Calvary (2014 Irland)

calvaryfilmFilmen startar i ett biktbås med en öppningsreplik får tittaren att sätta kaffet i halsen. Innebörden av prästen James samtal med en för oss okänd biktare är att denne lovar att döda prästen om en vecka. James får helt enkelt en vecka på sig att ordna upp sina jordiska affärer. En normalt funtad person skulle ringa polisen, dra på en långsemester eller något liknande men då James är en präst som tar sitt kall på fullaste allvar stannar han kvar för att invänta sitt eventuella öde. Han hyser nämligen ett hopp om att kunna rädda sin kommande mördare från att begå en synd.

Detta var en film som fullkomligt trollband mig från öppningsrepliken till den magnifika slutscenen som knöt ihop säcken på ett elegant vis. Det är många bra skådisar, både kända och okända, i små och stora roller men filmens stora stjärna är Brendan Gleeson som gnistrar i rollen som den mordhotade prästen. Att han inte var med i Oscarsracet 2014 är ett bevis på hur urvattnad och godtycklig denna gala är.

Rollfiguren James är intressant både som individ och som  institution. Han är en katolsk präst på Irland där man tar detta med religion lite allvarligare än i vårt land. Då han verkar i en liten håla vet han det mesta om alla. Hans funktion verkar vara lite av bys spottkopp då han med sin blotta närvaro påminner invånarna om sina synder och den eventuellt sista veckan av hans liv är en enda Golgatavandring bland byns syndare. Filmens namn Calvary är ett annat namn för just Golgata.  Det är påfallande ofta som han inte är välkommen bland sina församlingsmedlemmar vilket gör att de flesta scener innehåller någon form av spända känslor och jag vet aldrig riktigt vad som ska hända då smockan många gånger hänger i luften.

Cavalry är kort och gott en bra film med suveräna skådisar och ett manus som gjorde att jag åtminstone fick en stund att filosofera lite över livets betydelse och annat smått och gott. Nu kan möjligtvis detta kännas som en ”tung” film men se det var den inte, 100 minuter passerade fjäderlätt förbi och jag råder alla som inte sett filmen att ta och göra detta.

Regi: John Michael McDonagh

Betyg: 9/10

Jesus Christ superstar (1973

MPW-35909Ok påsken är slut och jag har skrivit lite om denna film i ett tidigare inlägg men när det är musikalvecka kan man kosta på sig att vara lite uppsluppen och rucka på en och annan regel. Filmen är baserad på Andrew Lloyd Webber (musik) och Tim Rice (text) succémusikal som spelats världen över. I Sverige har Jesus bla spelats av Bruno Wintzell ni vet programledaren för TV3:s inte lika framgångsrika program Tutti frutti där även vår f.d finansministers (han med tofsen) flickvän deltog. Jesus Christ superstar handlar turligt nog inte om damer med olika fruktnamn utan om Jesus sista vecka från palmsöndagen till korsfästelsen.

Filmen har spelats in på plats i Israel och man använder sig av gamla ruiner som kulisser. Berättelsen är full av anakronistisk rekvisita, stridsvagnar, flygplan, kulsprutor och moderna kläder blandas med mer tidstypiskt mode. Skådespelarensemblen är ett kapitel för sig då man verkat samlat ihop ett dansant hippiekollektiv som även kan sjunga och jag ska erkänna att det tar ett tag innan jag kan slappna av och njuta av filmen för det är vad den är – njutbar.

Jesus Christ superstar främsta styrka ligger i den helt suveräna musiken som bara sveper över mig. Sångerna har även ovanligt genomarbetade texter som vill förmedla något mer än nödrim till lyssnarna. Det är texter som ställer djupa frågor om idoldyrkan, val man gör i livet, pliktkänsla och naturligtvis religion. Vidare så gillar jag  filmens avskalade produktion då den genom detta sätter individerna i centrum. Den anakronistiska rekvisitan gör att dåtid och nutid flyter samman vilket skänker berättelsen en viss aktualitet.

