Only lovers left alive (2013 Tyskland m.fl)

only_lovers_left_alive_ver3_xlgVampyren Adam bor i Detroit och lider av livsleda vilket kan vara förståeligt då han levt i hundratals år. Hans fru Eve som lever i Tanger packar sina väskor med böcker (här rör det sig om kulturella vampyrer) och åker till Detroit för att gaska upp Adam. Paret får en ovälkommen besökare då Eves lillasyster Ava (även hon vampyr) dyker upp. Lillasystern är aningens mer levnadsglad än sin storasyster och dennes man vilket rubbar den annars så sövande tillvaron för vampyrparet och oss tittare.

Om man inte lider av livsleda lär man göra detta efter att ha sett Only lovers left alive som hör till bland det skitnödigaste jag sett. Det ord som bäst beskriver filmen är nog dravel. Det är pinsamt uppenbart att filmens regissör Jarmusch tycker att han gjort en cool film där huvudpersonerna får posera och vara så elitistiskt kulturella de bara kan under två timmar. Inte en hårlock ligger fel, man har de rätta böckerna, lyssnar på den rätta musiken och glider runt i kläder som troligen är helt rätt om man ska vara så där lite lagom annorlunda för att nära sig egen narcissism.

De två vampyrerna är totalt ointressanta som rollfigurer och de spär på detta intryck genom att föra pretentiösa samtal med mycket yta och inget innehåll.  Filmen känns som en enda lång självtillfredsställelse av en oerhört tråkig regissörs ego. Only lovers left alive tillför inte något nytt i en sedan länge urvattnad genre. Ska jag vara riktigt ärlig var jag redan trött på skiten efter att ha läst Anne Rice oerhört trista roman Interview with the Vampire  som är ganska lik denna film: Tunnor fyllda med innehållslöst skitprat men med en rätt snygg fernissa. Om man vill se filmer som rör vampyrer med existentiella problem bör man istället kolla in Byzantium eller varför inte de tyska diskovampyrerna i Wir sind die nacht. 

Regi: Jim Jarmusch

Betyg: 1/10

En och annan filmspanare tycker liiite annorlunda.

Jojjenito

Fiffi

Henke

Men jag är inte helt ensam i min ringhörna

Sofia

Extra tillägg: Marcus såg filmen nyligen och är av en annan åsikt: Han ser filmen som en satir över s.k hipsters vilka vampyrerna ska gestalta. Han menar att regissören verkar anse att hipsterkulturen är makalöst tråkig i sin desperata jakt på att vara annorlunda och sticka ut med hjälp av dyra kläder och saker och man låter imagen styra ens liv. Kan hända att lillebror har rätt men filmen blev inte roligare för det.

Annonser

The Tree of life (2011 USA)

TheTreeOfLife_Poster-644x1024The Tree of Life är filmen som fått en i stort sett samlad kritikerkår att gå upp i brygga av upphetsning. Det regnade plus och getingar över filmen och filmkritikerna fann knapp ord över hur bra filmen var. Handlingen i The Tree of Life skulle kunna sammanfattas med en mening: En arkitekt ältar sin barndom och förhållandet till sina föräldrar. En på pappret kort story men regissören Malick har skapat en otroligt vacker film fylld av symbolik, fullproppad med visdomsord och existentiella frågor och som sagt kritikerna jublade. Själv gäspade jag nästan käken ur led.

Troligtvis är The Tree of Life den i särklass tråkigaste film jag sett. Ja söte gud så trist den var. Jag har ingenting emot stillsamma filmer men i det här fallet är det två saker gör The Tree of Life till en medioker upplevelse. Den saknar helt känsla, hela filmen känns paradoxalt nog artificiell trots att den ska handa om livet och viktiga frågor som rör moral och annat som spelar stor roll för oss människor. Skådisarna upplevs som statister i Malicks utsökt komponerade scener och om han bytt ut dem mot skyltdockor hade jag knappt märkt någon skillnad. Nu snackar vi inte om några okända skådisar i huvudrollerna utan Jessica Chastain, Brad Pitt och Sean Penn. Om jag skulle jämföra den valiumindränkta tv-serien Brideshead revisited med The Tree of Life framstår den förstnämnda som ett fartfyllt drama i jämförelse. Filmen berör mig  inte och det är nog förklaringen till att den är så tråkig.

