Spectre (2015 Storbr/USA)

spectre-banner-3SPOILERVARNING

Så blev det äntligen dags för Bond:24. Just denna film var jag lite extra förväntansfull inför. Inte av den anledningen att det är samma gäng i produktionen som gjorde den hyllade Skyfall utan mer beroende på skådespelarensemblen samt organisationen Spectres återkomst. I filmerna under 60-talet var denna organisation Bonds huvudfiende men det var inte agent 007 som knäckte organisationen utan en rättslig tvist mellan filmbolaget och Kevin McClory som tillsammans med Ian Fleming hade kläckt iden om Spectre och dess ledare Ernst Stavro Blofeld. Nu har man köpt tillbaka rättigheterna från McClorys dödsbo och därmed är det fritt fram att använda sig av denna sinistra organisation.

Handlingen går i korthet ut på att 007 får ett sista uppdrag av sin numera avlidna chef. Hans ska mörda en person och sedan besöka dennes begravning. Bond gör detta och spåren leder honom till en organisation, Spectre, som är dagar från att ta över all information som världens underrättelsetjänster sitter på. Det visar sig också att organisationen har legat bakom allt elände som drabbat Bond i de senaste filmerna. Likt de tidigare filmerna med Craig får Bond agera solo då MI6 inte kan stödja hans uppdrag.

MPP_LEC_220715_Spectre_15

Filmen startar med en suverän inledningsscen som utspelas i Mexiko under De dödas dag.

Jag har inga större problem med storyn, den rullar på ungefär som en film med 007 ska göra. Det är däremot lite tröttsamt att var och varannan thriller numera ska rida på Snowdens ”avslöjanden” och varna för ett övervakningssamhälle som redan är ett faktum och som de flesta gladligen verkar anamma. Jag hade även lite bryderier över att M var tvungen med att vänta med att ge Bond uppdraget tills efter sin död. Kunde hon inte leverera detta till honom tidigare? Varför detta hemlighetsmakeri? Ett annan fundering är organisationen Quantum som lanserades i de två första filmerna. Hur kommer den in i bilden nu när Blofeld hävdar att han och Spectre ligger bakom allt? Egentligen är det inte så mycket att bry sig om men när Bondfilmerna blivit mer realistiska ökar kravet från mig som tittare att saker och ting ska vara någorlunda logiska.

spectre-blofeld

Christoph Waltz som Blofeld. Gary Oldman tillfrågades först men tackade nej. Det hade kunnat bli en intressant och annorlunda gestaltning.

Skådisarna som gav mig ståpäls var naturligtvis den undersköna Monica Bellucci (enligt rykten fick man ”sminka ned” henne då hon såg för bra ut) samt Christoph Waltz. Allt verkade vara upplagt för en promenadseger men så blev det inte riktigt. Kritiken har varit blandad, allt från femmor till närapå bottenbetyg. Filmen anklagas för att vara tråkig, Craig är trött i rollen som Bond, Waltz och Bellucci underutnyttjade osv. Till viss mån kan jag förstå kritiken men håller inte riktigt med om allt. Jag anar att de som gillade Skyfall men kanske inte är några större fans av Bond kan ha svårt för den här filmen. Jag gillade iofs Skyfall men var inte eld och lågor över filmen som så många andra. Spectre är ett steg tillbaka mot den mer ”klassiske” Bond både i upplägg samt känsla om det är bra eller inte är en smaksak. Jag blev inte överraskad att serien tog detta steg tillbaka då slutet på Skyfall hintar en aning om en liten tillbakagång till det äldre konceptet.

spectre_86197

Léa Seydoux är filmens Bondbrud. Personligen hade jag hoppats på Monica Bellucci.

Problemet med Spectre är att man vill lite för mycket och vet inte riktigt vad man ska lägga krutet på. Bellucci är sorgligt underutnyttjad och svischar förbi i handlingen. Det är synd för hon är en bra skådis. Léa Seydoux som spelar filmens Bondbrud är helt ok och man får in henne snyggt i handlingen men i mina ögon blir det kaka på kaka. Filmen hade funkat lika väl med Belluccis rollfigur och man hade kunnat lägga mer speltid på annat än att behöva introducera en helt ny rollfigur samtidigt som man skickar ut en bra skådis genom bakdörren.

