Once upon a time in Hollywood (2019 USA)

Jag och Tarantino kommer inte alltid riktigt överens, av hans tidigare åtta filmer är hälften riktigt bra och den andra hälften varierar från aptråkig till ”den här rullen har jag sett för sista gången”. Jag drog mig i det längsta för att se hans senaste alster framför allt då beskrivningarna av filmen i det närmaste gav sken av att det var ett tre timmars långt Seinfeldavsnitt (dvs filmen handlade om ingenting). Men då Tarantino är en regissör som gör sina filmer från ax till limpa anser jag att detta bör premieras i en tid då alltför många filmer i dagens Hollywood görs med tanke på leksaksförsäljning, uppföljare, reboots eller BOATS och tog mig en titt trots allt.

Handlingen är åtminstone på pappret obefintlig. Vi får följa en skådis på dekis, Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) och hans stuntman/kompis/alltiallo Cliff Booth (Brad Pitt) under ett halvår. Filmen utspelar sig 1969 och Rick kämpar med dåligt självförtroende då han numera har degraderas från hjälte till att göra skurkroller i tv-serier. Han är i valet och kvalet om han ska göra film i Italien eller inte. Cliff verkar däremot ta det ganska så soft han glider mest runt och har som främsta uppgift att stötta Rick i dennes kval. Då Rick bor granne med Roman Polanski och dennes fru Sharon Tate och året som sagt är 1969 vet man vad som komma skall men precis som i Django och Inglorious basterds har Tarantino ändrat lite på historien.

Det tog inte lång stund innan jag kunde pusta ut i biomörkret då jag insåg att Once upon a time in Hollywood var en av Tarantinos bra rullar. Träsmaksdialogerna lös med sin frånvaro och filmen hade ett bra flyt. Det händer kanske inte så värst mycket, folk åker bil och lyssnar på musik och lever sitt vardagliga Hollywoodliv men det var härligt att få hänga med gnällspiken Rick, den coole Cliff och Sharon Tate (som spelas alldeles bedårande av Margot Robbie) i nästan tre timmar. Tre timmar svischade närapå (20 minuter kortare film hade inte skadat) förbi  i biomörkret.

Filmen är lite av ett tekniskt mästerverk då Tarantino verkligen får mig att tro att det är 1969, scenografin, musiken, detaljerna allt ger sken av att filmen är inspelad när det begav sig och den filmiska illusionen är fullständig. Skådisarna presterar på topp och trots att handlingen som jag tidigare nämnde är obefintlig sitter jag hela tiden och undrar över vad som ska komma härnäst. Kort och gott Once upon a time in Hollywood är en härlig filmupplevelse och hitintills en av årets bästa filmer.

Regi: Quentin Tarantino

Betyg: 9/10

SPOILERVARNING

 

 

 

Det har väckts kritiska röster om filmen dels mot gestaltningen av Bruce Lee och våld mot kvinnor. Jag orkar i detta fall inte argumentera då detta är skitnödig kritik som mest ger sken av att man letat med ljus och lykta efter något att klaga på är det vad det är: Ovidkommande kackel.

The hateful eight (2015 USA)

tarasJag torde vara sist på bollen när det gäller att se Tarantinos senaste rulle. Lång speltid i kombination med ganska usla visningstider (till en början) på filmen gjorde att besöket fick vänta. Handlingen är inte så mycket att orda om. Åtta män och en kvinna blir isolerade på en vägkrog under en snöstorm. Om någon av en händelse inte sett filmen ska jag inte berätta mer då The Hateful eight vinner på att man vet så lite som möjligt om handlingen. De som läser detta och har sett filmen vet redan hur det går.

Allt som oftast när det rör Tarantino är mina känslor motstridiga. Oftast är filmerna för långa, för dialogtyngda och har en aura av självgodhet över sig. Samtidigt är filmerna tekniskt välgjorda och är oftast intressanta. Jag hade nog inte haft några större problem om dagens film kortats med en sisådär 45 minuter. När det rör dialogen är den välskriven men av och till går den på tomgång och är alldeles för omständlig för min smak. Jag kan bli en anings rastlös när jag anar vart konversationen ska ta vägen redan efter ett par repliker och vet att jag kommer få vänta lång tid på slutklämmen. I Tarantinos värld verkar alla bära på samma talträngda gen som Björn Ranelid.