Det bär mig emot men jag får lov att erkänna att skådisarna funkar mycket bra och de kan verkligen både sjunga och dansa. Finalen i filmen är fantastisk och ger mig ståpäls. Enda invändningen skulle vara att det är en löst sammanfogad historia som mer eller mindre kräver att man åtminstone känner till de händelser som utspelades den där påskveckan för ca 2000 år sedan för att man ska få ett sammanhang i storyn. Detta gör att dagens skolungdomar troligen skulle sitta som frågetecken om de av en händelse skulle råka se filmen.

Klicka vidare och se vilken film Sofia valt dagen till ära.

Regi: Norman Jewison

Betyg: 8/10

 

The Borderlands (2013 Storbr)

BorderlandsFeatVatikanen har skickat ut en grupp män för att undersöka ett eventuellt mirakel i en avlägset benägen kyrka. De är vana vid att det förkommer många falsarier inom mirakelbranschen och är naturligtvis skeptiska. Sällskapet letar i gamla dokument, sätter upp övervakningskameror och snokar runt lite så där i allmänhet. Ju mer de läser om platsen kyrkan är bygd på desto mer övertygade blir åtminstone en och annan i gruppen att det rör sig om något helt annat än himmelska mirakel.

Jag börjar med att tacka Sofia för tipset. The Borderlands är en helt ok film inom subgenren found footage. Med tanke på sällskapets slutgiltiga öde är det däremot en anings konfunderande hur just found delen i genrebeskrivningen gick till men det är en detalj man numera brukar slarva rejält med inom genren. Vi har kommit lång väg från den noggranna dokumentation som föregick t.ex The Blairwitch projekt men för mig är det en petitess i sammanhanget.

Filmen är en slowstarter och det väl först sista kvarten det hettar till ordentligt men med kompetenta skådisar, småryslig stämning och kyrkliga mysterier kan man komma ganska långt i skräckens värld. Slutet kan nog vara lite av en vattendelare men jag fann det mycket underhållande samtidigt som det var i magstarkaste laget.

Regi: Elliot Goldner

Betyg: 6/10

Exodus (2014 USA/Storbr)

Exodus-Gods-and-Kings-posterSå var det dags än en gång för historien om Moses och flykten från Egypten. Den här gången är det Ridley Scott som regisserar och Christian Bale som spelar Moses. Jag tänker inte gå in på handlingen då jag anar att de flesta av mina läsare har gått nio år i grundskolan.

Vanligtvis är jag skeptisk till religiösa filmer som återberättar någon story ur Bibeln. Filmmakarna brukar närma sig ämnet med respekt och verkar lite rädda för att stöta sig med religiösa grupper. Jag kan förstå den approachen men samtidigt blir det lite trist. Kan man storyn och det inte tänjs på speciellt många gränser löper filmer inom denna genre en stor risk att bli lite trista och torra. Naturligtvis blev det en och annan protest angående Exodus men i mina ögon är det petitesser man tjafsat om – många religiösa människor har en tendens att vara lite väl överkänsliga.

Den största kontroversen i sekulära delen av samhället var nog att man satte in ”vita” skådisar i de stora rollerna. För att lösa hudfärgsproblemet verkar man ha blästrat skådisarna med brun utan sol samt smetat rikliga mängder med kajal under ögonen så att skådisarna får den rätta Omar Sharif looken. Konstnärligt är detta naturligtvis helt uppåt väggarna men om filmbolaget vill tjäna stålar på sin Mosefilm måste man ha lite kända namn att skylta med. Då duger det inte med mindre kända affischnamn det är tyvärr den krassa verkligheten.  Å andra sidan hade t.ex Denzel Washington som Farao och Danny Trejo i rollen som Moses blivit en avsevärt mer intressant film.