Det andra problemet är att filmen känns så, i brist på bättre ord, skitnödig. Det är viskande röster som ställer existentiella frågor till tittaren och ett tag undrar jag om det inte är en nyandlig produktion av Agneta Sjödin jag tittar på. Mitt intryck av filmen blir att det är uppblåst rapparkalja och uttrycket ”göra en höna av fjäder” har nog aldrig känts mer rätt. Detta tillsammans med att filmen känns så tom på äkta känslor gör att The Tree of life blir till ytlig fernissa. Skrapar man på ytan finns det egentligen ingenting att relatera till mer än vackert filmade scener. Det är synd för jag tror att det skulle kunnat bli en gripande film där huvudpersonens slitning mellan sin mors och fars olika livsfilosofier hade kunnat väcka mitt engagemang. Istället så kväver jag en gäspning och känner en befrielse när eftertexterna börjar rulla.

Gåtan som då kvarstår är: Varför blev just den här filmen så hyllad? Jag har inga svar att ge men det vackra fotot kan säkerligen bländat en och annan kritiker. Det kan också vara så att man som officiell filmälskare ska gilla regissören Malick, det verkar liksom höra till. Hur som helst tråkigare än så här kan det knappast bli eller…….?

Regi:Terrence Malick

Betyg: 3/10

Only God forgives (2013 Danmark m.fl)

Only God ForgivesJulian lever i Thailand och driver där en thaiboxningsklubb men hans huvudsyssla är knarkhandel. Julians bror mördar en prostituerad och han blir sin tur dödad av en f.d. polis som agerar som någon sorts hämnare på fritiden. Julians kriminella mor anländer till Thailand och hon kräver att Julian ska hämnas sin bror. Det här låter på pappret som en thriller i mängden men det är det verkligen inte. Istället serveras jag en film av regissören Nicolas Winding Refn och skådisen Ryan Gosling som jag inte blir riktigt klok på.

Nu visste jag att detta skulle vara en lite ovanlig film så jag var beredd på att den skulle bryta mot de förväntningar man eventuellt har när handlingen presenteras. Om man däremot väntar sig en vanlig thriller lär man nog bli grymt besviken. Refn som även skrivit manus pendlar mellan att vara skrattretande pretentiös till att visa upp riktigt snygga scener. Det är inget fel på storyn eller produktionen men regissören har svårt att förmedla och realisera de djupare tankar om skuld som han vill förmedla med sin berättelse. Då han inte klarar av detta tar han till enkla lösningar för att få sin film att verka djupare än vad den är. T.ex. tror han att fåordighet ska ge filmen ett djup men det blir bara skrattretande när karaktären Julian inte ens kan svara på en enkel fråga utan bara stirrar på den som ställt en enkel fråga. Det hade kunnat fungera om Gosling varit bättre på att förmedla känslor med små uttryck t.ex. som Sir Anthony i Remains of the day men i den här filmen är Gosling lika uttrycksfull som en skyltdocka. Nu kanske tanken är att detta ska spegla hans döda inre men i så fall är det så övertydligt att Refn hamnar i samma liga som Bruckheimer & co när det rör sig om att förmedla känslor. Om fallet inte är att karaktären Julian ska spela ”tom inombords” ja då undrar jag vad Refn sysslar med.  Överlag är filmen seg och överarbetad och mitt intryck är att Refn tror att han har en bättre och djupare historia än vad han faktiskt har för när eftertexterna rullar så sitter man med en simpel hämndhistoria vare sig mer eller mindre. Det den faller på är det pretiösa utförandet.

Filmens styrkor ligger det tekniska. Det är snygga scenlösningar, ljussättningen är fantasifull, flera av karaktärerna är intressanta och Kristin Scott Thomas som spelar Julians mamma gör rollen med bravur. Synd bara att Refn överskred sin kompetensnivå Någon kanske skulle viskat i regissörens öron att originellt och annorlunda inte automatiskt behöver betyda att det är bra.

