Tales of Halloween (2015 USA)

MV5BMjQwODQ1MTM1MF5BMl5BanBnXkFtZTgwODUwNzY5NjE@._V1__SX1857_SY859_Tales of Halloween är ett ganska passande namn  och val på en film till uppstarten av skräckfilmsveckan 2015. Den observante inser att det rör det sig om en antologifilm. Om jag inte räknat helt galet innehåller Tales of Halloween hela tio mycket löst sammanbundna historier. Berättelserna utspelar sig i en stad under  Halloweenfirandet. Staden verkar närapå vara en idealiserad version av den amerikanska småstaden. Invånarna verkar alla bo i villor som är inredda med en öppen brasa, det är prydligt i hemmen, gräsmattorna välklippta och trädgårdarna smakfullt pyntade med allehanda Halloweenattiraljer. Under ytan sjuder det dock. Vi får träffa på seriemördare, dödliga pumpor, demoner, häxor och spöken.

Berättelserna är inte speciellt skrämmande kanske mycket av den enkla anledningen att de är så korta att det blir svårt att bygga upp en stämning. Karaktärer och en plot (gärna med en liten tvist) ska hinna rivas av inom loppet av tio minuter. Det säger sig självt att man inte har tid över för lite finlir. Det var nog bara en historia som var lite ryslig resten hamnade nog mest i facket för blodig komediskräck. Genomgående lutar filmen mer åt det komiska hållet och mina tankar vandrar till den gamla tv-serien Tales from the crypt. Filmen har kryddats lite extra då man stoppat in en hel del kändisar och skådisar från skräckfilmsgenren i de flesta rollerna. Det är inga stora namn men man känner igen många ansikten. De mest kända torde vara John Landis och Adrienne Barbeau, den sistnämnde gör ett inhopp som radiopratare i en blinkning till Carpenters The Fog.

Om nu inte Tales of Halloween vore så blodig skulle den nog kunna klassas som en skräckis för yngre tonåringar (men med facit på hand vet jag att seriemördare och annat slafs är vardagsmat för dagens lågstadieungar men jag kan väl få låtsas att föräldraansvar fortfarande existerar i dagens Sverige?). Jag hade en mysig stund och trivdes med den snygga scenografin och det höga lite uppsluppna tempot men filmen är mer roande än bra.

Regi: Elva olika kockar är inblandade i den här skräckstuvningen.

Betyg: 5/10

Fiffi tar en tur till Västindien och Sofias film innehåller b.la en inoljad saxofonist.

Let us prey (2014 Storbr)

let-us-pray-horror-movie-newsHär blev jag fast på en gång för jäklars vilka snygga förtexter och jäklars vilken ödesmättad stämning filmens första minuter att Let us prey inte sedan håller vad den ger sken av efter denna vidunderliga start är en annan sak.

Rachel gör sin första dag som polis i en håla till stad. Hon gör sin första arrest redan på vägen till arbetet då en överförfriskad yngling kör på en man. Offret försvinner spårlöst men dyker senare upp på stationen. Under kvällens gång blir det alltmer tättbefolkad på stationen och det verkar vara något märkligt med mannen som blev påkörd. Det är iofs inte bara han som är konstig. Rachels kollegor verkar vara än värre än de personer som sitter i arresten och hon måste till slut fråga sig om hon överhuvudtaget kommer överleva sin första arbetsdag.

Let us pray är en film som är gjord med gott humör. Regissören Brian O’Malley verkar inte backa för något och får han en ide så genomför han den. Filmen börjar som sagt med en ödesdiger stämning och det är smårysligt fram till sista halvtimmen då man släpper på alla hämningar. Under filmens final undrade jag över vad som egentligen händer och frasen ”over the top” är i detta sammanhang minst sagt en underdrift,  antingen köper man det eller inte. Let it bleed börjar som en skräckis men avslutar som blodig komedi (jag är lite osäker här om det egentligen var meningen) och det funkar väl sisådär. Filmen är både välspelad och välgjord men slirar betänkligt mot slutet. Liam Cunningham som spelar huvudrollen känner vänner av tv-serien Game of thrones igen. Där spelar han den gemytlige Lökriddaren, Davos Seaworth, här är han inte riktigt lika sympatisk.

Regi: Brian O’Malle

Betyg: 5/10