State of play (2009 USA)

State of play är en Brittisk tv-serie som blivit en amerikansk långfilm. Jag har inte sett tv-serien så hur pass nära filmen ligger originalet har jag ingen susning om. Det är i alla fall en klassisk konspirationsthriller med grävande reportrar i hjälterollerna.

När en kvinna, Sonia, till synes tar självmord får kongressledamoten Stephen Collins rejäla problem. Sonia arbetade som Collins assistent, både med och utan kläder. Bortsett från de moraliska aspekterna rörande chef och anställd blir det än snaskigare då Collins även är gift. Företaget Point Corp som hyr ut soldater till amerikanska staten är däremot nöjda. Collins leder en utredning angående företaget som verkar vara allt annat än hederliga och skandalen kan möjligtvis sätta käppar i hjulet för utredningen. Reportern Cal McAffrey och tillika Collins vän börjar luska lite i historien och frågan är om Sonia verkligen tog självmord.

Detta var en trevlig rulle trots att Russell Crowe som spelar Cal McAffrey dras med en frisyr som ger mig Nicholas Cage vibbar. Visst, filmen är full av klyschor och den har en tvist som var ganska så ansträngd men trots detta var det en film på över två timmar som aldrig blev trist. Det var också kul att få se något så ovanligt som arbetade reportrar. De letar faktiskt upp fakta på egen hand och skriver sina reportage själva istället för att citera poddar, instagram eller twitter. Just den biten är det jag gillade mest i filmen när Cal McAffrey och hans kollegor sakta men säkert nystar upp historien.

Skådisarna sköter sig fint även om de kanske inte utför några stordåd framför kameran. De gör helt enkelt det de ska. Filmen har ett bra tempo och storyn engagerar mig speciellt då den berör ett ämne som är aktuellt med privatfinansierade soldater. Klart sevärd om man är sugen på lite konspirationsmys.

Regi: Kevin Macdonald

Betyg: 7/10

Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga ( 2020 USA)

Ända sedan han som liten pojke hörde Abbas Waterloo på ESC har Lars Erickssong till sin fars fasa haft som mål att representera Island i tävlingen. Åren går och Lars harvar på med sin musik under namnet Fire saga med sångerskan Sigrit Ericksdottir som kanske eller inte är hans syster. 2020 verkar Island för första gången ha en chans att vinna tävlingen då de har ett mycket starkt bidrag. Slumpen gör dock att det är Fire saga som skickas till finalen som går av stapeln i Edinburgh.

Att se film med och av Will Ferrell är lite som att åka berg och dal bana. Ibland är det mycket roligt och ibland undrar man hur karln tänker. Dagens film följer detta mönster väl. Skämskudden är nött efter titten men jag skrockade även till ett par gånger. Trots att Ferrell är mycket ojämn i sitt filmskapande nödgas jag erkänna att jag har ett gott öga till karln då han inte verkar bry sig utan bara kör på i sitt alldeles eget lilla race vilket gör att han besitter en viss charm.

Det som är bäst med filmen är musiknumren där Ferrell faktiskt inte behövt hitta på speciellt mycket för att få till uppträdanden som man skrattar åt,  här ligger dikt och verklighet mycket nära varandra. Dan Stevens spelar ryssen Alexander Lemtov , en underhållande rollfigur som nog var den jag hade störst behållning av i filmen. Rachel McAdams och Pierce Brosnan är med och de är alltid sevärda och nu har jag nog nämnt det som är bra med filmen. Resten kan nog kvitta och om man tänker på att den har en spellängd på lite över två timmar så hade det blivit en seg historia om det inte vore för alla musiknummer.

Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga är ingen Stepbrothers men inte heller Holmes & Watson. Milt underhållande blir mitt omdöme.  Frun gick dock mitt i filmen och la patiens istället.

Regi: David Dobkin

Betyg 4/10

About time (2013 Storbr)

Richard Curtis heter regissören bakom dagens rulle. Han har haft ett finger med i filmer som t.ex Love actually, Notting hill och Bridget Jones mao inte en filmmakare jag håller speciellt högt. Trots detta beslöt jag att ge About time en chans dels därför jag gillar tidresehistorier och att det var en hel del bra skådisar med i filmen.

Handlingen går i korthet ut på att när Tim fyller 21 får han reda på att männen i hans familj kan resa i tiden dock med det förbehållet att de måste ha upplevt händelserna själva. Tim använder denna förmåga till att försöka finna kärleken vilket han så småningom faktiskt gör men då inte med hjälp av sin kraft. Däremot kommer förmågan till användning när man vill rätta till små fadäser under livets gång. Så mycket mer händer inte. About time puttrar på i två timmar och är en film som inte använder speciellt stora gester.