Regi: Nicolas Winding Refn

Betyg: 3/10

Citizen Kane vs. Himmel över Berlin

2012 riste det till lite i bloggvärden. Sofia dissade den älskade Himmel över Berlin men hyllade klassikern Citizen Kane. Fiffi däremot gjorde precis tvärtom. Nu hade jag inte sett någon av de två filmerna men blev med ens intresserad. Hur kunde det komma sig att de två bloggarna tyckte så olika om två filmer som hyllats och dränkts med lovord ? Naturligtvis blev jag tvungen att undersöka för att se vilken film som var den bästa. Mina förhoppningar var att bägge filmerna skulle visa sig vara bra och jag skulle få det bästa av två världar. Tanken att jag skulle få det värsta av två världar slog mig aldrig.

Citizen Kane, 1941 USA, regi Orson Wells

MPW-49417I femtio år höll Citizen Kane topplatsen när kritiker och filmfolk röstade om vilken film som var världens bästa. Nyligen hamnade den på andra plats efter att ha ha förlorat förstaplatsen till Hitchcocks Vertigo. Då en film innehar titeln som ”världens bästa” i så många år gör att man väntar sig något extraordinärt – något som kan ligga filmupplevelsen i fatet. Tidningskungen Charles Foster Kane har avlidit och hans sista ord var Rosebud. En reporter sätts på uppdraget att försöka klura ut vad Rosebud betyder. Under filmens gång berättas Kanes liv och vi får vi följa hans väg mot makten och fallet från densamma.

Citizen Kane uppfyller säkerligen de krav som man kan ställa på en klassiker. Filmen är vida känd och  ses ständigt av nya generationer. Citizen Kane har säkerligen påverkat filmskapandet och synen på att göra film. Men om någonting kallas för en klassiker byter det även att det automatiskt då är bra? Enligt min gamle gymnasielärare var svaret ja, men då var han också en stofil. Jag kan inte för mitt liv begripa hur den här filmen kan kallas en av världens bästa. Historien är ganska ordinär, Wells är en halvdan skådis och berättelsen är helt och utan både nerv och dramatik. Det värsta är att jag är ointresserad av Kanes liv och leverne, hans livsöde berör mig inte det minsta. Filmen är stel, ointressant och trist. Något gott finns det dock att säga: Citizen Kane har en del snygga scener där ljus och mörker samspelar. Filmen har även en del läckra kameraåkningar. Men världens bästa film? Aldrig i livet. Möjligtvis världens mest överskattade film.

Himmel över Berlin, 1987 Tyskland, regi Wim Wenders

derhimmelueberberlinJag vill minnas att den här filmen tokhyllades när den kom. Wenders var mannen för dagen. Filmen var poetisk och vacker och till på köpet var regissören Wenders också kompis med coola rockstjärnor som Bono och Nick Cave. ”Every dog has his day” som amerikanerna säger.

Himmel över Berlin handlar om ängeln Damiel som efter att ha vakat över människorna under eoner slutligen börjar tröttna på sitt uppdrag. Damiel kan bara observera människor och höra deras tankar. Som ständig observatör kan han aldrig uppleva livet. När han blir kär i cirkusartisten Marion beslutar sig Damion för att bli människa.

Ordet pretentiöst har nog aldrig passat bättre för fy faen vilken uppsvälld soppa. Jag begriper vart regissören vill komma redan efter en halvtimme men tydligen är Wenders så förtjust i att visa Berlin i svart/vita bilder ackompanjerat av floskelfilosofi att han sträcker ut på plågan en timme till. Att se Himmel över Berlin är som att köra en traktor genom tio mil av granskog, sakta rör man sig mot målet men resan är enahanda och bedövande tråkig. Om Wenders åtminstone hade begåvat människorna med lite intressanta tankar men oh nej. För att vi verkligen ska förstå vilken trist tillvaro ängeln Damiel har översköljs vi av meningslöst mummel. Bruno Ganz som spelar ängeln glider runt i en svart rock och lyssnar på folk ointressanta tankar i ca 100 minuter. Sedan blir han en människa och sedan är det slut efter att Wenders har skohornat in Nick Cave and the Bad seeds i filmen. Jag har inga problem med långsamma filmer men de får för guds skull inte vara tråkiga. Jag misstänker att det var en himla massa folk 1987 som egentligen avskydde filmen och svor tyst i biomörkret att de inte löst en biljett till Snuten i Hollywood II. Jag ska i rättvisans namn avsluta med att säga något gott om Himmel över Berlin. Jag gillar storyn men avskyr utförandet.

