Dune (2021 USA)

Hoppet att locka tillbaka folk till biograferna verkar hänga på Dune och den kommande filmen med 007. Jag var dock tveksam till att se Denis Villeneuves senaste film på bio av ett flertal anledningar. Den verkade vara alldeles för lång, berättelsen är oavslutad och det är en s.k ökenfilm. Filmer som inte innehåller mumier eller Mad Max och utspelar sig i ett ökenlandskap är nämligen sällan bra (västerngenren undantagen).

Det jag inte hade med i mina kalkyler var att filmen eventuellt skulle vara mördande tråkig. Dune är alldeles för lång och orimligt mycket tid av handlingen läggs på folk som lägger pannan i djupa veck och ser bekymrade ut samtidigt som de diskuterar drömmar och profetior. Ökenmiljön gör ingen glad och det hjälper inte att man slängt in ett gäng maskar på 400 meter som verkar ha en förkärlek till att äta fordon. Däremot är filmen snygg. Scenografin gillade jag och ljudet är maffigt. Stundtals satt jag och undrade hur mycket av ljudet publiken i angränsade salonger hörde. Volymen var även det som avhöll mig från att somna en bit in i filmen.

Det finns en hel del kända och bra skådisar i filmen men då alla förutom Jason Momoa och Stellan Skarsgård verkar vara mer döda än levande i  filmen kommer de inte till sin rätt. Timothée Chalamet vankar runt och oroar sig för sina drömmar. Rebecca Ferguson ser mest plågad ut och oroar sig för allt möjligt. Oscar Isaac hamnar inte heller i facket glad gubbe.

Alla är så bekymrade i denna film att jag undrar varför Huset Atreides som alla ovanstående skådisar spelar överhuvudtaget tog kejsarens erbjudande att ta över driften av planeten Arrakis från elakingarna (som i denna film verkar ha mycket roligare) Harkonnen. Hade det inte varit bättre att stanna kvar på sin skogklädda planet och bara softa runt?

Nä detta var en besvikelse. Trist tempo med trista rollfigurer men betyget blir högt trots allt då det är en hel del ögongodis. Om det nu blir en fortsättning kan man väl alltid hoppas på lite gladare miner och mindre drömtydning.

Den stora frågan jag har efter att ha sett filmen är varför man så gärna vill filmatisera boken? Nu har jag iofs inte läst denna men jag känner mig inte ett dugg lockad till läsning efter denna sövande upplevelse till film.

Regi: Denis Villeneuve

Betyg: 4/10

Kvinnan på tåget (2016 USA)

Rachel åker dagligen till sitt jobb i NYC med tåg. Resan är välbekant och hon observerar folk och deras vanor längs vägen. Speciellt ett hus och ett par har fångat hennes intresse då de verkar vara både lyckliga och framgångsrika och Rachel som inte har det så muntert fantiserar om det okända parets vardag. Men en dag får hon se något som ställer hennes fantasier på ända och saker och ting tar en otrevlig vändning.

Vad jag förstått så var boken som baserades på filmen lite av en snackis. Jag har inte läst boken men om filmen följer den troget har jag lite svårt att begripa varför då det i ärlighetens namn är lite av en dussindeckare. Filmen använder sig av numera ganska så i mina ögon trötta element som t.ex ”vakna upp blodig och inte komma ihåg vad som hänt” eller ”den aggressive äkta mannen” samt ett par saker till. Vanligtvis är jag trög i huvudet när det handlar om att hitta den skyldige men här tog det inte lång tid att räkna ut hur allt mer eller mindre hängde samman.

Det är absolut ingen katastroffilm den känns bara som en dussinproduktion. Det som förgyller är väl de kvinnliga skådisarna med favoriten Emily Blunt i huvudrollen. Luke Evans som spelar den ”aggressive äkta mannen” har jag också ett gott öga till.

Filmen duger möjligen en fredagskväll men inte så mycket mer.

Tydligen har filmen trots allt något jag inte begriper för i dagarna kommer det en remake på Netflix. Då remaken är från Indien anar jag att den kommer vara avsevärt prydligare.