På det stora hela är Exodus en helt ok film.  Den följer grundberättelsen ganska väl och är ett stabilt om än lite ointressant hantverk.Trots att det är mycket ökenvandringar (bland det tråkigaste man kan se på film), en historia utan några större överraskningar och ganska stela skådisar är det något som gör att jag håller intresset uppe ända in i mål. Det är ett avsevärt bättre betyg än pekoralen Prinsen av Egypen  eller sömnpillret och tillika mastodontfilmen De Tio budorden.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 5/10

The Devils hand (2014 USA)

the-devil-s-hand-trailer-e-poster-del-thriller-sovrannaturale-con-jennifer-carpenter-2Om det inte hade varit för att man varit försiktigt positiv om filmen på bloggen Fear not the dark hade  jag nog skippat denna rulle för börjar det inte råda inflation på besatta flickor? Jag undrar lite försynt varför det aldrig är killar som blir besatta? Nåväl filmen visade sig vara bättre än vad jag trott, jag kan tom sträcka mig så långt och påstå den kändes lite fräsch i en annars ganska så trött subgenre.

I en sekt som påminner ganska så mycket om Amishfolket har man under lång tid levt under en profetia att sex flickor kommer födas under samma natt. En av dessa flickor kommer att bli djävulens sändebud på sin 18 års dag. När så sex kvinnor börjar krysta fram sex flickor under en och samma natt försöker byns religiöse ledare att döda ungarna något som ett av barnens föräldrar sätter stopp för. Åren går och de sex tjejerna bildar lite av en egen grupp i samhället. Byborna glor snett på ungdomarna och man anar det värsta. När så 18 års dagen står inför dörren börjar någon att döda flickorna och folk i deras närhet. Om det är en jordisk mördare eller om det är onda makter som bedriver sitt spel är osäkert ända in till slutet.

Det är just det sista som gjorde att filmen lyfte sig över mängden av besatta-av-djävulen filmer. Då jag hela tiden är osäker över vad som egentligen pågår blir filmen kanske mer intressant än vad den egentligen är. Filmmakarna hinner lägga in ett par vändningar mot slutet och den sista tvisten tog mig på sängen om jag ska vara ärlig. Skönt att en luttrad skräckfilmstittare kan få bli överraskad för en gångs skull. Skön stämning och fullt acceptabla skådisar med Jennifer Carpenter som elak styvmor i täten gör detta till en sevärd liten skräckis.

Regi: Christian E. Christiansen

Betyg:6/10

The Prophecy (1995 USA)

the_prophecy_0Jag har alltid varit lite svag för filmer som behandlar djävulen, änglar och liknande företeelser så när Sofia hade stoppat in dagen film, som var okänd för mig, på sin topplista för 1995 års bästa filmer var det bara att tacka och ta emot.

En liten flicka träffar på en luffare som ger henne en ”gåva”. Nu är det naturligtvis inte en luffare som tösen stött på utan en svårt sårad ängel och gåvan hon fick har stor betydelse för det andra kriget som rasar i himlen (det första var Lucifers uppror mot Gud). Det är många som vill ha tag på flickan och den enda som verkar kunna rädda henne är en präst som förlorat sin tro samt hennes skollärarinna. Deras motståndare är bla ärkeängeln Gabriel och även Lucifer har ett finger med spelet så deras chanser att klara livhanken är kanske inte de bästa.

Jodå det var inte så illa. Roligast var nog alla skådisarna de skakat fram till filmen. Viggo Mortensen och Christopher Walken i rollerna som Lucifer respektive Gabriel samt Elias Koteas och VirginiVirginiaa Madsen som prästen och lärarinnan var de mest minnesvärda. Berättelsen är lite rörig till en början men å andra sidan är det skönt att inte få allt serverat på ett fat utan man får vara lite alert i sinnet för en gångs skull. Vidare hade man en hel del goda idéer som man använder sig av b.la gillade jag hur Gabriel fixade fram mänskliga tjänare som var nödvändiga då  han inte kan göra vad som helst i sin köttsliga form t.ex köra bil.

Problemet med The Prophecy var att den inte grep tag i mig. Det blev trots de överjordiska motståndarna aldrig riktigt spännande. Filmen är välgjord och väl värd en titt  i vart fall om man gillar religiös actionskräck. Det har vad jag förstår kommit ett par uppföljare men de lämnar jag därhän.

