Cats (2019 Storbr)

Då har denna blogg kommit fram till vad som kallats för 10-talets sämsta film. När jag i biomörkret så den första trailern trodde jag inte riktigt mina ögon. Folk som sett filmen vittnar om traumatiska upplevelser och man har tävlat om att såga filmen. Klart att rullen måste ses!

Efter titten kunde jag konstatera att så illa var inte filmen men rullen dras med en del problem. Dels överskuggar det som går under beteckningen The Uncanny valley hela filmen. Vanligtvis brukar jag gradvis vänja mig vid detta fenomen under en filmtitt där det förekommer. En kvart in i Polarexpressen har jag vant mig vid att alla ser ut som banjospelare och i Beowulf accepterade jag efter ett tag att alla i det forntida Britannien tydligen var släkt med Sherk men i Cats går-det-inte-att-vänja-sig skådisarna är alldeles för creepy. Priset tas av Judy Dench  där jag nästan skrek högt ut när tanten uppenbarade sig på rutan. Det var bland det mest bisarra jag sett på film.

Ett annat problem är att filmen inte har någon som helst handling. Det är kort och gott folk i hemska kattdräkter som sjunger sång efter sång efter sång och filmen verkar aldrig vilja ta slut. Om det inte varit för den fantasifulla scenografin hade jag troligen somnat efter en kvart.

Nu är inte allt åt fanders med Cats. Filmen har som sagt en härlig scenografi där allt ses från katternas perspektiv med jättestolar, barnvagnar osv. Dock har man haft lite problem med skalan då vissa saker är avsevärt större än i verkligheten men det hamnar väl i facket konstnärlig frihet. En del av sångerna var riktigt bra, faktiskt så bra att jag såg om vissa partier av filmen både två och tre gånger efter filmens slut. Dansnumren och koreografin är bra och i motsats till de flesta kritikerna gillade jag Francesca Hayward  som spelar huvudrollen. Då hade jag desto svårare för Jennifer Hudson som tar i för kung och fosterland när hon sjunger ”hitten” Memories.Tagga ned människa” var min första tanke när hon vrålade sig genom sången.

När jag summerar det hela visade sig Cats inte vara helt omöjlig och det är definitivt INTE 10-talets sämsta film. Bra är den däremot inte. Filmen väcker däremot en hel del frågor.  Kollar inte producenter och regissörer på sina filmer under arbetets gång för de kan väl inte tycka att resultatet varit till belåtenhet? Jag menar när första CGI-kattutstyrsen dök upp för beskådan måste väl någon sagt ifrån? Vad Idris Elba och co tyckte om filmen skulle också varit spännande att höra. Och att hävda ”The most joyful event of the holiday season” är att tänja lite väl mycket på sanningen. Trodde man på det själv?

Undrar om Sofias filmval är lika hiskligt?

Regi: Tom Hooper

Betyg: 3/10

Jojo Rabbit (2019 New Zealand)

Regissören Taika Waititi och jag har tidigare inte riktigt kommit överens. Filmerna Eagle vs Shark och What We Do in the Shadows fann jag bara tramsiga och jag erkänner villigt att jag aldrig orkade se klart någon av rullarna. Thor Ragnarok var däremot desto bättre vilket gav mig vissa förhoppningar inför biobesöket.

Filmen Jojo Rabbit handlar om tioåringen Jojo som växer upp tillsammans med sin mamma i Tyskland under andra världskriget. Kanske beroende på en frånvarande far och kanske därför att Jojo är ganska så osäker i sin natur har han likt en del barn skapat sig en låtsaskompis, nämligen Adolf Hitler som stöder Jojo i vått och torrt. En dag upptäcker Jojo att mamman inte spelar med helt öppna kort, dels är hon med i motståndsrörelsen och dels gömmer hon en judinna i hemmet. Jojos världsbild som hävgiven nazist, får sig en rejäl törn och till på köpet får han problem med sin låtsaskompis Hitler när han försöker reda ut situationen.

I och med Hitlers medverkan som låtsaskompis skulle man kunna tro att filmen skulle vara en annorlunda och knepig film men är inte fallet – åtminstone enligt mig.  Det är en fin liten berättelse gjord med hjärtat på rätt plats. Filmen är trots ämnet nazister och judeförföljelser ganska så trevlig och smårolig åtminstone till en början för berättelsen blir allt mörkare närmare slutet.  Regissören förlorar dock aldrig helt det humoristiska sinnelaget vilket kanske kan störa en och annan då det är ett allvarligt ämne som behandlas.

Det finns en hel del scener och rollfigurer som är aningens skruvade men på det stora hela är det en sansad film som handlar om en hemsk verklighet sedd genom ett barns ögon samt ett fint litet budskap som bonus om allas lika värde. Det har gjorts bättre förr (Blecktrumman) men också avsevärt sämre – jag ryser vid tanken om Steven Spielberg hade lagt vantarna på manuset och regisserat. Taika Waititis film klarar sig bra i konkurrensen och här funkar hans humor mestadels bra och tack vare bra skådisar speciellt trion Sam Rockwell, Roman Griffin Davis (Jojo) och Thomasin McKenzie (judinnan Elsa) blev det en förnöjsam upplevelse. Trots att slutscenen var lite av en klyscha både visuellt och musikaliskt hade jag svårt att motstå den och det blev märkligt nog liiiite dammigt i biografen.

Regi: Taika Waititi

Betyg: 7/10