Regi: Tate Taylor

Betyg: 4/10

 

Men in Black: International (2019 USA)

I unga år råkar Molly se MIB agenter i aktion och gör allt i sin makt för att bli antagen till den hemliga organisationen. Till slut lyckas hon och skickas till Londonkontoret där hon paras ihop med den något oansvarige agenten H. De två blir inblandade i en komplott som i vanlig ordning hotar hela planeten och kanske universum.

I den fjärde filmen i serien om MIB har man skippat Tommy Lee Jones och Will Smith till förmån för Chris Hemsworth och Tessa Thompson. Inget fel på de tidigare skådisarna men filmen känns lite fräschare med nya ansikten och det är inget fel på samspelet mellan Thompson och Hemsworth. Filmen som sådan duger för en titt med halvslöa ögon men jag tycker nog att den här filmserien kändes överspelad och klar redan med film två i serien. Första rullen präglades av en sense of wonder vilket helt saknas i uppföljarna. Man harvar på med lustiga rymdvarelser och actionscener och verkar tycka att det räcker och det gör det för stunden men det blir inte speciellt minnesvärt. Bruksfilm för att fylla ut tiden på ett lättsamt vis och inget mer.

Regi:  F. Gary Gray

Betyg: 5/10

Doctor Sleep (2019 USA)

Jag är riktigt lat denna gång och kopierar min text som jag skrev om boken Doctor Sleep.

”På de amerikanska landsvägarna far ett udda sällskap människor runt i sina husbilar. Gruppen kallar sig själva för The True Knot och är ständigt på jakt efter steam, den substans som människor med psykiska krafter släpper ifrån sig i sitt dödsögonblick. På senare tid har det varit allt svårare att få tag på steam och gruppen börjar bli desperat då man riskerar att dö ut. Hoppet väcks när man får upp spåret på en flicka vid namn Abra. Om The True Knots beräkningar stämmer bör de vara på grön kvist i många år när de väl fångat in flickan. Nu är inte Abra helt försvarslös hon har en hel arsenal med psykiska krafter och har lyckats hålla sig undan The True Knot. Men till slut så blir Abra nödgad att kontakta sin låtsasvän Tonys ”pappa”, Danny Torrance.”

Filmens regissör Flanagan hamnade inför ett knivigt problem vid filmatiseringen. Boken är en uppföljare till Kings roman The Shining som även har filmatiserats av Stanley Kubrick. Problemet är att Kubricks och Kings versioner av berättelsen inte riktigt samstämmer med varandra. Flanagan löser det hela med att ta med element från både filmen och boken. Resultatet blev minst sagt över förväntan och den här gång övertrumfar filmen boken med råge.

Jag är halvförtjust i Kings Doctor Sleep. De två första tredjedelarna av berättelsen är bra men King tappar bollen rejält i finalen genom kasta in såpopera moment och ett Västgötaklimax av rang. Flanagan har helt skippat det jag tycker är dåligt med boken och utvecklat filmen till en historia som är avsevärt mörkare, mer spännande och desto rysligare än förlagan.

Av en slump blev det att jag såg den s.k directors cut som visade sig vara tre timmar lång och jag satt som fastnaglad framför filmen för det här var en av förra årets bästa skräckisar. Filmen segar aldrig till sig, den är riktigt spännande på sina ställen och skådisarna presterar bra speciellt Rebecca Ferguson i rollen som Rose the Hat, ledaren för The True knot . Kanske möjligtvis kan man störa sig på att Flanagan inte gör några blinkningar till Kubricks The Shining – de är mer att likna långtradare med påslagna helljus. Jag störde mig inte alls på detta utan fann att det gav filmen en extra dimension och band ihop de olika versionerna av berättelsen. Utan snack klart sevärd – åtminstone som directors cut.