Regi; Gregory Widen

Betyg: 5/10

Noah (2014 USA)

MPW-90857Darren Aronofsky senaste film bygger på historien om Noah. Möjligen kanske någon i vårt sekulariserade land har missat den här berättelsen så jag drar den i korthet: Gud (här i filmen kallad för The Creator) har tröttnat på människorna och beslutar sig för att förinta dem i en översvämning. Noah är dock en gudfruktig man och får i uppdrag av Gud att bygga en ark som kan rymma jordens alla djur så att de kan befolka vår planet efter katastrofen. Aronofsky har broderat ut storyn en aning och b.la lagt till fallna änglar som hjälper Noah att bygga arken samt en konflikt mellan Noah och de övriga människorna. För att hotta upp historien ytterligare så slits Noah mellan sin plikt till Gud och sin kärlek till sin familj.

Jag ska erkänna att jag var mycket tveksam till Noah då filmer med religiösa teman ofta blir pompösa och alldeles för respektfulla mot sina källor, åtminstone om filmen produceras i USA där kristna fundamentalister har alldeles för mycket att säga till om. Noah är ingen toppenfilm och dras med en hel del brister. Jag undrar lite över varför  Aronofsky kände sig manad att göra filmen. Nu visade det sig att filmen inte var så trist och uppblåst som jag förväntat mig. Filmens första två tredjedelar är bra och kan ses som en ren fantasy. Konflikterna mellan Noah och han familj samt hotet från människorna väcker mitt intresse och i sina stunder är det både spännande och till viss mån gripande. När Gud sedan släpper lös katastrofen och tittaren hänvisas till livet på arken blir Noah med ens tristare och jag satt och väntade på att filmen skulle ta slut. En stor anledning till detta var att jag hade svårt att finna sympati för Noah och hans agerande gentemot sin familj. Hade jag varit en av passagerarna på arken hade jag nog satsat på att dumpa den fundamentalistiska gringubben överbord. Jag får t.om så svårt för Noah att jag stundtals sympatiserar mer med filmens skurk än dess hjälte. Å andra sidan har jag aldrig varit speciellt förtjust i den gammaltestamentliga versionen av Gud som kort och gott verkar vara en riktig skitstövel med alla sina påhitt och nycker. Det är lite synd att filmen tappar såpass för den börjar som sagt förvånansvärt bra.

Se vad Jojjenito tycker om filmen.

Regi: Darren Aronofsky

Betyg: 5/10

Rosemary’s baby (1968 USA)

rosemarys-babyUnder sommarmånaderna brukar SVT av någon anledning köra lite skräckfilmer.  I fredags startade man med Polanskis Rosemary’s baby från 1968. Då det var ett bra tag sen jag såg den filmen mös jag till lite extra soffan efter fotbollen, ensam ska tilläggas då frun försvann snabbt som en blixt när hon såg vad det var för sorts film.

Rosemary och hennes man Guy flyttar in i en lägenhet mitt i NYC. Ganska snart stiftar de två bekantskap med grannarna som är ett trevligt men påträngande äldre par. En kväll blir Rosemary sjuk i samband med middagen och går till sängs. Under natten plågas hon märkliga och skrämmande drömmar. En tid efter den här episoden upptäcker Rosemary att hon är gravid. Paret blir överlyckliga men Rosemary blir efter en tid allt mer övertygad om att det är något som inte stämmer. Vad är det i hälsodrinkarna som grannfrun propsar på att hon ska ta var dag? Är hennes smärtor normala för en graviditet och stämmer det att hyreshuset var en plats för djävulsdyrkare kring sekelskiftet? Den fråga man får ställa sig som tittare är om Rosemary håller på att bli galen eller om är hon ett offer för mörka makter.

Det är bara att tacka och ta emot för så här ska en skräckfilm göras. Bit för bit lägger regissören ett pussel som slutligen kommer att visa ett obehagligt motiv. Länge sitter jag och undrar över hur det ligger till: Är Rosemary galen eller är grannarna djävulsdyrkare? Polanski har både tidigare och senare i sin filmproduktion berört människor svikande psykiska hälsa och hur individens verklighetsuppfattning inte alltid stämmer. Det var som sagt många år sedan jag såg filmen därför var jag ganska osäker på filmens detaljer.