Ja vad blir då slutomdömet? Wells har kameraåkningar och Wenders sitter på en intressant historia som han slarvar bort. Det var plågsamt att se dessa tradiga och överambitiösa filmer men Citizen Kane vinner knappt på att den var lite kortare och inte lika pretentiös som Himmel över Berlin.

Wells 3/10

Wenders 2/10

VD (1988 Sverige)

Hans och Anna sitter hemma och softar en helgkväll då det plötsligt ringer på dörren. Det är Hans chef  Sven som bestämt sig för att komma på en oanmäld visit. Sven påstår att han av och till gör oannonserade hembesök hos sina anställda för att ”se hur de har det”. Lite tagna på sängen av besöket men ändå positivt överraskade bjuder paret in Sven. Att Sven egentligen har helt andra intentioner med sitt besök visar sig snart och en  förnedring av paret startar närapå omgående.

V.D är en pjäs av den av och till famöse Stig Larsson (inte han som skrev Millenium triologin) som bla har pjäsen Grötbögen i sin C.V. Då det rör sig om filmad teater kan det vara svårt att se och bedöma V.D som en vanlig film. Det är som vanligt när det rör sig om teater: Stelt, prententiöst och stora gester. Men det finns ett par saker med V.D som gör att den trots allt är sevärd.

Upplägget är ganska intressant. Pjäsen väcker en och annan tanke om hur makt brukas och missbrukas. Det finns ganska många Sven i samhället som anser att de är förmer av den enda anledningen att de har fått ansvar. Protesterna mot deras beteende och olika utspel är ofta ganska lama och likt Anna och Hans tar medborgarna emot skiten och knyter näven i byxfickan.

Den främsta anledningen till att se V.D heter Ernst-Hugo Järegård, denne gigant bland skådespelare. Vanligtvis har jag svårt för skådisar som spelar över men när Järegård dyker upp i bild och suger åt sig all uppmärksamhet likt ett svart hål så köper jag rubbet. Med Järegård i rutan sträckar jag på mig i soffan och studerar vartenda smackande, tonfall eller konstpaus in i minsta detalj.

Naturligtvis dras VD med ett par stora problem. Pjäsen är för lång, två timmar är i det här fallet minst en halvtimme för mycket. Ju längre storyn förlöper desto svårare har jag att köpa konceptet. Hans och Anna är lite väl lama och gränsar till att vara imbecilla i sina beteenden. Visst har Sven en maktposition och tar paret med garden nere men jag tycker att någonstans bör man säga ifrån och den gränsen passeras egentligen redan efter en halvtimme in i berättelsen. Slutet är svagt och det känns som att man vill ge en pay-off till publiken och vågar inte riktigt löpa linan ut. Betyget blir högt men anledningen till det stavas Järegård.

Regi: Stig Larsson

Betyg: 6/10

Persona (1966 Sverige)

Redan efter de första fem pretentiösa minuterna där Bergman vräker på med fårslakt, en erigerad penis och annat smått och gott undrar jag om jag kanske inte ska ta och kasta in handuken på en gång. Men jag biter ihop och kämpar vidare och Persona utvecklar sig till att vara bland det bättre jag sett av Bergman.