NEJNuwglbnCoMQ_1_b

Dave Bautista spelar Mr.Hinx. En av de bättre underhuggarna på många år.

Waltz speltid är också kort men det har jag mindre problem med. Det är inte ovanligt att huvudskurken inte har så mycket speltid men visst kunde man haft med honom i några fler scener. Filmens final är är en anings svag även om jag gillade att man inte tar död på Blofeld. Den kunde ha kortats till förmån mot lite mer tid i Blofelds bas. Spectre känns i sina stunder lite hackig och osmidig. Ibland tar man god tid på sig i berättandet och ibland får jag intrycket av att man skyndar vidare i storyn för att hinna med allt.

Titellåten och förtexterna är fruktansvärda. CGI är man iofs van vid numera men jag betackar mig för jättebläckfisken som täcker filmduken och ger en känsla av att man ska se få en monsterfilm. Låten är definitivt den näst sämsta som gjorts, sämst är Madonnas Die another day.

Det som är positivt med filmen är dock en hel del. För första gången på många år har man hittat en skrämmande henchman, Mr Hinx spelad av Dave Bautista håller nästan Red Grant klass. En ruggig typ. En hel del av actionscenerna är mycket bra. Inledningsscenens långa tagning tog andan ur mig, Biljakten fann jag vara mycket underhållande och flygplans/biljakten var fin. Spectre har även ett tågslagsmål som var en fin blinkning till 007 ser rött. Angpånende blinkningar till tidigare Bondfilmer sker de med sådan frekvens att ögonen blir alldeles torra av allt blinkande. Kanske lite överdrivet men det underhåller åtminstone för stunden. Många hävdar att Craig känns trött och oinspirerad men det håller jag inte med om. I sina stunder känns han tom lite sprallig och har begåvats med ovanligt många one-liners för att vara Craig. Denna känsla kan bero på att Spectre har ett lite lättsammare manus än tidigare filmer.

Vad blir då slutomdömet? En underhållande film som inte följer i fotspåren av Skyfall. Om det är bra eller inte kan diskuteras. Jag vart i alla fall road och trots att det är en lång film fick jag vare sig träsmak, restless legs eller problem med att hålla ögonen öppna. Det blir åtminstone sju martinis och jag väntar ivrigt på Bondfilm nummer 25.

Bondtema: Skyfall (USA/Storbr 2012)

skyfall-quad-poster-b3Det tog ett tag innan senaste Bondfilmen hittade hit på bloggen. Men jag ville se om Skyfall än en gång innan jag skrev om 007:s senaste bedrifter för ett inlägg om Bond slarvar man inte med. Jag vill också passa på att varna för spoilers men anar att de flesta har sett filmen vid det här laget.

Efter Quantum of Solace kom det grus i maskineriet och än en gång fick serien om agent 007 göra halt. Inte beroende på att intresset för James Bond falnat utan pga. ekonomiska problem för filmbolaget. Efter år av oändliga ekonomiska transaktioner fick produktionen av den nya Bondfilmen till slut grönt ljus. Numera är det Sony som står för fiolerna och de har ambitionen att producera en film om 007 vartannat år. Jag hoppas verkligen att bolaget lever upp till den ambitionen då filmerna om Bond kommit alltför oregelbundet de senaste decennierna.

Craig gör rollen som 007 för tredje gången. Judi Dench för sjunde och sista gången.

Craig gör rollen som 007 för tredje gången. Judi Dench för sjunde och sista gången.

Som brukligt hade filmen namnet Bond samt ett ordningsnummer (i detta fall 23) tills man kommit på ett passande namn. Man bollade med olika förslag som t.ex A Killing Moon, Once Upon a Spy och Silver Bullet innan man sent en natt fastnade för Skyfall. Oftast har man använt sig av titlar från Ian Flemmings böcker och noveller men det här är första gången en Bondfilm fått ett namn som inte hämtats från någon litterär förlaga. Först gillade jag inte titeln men efter att ha sett filmen fann jag namnet passande då Bonds värld faller samman under filmens gång.

Många nya karaktärer introduceras i filmen. Här den "nye" Q.

Många nya karaktärer introduceras i filmen. Här den ”nye” Q.