Miljöerna är bra och trots att filmen utspelar mitt i en pulserande storstad får man känslan både fysisk och psykisk isolering. Filmen har inga jump-scares utan Polanski förlitar sig på en stämning som sakta intensifieras. Krypande skräck är ett epitet som passar den här filmen som hand i handske.

Jag har dock två invändningar mot Rosemary’s baby. Mia Farrow som spelar Rosemary är lite darrig i sitt skådespeleri och jag har lite svårt att se hon och hennes man som ett par. De övertygar mig inte. Filmens sista fem minuter känns också lite malplacerade och berättelsen övergår här till svart komedi men dessa små invändningar förtar inte att detta är en riktigt ryslig historia.

Regi: Roman Polanski

Betyg: 8/10

Andra skräckisar som svt visar under sommaren

Psycho SVT1 tisdag 8 juli kl 23.20
Psycho (remake från 1998) SVT1 tisdag 8 juli kl 01.05
The Ring (amerikanska versionen) SVT1 tisdag 15 juli kl 22.50
Låt den rätte komma in SVT1 tisdag 22 juli kl 23.20
Thale SVT1 tisdag 29 juli kl 23.20
Cabin in the woods SVT1 tisdag 5 aug kl 23.20
Hajen SVT1 tisdag 12 aug kl 22.35

End of days (1999 USA)

End%20of%20Days%20movie%20posterDå det nya årtusendet närmar sig uppenbarar sig hin håle i egen hög person i NYC. Han har ett mål nämligen att ha sex med en kvinna som har valts ut åt honom. Akten måste ske mellan 23:00 – 00:00 på självaste nyårsafton och kommer bli startskotten för satans välde på jorden.  I vägen för satan och hans något komplicerade planer står en deprimerad f.d polis, Jericho Cane spelad av ingen mindre än Arnold Schwarzenegger . Ungefär sådär kan man sammanfatta Arnies actionskräckis End of Days.

Vi kan börja med det uppenbara felet att Djävulen är ett år för tidigt ute då millennieskiftet skedde årsskiftet 2000 och 2001. Men han är i gott sällskap med resten av mänskligheten (åtminstone i västvärlden) som plötsligt inte kunde räkna när år 2000 närmade sig. Vad som är värre är att rollen som Jeicho vida överstiger Arnolds kompetensnivå och vi tittare blir plågsamt påminda om österrikarens begränsningar inom skådespelarskrået.

End of Days innehåller en hel del bra fighter och actionscener, den innehåller också en hel del rysliga scener (till dessa hör inte brinnande piss). Problemet blir att det skaver när dessa två genrer ska samsas under ett tak. Det blir för rysligt och blodigt för de som vill ha lite hederlig action och de som vill ha skräck tycker att actionscenerna förstör stämningen. Arnold är murbruket som ska överlappa dessa två genrer och det lyckas han verkligen inte med.

Nu är det inte en helt igenom dålig film. Iden duger och stundtals är filmen relativt bra men helhetsintrycket blir splittrat och en otroligt trist och i sina stunder pinsam final sänker filmen åtminstone ett hack i betygsskalan. Ett plus i kanten dock för Gabriel Byrne som spelar Djävulen och Rod Steiger i rollen som katolsk präst.

Regi: Peter Hyams

Betyg: 4/10

Prince of darkness (1987 USA)

imagesCAPQTZYPPrince of darkness är signerad John Carpenter som har gjort ett pärlband av bra filmer som t.ex Halloween, Escape from New York och The Thing. Han ligger också bakom flera filmer som inte är lika smickrande att ha i sitt C.V. Tacksamt nog hör dagens film till den förstnämnda kategorin.