Det som är positivt med filmen är tursamt desto fler saker. Skådisarna är top notch och regissören har som vanligt samlat ihop en intressant skara. Extra kul att få se Walton Goggins i en roll då jag tillbringade hela sommaren 2015 med honom i tv-serien The Shield. Ljud, ljus och foto är av högsta kvalite och på köpet är det en snöfilm en subgenre jag gillar. Filmens handling är iofs ganska simpel men den är klurigt gjord och trots prat i kvadrat och lång speltid blir det aldrig tråkigt. Summa summarium så blir det en mellanfilm i Tarantinos produktion

Regi: Quentin Tarantino

Betyg: 6/10

Django – unchained (2012 USA)

timthumbDjango är en slav som köps av prisjägaren Schultz. Anledningen till köpet är att Django ska peka ut tre män som Schultz jagar. Efter utfört uppdrag släpps Django fri. Då han är en fri man tänker han köpa loss sin fru som sålts till plantagen Candyland. Prisjägaren och den forne slaven slår sig samman för att finna frun.

Jag är alltid skeptisk när det vankas en ny film av Tarantino. Ofta är regissörens filmer intressanta men han är en aning överskattad. Hitintills har Tarantino för mig varit en varannanfilmsregissör, en bra film har följts av en mindre bra och då Inglorious Basterds var mycket bra borde Django inte vara speciellt bra om Tarantino nu skulle följa sitt mönster. Trots min skepsism kan jag inte avhålla mig från ett biobesök när det vankas en ny film av regissören, han är alltför intressant för att ignorera.

Django är nästan tre timmar lång men det märktes inte. Filmen kändes mer som två timmar och är grymt underhållande. Historien flyter på och filmen har inga döda stunder, något som kan ske även i de bästa filmer men Django bara rullar på. Filmen började och plötsligt hade tre timmar förflutit i ett nafs. Trion; Waltz, Fox och Di Caprio är alla mycket bra men Waltz som prisjägare är i en klass för sig. Schultz användning av det engelska språket är mycket underhållande. Det som var allra bäst med Django var att filmen saknade de långa träsmaksframkallande monologer som varit Tarantinos signum.

Roligt var att regissören smugit in en och annan historisk felaktighet. Jag anar att om man ser om alla hans filmer så kanske de skapar en helthetsbild av ett Tarantinskt universum där Hitler mördas och det amerikanska inbördeskriget startar lite tidigare än i ”vår” värld. Frågan är om det är en noga uttänkt plan eller om Tarantino hittar på allt eftersom han skapar sina filmer.

Vanligtvis brukar jag tycka sämre om filmer när det gått ett par dagar, magin falnar och den värsta upphetsningen lägger sig men i Djangos fall blev det tvärtom. Jag är nästan sugen på att se om den på en gång, något som hör till ovanligheten när det gäller mig och min filmkonsumtion men så bra är den!

Regi: Quentin Tarantino

Betyg: 9/10

Reservoir dogs (1992 USA)

När jag hittade Reservoir dogs på ICA i dubbeldiskutgåva för 39:- halade jag snabbt upp plånboken. Det var ett bra tag sedan jag såg Tarantinos debutfilm och omtitten visade sig vara en angenäm upplevelse.

Idag är Tarantino ett välkänt namn men när filmen kom togs man lite på sängen. Reservior dogs liknade inget jag sett tidigare, coola skurkar, långa rappa dialoger och en okronologiskt berättad historia. Idag är detta standard i många filmer och många filmer, speciellt i kriminalgenren, har apat efter hans stil på både gott och ont.

Filmen handlar om ett rån som går fel. Sex män har hyrts in av en gangsterboss för att genomföra ett rån mot en diamanthandel. De sex känner inte varandra sedan tidigare. För att vara på den säkra sidan om någon skulle bli arresterad använder sig sällskapet av kodnamn t.ex Mr Blonde, Mr Pink etc. När rånet misslyckas samlas de överlevande i en lagerbyggnad och man anar att någon av de inblandade arbetar för polisen. En del menar att filmen är en ren rip-off av en Hongkong film, City of fire, men den har jag inte sett och kan inte uttala mig om saken.