En skådespelerska, Elisabet, har plötsligt slutat att tala och läggs in på ett vårdhem. Efter en tid på hemmet anser man att hon är själsligt och fysiskt frisk och hon skickas till ett stuga för rehabilitering tillsammans med en ung sjuksköterska Alma. Då Elisabeth (som f.ö spelas av Liv Ullmann – denna gång utan huckle) inte talar är det Alma (Bibi Andersson) som får stå för dialogen och det gör hon med besked. Tarantino skulle nog ducka av den svada som möter oss arma tittare. Alma pladdrar på i non-stop i ca femton minuter. Iofs sker denna monolog under flera dagar och filmen gör nedslag under Almas ”samtal” med Elisabet. Monologfinalen avslutas med lite pedofili då Alma berättar för Elisabeth att hon varit otrogen mot sin fästman med en pojke. Samlaget resluterade i en graviditet och hon har gjorde en abort. Allt efter som tiden går börjar de två kvinnornas identitet växa ihop och slutet av filmen är obegripligt men lämnar fältet vidöppet för tolkningar. Jag sällar mig nog till den skaran som anser att Alma och Elisabeth är samma person och vistelsen i stugan symboliserar någon form av själslig rening. Det är den enda tolkningen där jag får ihop storyn men å andra sidan vet jag inte om meningen är att man ska begripa berättelsen. Man kanske bara ska uppleva den.

Några dagar har passerat sedan jag såg filmen och fanskapet verkar inte vilja släppa sitt grepp. Jag kommer på mig själv att gå och fundera på filmen av och till. Jag vrider och vänder på olika scener och situationer. Berättelsen har krupit under mitt skinn ett tecken som tyder på att den hade något att ge. En förklaring kan vara att Persona inte känns så teatralisk, visst är språket stelt men jag upplever det inte som att skådisarna står på en teaterscen. Detta gör att jag kan ta berättelsen på allvar och plötsligt har vi en Bergman som faktiskt är ganska bra.

Regi: Ingmar Bergman

Betyg:

Vargtimmen (1968 Sverige)

Det var inte lätt men nu är det gjort: Jag har till slut lyckats kämpa mig igenom en hel Bergmanfilm, det var tjugo år sedan sist. Jag får erkänna att det krävdes två sittningar, vid första försöker somnade jag i stort sett direkt efter förtexterna. Då mina tidigare försök under senare år, Jungfrukällan (föll på att Tor Isedal mest påminde om Catweazle) och Fanny & Alexander (föll på en som vanligt ljudligt fisande Börje Ahlstedt) misslyckats var inte direkt mina förväntningar i topp när jag gjorde ett nytt försök för att se en film signerad Bergman.

En konstnär har tillsammans med sin fru flyttat ut till en enslig ö. Konstnären börjar visa små tecken på att inte må speciellt bra. De flesta skulle nog ifrågasätta hans mentala hälsa då han hävdar att att stöter på märkliga varelser när han är ute och målar eller vad sägs om en kvinna där ansiktet följer med hatten när hon lyfter den eller en fågelman.Min första tanke är att det är en film där vi får följa en människas mentala sammanbrott men riktigt så enkelt är det inte och Bergman lyckas med att överraska mig både en och två gånger.

Foto av Nykvist är som vanligt utsökt och storyn är mycket bra. Filmens stora problem är helt enkelt att regin är bedrövlig. Stelt skådespeleri kombinerat med livlösa repliker förvandlar denna skräckhistoria till ofrivillig komedi för det det går inte att ta karaktärerna på allvar. Max von Sydow och Liv Ullman som spelar konstnären och hans fru verkar gå på valium. Det spelar egentligen ingen roll vad som händer eller sägs, de talar hela tiden med samma entoniga röster och på deras tonfall och inlevelse skulle man tro att det är sjörapporten de läser upp. Sydow går sammanbiten genom filmen och Ullman har som vanligt stora ögon och bekymrat ansikte. Körberg sa en gång lite elakt om Ullman..”Hon har två uttryck, ett med huckle och ett utan”. I Vargtimmen har hon inget huckle. Entonigt och utan känsla mals filmens pretantiösa repliker igenom och jag är ganska lättad när eftertexterna rullar. Däremot har jag en önskan och en fråga. Jag skulle önska att en kompetent regissör kunde göra en remake på filmen för det skulle nog kunna bli en riktigt bra skräckfilm. Frågan jag ställer mig är följande: Är jag en total filmanalfabet för jag kan inte för mitt liv förstå var i Bergmans storhet ligger.

Regi: Ingmar Bergman

Betyg: 3/10

300 ( 2006 USA )

Då Zack Snyder är aktuell i dagarna med sin senaste film Sucker Punch blev jag lite sugen på att se någon av hans äldre filmer. Dawn of the Dead har jag sett sisådär ett tiotal gånger, Watchmen kändes för lång och då jag är inte är något större fan av ugglor så föll mitt val på 300 som jag ville minnas var en ganska bra film. Med facit i hand skulle jag nog ha valt ugglorna istället.