Regi: Mike Flanagan

Betyg: 8/10

 

The Kid Who Would Be King (2019 Storbr)

Jag har alltid varit svag för Arthursagan men jag brukar oftast bli besviken på filmer som baseras på denna med undantaget för John Boormans Excalibur. När Steffo talade sig varm för filmen The Kid Who Would Be King på Snacka om film spetsade jag öronen lite extra. Att regissören hette Joe Cornish gjorde det hela än intressantare då hans förra film Attack the block var både bra och originell.

The Kid Who Would Be King rör ett gäng yngre tonåringar som ofrivilligt sugs in i mytologin kring Kung Arthur och hans riddare. Jag drog öronen åt mig då barn på film ofta är ett aber men denna gång funkade det fint. Alex bor ensam med sin mamma, han är lite av en outsider och har (verkar det som) i stort sett bara en kompis. En sen kväll förirrar han sig in på en byggplats där han hittar ett svärd som sitter i ett cementblock. Alex drar svärdet ur stenen och sätter därmed igång en kedja av händelser som involverar brinnande skelettriddare, hemska CGI-kreationer och Kung Arthurs ärkefiende Morgan Le Fey spelad av svenskan Rebecca Ferguson.

Det här var en tvåtimmarsfilm där jag satt och smålog mer eller mindre under hela speltiden. Ja filmen är stundtals lite larvig men manuset håller och Cornish har lyckats pricka in Arthursagan ganska så väl i modern tid och berättelsen spårar aldrig ur. Det är inte så mycket mer att orda om filmen mer än att jag hade en trevlig stund under titten  – vare sig mer eller mindre. Charmigt och underhållande.

Tack för tipset Steffo!

Regi: Joe Cornish

Betyg: 6/10

The Greatest showman (2017 USA)

Barnum kommer från fattiga förhållanden men lyckas förverkliga sina drömmar då han öppnar en spektakulär show i New York i slutet av 1800 talet. Han bjuder sin publik på vilda djur, dvärgar, skäggiga damer och annat smått och gott. Tråkigt nog så ses inte hans show med blida ögon av vare sig societeten som anser den inte vara fin nog eller delar av befolkningen som blir obekväma av showsällskapet då de ser annorlunda ut. I ett obetänkt beslut för att bli respektabel kontrakterar Barnum sångerskan Jenny Lind för en turné, ett beslut som kan kosta honom både sin show och familj.

Jag gillar musikaler, när folk tar ton i tid och otid i en film är halva slaget vunnet. Däremot är det inte alltid man lyckas med att i samma film ha med både snygga dansnummer och bra låtar. Denna kombination kan många gånger vara svår att uppnå ofta får jag den ena (Cabaret – låtarna) eller det andra (West side story – dansnumren) men av och till blixtrar det till t.ex Singing in the rain eller La La Land. Nu kan jag även sälla The Greatest Showman till denna skara. När jag såg filmen hade jag tänkt att kolla in någon halvtimme då timmen var sen för att klämma resten av filmen vid senare tillfälle men jag blev sittandes kvar speltiden ut alldeles förtrollad.

Jag har ingenting att invända, inte en låt eller dansnummer var överflödigt, skådisar och miljöer var top-notch och man lyckas även med slänga in ett och annat fint budskap om b.la allas lika värde som vi alla vet är den rätta vägen att gå men ack så svår att följa. I.o.f.s var budskapet övertydligt men det gled liksom in i handlingen ganska så smidigt så jag slapp sitta och känna att det kördes ned i halsen på mig – något som sker allt för ofta. Jag är snål och sätter en 9/10 men det betyget lär höjas vid en omtittning för denna film har jag inte sett för sista gången.

Regi: Michael Gracey

Betyg: 9/10

Life (2017 USA)

Efter magplasket Child 44 som kom härom året verkar regissören Daniel Espinosa ha spelat på lite mer säkra kort den här gången med en film som är både kortare, rappare och ganska så förutsägbar.

