The Favorite (2018 Irland)

Egentligen skulle jag vilja skriva om de fruktansvärda trailers jag fick mig till livs innan dagens film. Efter denna filmchock skulle The Favorite kunnat handla om en man som odlar potatis i två timmar och jag hade kommit billigt undan i jämförelse med vad kunnat fått se istället. Helvetet kommer att frysa till is innan jag tar mig en titt på följande fyra filmer: Instant family, Eld & lågor, En kvinna bland män och En del av mitt hjärta.

The Favorite var däremot en angenäm upplevelse och handlar inte om potatis. Filmen är gjord av greken Yorgos Lanthimos som bla har gjort rullarna Dogtooth och The Lobster och handlar om intriger i drottning Annes hov i England under början av 1700 talet. Drottning Anne är en mycket osäker människa, fåfäng, ängslig och möjligen lite bakom flötet. Hon är ett lätt byte för adelskvinnan och hovdamen Sarah Churchill. Drottningen styr England men det är Sarah som styr drottningen. Till hovet kommer Abigail som är kusin till Sarah och har inte haft lika stor tur i livet som sin kusin. Hon ligger dock inte på latsidan och börjar nästla sig in i drottningens inre krets för att ta Sarahs plats och det blir en maktkamp mellan dessa två hänsynslösa kvinnor om drottning Annes gunst.

Det här är vad min kollega Jakob skulle kalla för en mustig film. Visuellt och tekniskt är den överdådig, tekniskt är den fulländad och jag blev imponerad av ljussättningen där levande ljus kastar sitt sken över ett antal scener. Skådisarna Olivia Colman, Emma Stone och  Rachel Weisz är fenomenala där Weisz ger ett rivigt porträtt av en adelsdam med skinn på näsan, Stone är härligt manipulativ och Colman gestaltar fint den oberäkneliga drottningen.

Handlingen har till viss mån verklighetsbakgrund även om en och annan historisk person fått stryka på foten i manusarbetet och man lagt till ett och annat. Filmen har mig fast redan från start och jag är intresserad över att se hur det kommer att gå. The Favorite ger mig en känsla av en något vriden verklighet dels då rollfigurerna är lite märkliga och aviga i sitt agerande vilket kan förklaras med att livet vid ett kungligt hov troligen är något av en surrealistisk upplevelse. Lanthimos förstärker denna känsla med en hel del scener i fisköge(?)perspektiv där ytterkanterna av scenen blir skev samt en stundtals påträngande musik som jag tror kan störa en del men för mig passade den som hand i handske för den filmiska upplevelsen.

Regi: Yorgos Lanthimos

Betyg: 8/10

 

 

 

Annonser

3 x Keanu Reeves

Keanu Reeves hör verkligen inte till mina favoriter i skådespelarskrået. Han är en ganska usel skådis som saknar både karisma och talang.  Märkligt nog så stör jag mig inte nämnvärt på honom. Jag noterar att han deltar i filmen och rycker lite obekymrat på mina axlar. Det kan bero på att han är så intetsägande att jag knappt märker av honom. Han smälter in i bakgrunden och kan bäst liknas vid en statist eller kuliss. Av en ren slump råkade jag i snabb takt se tre filmer med honom i huvudrollen. Fråga mig inte varför – outgrundliga är herrens vägar.

Man-of-Tai-Chi-PosterMan of Tai chi: En lovande kampsportare, Chen Lin-huhar finansiella problem. Hans mästares tempel är i stort behov av en renovering och pengar behövs för att restaurera byggnaden. Reeves spelar en skrupellös affärsman som arrangerar illegala fighter och får ögonen på den unge atleten. Med löfte om pengar lockar Reeves Chen att delta i matcherna. Det är bra fighter men historien saknar nerv. Chens motståndare är lika karaktärslösa som Reeves så filmen blir mest en rad fighter som staplas på hög inför den oundvikliga slutkampen mellan vår hjälte och Reeves. Filmen är f.ö Reeves regidebut.

Regi: Kenau Reeves

Betyg: 4/10

constantine2Constantine: Än en i raden av filmer som är baserade på en serietidning. Tidningen heter Hellblazer och huvudpersonen är John Constantine, en privatdeckare som sysslar med paranormala fall. Handlingen har förflyttats från London till LA och Constantine är mörkhårig istället för blond i filmversionen. En del seriefans rasade men jag fann filmen vara helt ok. Visserligen är inte Reeves lika cool som sin förlaga och han spelar sin karaktär sömngångaraktigt men det är en del snygga effekter, ok story (även om tvisten i slutet av filmen är bättre i serien) och bra skådisar i övriga roller tex Rachel Weisz,  Pruitt Taylor Vince samt Tilda Swinton och som bonus Peter Stormare i rollen som Djävulen. Lättsam underhållning och en tv-serie är på gång vad jag hört.