Skyfall är ett jordnära Bondäventyr som rör sig om något så simpelt som hämnd. En av MI6 gamla agenter, Raoul Silva,  anser sig ha blivit förråd av M och sätter igång en kedja av händelser för att döda sin gamla chef. 007 startar filmen med att bli skjuten under ett uppdrag och måste sedan bevisa att han fortfarande duger som dubbelnolla. Samtidigt som M jagas av det förflutna ifrågasätts hennes kompetens av tjänstemän inom regeringen. Den slutgiltliga upprörelsen mellan Bond och Silva utspelar sig på familjen Bonds gods i Skottland.

Naomie Harris som en avsevärt mer handlingskraftig Moneypenny

Naomie Harris som en avsevärt mer handlingskraftig Moneypenny

När det handlade om castingen var det som vanligt många namn i omlopp. Raquel Weitsz som skurk var ett tidigt rykte som nog baserades på att Craig och Weitsz är ett par. Kevin Spacey var tillfrågad att spela filmens skurk men nödgades tacka nej pga av tidsbrist. Man hade ambitionen att spela in delar av filmen i Sydafrika och Indien men Sydafrika visade sig bli för dyrt och i Indien hade filmbolaget svårt att få inspelningstillstånd. Kanske det berodde på filmteamets bedrifter i landet under Octopussy?  I.om att Indien kom på tal spekulerades det om att Freida Pinto skulle spela Bondbrud. Men i slutändan var det Javier Bardem som knep rollen som skurk efter påtryckningar från regissören Mendes och den för mig okända (men är inte de flesta kvinnor som spelar Bondbrud det?) Bérénice Marlohe fick rollen som Bondbruden Severine. Även Ola Rapace och Ralph Fiennes knöts till filmen och de sköter sina kort väl även om jag personligen kan tycka att det tjatades lite väl mycket i media om Rapaces dialogfria insats i Skyfall. Å andra sidan gjorde svensk media som de brukar i liknande  situationer: Skiter knäck i ren upphetsning så fort en svensk är inblandad i en amerikansk filmproduktion.

Ola Rapace som lönnmördaren Patrice.

Ola Rapace som lönnmördaren Patrice.

Tanken var även att erbjuda Sean Connery rollen som Kincade,  fastighetsskötare av godset Skyfall. Turligt nog så släpptes den iden. Om Connery mot förmodan hade tackat ja till rollen som Kincade hade allt fokus hamnat på Connerys återkomst till Bondserien och själva filmen Skyfall hade hamnat i skymundan. Nu var det inte första gången man lekte med tanken att låta en gammal Bondskådis göra comeback. I förarbetet till Goldeneye lekte man med tanken att låta både Connery och Moore spela filmens skurkar. Rollen som Kincade gick nu som bekant till Albert Finney och han sköter sig bra. Jag saknar i alla fall inte Connery även om det hade varit lite roligt att se honom i en Bondfilm igen.

skyfall-bardem

Filmens skurk, Raoul Silva. Även Silva följer Bondtraditionen och har en fysisk defekt, delar av hans käke är bortfäten.

Skyfall hör absolut till en av de bättre Bondfilmerna. En del (Joel host! host!) lär ha twittrat att gillar man Skyfall så gillar man inte Bond. Jag kan förstå den synpunkten men håller naturligtvis inte med. Då Bond har gestaltats av sex stycken olika skådespelare under 50 års tid är det ganska naturligt att de till viss mån gör sin egen tolkning av karaktären. Egentligen skulle man kunna dela upp Bondtolkningarna i två grupper. Dels livsnjutaren Bond som finner det roligt att vara agent och glider relativt obekymrat genom sina äventyr (Roger Moore men även Sean Connery fr.o.m. Goldfinger). I andra ändan har vi yrkesagenten som gör sitt jobb mer av plikt och har av och till dubier över sitt yrkesval (Lazenby, Dalton och Craig). Brosnan hamnar mittemellan dessa två versioner av Bond. Connerys och Moores filmer väger kanske lite lättare då de satsar mer på underhållning och har en stundtals farsartad stämning i sitt anslaget. De andra skådisarnas filmer har mer tyngd i sina karaktärsbeskrivningar och filmerna är en aning mer allvarsamma. Personligen uppskattar jag båda versionerna av Bond men måste jag välja föredrar jag Craigs bistra agent framför Moores skrockande gabardincharmör.

Severine dök upp och försvann i filmen. Går man på toaletten kan man missa 2012 års Bondbrud.

Severine dök upp och försvann i filmen. Går man på toaletten kan man missa 2012 års Bondbrud.