Redan efter fem minuter är jag fast i filmen då det börjar med en katolsk präst (ett säkert kort på att det pågår luriga saker) som på sin dödsbädd överlämnar ett skrin med en nyckel till en kollega. Carpenters ödesdigra musik försätter mig i rätt stämning och sedan rullar det bara på. En collegeprofessor blir kontaktad av en präst som vill att han ska undersöka något som prästen upptäckt i en gammal övergiven kyrka. Professorn samlar ihop ett team studenter och tekniker som sätter upp ett labb i kyrkan. Redan på en gång anar vi tittare att allt inte står rätt till. En grupp hemlösa dras likt zombies mot kyrkan och när forskningsteamet begriper vad det är man hittat är det redan försent att fly.

Som sagt – makalöst härlig stämning och det kryper i kroppen på mig när den till en början aningslösa forskargruppen traskar runt i den övergivna kyrkan. Carpenter håller ett bra tempo under filmens gång och han varvar äckel med spänning. Filmen blir aldrig tråkig och är mer eller mindre spännande under hela speltiden. När mysteriet väl får sin lösning är det en ganska hisnande tanke och manusförfattaren (Carpenter) har tänkt till lite extra när han kokade ihop en komplott med Gud, Jesus, Satan och hemliga katolska sekter. Att sedan Donald Pleasence är med som katolsk präst med darr på stämman gör inte det hela sämre och fans av Alice Cooper kan glädjas åt att han extraknäcker som skådis, dock utan repliker.

Prince of darkness hör till de bättre filmer Carpenter gjort och jag är glad att jag såg om den. Tragiskt nog medförde titten att jag utan att tänka mig för kastade in en till film av Carpenter (Ghosts of Mars) – något jag bittert fick ångra.

Regi: John Carpenter

Betyg: 9/10

True blood (2008 – USA)

True-BloodDen här tv-serien från HBO är en av anledningarna till att det inte blivit så värst mycket filmtittande på senaste tiden. När den hade premiär 2008 såg jag ett par tre avsnitt och var inte värst imponerad. Jag tyckte att serien mest gick ut på att visa så mycket naket som möjligt. Då den handlade om vampyrer som var uttjatade redan 2008 var mitt intresse för serien inte det största.  Min dotter tittade dock vidare och har av och till hävdat att serien tar sig. Skam den som ger sig och för en månad sedan gjorde jag slag i saken och gav True blood en ny chans och efter en tre/fyra avsnitt var jag ohjälpligt fast.

True blood utspelar sig i den fiktiva staden Bon Temps som ligger i djupaste södern. Berättelsen startar en tid efter att vampyrer har gjort sin exsistens känd för mänskligheten. På pappret utgör de ingen fara för oss människor då ett syntetiskt blod som ersätter mänskligt blod har framställts i Japan. Men naturligtvis smakar den äkta varan avsevärt bättre. Seriens huvudperson är servitrisen Sookie Stackhouse (ett namn som jag av någon anledning irriterar mig på) som har telepatiska krafter. Hon inleder ett förhållande med den till staden nyinflyttade vampyren Bill, sedan rullar historien på i en salig blandning av övernaturliga varelser, sex, våld och en massa blod.

Varje säsong är uppbyggd som en klassisk såpa. Det finns en huvudstory och parallellt med denna löper det en handfull sidohistorier. Första säsongen är som brukligt lite trevande men efter att alla huvudkaraktärer har introducerats sätter det full fart i och med säsong två. Bon temps ger intrycket att vara rena nexuset för allehanda övernaturligheter. I staden (hålan?) som har ca 2500 invånare samsas det älvor, vampyrer, varulvar, panterfolk, skinwalkers, shapeshifters (de två sistnämnda skiljer skiljer sig tydligen åt), och häxor med vanligt folk. Ett annat fenomen är att alla verkar vara överkåta i den amerikanska södern för jag har aldrig sett så mycket gökande i en serie med undantag för den svulstiga tv-serien Spartacus.

