The Kid Who Would Be King (2019 Storbr)

Jag har alltid varit svag för Arthursagan men jag brukar oftast bli besviken på filmer som baseras på denna med undantaget för John Boormans Excalibur. När Steffo talade sig varm för filmen The Kid Who Would Be King på Snacka om film spetsade jag öronen lite extra. Att regissören hette Joe Cornish gjorde det hela än intressantare då hans förra film Attack the block var både bra och originell.

The Kid Who Would Be King rör ett gäng yngre tonåringar som ofrivilligt sugs in i mytologin kring Kung Arthur och hans riddare. Jag drog öronen åt mig då barn på film ofta är ett aber men denna gång funkade det fint. Alex bor ensam med sin mamma, han är lite av en outsider och har (verkar det som) i stort sett bara en kompis. En sen kväll förirrar han sig in på en byggplats där han hittar ett svärd som sitter i ett cementblock. Alex drar svärdet ur stenen och sätter därmed igång en kedja av händelser som involverar brinnande skelettriddare, hemska CGI-kreationer och Kung Arthurs ärkefiende Morgan Le Fey spelad av svenskan Rebecca Ferguson.

Det här var en tvåtimmarsfilm där jag satt och smålog mer eller mindre under hela speltiden. Ja filmen är stundtals lite larvig men manuset håller och Cornish har lyckats pricka in Arthursagan ganska så väl i modern tid och berättelsen spårar aldrig ur. Det är inte så mycket mer att orda om filmen mer än att jag hade en trevlig stund under titten  – vare sig mer eller mindre. Charmigt och underhållande.

Tack för tipset Steffo!

Regi: Joe Cornish

Betyg: 6/10

Annonser

The Greatest showman (2017 USA)

Barnum kommer från fattiga förhållanden men lyckas förverkliga sina drömmar då han öppnar en spektakulär show i New York i slutet av 1800 talet. Han bjuder sin publik på vilda djur, dvärgar, skäggiga damer och annat smått och gott. Tråkigt nog så ses inte hans show med blida ögon av vare sig societeten som anser den inte vara fin nog eller delar av befolkningen som blir obekväma av showsällskapet då de ser annorlunda ut. I ett obetänkt beslut för att bli respektabel kontrakterar Barnum sångerskan Jenny Lind för en turné, ett beslut som kan kosta honom både sin show och familj.

Jag gillar musikaler, när folk tar ton i tid och otid i en film är halva slaget vunnet. Däremot är det inte alltid man lyckas med att i samma film ha med både snygga dansnummer och bra låtar. Denna kombination kan många gånger vara svår att uppnå ofta får jag den ena (Cabaret – låtarna) eller det andra (West side story – dansnumren) men av och till blixtrar det till t.ex Singing in the rain eller La La Land. Nu kan jag även sälla The Greatest Showman till denna skara. När jag såg filmen hade jag tänkt att kolla in någon halvtimme då timmen var sen för att klämma resten av filmen vid senare tillfälle men jag blev sittandes kvar speltiden ut alldeles förtrollad.

Jag har ingenting att invända, inte en låt eller dansnummer var överflödigt, skådisar och miljöer var top-notch och man lyckas även med slänga in ett och annat fint budskap om b.la allas lika värde som vi alla vet är den rätta vägen att gå men ack så svår att följa. I.o.f.s var budskapet övertydligt men det gled liksom in i handlingen ganska så smidigt så jag slapp sitta och känna att det kördes ned i halsen på mig – något som sker allt för ofta. Jag är snål och sätter en 9/10 men det betyget lär höjas vid en omtittning för denna film har jag inte sett för sista gången.

Regi: Michael Gracey

Betyg: 9/10

Life (2017 USA)

Efter magplasket Child 44 som kom härom året verkar regissören Daniel Espinosa ha spelat på lite mer säkra kort den här gången med en film som är både kortare, rappare och ganska så förutsägbar.