Desperationen hos vår hjälte och det sorgliga slutet är alla ingredienser som gör att tankarna går till min favoritfilm med 007, OHMSS. Skyfall är f.ö. den enda Bondfilmen där skurken uppnår sitt mål, i detta fall att döda M. Skyfall är fjärran från Brosnans och Moores filmer där man staplar actionscener på varandra. Vi får en chans att lära känna karaktärerna och därmed också möjligheten att bry oss om deras eventuella öde. Nu innehåller filmen många bra actionscener, speciellt öppningsscenen som hör till en av de bästa i serien om 007 och slutstriden på godset Skyfall som är både spännande och välgjord. Filmens slutminuter är ren filmmagi och jag känner ett begär att se nästa film i serien. Skyfall raserar Bonds universum som vi vant oss vid under de senaste filmerna men när eftertexterna rullar är den klassiska ordningen återställd. Q har introducerats, Moneypenny sitter bakom skrivbordet och M är återigen en man. Om det är på gott eller ont får framtiden utvisa.

Nye M, Ralph Fiennes - ett ypperligt val!

Nye M, Ralph Fiennes – ett ypperligt val!

Nu är inte Skyfall helt utan fel. Bardiems skurk Raoul Silva är bra men jag är inte helt tillfredställd med hans deltagande i filmen. Han borde ha fått mer speltid och karaktären introduceras alldeles för sent in i handlingen. Bérénice Marlohe roll är för liten och man kan egentligen diskutera om Skyfall överhuvudtaget har någon karaktär som kvalar in som Bondbrud. Trots den långa speltiden är det trots allt en och annan karaktär som kommer i kläm.  Ett annat problem är att när Bondfilmerna blir mer realistiska ställer jag högre krav på att historiens trovärdighet. Vid omtitten fann jag både ett och annat som förbryllade mig men å andra sidan ska man inte ta det så allvarligt, det är underhållning det rör sig om och jäkligt bra sådan.

Filmens kanske snyggaste scen. 007 på väg till ett casino ackompanjerad av filmens titellåt.

Filmens kanske snyggaste scen. 007 på väg till ett casino ackompanjerad av filmens titellåt.

Titellåten Skyfall hör till seriens bättre men det var synd att man inte nyttjade den fina melodislingan mer. Vad jag minns så var det bara i casinoscenen som man hör Skyfalltemat. Där och då fick jag en äkta 007 rysning.

Bästa replik? Craigs filmer är lite mindre vitsiga men visst finns det underhållande repliker.

Bond: A gun and a radio, not exactly Christmas, is it?

Q: You were expecting an exploding pen? We don’t really go in for that any more.

Regi: Sam Mendes

Det blir åtta dry martinis till Skyfall.

Coriolanus (2011 Storbr)

Den Romerske befälhavaren Coriolanus har jagat stadens ärkefiende Aufidius på flykten. Fiender till Coriolanus lyckas baktala honom och den forne hjälten tvingas till landsflykt. Han finner en oväntad bundsförvant i sin gamla fiende Aufidius och tillsammans marscherar de mot Rom.

Under slutet av 80 talet och en bit in på 90-talet stod Shakespeareadaptionerna som spön i backen och kulminerade med Branaghs oavkortade version av Hamlet (såg den på bio och om någon undrar, det var en pärs). Fortfarande dyker det upp  en och annan film som baseras på Shakespears verk vilket jag kan förstå då de flesta av hans pjäser står sig än idag. Coriolanus hör dock till en av Shakepspears mindre kända pjäser och efter att ha sett filmen förstår jag varför.

Det är inget fel på skådisarna som sköter sitt teatrala skådespeleri bra. Det är heller inget fel att Fiennes, som rott detta projekt i hamn, valt att förlägga handlingen i modern tid. I både Richard Loncraines Richard III och Akira Kurosawa Ran utspelar sig handlingen under en annan tid och plats än i pjäserna och det fungerar mycket bra. Det ska erkännas att det stör mig lite att man verkar ha bantat ned orginaltexten lite väl mycket men å andra sidan minns jag fortfarande hur jag halvlåg i biofåtöljerna under visningen av Hamlet med en djävulusisk träsmak så man kanske ska vara tacksam för bearbetningen. Mitt stora problem med Coriolanus är att storyn är trist och oengagerande. Jag kan inte sätta mig in i hur huvudpersonerna tänker och agerar iofs förklarligt då pjäsen bygger på en gammal romersk legend och har i transfereringen från legend till pjäs behållt en del av den romerska moralen och etiken. Känslat av att ”vad det här allt” är ganska påtaglig när eftertexterna rullar. Jag undrar lite vad det var Fiennes såg i storyn som gjorde att all han gick ”all in” i projektet, mig undgår det i alla fall. Fiennes kanske skulle ha funderat både en och två gånger varför pjäsen Coriolanus av Shakespeare är relativt okänd innan han kastade sig in i projektet. Kort sagt filmen känns lika död och ointressant som en kall sejfile.

