Kärlek & Anarki (2020 Sverige)

Sofie och hennes man Johan bor i centrala Stockholm, har två barn och är framgångsrika. Han jobbar inom reklambranschen och hon som konsult. På ytan verkar allt perfekt men klart är att det finns sprickor i den till synes perfekta fasaden. Johan bryr sig väldigt mycket om att allt ska vara perfekt vilket gör att han stör sig på Sofies pappa som dras med någon form av psykisk sjukdom. Sofie å andra sidan verkar inte må så bra något som manifesterar sig i att hon (vad det verkar) tvångsonanerar på ibland inte så genomtänkta ställen t.ex på kontoret på bokförlaget hon jobbar på för ögonblicket. Just det sistnämnda ställer till det för henne då hon upptäcks av den unga datateknikern Max. Detta leder i sin tur till en lek mellan de två som spårar ur.

Kärlek och anarki har varit lite av en snackis och det tycker jag den förtjänar. Det är en engagerande historia som rullas upp. Det är både pinsamt, sorgligt och stundtals riktigt roligt. Då den utspelar sig på ett bokförlag ges det många tillfällen att driva med kulturvärlden och dess snobbism. Serien innehåller många roliga och intressanta bifigurer b.la kulturmannen Friedrich underbart porträtterad av Reine Brynolfsson. Just rollbesättningen och personregin är seriens starkaste kort. Ida Engvoll spelar Sofie med glans, Björn Mosten funkar bra i rollen som Max,  ja detta är en svensk serie där alla skådisar är bra och har begåvats med en dialog som är välskriven och innehåller en hel del sköna one-liners.

Svagast skulle väl vara seriens handling. De första två avsnitten väckte min nyfikenhet då jag undrade en hel del över hur historien skulle utvecklas. Mittenpartiet var lite av en besvikelse då folk gjorde vad man förväntade sig vilket var lite snöpligt. Däremot vänder det mot slutet och sista avsnitten är riktigt bra. Det snackas om en uppföljare men personligen känns en fortsättning överflödig. Däremot skulle jag inte ha något emot en spinoff-serie som utspelar sig på bokförlaget där Sofia jobbar som konsult.

Regi: Lisa Langseth

Betyg: 7/10

Black Jack (1990 Sverige)

445130Jodå det tar ca 20 minuter in i filmen innan Helena Bergstöm bölar. Sedan bölar hon i mitten av filmen och fäller en tår eller två lagom till finalen. Då, 1990 hade Helena Bergström startat marschen mot att bli Sveriges populäraste skådis (hon vann en omröstning som århundradets bästa skådis) men under senare år tjatas det mest om hennes gråtande på film och visst har hon lätt till tårar. Jag är lite ambivalent till min eventuella irritation till dessa tårar. Klart att man ska gråta om handlingen kräver detta. Problemet är kanske att det blivit lite av hennes signum att ta till lipen. Men jag kan ge mig faen på att om hon INTE skulle gråta i en film skulle det tjatas om detta. Nåväl med det sagt vidare till dagens film som är den ena av paret Nutley/Bergstöms två bra riktigt filmer (Änglagård är INTE till den andra filmen det är Nionde kompaniet)

Black Jack handlar kort och gott om en samling ynkliga existenser som bor kring Gävle. De lever för helgen, super till, går på dans och hoppas finna någon för kvällen. När Inger(Bergstöm) flyttar tillbaka till Gävle faller den lite lätt mesige men genomsnälle Kaj för henne. Det gör även dansbandet Black Jacks trummis Tommy. En charmig typ som sätter på allt och alla bara han hinner pressa in damerna (som står på rad för att betäckas) mellan sina spelningar. Hur det går? Vi kan väl säga att filmens sensmoral är att snälla killar får inga tjejer. Något som jag minns upprörde folk när filmen kom för hur kunde Inger välja den slemmige Tommy framför snälle Kaj? När jag ser filmen idag begriper jag att Inger väljer Tommy framför Kaj som är snäll och go men ack så tråkig. Det enda som jag moraliskt kan störa mig på i den här kärlekskarusellen är nog att Inger utnyttjar Kajs godhet.

När eftertexterna rullar är det total tvättäkta folkhemsångest. Ingen är lycklig och alla får lägga sig ensamma  (njae kanske inte Tommy) och känna sig ganska miserabla. Colin Nutley visar här hur sköra och ganska ynkliga vi är som människor. Vi försöker få kontakt och uppnå någon form av kärlek för att bota ensamheten men oftast faller försöken platt till marken. Flera scener i filmen får mig att vrida mig av obehag i soffan. Märkligt nog saluförs den här filmen som dramakomedi – jag finner den inte det minsta rolig bara djupt tragisk. Komedibeteckningen kan kanske bero på Reine Brynolfsson som spelar den försupne ICA-handlaren Robert för är det något som vi svenskar finner vara roligt så är det folk som är fulla på film.

Något som slår när jag ser filmen mig är att replikerna framförs okonstlat och dialogen känns naturlig. Det gör att jag tror på skådisarna som människor och inte som dramatenskådisar som tar ett extraknäck. Vill man må lite dåligt i sommarvärmen och känna sorg för människans ynkedom är filmen mycket rekommendabel.

Regi: Colin Nutley

Betyg: 8/10