Två halvdana filmer: Seconds apart & Legion

Seconds apart (2011)

Polisen är konfunderad över ett massjälvmord där ett killgäng under en fest spelat rysk roulette tills alla deltagarna dött. Den (naturligtvis) slitne polisen Lampkin som (naturligtvis) är en aning obalanserad efter en familjetagedi har svårt att acceptera att kollegorna till slut avskriver fallet som självmord. Ju mer han nystar i dödsfallen desto mer övertygad blir Lampkin att någon drivit ungdomarna till självmord. Spåren pekar mot de märkliga tvillingarna Jonah & Seth.

Det här är gammal skåpmat i nygammal förpackning. Filmen är inte tråkig den är t.om ganska underhållande och klurig på sina ställen trots att man sett plotten med ondsinta tvillingar många gånger förr. Slutet på historien än väntat men filmmakarna lyckas faktiskt stoppa in en liten tvist som åtminstone tog mig på sängen trots att den egentligen var uppenbar. Inget att springa benen av sig för att se men underhållande för stunden.

Regi: Antonio Negret

Betyg: 5/10

Legion (2009)

Gud har tröttnat på mänskligheten och beslutar sig för att sätta igång domedagen. Enda hindret för den kommande apokalypsen är en kvinna som är havande. Varför vet jag inte riktigt men det är ett antal kvasireligiösa diskussioner under filmen där jag lyssnar med ett halvt öra så jag kan ha missat den förklaringen. Gud skickar ut ett gäng änglar för att expidera kvinnan i grosess men har inte räknat med att ängeln Michael byter sida och försöker rädda den gravida kvinnan.

Ja det låter korkat och ja det är ganska korkat. Fullt av hål i en plott som inte håller ihop för fem öre. Nu brukar inte detta vara några större problem för mig men om hålen är FÖR stora blir det svårt att blunda för tokerierna. Trots detta är filmen stundtals riktigt bra, åtminstone första halvan som tangerar skräckfilmsgenren. När det blir ängelaction blir berättelsen avsevärt tristare men man kan inte helt dissa en film där Dennis Quaid återfinns i rollistan. Vart Paul Bettanys filmkarriär är på väg efter filmer som den här och Priest är däremot en intressantare fråga. Han kanske får axla Nicholas Cage mantel snart ?

Regi: Scott Charles Stewart

Betyg 4/10

The Omen 1976 vs. The Omen 2006

Ibland kommer frågan upp om vilken djävulsfilm  som är bäst. Kandidaterna brukar vara Exorcisten eller Rosemarys baby i mitt tycke slår The Omen slår båda dessa filmer. Jag ska jämföra 1976 års version med nyinspelningen 2006. Fiffi gör en jämförelse mellan två andra filmer på sin blogg.

The Omen startar i Rom där den amerikanske ambassadörens, fru förlorar sitt barn vid födseln. Ambassadören, Robert Thorn, får då ett erbjudande av en präst att ta emot ett barn vars mor dog i barnsäng. Thorn tar emot barnet och genomför bytet utan att berätta för sin fru. Allt är frid och fröjd och Thorn får tjänst i London dit hela familjen flyttar. Lagom till sonen Damiens femårs dag bryts lugnet då hans barnflicka tar livet av sig på ett spekulativt sätt. Kort därefter får ambassadören besök av en katolsk präst som inte verkar vara vid sina sinnens fulla bruk då han hävdar att Damien är självaste antikrist. Prästen avfärdas till en början men med hjälp av en reporter börjar Thorn rota i sin adoptivsons bakgrund något som han kommer få ångra.

Det här en skräckis som har det mesta. Jerry Goldsmiths suveräna filmmusik måste jag verkligen lyfta fram, redan i öppningsscenerna hamnar jag i perfekt rysarstämning (dvs jag får ståpäls) och tillsammans med Carpenters Halloweenscore torde detta vara bland de bättre soundtracken i genren. Filmen har ett stabilt manus som sakta men säkert berättar en rysig historia där tempot höjs ju längre filmen går. Man har lyckats få till en bra ensamble med b.la Gregory Peck som Robert Thorn och David Warner i rollen som olycksdrabbad fotograf/reporter.Billie Whitelaw är en obehaglig bekantskap som Daimens nya nanny Mrs Baylock. Lee Remick kommer lite i skymundan i rollen som ambassadörs fru hon ser mest förskrämd och bekymmersam ut, man hade nog kunat få ut mer av den karaktären. Musiken och manuset gör detta till en film som saka men säkert biter sig fast. En fördel med filmen är att de övernaturligheter som händer är inte speciellt spekulativa och man skulle likt Scully i The X-files kunna bortförklara det mesta på ett vetenskapligt sätt detta gör att jag som tittare känner en osäkerhet under filmens gång vilket naturligtvis stärker obehagskänslorna.