Det kanske var just detta, att filmen är förhållandevis lågmäld som gjorde att jag fastnade för den. Tim lär sig att uppskatta livet och trots att han kan resa i tiden väljer han att försöka uppskatta nuet. Det kan också bero på att Rachel Mc Adams är oerhört charmig i rollen som Tims flickvän eller att Bill Nighy spelar hans pappa med bravur. Eller så var det bara som så att en film om kärleken och livet  passade mig perfekt för ögonblicket. Ibland räcker det.

Regi: Richard Curtis

Betyg: 8/10

Spotlight (2015 USA)

spotlight_ver2Än en film i den till synes ändlösa rad av BOATS som svämmar över marknaden. Den här gången handlar det om pedofila präster och undersökande journalister. Tidningen The Boston globe har fått en ny redaktör. Han ber ett team  journalister som vanligtvis fritt får välja vad de ska arbeta med att kolla upp några anmälningar mot katolska präster som sägs ha förgripit sig på barn sina församlingar. Journalisterna börjar gräva i fallen och kommer till insikt att skandalen är mycket större än vad man kunnat föreställa sig. Det som är värst är att så många personer verkar känna till vad som sker och skett men väljer att blunda då man vill undvika en skandal.

Just det sistnämnda kändes märkligt då filmen utspelar sig 2001 och inte 1501 men man glömmer lätt bort att USA är ett mycket religiöst land där kyrka och religion har en avsevärd större betydelse än i Sverige.

Spotlight är en vad jag kallar en gedigen film. Den berättar sin historia rakt på, kör inte med onödiga konstnärliga utvikningar och är kompetent producerad. Det är kanske inte en film som hamnar på någon topplista för mig men den gör det den ska. Skådisarna är mycket bra och man har samlat ihop en gäng som kan sitt yrke. Mark Ruffalo, Michael Keaton, och Rachel McAdams för att nämna några. Filmen gör även att att jag börjar fundera över ett och annat, en positiv känsla då man får suga på filmkaramellen lite extra.

Jag blir smått fascinerad över både kyrkans och makthavarnas ovilja att ta tag i problemet med prästerna som förgriper sig på barn. Denna ovilja att gå till botten med problemet är för mig nästan obegriplig. Jag undrar också över om det är de katolska prästernas påtvingade celibat som lockar fram de pedofila dragen eller är det som så att potentiella pedofiler söker sig till kyrkan? I den andra ändan av spektrat är det intressant att se vilket bra jobb journalister kan utföra när de ges möjligheten att få göra ett ordentligt arbete. Frågan är om den chansen ges i dag i jakten på att vara först med en nyhet samt samla klick på nätet.

Filmen avslutas med att man listar städer i världen där dessa präster har härjat. Det är många platser som nämns och jag inser två saker. Dels att problemet har ofattbara proportioner och dels att jag kanske hade tur då jag som katolik tillbringade en stor del av min barndom i kyrkan men tydligen då med präster som tog sitt uppdrag på allvar.

Regi: Tom McCarthy

Betyg: 7/10

Midnight in Paris (2011 USA)

Ibland suckar man tungt och kan känna att det var bättre förr t.om om tider man inte upplevt själv. Själv kan jag drömma mig bort till 50 och 60 talet och inbilla mig att världen då var som i Grease eller Bondfilmerna. Naturligtvis är detta bara ett utslag av nostalgi och fantasi men alla har vi ett behov av att få drömma oss bort ibland. Det är kanske därför man tittar så mycket på film.  Känslan av att det var bättre förr och nostalgi är något som Woody Allen behandlar i senaste film Midninght in Paris. Amerikanen Gil är på besök i den stad han älskar mest av allt, Paris. Han fästmö och blivande svärföräldrar delar inte hans intresse och Gil strövar ensam runt på stadens gator och drömmer sig bort till 1920 talet då Paris var ett tillhåll för dåtidens stora konstnärer som t.ex Hemingway, Picasso och Salvador Dali. En sen kväll när Gil strosar runt stannar plötsligt en bil (modell äldre) på gatan och sällskapet frågar om inte Gil vill hänga med på en fest. Det märkliga är bara att sällskapet består bla av ett par som säger sig heta Scott och Zelda Fitzgerald. Hur underligt det än verkar har Gil förflyttats tillbaka till 20-talets Paris.