300 utspelas under antiken. Det mäktiga Perserriket anfaller de grekiska stadsstaterna då de vägrar att underkasta sig kung Xerxes av Persien. Spartanerna som är fostrade sedan barnsben i soldatyrket ställer upp med 300 män som utgör kärnan i den lilla arme´som möter den gigantiska persiska styrkan. Filmen bygger på en serie med samma namn av Frank Miller och Lynn Varley. Slaget där spartarnerna hindrade perserna har hänt men då de flesta källor är grekiska så hur och vad som egentligen hände kan säkerligen diskuteras men hur som helst är det en engagerande berättelse på David vs Goliat temat.

Jag ville minnas att jag tyckte filmen var snygg, fartfylld och ganska underhållande. Den fem år äldre Filmitch sitter i soffan och är inte längre lika positivt inställd. Nästan alla vrålar och skriker i filmen vare sig det behövs eller inte.  Gerald Butler som spelar Leonidas, spartanernas kung måste ha fått vilat sina stämband bra länge efter den här inspelningen.  Jag anar att Znyder upptäckte när filminspelningen satt igång att manus inte räckte till en hel långfilm. Varför jag misstänker detta är att merparten av filmen går i slowmotion, när man dricker vatten, när man slåss, när man springer ja allt går i slowmotion. Det skulle vara intressant om någon orkade med projektet att se hur lång filmen egentligen skulle vara om allt gick i normalfart. Till en början ser det tufft och coolt ut när spartarnerna vrålar och svingar sina svärd i slowmotion men efter en stund blir greppet som till en början kändes nytt och fräscht allt mer tröttsamt och filmen glider över till att till bli en parodi. Som grädde på moset har man berikat filmen med en berättarröst som är så pinsamt dålig i både innehåll och utförande, berättaren försöker låta allvarsam men lyckas bara låta överdriven och skrattretande svulstig. däremot är filmen ganska intressant som diskussionsunderlag. Framställningen av spartaner och perser skulle man kunna lägga många timmar på att diskutera. Om filmen är en allegori över det andra Irakkriget vet jag inte men det är också värt att fundera på. Som sagt: Det finns många ganska intressanta aspekter på denna ganska mediokra film.

Regi: Zack Snyder

betyg: 3/10

Salò, eller Sodoms 120 dagar ( 1975 Italien )

Pasolinis beryktade film Salò har kanske många hört talats om men få har sett. Den är b.la listad i boken 1001 filmer du måste se innan du dör men i ärlighetens namn kan jag komma på 1001 filmer som man kan titta på innan man ser Salò.  Filmen Salò kan man angripa på två sätt: Antingen genom att titta på den som en vanlig film utan någon förförståelse, japp det är en sån film. Eller så kan man försöka fundera på vad regissören menade med sitt famösa verk. Det blev Pasolinis sista film då han mördades kort efter premiären.

Berättelsen tar avstamp i Italien under andra världskriget. Fyra fascister som har en hög ställning i samhället kidnappar 18 ungdomar, nio av vardera kön. Fascisterna slår sig ned i en isolerad herrgård med ungdomarna, personal, fyra avdankade horor samt ett obestämt antal beväpnade vakter. Man startar på en gång med att plåga sina offer i form av olika depraverade sexuella handlingar. Anala våldtäkter, koprofili,misshandel och tortyr. Normala sexuella aktiviteter är strängt förbjudna. En stor del av filmens speltid går åt till att de pensionerade hororna berättar historier från sitt forna yrke ackompanjerade av pianomusik. Detta görs för att ge de fyra fascisterna inspiration till nya sätt att plåga sina offer. Så här håller det på till filmens slut.