Regi: Richard Donner

Betyg: 9/10

Om man som filmbolagschef sitter på rättigheter på en film om antikrist är det nog svårt att motstå datumet 060606 och mycket riktigt kom det en nyinspelning på The Omen detta år. The Omen i 2006 års version är inte så pjåkig om man jämför med orginalet, en del saker är faktiskt bättre men det mesta är sämre i jämförelse.

Historien är nästan exakt densamma så den behöver jag inte gå närmare inpå. Det man ändrat är att all möjlighet till tvekan att det är antikrist man har att göra med är som bortblåst. Redan i första scenen förklaras hela upplägget för oss tittare och vi vet alla vad det är för gökunge som hamnar hos paret Thorn. Daimen är även mer aktiv i den den här filmen. 1976 års Damien var avsevärt mer passiv och därmed omänskligare. Då man inte riktigt kunnat förlita sig på orginalberättelsen styrka att skrämmas har man även stoppat in ett antal jumpscares i filmen vilket jag finner onödigt då de har en tendens att kännas onödiga och bryter stämningen. En del sminkning speciellt den brännskadade prästen i slutet av filmen är inte mycket att hurra för, han ser ut som en ful version av Voldemort och framkallar bara skratt då han är för överdriven. Skådisarna är av blandad kompott om man jämför med 1976 års film. Liev Schreiber och David Thewlis står sig slätt mot Peck och Warner men  Pete Postlethwaite och Julia Stiles är avsevärt bättre än sina föregångare. Speciellt Stiles version av ambassadörens hustru har fått lite mer att bita i som karaktär. Att Mia Farrow dyker upp i rollen som Damiens nya nanny Mrs Bylock är en trevlig bonus.

Det som är bättre än orginalet är två saker: Regissören John Moore har stoppat in färgen rött i filmen som signalerar när det är fara och färde.Tex röda ballonger på Daimons femårskalas då barnflicka dör, ett roligt och intressant grepp. Ett dödsfall i filmen hade man ändrat från orginalet, från spekulativt och våldsamt till stillsamt och i mitt tycke vidrigt och psykologiskt störande. Ett av de värre dödsfall jag sett på film. Synd bara att regissören inte höll sig till detta spår och var stillsamt kreativ då hade nyinspelningen varit riktigt bra nu blir den godkänd. Om jag inte sett orginalet hade jag troligtvis gillat filmen bättre.

Regi: John Moore

Betyg: 6/10

The Rite ( 2011 USA )

En bit in i Mikael Håfströms senaste amerikanska alster The Rite börjar följande fiktiva konversation utspelas i mitt huvud:

Telefonen ringer.

– Håfström.

-Hafstrom?

– Ja vem talar jag med?

-Det här är Sir Philip Anthony Hopkins. Jag har ett par ideer om den nya filmen vi ska göra.

– Eh ja ?

– Jo jag läste manus och det känns som att du inte riktigt utnyttjar min potential som skådespelare.

-??

-Jag fick oscar för rollen som Hannibal Lecter i The Silence of the Lambs. Mitt porträtt av Hannibal är numera legendarikt och när jag läste manus tyckte jag att rollen som fader Lucas kunde bättras på lite. Jag kan det här med att improvisera fram roller, de bästa bitarna av mitt  porträtt av Hannibal Lecter bygger helt på min egen tolkning och improvisation av rollen.

– Jag tror inte att jag riktigt hänger med nu Anthony.

-Sir!  Sir Philip Anthony Hopkins!

– Eh ursäkta Sir Philip Anthony Hopkins.

– Jo du kanske kommer ihåg mina intensiva och hyllade rolltolkningar som van Helsing i Bram Stokers Dracula och Sir John Talbot i The Wolfman?

-Dracula? Wolfman?

-BRAM STOKERS Dracula!

-Ja jovisst. Bram Stokers Dracula.

-Jag skulle vilja utveckla rollen som fader Lucas . Han skulle kunna använda sig av ord som cool , det ger mer karaktär åt rollfiguren. Det fungerade bra i  Bad Company, Chris Rock var mycket imponerad.

-Eh jag vet inte riktigt Anthony i manus…

-Sir Philip Anthony Hopkins! Jag kan det här med skådespelandets konst jag fick en oscar för min tolkning av Hannibal Lecter i Silence of the Lambs!

-Jo det är klart men.