Nu tittar jag inte på True blood för att se massa folk rulla runt i sänghalmen, då det är bland det tristaste man kan se på film tätt följt av bröllop och begravningar. True blood är helt enkelt en effektiv och mycket underhållande såpa där man lyckas bygga upp dramatiken väl. Varje avsnitt avslutas mer eller mindre med en rejäl cliffhanger, något som gör att man vill se ett nytt avsnitt på stört – man vill ju veta hur det går. Tempot är precis lagomt och man har lyckats väl med att skapa karaktärer och inte karikatyrer. Det sistnämnda gäller speciellt vampyrerna som är individer och är avsevärt mer intressanta som personer än sina motsvarigheter i Twilight. Skådisarna är överlag bra med vår egen Alexander Skarsgård i rollen som den svenske vampyren Eric Northman som min personliga favorit (det talas lite lustig svenska av och till i serien). Även Evan Rachel Wood gör ett kort men minnesvärt inhopp som mentalt obalanserad vampyrdrottning där problem med skatteverket inte gör hennes liv lättare. Mot slutet av säsong tre började det dock kännas lite tjatigt, för hur många gånger skulle Sookie och Bill göra slut för att sedan bli tillsammans igen (för att ha utdraghet försoningssex – gäsp) och kunde inte Sookies väninna Tara och barägaren Sam bestämma sig för om de skulle vara ett par eller bara KK? Genidraget var att hoppa ett år framåt i tiden mellan tredje och fjärde säsongen och vips kändes True blood fräsch igen. Jag närmar mig nu femte säsongen med stormsteg där Rutger Hauer tydligen dyker upp och som tur är kan man se serien på digital TV då den sjätte och senaste säsongen visas nu i sommar på Canal digital. Något jag ser fram emot.

Det sjunde inseglet (1957 Sverige)

det_sjunde_inseglet_bergmanSå här kring Kristi himmelsfärdsdag kanske det kan passa med en dos religiösa grubblerier?Riddaren Antonius Block är på väg hem efter ett korståg. Tillsammans med sin väpnare Jöns reser han genom ett pestdrabbat Sverige. De två slår sig i lag med ett teatersällskap på vägen mot Blocks hem. Block plågas av tvivel. Han har religiösa grubblerier över om Gud finns och livet efter detta. En anledning till dessa tankar kan vara att Döden kommit för att hämta Block något som riddaren försöker skjuta upp genom att spela ett utdraget parti schack med Döden. Han känner att han måste uträtta något gott på jorden innan han lämnar jordelivet.

Det Sjunde inseglet torde vara en av Bergmans mest kända filmer. Jag har numera accepterat/kapitulerat inför det teatrala och den undermåliga personregin som präglat de flesta filmer jag sett av karln och koncentrerar mig istället på handlingen och det visuella. Det Sjunde inseglet skulle kunna kallas för en medeltida roadmovie. Block och hans väpnare stöter på olika människor på sin färd mot hemmet b.la Inga Gill som förförerska (ett tecken på att filmen har några år på nacken) och Maud Hansson (pigan Lina) som står anklagad för häxeri. Sällskapet travar fram i sakta mak och Max von Sydow som spelar Block grubblar över Gud. Detta varvas med lite schack, skrattretande skådespeleri, så mycket mer händer inte mao en ganska trist film om man nu inte har religiösa grubblerier som specialintresse.

Filmens styrka ligger i det visuella för här har Bergman fått till det bra. Suggestiva bilder och en känsla av undergång präglar filmen. Dödsdansen, det religiösa tåget och öppningscenen är alla minnesvärda synd bara då att storyn är lika dramatisk. Roligast hade jag när döden sågar ned ett träd där en människa sitter, symboliskt men festligt. Jag har anledning att komma tillbaka till  just den scenen men då i morgondagens inlägg.  Det sjunde inseglet är trots allt sevärd men med betoning på se.

Regi: Ingmar Bergman

Habemus Papam – Vi har en påve (2011 Italien )

Det blir ingen Jesusfilm den här påsken men en liten film om religion klämmer jag in så här mitt bland allt ägg och godisätande.