Filmens handling startar direkt efter det misslyckade rånet och en stor del av filmen utspelas i lagerbyggnaden. Genom återblickar skapas en helhet bit för bit. Ett enkelt men genialiskt grepp som gör att intresset hålls på topp hela tiden. Tarantino har med skådespelarensemblen lyckats skapa en av filmhistoriens coolaste gäng, Harvey Keitel, Michael Madsen, Tim Roth, Steve Buscemi och Lawrence Tierney är otroligt bra i sina roller.

Personligen finner jag Tarantino vara en aningen överskattad. Många av regissörens filmer faller på Tarantinos förkärlek till ändlösa och ibland trista dialoger. Dialoger som känns som sirap i örat när folk pladdrar på i det oändliga om oväsentliga saker. I Resevoir dogs finns dessa dialoger men de känns mer väsentliga i historien. Filmen klockar även in på behagliga 90 min så här hinner jag inte tröttna på svadan. Än i dag känns filmen både fräsch och pigg och den är definitivt värld 39 spänn.

Regi: Quentin Tarantino

Betyg: 8/10

Kill Bill vol 1&2 (2003,2004 USA)

Den pensionerade lönnmörderskan ”the bride” mördas tillsammans med sin blivande man, vänner och bekanta under förberedelserna till sitt bröllopp. Mördarna är hennes gamla kolleger ledda av the brides f.d älskare Bill. The Bride dör inte men hamnar i koma och när hon vaknar upp efter 4 år i koma tar hon sin hämnd på kollegorna och Bill.

Jag tycker nog att detta är Tranantinos bästa film tätt följd av Reservoir dogs. Regissören hoppar friskt mellan olika filmstilar (animie, spagettivästern m.m) vilket jag uppskattar. Soundtracket är suveränt och även här blandas olika musikgenrer. Skådespelarna är mycket bra i sina roller, regissören klämmer verkligen fram det bästa ur vad man trodde var B-skådisar, lägg sedan till att filmen är riktigt snygg, den är en fröjd för ögat, så borde vi ha en toppen film. Ack nej! Trots att detta känns som Tarantinos minst pladdriga film så mal skådespelarna tidvis på som om inte det inte vore någon morgondag, speciellt mot slutet där filmen nästan stannar av helt. Det är synd för jag roas av Tarantionos fyndiga och bitvis roliga dialog men den tar alldeles för stor plats för att passa i en actionfilm. Ibland känns det som att det är Woody Allen som är regissör.

Regi: Quentin Tarantino

Skådespelare. Uma Thurman, Michael Madsen

Betyg: 8/10

Inglourious basterds (2009)

brad1En grupp soldater med judisk bakgrund sprider skräck bland de tyska soldaterna i det ockuperade Frankrike under 2:a världskriget. Soldaderna blir involverade i en komplott som, om den lyckas, gör det möjligt att utplåna hela det nazistiska toppskiktet. I deras väg står den tyske säkerhetschefen Hans Landa, en formidabel motståndare.

Jag hade låga förväntningar  på filmen då jag anser att Tarantino till viss mån är överskattad samt att han likt Bergman och Allen är kritikernas gullegris vilket gjorde mig tveksam till den goda kritiken filmen fått i pressen. Det var härligt att mina förväntningar kom på skam, filmen är mycket bra. Historien är fängslande, skådespelarna är suveräna, speciellt då Brad Pitt och Christoph Waltz, att de spelar över å det grövsta gör inget då det är mycket underhållande och stör mig inte. Musiken är som oftast i Tarantinos filmer mycket bra, Cat People med Bowie dyker t.ex upp vid ett tillfälle.  Ett genomgående tema i filmen är Sergio Leones västernfilmer då många scener i filmen har knyckts/inspirerats av dessa. Ett annat tema i filmen är språk, det som många gånger för handlingen framåt är oförmågan att förstå eller tala ett främmande språk. Ett stort plus i filmen är att fransmän talar franska,tyskar tyska etc, undrar hur de gör i USA,  kommer filmen att vara dubbad? Att det inte blir ett toppbetyg beror på Tarantinos Shakespearianska dialoger, de är bra men det kan bli lite väl pratigt ibland. Jag vill väntar nog ett bra tag innan jag ser om filmen.

Regi:Quentin Tarantino

Skådespelare:Brad Pitt, Christoph Waltz, Mélanie Laurent, Eli Roth m.fl

Betyg:8/10