-Bra då var det bestämt ! Jag talade förresten med producenten så jag har fått loss lite extra pengar till specialeffekter till  filmens final. Det kommer bli riktigt bra du kommer inte att bli besviken. Du är i trygga händer tänk på att jag fick en oscar för min tolkning av Hannibal Lecter i Silence of the Lambs!

-Eh ja.

KLICK!!!

-Hallå? Sir Anothny? Hallå?

Den första tredjedelen av The Rite är bra. Det är suggestivt och ibland t.om rysligt. Intrycket av att något ondskefullt ligger och lurar på den unge prästen är högst påtagligt.  När Sir Anthony skrider in i handlingen så formligen suger han åt sig all uppmärksamhet och i takt med att Hopkins absorberar filmen och storyn så upphör mitt intresse. Rutger Hauer är med på ett hörn och det är åtminstone en ljusglimt i en film som troligtvis hade varit avsevärt bättre om man hade förlitat sig på stämning istället för Hopkins och CGI effekter.

Regi: Mikael Håfström

Betyg: 5/10 och det är endast pga Hauer och den första tredjedelen av filmen.

The Name of the rose ( 1986 Italien/Frankrike )

Pax vobiscum ( frid vare med er ) råder inte direkt i det Italienska kloster som William av Baskerville besöker med sin lärljunge Adso för att delta i en teologisk diskussion. Munkar dör till höger och vänster och alla inneboende på klostret verkar ha något att dölja. Naturligtvis tror man att dödsfallen är djävulens verk men William som är aningen mer klarsynt än sina medeltida bröder anar att det ligger något av en mer jordisk karaktär bakom dåden.

Filmen är baserad på boken med samma namn av Umberto Eco. Då jag inte läst boken kan jag inte uttala mig hur väl adaption fallit ut men filmen är en bra medeltida deckare med lite filosofiska anslag. Nog har väl aldrig medeltiden varit så skitig och lerig men samtidigt otroligt vacker. Klostret verkar bokstavligen sjunka i ned i leran, folk klafsar kring i en brun sörja så fort de sätter skon/toffeln/sandalen (?) utanför dörren. Munkarna är tandlösa och missbildade, vanligt folk verkar ha badat i leran. Samtidigt är kostrets interiörer mycket vackra, madonnastatyer,och portvalv  är praktfulla, böckerna i klostrets bibliotek är är eleganta med fantastiska illustrationer. Detta gör The name of the Rose till en film full av kontraster. Andra exempel är Baskervilles logik mot kyrkans vidskepelse, och Adsos kärlek till en bondflicka mot inkvistorns hat och maktfullkomlighet.

Regissören letade länge efter skådespelare som skulle ge karaktär åt munkarna och det lyckades han väl med. Kända skådisar blandas med en hel del mindre kända men det är en lyckad blandning av karaktärer med Pearman som leadingman i groteskerier. Den enda man var tveksam till var faktiskt Connery som till slut fick huvudrollen. Nej skådespeleriet gör ingen besviken i filmen. Möjligtvis kan lösningen på mysteriet kännas lite fjantigt men i en medeltida värld och dess världsbild är det definitivt trovärdigt.

Regi:Jean-Jacques Annaud

Betyg: 7/10

Jesus Christ Superstar ( 1973 & 2000 )

Jag avslutar påskhelgens religiösa  minitema med en fantastisk musikal skriven av Adrew Lloyd Webber och Tim Rice. Musikalen hade premiär 1971 och har sedan dess visats världen över i olika uppsättningar. Bruno Wintzell, ni vet han som var programledare för det famösa Tutti Frutti, har spelat Jesus i en av de svenska uppsättningarna.

Berättelsen handlar om Jesus sista dagar på jorden. Den är lite annorlunda då huvudpersonen inte är Jesus utan Judas vars kval och ifrågasättande av Jesus är huvudtemat i musikalen.

På film finns den i två versioner,1973 och 2000. Innan man väljer version bör man veta att  att valet står mellan en skelögd Jesus omgiven av hippies i öknen (1973) eller en Joe Labero version av Jesus omgiven av coola lärljungar samt tjejer i nätstrumpor och en himla massa latex (2000).  Många håller den från 1973 som en klassiker men jag är kärringen ( gubben ? ) mot strömmen och håller naturligtvis 2000 års version som den bättre. Sånginsatserna är aningen starkare i 1973 års version Jesus år 2000 känns proffsigare och har mer tempo och känsla i storyn. Men i rättvisans namn ger jag er ett klipp från vardera film. Döm själva.