Habemus Papam betyder kort och gott ”vi har en påve” och det är det den här filmen handlar om. Den gamle påven har dött och högdjuren inom den katolska kyrkan isolerar sig i Vatikanstaten för att välje en ny påve. Efter ett antal valomgångar där man inte enats om vem som ska bli den katolska kyrkans överhuvud så väljs till slut helt otippat kardinalen Melville till påve. Allt skulle vara frid och fröjd om det inte vore så att Melville inte känner sig mogen för uppgiften. Precis innan han ska annonseras för de väntade folkmassorna på Petersplatsen får han ett nervsammanbrott. Psykolog kallas in och paniken bland kardinalerna växer. Än värre blir det när Melville smiter. Man har visserligen en påve men han är försvunnen.

Höj blicken och titta på filmaffischen, läs alla lovord. Efter att ha sett Habeus papam kan jag konstatera att något av följande gäller.

1. En samlad kritikerkår fick uppåttjack innan de såg filmen.

2. Jag har sett fel film m.a.o det finns två påvefilmer med samma tema. En rolig och en trist Jag hade oturen att se den sistnämnda.

 3. Jag är totalt humorbefriad.

På pappret verkar filmen vara en riktigt rolig hejsan svejsan film. Jag hade inre bilder av en påve som flyr i panik på Roms gator jagad av desperata kardinaler. Tänk så fel jag hade. Visst finns det en och annan dråplig situation men filmen är långsam och nästan lite deprimerande i sin tristhet.  Det mest positiva jag tänker i humorväg är  ”det här var ju lite småtokigt”. Inget fel på miljöer eller skådisar och problemet med om en blivande påve skulle tacka nej till sitt uppdrag är intressant men kanske lämpar det sig bättre i en teologidiskusion än på film.

Jag kan förstå att regissören närmat sig ämnet försiktigt för att inte förarga kristna men om man inte vågar ta ut svängarna varför inte göra en annan film istället?

Regi: Nanni Moretti

Betyg: 3/10

Två halvdana filmer: Seconds apart & Legion

Seconds apart (2011)

Polisen är konfunderad över ett massjälvmord där ett killgäng under en fest spelat rysk roulette tills alla deltagarna dött. Den (naturligtvis) slitne polisen Lampkin som (naturligtvis) är en aning obalanserad efter en familjetagedi har svårt att acceptera att kollegorna till slut avskriver fallet som självmord. Ju mer han nystar i dödsfallen desto mer övertygad blir Lampkin att någon drivit ungdomarna till självmord. Spåren pekar mot de märkliga tvillingarna Jonah & Seth.

Det här är gammal skåpmat i nygammal förpackning. Filmen är inte tråkig den är t.om ganska underhållande och klurig på sina ställen trots att man sett plotten med ondsinta tvillingar många gånger förr. Slutet på historien än väntat men filmmakarna lyckas faktiskt stoppa in en liten tvist som åtminstone tog mig på sängen trots att den egentligen var uppenbar. Inget att springa benen av sig för att se men underhållande för stunden.

Regi: Antonio Negret

Betyg: 5/10

Legion (2009)

Gud har tröttnat på mänskligheten och beslutar sig för att sätta igång domedagen. Enda hindret för den kommande apokalypsen är en kvinna som är havande. Varför vet jag inte riktigt men det är ett antal kvasireligiösa diskussioner under filmen där jag lyssnar med ett halvt öra så jag kan ha missat den förklaringen. Gud skickar ut ett gäng änglar för att expidera kvinnan i grosess men har inte räknat med att ängeln Michael byter sida och försöker rädda den gravida kvinnan.

Ja det låter korkat och ja det är ganska korkat. Fullt av hål i en plott som inte håller ihop för fem öre. Nu brukar inte detta vara några större problem för mig men om hålen är FÖR stora blir det svårt att blunda för tokerierna. Trots detta är filmen stundtals riktigt bra, åtminstone första halvan som tangerar skräckfilmsgenren. När det blir ängelaction blir berättelsen avsevärt tristare men man kan inte helt dissa en film där Dennis Quaid återfinns i rollistan. Vart Paul Bettanys filmkarriär är på väg efter filmer som den här och Priest är däremot en intressantare fråga. Han kanske får axla Nicholas Cage mantel snart ?

Regi: Scott Charles Stewart

Betyg 4/10