Regi:Francis Lawrence

Betyg: 6/10

street_kings_2008_5156_posterStreet kings. Baserad på ett manus av James Ellroy som verkat ha sålt samma story två gånger till Hollywood då Street kings är förvillande lik Dark blue med Kurt Russell i huvudrollen. Det handlar om en korrupt polis som har än mer korrupta chefer men under filmens gång utvecklar han ett samvete vilket ställer till med problem. Keanu Reeves och Chris Evans i samma film gör inte direkt att karismamätaren slår i topp men filmen duger gott i genren korrumperade snutar i LA. Men jag rekommenderar Dark blue istället som är snäppet bättre beroende på att Russell har huvudrollen.

Regi:David Ayer

Betyg: 6/10

3 x dret

Dret betyder kort och gott skit på ren värmländska så dagens tre korta recensioner har det gemensamt att de är skitfilmer. Vare sig mer eller mindre.

521Fright night 2: Härom året kom det en nyinspelning på Fright night som var helt ok. Fright night 2 är allt annat än ok. Det är inte en uppföljare utan något så märkligt som en remake på remaken. Varför detta gjorts så kvickt är en gåta. Att man vill pressa ut de sista dollarna ur vampyrhypen innan den blåser över torde vara en kvalificerad gissning. Man har ändrat på en del yttre fernissa men handlingen är densamma som i Fright night.  Vampyren en kvinna, spelad av Jaime Murray vars överdriva engelska accent drev mig till vanvett i Dexter s.02. Filmen utspelar sig i Bukarest men det är inte rumäner i huvudrollen utan amerikanska studenter på besök i staden. Jag borde ha stängt av filmen men dumt nog tittade jag vidare. Fright night 2 presenterar inget nytt. Den stora skillnaden är bara att skådisarna och utförandet är avsevärt sämre. Manusförfattarna har även begåvat vampyren med en ny förmåga – likt fladdermöss kan den numera lokalisera sina offer med hjälp av ekolod. Ridå.

Regi: Eduardo Rodriguez

Betyg: 2/10

7118009_3Sheitan: Ett antal osympatiska ungdomar drar med en tjej hem efter en blöt afton. Resan slutar i stort hus på landet som befolkas av folk som mer eller mindre är defekta till både utseende och sinne. Trots den något otrevliga inramningen av den lantliga idyllen bestämmer sig sällskapet att stanna då åtminstone två av killarna är sugna på tjejen som lockar med ett outtalat löfte om sex. Om man vill se en film där Vincent Cassel springer runt med överläppen fastklistrad i tandköttet och satsar både kropp och själ i sina ansträngningar att spela över är detta en perfekt film vi andra undrar hur skiten kunde få över 5 på IMBD. Sheitan döljer en bra story och har alla möjligheter att bli en gastkramande rysare tyvärr tar ingen i sällskapet vara på dessa möjligheter. Jag anar att Cassel tackar sin lyckliga stjärna att han redan gift sig med Monica Belucci innan han gjorde den här filmen.

Regi: Kim Chapiron

Betyg: 3/10

Oz_-_The_Great_and_Powerful_PosterOz the great and powerful: Jag har inget emot James Franco men hans flin kan vara lite irriterande. I den här filmen flinar Franco hela tiden, åtminstone känns det så. På pappret verkar Oz the great and powerful vara en helt ok film ja tom lite småintressant. Regissören är den inte helt obekante Sam Raimi och Franco flankeras av skådisarna Mila Kunis, Rachel Weisz och Michelle Williams. Storyn är inte heller oäven då den berättar bakgrunden till The Wicked witch of the west tillkomst och hur trollkarlen kom till landet Oz. Någonstans har någonting gått fel med den här filmen, fruktansvärt fel. Franco spelar över, de kvinnliga skådisarna är otroligt bleka, storyn är trist, berättelsen lyfter aldrig och allt känns bara plastigt och fantasilöst trots att man ansträngt sig över hövan för att filmen ska sprudla av magi. En själlös historia.

Regi: Sam Raimi

Betyg: 3/10

The Bourne legacy (2012 USA)

the-bourne-legacy-poster-2-410x600Filmerna om den hemlige agenten Jason Bourne är lite som att skala en lök, det dyker hela tiden upp ett nytt lager. Det är konspirationer i konspirationerna, svar leder till nya frågor och jag vet inte om jag blir så värst mycket klokarare hur allt hänger ihop efter att ha sett rebooten eller om om hellre vill kalla The Bourne legacy för den fjärde delen i serien.