Om man ser på Salò som en ordinär film så har jag svårt se vilken funktion den fyller. Den är inte skrämmande.  Hela iscensättningen är så överdriven att man inte kan ta händelserna på allvar – tänk Monty Python gone rough. Vi får inte heller lära känna offren. De förvandlas till statister vars uppgift är att ligga med rumpan i vädret samt äta b**s. Därav blir inte filmen spännande, egentligen bara äcklig och otroligt fjantig. Samtidigt är filmen småtrist. Att lyssna på översminkade damers sexuella erfarenheter blir lite långrandigt efter ett tag.

Om man däremot ser på Salò med en viss kunskap om Pasolinis bakgrund, Italiens historia och viss litteratur ( Dante & De Sade ) uppdagas till viss del en något annorlunda berättelse. Jag vill här påpeka att detta är mina egna tankar om hur man kan tolka filmen och möjligheten att jag svamlar är stor. Mussolini störtades 1943 men Hitler installerade honom i norra Italien där en fascistisk republik grundades, den s.k Salòrepubliken. Pasolini växte upp under detta styre och bevittnade fascisternas övergrepp på befolkningen. Filmen är baserad på  den delvis ofullbordade boken Sodoms 120 dagar av  Marquis de Sade. Ramhandlingen i Sades bok är ungefär densamma som i filmen. De största skillnaderna är tidsepoken den utspelar sig i samt att perversiteterna är värre i boken än i filmen, något vi nog ska vara tacksamma för. Vad Sade ville säga med sin bok lämnar jag åt litteraturhistorikerna. En gissning från min sida är att boken var en kritik av samhället. Anledningen till detta antagande är att de fyra huvudpersonerna hör till samhällets topp: En Biskop, adelsman, bankir och politiker/ordförande. Genom att använda sig av Sades bok kan man se filmen som en nutida samhällskritik. Dvs staten våldtar medborgarna. Till detta påstående kan man lägga till avföringen som enl. Pasolini symboliserar det ohämmade konsumtionssamhället. Slutligen är filmen indelad i fyra segment som vart och ett motsvarar fyra av helvetets kretsar som förekommer i Dantes bok Den gudomliga komedin. Ju längre in i filmen vi kommer desto närmare helvetet kommer tittaren och filmens karaktärer. Kort och gott kan Salò vara en film som kritiserar det moderna samhället samt passar på att ge en känga åt fascismen. Att offren i filmen är passiva kan ses som en varning till medborgarna att det går käpprätt åt helvetet om man inte engagerar sig utan låter staten få för mycket makt på medborgarnas bekostnad.

Blir Salò en bättre film genom att tolka den på det här sättet? Nja, visst kan man ana ett budskap bland all avföring,  repetitiva historier och nakna bakar. Samtidigt är det just de olika perversiteterna som fördunklar det eventuella budskap Pasolini har. Karln har uppenbarligen aldrig hör talas om uttrycket ”less is more”. En annat mysterium är: Hur fasiken ska man kunna begripa budskapet om man inte får med en liten tolkningsbok till filmvisningen. Vem kan t.ex överhuvudtaget begripa att avföring motsvarar ”det hämningslösa konsumtionssamhället”? Om nu Pasolini fann att detta var en viktig och personlig film med ett budskap som han ville sprida borde han inte gjort den aningen mer lättbegriplig? Det känns som att Salò är en film gjord av en kultursnobb för kultursnobbar. Marcus påpekade att ett hinder för tillgodogöra sig filmen kan vara kulturellt. Italienarna känner troligtvis till Dante och Salò mer än vad vi i Sverige gör. Kanske är författaren Dante och händelserna i Salòrepubliken deras motsvarigheter till vår Astrid Lindgren och händelserna i Ådalen? Det kanske är att kräva lite väl mycket om man begär att en internationell publik ska kunna tillgodogöra sig en film som är så nationell som Salò men vad vet jag?

Två saker är bra med filmen: Bildkomponeringen och fotot är otroligt bra. Filmens sista fem minuter får jag faktiskt en liten känsla av obehag och filmen lyckas för kort ett ögonblick beröra mig.

Det visade sig att både jag och Fiffi sett filmen ungefär samtidigt, hennes recension hittar ni här.