Jessica tyckte annorlunda och filmen kan man se här om man vill bilda sig en egen uppfattning.

Regi: Ralph Fiennes

Betyg: 3/10

Nanny McPhee och den magiska skrällen (2010 Storbr)

Mamman Isabelle i familjen Green har det inte lätt: Hennes man är inkallad, de tre barnen mer eller mindre håller på att riva hemmet då de tillbringar dagarna med att bråka, hennes arbetsgivare är dement och till på köpet försöker hennes opålitlige svåger få henne att sälja gården. Turligt nog är Nanny McFee i antågande och då brukar problem av den här sorten lösa sig.

Det är ganska skönt att slappna av med en genuint trevlig och oförarglig film efter allt slafs och klafs som pågått på den här bloggen den senaste veckan. Nanny McPhee och den magiska skrällen är en filmisk bagatell och absolut inget mästerverk men det är en mysig  bagatell och känner man för något sådant och har lite barnasinne kvar passar filmen ypperligt. Det hjälper också till att man har ganska många bra skådisar.Främst då Emma Thompson sminkad till oigenkännlighet i rollen som Nanny McPhee. Maggie Gyllenhaal, Ralph Fiennes, Ewan McGregor, Rhys Ifans och Maggie Smith dyker också upp i filmen i både små och stora roller. Vill man ha en mysstund så är det bara att ladda tekannan och duka fram lite skorpor och marmelad.

Regi: Susanna White

Betyg: 6/10

The Constant garderner (2005 Storbr)

Justin Quaile arbetar på brittiska ambassaden i Kenya med sig har han sin unga och idealistiska fru Tessa. Kombinationen idealism, u-land och sysslolös kommer snart att ställa till problem för den lite mesige och milda  ambassadtjänstemannen. Frun börjar  egagera sig i den bristfälliga sjukvården i landet och kommer snart skumraskaffärer på spåren, spår som pekar mot den brittiska regeringen. När frun mördas (sker i första scenen så det är ingen stor spoiler) börjar Justin mot allas förväntan att nysta i vad hans fru egentligen sysslade med, något som inte är speciellt uppskattat i högre kretsar.

Jaha tänkte jag först;”Här har vi en ordinär thriller” men så fel jag hade. Filmen är inte speciellt spännande men däremot intressant, romantisk, vacker, sorglig och  kryddad med skådisar i toppklass. Ralph Fiennes och Rachel Weizs är lysande i huvudrollerna som den försynte ambassadtjänstemannen och hans hans inte riktigt lika försynta hustru. Danny Huston och Bill Nighy är mycket bra som hala tjänstemän. Det finns egentligen inga skurkar som jag avskyr mer än kostymklädda tjänstemän. Det räcker inte med att de jävlas med folk, de är oftast övertygade om sin egen förträfflighet och rättrådighet. Det finns något i dessa karktärer som gör att jag verkligen vill slå dem på käften.

Filmen är intressant då den börjar nästan i slutet av berättelsen med att Justins fru dör. Vi vet redan från start vad som hänt men varför och hur nystas sakta men säkert upp under berättelsens gång dels genom Justins egna undersökningar samt i tillbakablickar under parets liv. Scenen där Justin meddelas om hustruns död är obetalbar i sin uppvisning av total brittisk självbehärskning.

The Constant garderner är mitt i allt elände och sorg samtidigt en mycket vacker film. Regissören tar väl tillvara de olika miljöerna och berättelsen är engagerande men tyvärr troligtvis inte alltför långt från verkligheten. En stillsamt men våldsamt drama om kärlek och ideal.