Life utspelar sig på rymdstationen ISS. Filmen startar med en lång härlig scen utan några klipp där besättningen introduceras. Astronauterna har i uppdrag att fånga in en kapsel som kommer med jordprover från Mars vilket man också lyckas med. Till besättningens och hela världens glädje hittar man en levande cell i proverna men säg den glädje som varar då den lille krabaten utvecklar sig till en inte så speciellt trevlig organism. Nu får man lägga alla krafter på att hindra Calvin (som utomjordingen döptes till då den fortfarande verkade vara en trevlig liten krabat) nå vår planet.

En del kritiker har gnällt om att filmen är förutsägbar och att det är en rip-off på Alien. Jag kan nog instämma med att filmen är förutsägbar men vad spelar det för roll om hantverket är gott och storyn intressant? Att det skulle vara en rip-off på Alien kan diskuteras för om så är fallet skulle varenda film som utspelar sig på ett rymdskepp med en ogästvänlig utomjording vara det.

Life rullar på i och har en alldeles lagom speltid även om en och annan scen kanske kunde kortats av men jag blev åtminstone inte rastlös i min biofåtölj. Scenlösningar och kameraarbetet är mycket snyggt gjort och regissören lyckas med konststycket att få en ganska så rälig dödsscen att se riktigt vacker ut. Om jag ska tänka på några andra filmer som Life påminner om i genren ligger nog Gravity och Sunshine (där f.ö Sanada också är med som astronaut) närmare än Alien då dessa filmer rör sig om problem som staplas på varandra och Life är nästan lika snygg som de två tidigare nämnda filmerna.

Det som gör att jag inte sätter ett högre betyg är just att filmen är ganska så förutsägbar. Det blir aldrig riktigt spännande vilket i och för sig kan bero på att jag är lite avtrubbad nu för tiden men Life är ett förbaskat gott hantverk som är klart sevärt och då på bio då filmen vinner på att visas på stor duk.

Regi: Daniel Espinosa

Betyg: 6/10

Mission Impossible: Rogue nation (2015 USA)

Den femte filmen om Ethan Hunt och hans kollegor i IMF startar med att organisationen läggs ned av den amerikanska regeringen samtidigt som Hunt upptäcker att det finns ett sorts anti-IMF, The Syndicate. Denna organisation är så hemlig att ingen känner till den. Politiker och tjänstemän på regeringsnivå anser att Hunt jagar hjärnspöken och lyssnar inte på varningarna.  Han vägrar acceptera beslutet om nedläggning utan går istället under jorden för att avslöja organisationen.

Den här filmen har ganska mycket gemensamt med många Bondfilmer. Man reser jorden runt och varje plats föräras med en actionscen eller två. ”Handlingen” är mest en ursäkt för att man ska bädda för lite fart och fläkt. Skådisarna, miljöerna och actionscenerna är det inget fel på. Vi bjuds på hisnande motorcykeljakter, omöjliga inbrott, lite sekundjakter och ett par fighter. Curise och co sköter sig väl. Simon Pegg agerar comic-relief och har en manick redo för varje situation som tänkas kan, Ving Rhames och Alec Baldwin tävlar i vem som är mest butter, Sean Harris är bra som skurk och Recbecca Ferguson får tala svenska.

Mitt problem är manuset där det skiner igenom lite väl mycket att man snitslat upp en bana från A till Ö. Vad som än händer finns det alltid rätt manick i Peggs arsenal, folk förflyttar sig till rätt position i ett rum eller stad så att Hunt kan lösa sitt uppdrag. Filmen påminner så smått om en orienteringsrunda där man bytt ut skog och mark mot hela världen. Detta gör att filmen får inget flow och känns alltför konstlad och statisk. Därmed jag får svårt att bry mig om vad som händer med personerna på duken för jag vet att det alltid kommer ligga en manick eller att en person står på rätt plats när Cruise och co behöver det för att lyckas med sitt uppdrag som trots allt inte verkar vara speciellt omöjligt trots att de jagas av hela världen. Det blir faktiskt så förutsägbart och ospännande till slut att jag får kämpa mot sömnen i biomörkret. Ibland funkar det förutsägbara, ibland inte. Här funkade det inte alls.

Regi: Christopher McQuarrie

Betyg: 5/10