Regi: Paolo Pasolini

Betyg: Salò som ”vanlig” film 1/10

              Salò som finkultur 3/10

Fantastic Mr Fox ( 2009 USA )

När Mr Fox flyttar in i ett nytt hus finner han sig vara granne med tre välmående bönder. Snart finner Mr Fox att han, trots ett löfte till sin fru, inte kan hålla fingrarna i styr och börjar stjäla från bönderna. Stölderna gör att bönderna beslutar sig för att lösa problemet med Mr Fox omgående och ett mindre krig bryter ut mellan bönderna och de djur som kommer i deras väg i jakten på Mr Fox.

Wes Anderson hyllas ständigt när han släpper nya alster. Jag ser hans filmer och tycker de är dåliga. Varför jag tittar på hans filmer när jag vet att de troligtvis är dåliga? Det beror på att jag får en lätt ångest då han hyllas världen över och jag undrar vad det är jag missar i hans filmer, därav en förhoppning  att jag ska knäcka den ”Andersonska koden” varje gång en ny film släpps. Mr Fox har tyvärr inte fått mig att ändra min åsikt om Anderson. Filmen är ganska rapp och underhållande, lite roligt med dockfigurer i stället för den sedvanliga dataanimationen, men Andersons filmer sakar själ och hjärta, att se en av hans filmer känns lite som att bläddra i en inredningskatalog: Snyggt och fint men väldigt stelt och själlöst.

Regi: Wes Anderson

Betyg: 3/10

Robin Hood (2010 usa)

När den engelske kungen Richard Lejonhjärta dör i Frankrike blir det av en händelse soldaten Robin Longstride och hans kompanjoner som fraktar kungens krona tillbaka till England. Då fransmännen vet att den nye kungen, Prins John, inte är speciellt kompetent skickas dubbelspionen Lord Godfrey till England för försöka starta ett inbördeskrig. Mitt i röran står Robin som ofrivillgt dragits in i det politiska maktspelet.

Ridley Scotts senaste epos rör berättelsen om Robin Hoods tillkomst. Det avhandlas sista kvarten av filmen annars är det en medeltida äventyrsfilm som egentligen inte har speciellt mycket med Robin Hood att göra. Förväntar man sig denna Robin Hood lär man bli grymt besviken. 2010 års version av Robin Hood spelas av Russell Crowe vilket är en man av helt annan kaliber.

Istället för att tala om Robin Hood och hans muntra män borde man tala om Robin Hood och hans buttra män för speciellt rolig var inte den här filmen, en besvikelse trots en kader kända skådespelare som är förvånandsvärt färglösa. En annan sak som retar mig är att Ridley Scott förvandlas till rockvideoregissör  så fort det blir action. Resutatet av detta med snabba klipp och skakig kamera gör att man vet att folk slåss men inte så mycket mer, konst eller besparing av stuntkoreograf det vete fan men bra är det i alla fall inte.

Regi: Ridley Scott

Skådespelare: Russell Crowe, Cate Blanchett

Betyg: 4/10

Grizzly man (2005 usa)

En fängslande dokumentär om Timothy Treadwell, en man som obeväpnad levde bland grizzlybjörnar i Alaska under tretton sommrar tills det oundvikliga skedde, han blev björnmat. Filmen bygger till stor del på Treadwells eget material då han filmade och dokumenterade sina besök.

Att Treadwell inte är riktigt frisk är något man snabbt kan konstatera , samtidigt är han en mycket bra filmare som är mer än engagerad i sina björnar och det är märkligt att han inte blev uppäten tidigare. Kanske kan man jämföra honom med dessa stollar som tror att de är ett med naturen och hoppar in bland tigrar, björnar och lejon i parti och minut på olika zooparker världen över med den lilla skillnaden att Tredwell hade en talang att filma samt överlevde i så många år. Jag kan verkligen rekommendera filmen, vackra naturbilder varvas med Treadwells minst sagt upphetsade berättande om sina björnar. Det finns gott om scener där jag sitter med andan i halsen, Treadwell hälsar på björnungar när mamman är i närheten, Treadwell säger fy till en björn som gör utfall osv. Det enda som gör att dokumentären inte får ett toppbetyg är regissörens minst sagt pretantiösa berättarröst som ibland faktiskt tangerar Treadwell maniska babblande.

Regi: Werner Herzog

Betyg: 9/10