Regi: Fernando Meirelles

Betyg: 8/10

Cementery Junction ( 2010 Storb )

Ricky Gervais och Stephen Merchant ( The Office, Extras ) senaste långfilm är ett ganska lättsamt och klichefyllt drama. De tre vännerna Bruce, Freddy och Snort är på väg in i vuxenlivet under första halvan av 70-talet. Freddy har tröttnat på att supa, slåss och jaga engångsligg. För att inte bli som sin far så slutar han jobbet på fabriken och börjar som säljare av försäkringar.

Jag hade faktiskt väntat mig mer av paret Gervais/Merchant. De serverar en ganska förutsägbar film som det går tjugo på dussinet av. Det är inget fel på hantverket och skådisarna är överlag bra, speciellt Fiennes som chef på försäkringsbolaget där Freddy jobbar. Det finns ett flertal scener som är bra t.ex när Freddys familj försöker umgås med varandra i köket och det urartar i gräl sitter jag och skrattar högt.

Helhetsintrycket av Cementary Junction mynnar ut egentligen i en stilla undran: Kunde inte Gervais/Merchant ha åstakommit något bättre ? En förklaring kan vara att drama ligger över parets kompetensnivå och de ska kanske hålla sig till komedier i fortsättningen. En lite smårolig bagatell som kan kan kvitta om man ser eller inte.

Regi: Gervais/Merchant

Betyg: 5/10

Schindlers list ( 1993 usa )

Fabrikören Schindler som är verksam i Krakow under 2:a världskriget använder judar som billig arbetskraft. Efter en tid kan inte  Schindler längre blunda för de brott nazisterna begår och med risk för sitt eget liv börjar han nu muta ledande nazister för att kunna smuggla undan judar från en säker död.

Filmen är nog inte helt obekant men det är faktiskt första gången jag ser den. Fotot är fantastisk, Neeson och Fiennes är briljanta i sina roller som Schindler samt den vedervärdige nazisten Goeth. Nackdelen med filmen är att den är ganska småtråkig samt alldeles får lång ( bortåt tre timmar ). Sista timmen har jag faktiskt tröttnat på Schindlers öden och äventyr samt , vi snackar om Spielberg, att det mot slutet blir som vanligt smetigt och sentimentalt så det förslår. Fotot och skådisarna räddar filmen från lägre betyg.

Regi: Steven Spielberg

Skådespelare: liam Neeson, Ralph Fiennes

Betyg: 5/10

Clash of the titans ( 2010 usa )

Människorna har tröttnat på att vara gudarnas undersåtar och har startat ett krig mot dem, krigshandlingarna innebär att  man river gudastatyer och slutar be. Underjordens gud Hades utnyttjar konfliken och lockar Zeus att väcka monstret Kraken för att skapa förödelse på jorden. Halvguden Perseus ger sig ut på en resa för att hitta svaraet på hur man kan stoppa Kraken.

En nyinspelning av filmen Gudarnas Krig (1981). Då gjordes monstren med hjälp av dockor och animering nu görs monstren med hjälp av dator men vad hjälper det när skådespeleriet är stelt,  replikerna töntiga och de grekiska gudarna verkar ha ärvt Michael Jacksons scenkläder. Enda skådespelaren som sticker ut är Ralph Fiennes som gör en riktigt obehaglig (och troligtvis bästa tolkningen jag sett ) Hades . Filmen är inte bra men och andra sidan är den inte heller tråkig. Den duger om man har lust att se lite monster och muskulösa män.

Regi: Louis Leterrier

Skådespelare: Sam Worthington, Liam Neeson

Betyg: 4/10

Bernard and Doris (2006 usa)

Den rika arvtagerskan och änkan Doris är en riktig satmara men när den homosexuelle och alkoholiserade butlern Bernard tar anställning hos Doris växer en vänskap mellan de två sakta fram under årens lopp. Den stora frågan är bara: kommer butlern kunna hålla fingrarna i styr när han är i Doris vinkällare?

Två mycket bra skådespelare deltar i detta riktigt trista drama. Det finns helt enkelt ingen dynamik i filmen. Butlern och arvtagerskan reser lite, vårdar orkideer och ger varandra klädråd det är allt. Tack vare det fina skådespeleriet höll jag mig vaken. Vill ni kasta bort två timmar av ert liv varsågoda!

Regi: Bob Balaban

Skådespelare: Ralph Fiennes, Susan Sarandon

Betyg: 3/10