I The Bourne legacy för vi stifta bekantskap med agenten Aaron Cross. Tydligen så hör Cross till en annan hemlig avdelning inom den amerikanska underrättelsetjänsten än Jason Bourne. Hur det hela hänger ihop kan jag nog inte riktigt förklara och speciellt klokare blir jag inte efter filmens första kvart som är en fullkomlig orgie olika förkortningar som rör en massa olika avdelningar som sysslar med hemlig verksamhet.  Det jag begriper är att tjänstemannen Bryer är bekymrad då Jason Bournes framfart riskerar att röja hans avdelnings verksamhet där även Cross verkar. Ja Bryer blir så bekymrad att han beslutar att lägga ned hela programet och sopa igen spåren efter verksamheten. En nedläggning i dessa kretsar betyder att alla som har något med programmet dödas och snart är agenten Cross ensam kvar med en stackars läkare som inte har en susning om varför alla vill mörda henne.

Även om det låter krångligt och rörigt är The Bourne Legacy en helt ok actionthriller. Den är lite småseg i början med alla olika förkortningar hit och dit. Filmen får dock upp farten och den sista halvtimmen är mycket rafflande. Jag återser gärna agenten Cross i fler äventyr. Produktionen är bra med actionscener där man tacksamt nog får se vad som utspelas på duken och skådisarna sköter sina roller väl. Jeremy Renner som spelar agenten Aaron Cross är trovärdig i sin karaktär. Rachel Weisz i rollen som den jagade läkaren Shearing känns inte som ett bihang som Cross får släpa på. Något som kan vara vanligt i actionfilmer. Jag hade dock  gärna sett mer av Edward Nortons slemme tjänsteman Bryer men vi lär nog få se mer av Bryer då slutscenerna definitivt inbjuder till en uppföljare. Om man fortsätter och gör filmerna i samma välgjorda anda ser jag gärna en fortsättning.

Regi: Tony Gilroy

Betyg: 7/10

The Constant garderner (2005 Storbr)

Justin Quaile arbetar på brittiska ambassaden i Kenya med sig har han sin unga och idealistiska fru Tessa. Kombinationen idealism, u-land och sysslolös kommer snart att ställa till problem för den lite mesige och milda  ambassadtjänstemannen. Frun börjar  engagera sig i den bristfälliga sjukvården i landet och kommer snart skumraskaffärer på spåren, spår som pekar mot den brittiska regeringen. När frun mördas (sker i första scenen så det är ingen stor spoiler) börjar Justin mot allas förväntan att nysta i vad hans fru egentligen sysslade med, något som inte är speciellt uppskattat i högre kretsar.

Jaha tänkte jag först;”Här har vi en ordinär thriller” men så fel jag hade. Filmen är inte speciellt spännande men däremot intressant, romantisk, vacker, sorglig och  kryddad med skådisar i toppklass. Ralph Fiennes och Rachel Weisz är lysande i huvudrollerna som den försynte ambassadtjänstemannen och hans hans inte riktigt lika försynta hustru. Danny Huston och Bill Nighy är mycket bra som hala tjänstemän. Det finns egentligen inga skurkar som jag avskyr mer än kostymklädda tjänstemän. Det räcker inte med att de jävlas med folk, de är oftast övertygade om sin egen förträfflighet och rättrådighet. Det finns något i dessa karaktärer som gör att jag verkligen vill slå dem på käften.

Filmen är intressant då den börjar nästan i slutet av berättelsen med att Justins fru dör. Vi vet redan från start vad som hänt men varför och hur nystas sakta men säkert upp under berättelsens gång dels genom Justins egna undersökningar samt i tillbakablickar under parets liv. Scenen där Justin meddelas om hustruns död är obetalbar i sin uppvisning av total brittisk självbehärskning.

The Constant garderner är mitt i allt elände och sorg samtidigt en mycket vacker film. Regissören tar väl tillvara de olika miljöerna och berättelsen är engagerande men tyvärr troligtvis inte alltför långt från verkligheten. En stillsamt men våldsamt drama om kärlek och ideal.

Regi: Fernando Meirelles

Betyg: 8/10

Agora (2009 spanien)

I Alexandria 400 e.kr verkar den  framstående kvinnliga filosofen och vetenskapskvinnan Hypatia. I staden pågår det religionstrider mellan kristna, judar och hedningar och då Hypatia inte har vett att hålla tyst utan lägger sig i striderna retar hon upp den kristna falangen med förödande resultat.

En ganska stillsam men upprörande och deprimerande historia där de tidiga kristna framstår som riktigt bakåtsträvande fanatiker, om det är historiskt riktigt eller inte vet jag inte men prästen Cyril är i alla fall en riktigt motbjudande karaktär. Snygga miljöer och bra skådisar den enda som inte kommer till sin rätta är Rachel Weisz som annars brukar vara bra, här agerar hon nästan lite sömgångaraktigt. Roligt att se gamle bondskurken  Michael Lonsdale i rollen som Hypatias far. En intressant film som hade tjänat på att ha lite mer tempo men betyget är på gränsen till fyra.

Regi: Alejandro Amenábar

Skådespelare: Rachel Weisz, Max Minghella

Betyg: 7/10