas till ett arbete med eventuellt livet som insats för huvudpersonen.

Härligt med positiva överraskningar! Då jag läst boken och fann den ovanligt trist och händelselös hade jag mina dubier över att se filmen. Jag undrade över hur man kunde vilja filma en sådan tråkig thriller. Polanski har däremot lyckats över förväntan med adaptionen. Filmen kan kanske inte beskyllas för att vara vare sig fartfylld eller spännande men över berättelsen svävar det en tät och olycksbådande atmosfär. Det känns som att man inte kan lita på en enda person i dramat och det finns egentligen inte heller några ”pusta ut” tillfällen i berättelsen vilket höjer känslan av osäkerhet några snäpp. Jag kunde aldrig riktigt slappna av under filmen en oroskänsla hängde med under filmens gång.

Handlingen går sakta, ja den skrider fram, men Polanski lyckas hålla intresset uppe. Likt ett pussel växer intrigen och sanningen fram. Även om jag läst boken och satt med facit i hand rycktes jag med. Bra skådisar i små och stora roller med Eli Wallach och Tom Wilkinson som de gladaste överraskningarna kryddat med Polanskis torra humor gjorde att The Ghost writer blev en angenäm överraskning.

Regi: Roman Polanski

Betyg: 7/10

Percy Jackson & the Olympians: The Lightning Thief (2010 usa)

När Zeus blixt blir stulen anklagar han Poseidons son Percy för stölden, lämnas inte blixten tillbaka hotar Zeus att starta ett krig som kommer att förinta jorden. Problemet är bara att Percy inte är tjuven och han vet inte ens att han är en halvgud. Percy blir nu tvungen att lösa stölden för att göra det hela värre har hans mor kidnappats av Hades och han vill ha blixten i utbyte mot mammans frihet.

Ännu en ungdomsfanyasy i kölvattnet på Harry Potter. Tyvärr är det den triste regissören Chris Columbus som ligger bakom filmen. Stelt och styltigt med ganska kassa skådespelare. Historien hastar fram och tid för att utveckla karaktärer och handling ges inte. Dataanimerade scener staplas på varandra i rasande fart och jag längtar efter Columbus pension. Grundiden är inte tokig och jag tror att jag plockar upp böckerna om Percy Jackson istället.

Regi: Chris Columbus

Skådespelare: Logan Lerman, Pierce Brosnan

Betyg: 2

Dante´s peak (1997)

dante480Vulkanologen (!) Harry Dalton (Pierce Brosnan) upptäcker att en vulkan verkar nära ett utbrott och hotar den lilla staden Dante´s Peak. Tyvärr är det ingen som tror på honom förutom stadens kvinnliga borgmästare (Linda Hamilton) som är ensamstående mor med eget företag (jag undrar när hon hinner med att vara borgmästare). När utbrottet väl kommer får Harry försöka rädda borgmästaren, hennes två barn, f.d svärmor samt den obligatoriska hunden.

Ja vad ska man säga, stor filmkonst är det i varje fall inte. Styltig dialog, träigt skådespeleri men stundtals riktigt underhållande om man stänger av hjärnan. Filmen är dock lite seg till en början, det tar en timme innan lavan kommer och fram tills dess består handlingen mest av att  Brosnan och Hamilton kastar våta blickar på varandra. Mer vulkan och mindre romans hade varit bättre. För er som undrar: Hunden överlever!

Regi: Roger Donaldsson

Skådespelare:Pierce Brosnan, Linda Hamilton

Betyg: 4/10