Det finns mycket att säga om Allen men filmskapande är något han kan. Många gånger är hans filmer små komiska bagateller där handlingen kanske inte är det första man kommer ihåg och han upprepar sig ganska ofta om man ska vara ärlig. Det som gör att Allen sticker ut för mig är med vilken lätthet han verkar göra film. Hans dialoger och berättelser bara flyter på , jag börjar titta på filmen och plötsligt rullar eftertexterna 90 minuter senare. Var tiden tagit vägen vet jag inte men jag känner i hela kroppen att jag har har haft en trevlig stund. Ofta bleknar handligen bort efter en tid men jag känner att jag alltid vill återvända till Allens filmskapade. Jag skulle vilja jämföra Allen med en skicklig musiker där den största njutningen är att få uppleva hantverket, vad som framförs spelar mindre roll, det är sättet det görs på.

Om jag ska nämna något om filmen så är den smårolig men samtidigt lite bitterljuv då den behandlar frågan varför vi människor har så svårt att uppskatta här och nu och suktar efter något annat. Midnight in Paris är kort och gott en mycket trevlig film och stund. Jag får dela ut ett högt betyg för andra gången denna vecka.

Regi: Woody allen

Betyg: 9/10

Morning glory (2010 USA)

Om det inte vore för Henke hade jag missat den här lilla pärlan till film.  Först avfärdade jag filmen  men det var något i Fripps entuseastiska recension som fick mig att ge den chans, något som jag inte ångrar.

Becky (Rachael McAdams) är en energisk tjej som efter att hon fått sparken från en lokal tv station lyckas få ett jobb som producent för ett morgonprogram. Det finns dock en liten hake, morgonshowen sjunger på sista versen pga låga tittarsiffror. Sa jag att hon var energisk? Beckys liv går i 180 och hon gör allt för att lyfta showens tittarsiffror. Det stora problemet bortsett från nedläggningshotet är att programmet blivit lite av en avstjälpningsplats för mediapersonligheter som passerat bäst före datum. Becky tvingar den högst motvillige reporten Mike Pomeroy (Harrison Ford) till att vara morgonvärd, något som sakta men säkert utvecklas mot en katastrof och hotet om nedläggning blir till slut realitiet. Ska Becky lyckas vända siffrorna? Kommer Mike bli mer hanterlig i morgonsoffan? Blir det en romans mellan Becky och den trevlige reporten Adam?

Egentligen skulle jag sitta och halvsova igenom en sån här film.  Jag vet att Mike kommer att säga ordet fluffigt innan filmen är slut. Jag vet också att hans matlagning kommer spela en stor roll i en nyckelscen. Ska jag vara helt ärlig så vet jag hur allt kommer gå sekunden efter att jag fått filmen plot framlagd för mig. MEN det jag inte tänkte på var hur förbannat otroligt rolig Harrison Ford är när han spelar gringubbe. Ford är alldeles fantastisk och jag njuter av varje sekund karln är med i bild. Mike vägrar att delta i det sociala samspelet och sprider giftigheter och sarkasmer kring sig som en trimmad vattenspridare. Sätt honom sedan i kontrast mot den överdrivet energiska Becky så får vi en av de roligare filmer jag sett på länge. Det är heller inte helt fel att filmen backas upp av skådisar som Diane Keaton, Matt Maloy som rolig väderman och en håglös Jeff Goldblum.

Ibland får man en trevlig stund när man minst anar det.

Regi: Roger Michell

Betyg: 8/10

Mean girls (2004 usa)

När Cady börjar i den nya skolan skär det sig ganska snabbt med tjejgänget ”the plastics” då hon blir kär i fel kille. Cady planerar att hämnas på tjejgänget men märker inte att hon sakta men säkert blir lika vedervärdig som sina antagonister.

Numera får man läsa om Lindsey Lohan när det gäller drogskandaler, det sägs att de större nyhetsbyråerna har en färdig dödsruna då hon väntas trilla av pinn när som helst. Det är synd för hon har i varje fall varit en skådespelare med viss utstrålning vilket hon visar i Mean Girls. I vanliga fall är jag inte speciellt förtjust i filmer av det här slaget men Mean Girls är lite rappare och fräckare än vad filmer brukar vara i high school genren. Klyschorna finns med t.ex talet på balen men filmen stärks främst av bra skådespelare och ett manus som är lite roligare och tuffare än i vanliga fall. Cadys pappa och rektorn på skolan hade jag gärna sett mer av. En stark trea.

Regi: Mark waters

Skådespelare: Lidsey Lohan, Rachel Mc Adams

Betyg: 6/10