Life utspelar sig på rymdstationen ISS. Filmen startar med en lång härlig scen utan några klipp där besättningen introduceras. Astronauterna har i uppdrag att fånga in en kapsel som kommer med jordprover från Mars vilket man också lyckas med. Till besättningens och hela världens glädje hittar man en levande cell i proverna men säg den glädje som varar då den lille krabaten utvecklar sig till en inte så speciellt trevlig organism. Nu får man lägga alla krafter på att hindra Calvin (som utomjordingen döptes till då den fortfarande verkade vara en trevlig liten krabat) nå vår planet.

En del kritiker har gnällt om att filmen är förutsägbar och att det är en rip-off på Alien. Jag kan nog instämma med att filmen är förutsägbar men vad spelar det för roll om hantverket är gott och storyn intressant? Att det skulle vara en rip-off på Alien kan diskuteras för om så är fallet skulle varenda film som utspelar sig på ett rymdskepp med en ogästvänlig utomjording vara det.

Life rullar på i och har en alldeles lagom speltid även om en och annan scen kanske kunde kortats av men jag blev åtminstone inte rastlös i min biofåtölj. Scenlösningar och kameraarbetet är mycket snyggt gjort och regissören lyckas med konststycket att få en ganska så rälig dödsscen att se riktigt vacker ut. Om jag ska tänka på några andra filmer som Life påminner om i genren ligger nog Gravity och Sunshine (där f.ö Sanada också är med som astronaut) närmare än Alien då dessa filmer rör sig om problem som staplas på varandra och Life är nästan lika snygg som de två tidigare nämnda filmerna.

Det som gör att jag inte sätter ett högre betyg är just att filmen är ganska så förutsägbar. Det blir aldrig riktigt spännande vilket i och för sig kan bero på att jag är lite avtrubbad nu för tiden men Life är ett förbaskat gott hantverk som är klart sevärt och då på bio då filmen vinner på att visas på stor duk.

Regi: Daniel Espinosa

Betyg: 6/10

Mission Impossible: Rogue nation (2015 USA)

Den femte filmen om Ethan Hunt och hans kollegor i IMF startar med att organisationen läggs ned av den amerikanska regeringen samtidigt som Hunt upptäcker att det finns ett sorts anti-IMF, The Syndicate. Denna organisation är så hemlig att ingen känner till den. Politiker och tjänstemän på regeringsnivå anser att Hunt jagar hjärnspöken och lyssnar inte på varningarna.  Han vägrar acceptera beslutet om nedläggning utan går istället under jorden för att avslöja organisationen.

Den här filmen har ganska mycket gemensamt med många Bondfilmer. Man reser jorden runt och varje plats föräras med en actionscen eller två. ”Handlingen” är mest en ursäkt för att man ska bädda för lite fart och fläkt. Skådisarna, miljöerna och actionscenerna är det inget fel på. Vi bjuds på hisnande motorcykeljakter, omöjliga inbrott, lite sekundjakter och ett par fighter. Curise och co sköter sig väl. Simon Pegg agerar comic-relief och har en manick redo för varje situation som tänkas kan, Ving Rhames och Alec Baldwin tävlar i vem som är mest butter, Sean Harris är bra som skurk och Recbecca Ferguson får tala svenska.

Mitt problem är manuset där det skiner igenom lite väl mycket att man snitslat upp en bana från A till Ö. Vad som än händer finns det alltid rätt manick i Peggs arsenal, folk förflyttar sig till rätt position i ett rum eller stad så att Hunt kan lösa sitt uppdrag. Filmen påminner så smått om en orienteringsrunda där man bytt ut skog och mark mot hela världen. Detta gör att filmen får inget flow och känns alltför konstlad och statisk. Därmed jag får svårt att bry mig om vad som händer med personerna på duken för jag vet att det alltid kommer ligga en manick eller att en person står på rätt plats när Cruise och co behöver det för att lyckas med sitt uppdrag som trots allt inte verkar vara speciellt omöjligt trots att de jagas av hela världen. Det blir faktiskt så förutsägbart och ospännande till slut att jag får kämpa mot sömnen i biomörkret. Ibland funkar det förutsägbara, ibland inte. Här funkade det inte alls.

Regi: Christopher McQuarrie

Betyg: 5/10