[]

Betyg: JCS 1973: 6/10

               JCS 2000 8/10

The Passion of the Christ ( 2004 USA )

Så här i påsktider kanske man skulle anamma en aning religion och då passar troligtvis Mad Mels blodiga drama om Jesus sista timmar ganska bra. Berättelsen är kanske inte helt obekant men jag börjar få en viss tvekan då elever inte vet varför man firar jul och tror att påsken firas därför man äter ägg. Petitesser kanske men vare sig man är troende eller inte hör berättelsen om Jesus till vårt kulturarv vilket kan vara värt att bevara.

Filmen startar med Jesus som tvivlar i Getsemane och sedan följer den bibeln ganska troget till Kristus död på korset. Gibson gör det inte lätt för den oinvigde då detta är en film av en kristen för kristna eller åtminstne de som kan sin bibel. Berättelsen ger egentligen ingen bakgrund till vare sig händelser eller personer i filmen, Maria, Judas, Petrus m.fl dyker upp här och där och Gibson förväntar sig att vi ska veta vilka de är, något som faktiskt inte är helt självklart. Att Gibson kan sin bibel däremot märks och det är både på gott och ont. Några överraskning bjuds man inte på som tittare utan filmen rullar på i ganska bekanta hjulspår hela vägen till Golgata. Djävulens medverkan i filmen är nog det enda som jag för ögonblicket kan komma på som skiljer sig från orginalet. Rosalinda Celentano som spelar Satan ger ett av de obehagligare portätten av Djävulen jag sett på film.

Att berättelsen är så pass välbekant är lite trist men samtidigt anser jag att filmen är en av de bättre skildringarna av Jesus som  jag har sett.  Det blir ofta ganska pompöst och högtidligt i religösa filmer och ofta framställs personer som Jesus och Moses som ganska stela och trista. I The Passion of the Christ kan jag faktiskt tro på åtminstone människan Jesus. Ett annat plus i filmen är att personerna talar armenska och latin, ett intressant grepp som filmen vinner på då det känns mer ”äkta”.

Jag nämnde ordet brutal och det stämmer, sista timmen av filmen är i stort sett en enda lång tortyrscen av Jesus och Gibson väjer inte för något, piskning, spikning och misshandel, allt visas in i minsta detalj. Här kan jag känna att det blir lite väl mycket, speciellt Golgatavandringen blir aningen trist när Jesus faller i slowmotion gång på gång, överlag är regissören lite väl förtjust i att använda sig av slomotion. Gibson är ingen Snyder men inte långt ifrån. Efterspelet av filmen med Gibsons  kontroversiella utalanden och beteende gör att den lämnar lite dålig smak i munnen. Om man kan ignonera att filmen gjorts av en religiös fanatiker som verkar vara aningen obalanserad är den förvånansvärt bra. Jag blev åtminstone positivt överraskad.

Regi: Mel Gibson

Betyg: 7/10

Season of the Witch ( 2011 USA )

Det fanns en tid då en av mina favoritskådisar hette Nicholas Cage. Filmer som: Rumble Fish, Valley Girl, Birdy, Arizona Jr och Wild at heart gjorde  när Cages namn fanns med i rollistan blev jag automatiskt mer intresserad av filmen. Naturligtvis var inte alla filmer han var med i bra men en viss fingertoppskänsla verkade Cage ha i valet av filmer. Någon gång efter The Rock började hans känsla för kvalite ge vika och gradivis har hans kärriär urholkats. Visst kan han glimta till ibland men det blir allt längre mellan gångerna. Nu för tiden är hans olika hårkreationer oftast mer spännande än filmerna han deltar i.

Men skam den som ger sig jag kan inte riktigt släppa Cage än, som sagt han glimmrar till ibland. I filmen Season of the witch spelar Cage korsriddaren Behem som tillsammans med sin parter Felson, Perlman, deserterat. Paret hamnar i en situation där de får välja mellan döden eller ta ett uppdrag som går ut på att eskortera en misstänkt häxa till ett kloster. Väl framme i klostret ska  man ska utreda om hon är skyldig till häxerier eller inte. Att  kalla Seanson of the witch en för medeltida roadmovie är kanske att ta i men stundtals påminner filmen om den genren. Om man som tittare tar och struntar i de historiska friheterna som filmen tar sig är den underhållande. Det är ett medeltida äventyr med blänkande svärd, pestoffer, enorma mängder lera, mörka skogar och vargar. Kort och gott: Filmen har alla de indigrienser som krävs för att, enligt Hollywood,  kunna utspela sig under medeltiden. Filmen lyckas t.om att vara småspännande samt väcka mitt intresse för karaktärerna. Helt säker på berättelsens utgång är jag inte. Naturligtvis hade man tydligen lite pengar över att bränna på kackiga specialeffekter i filmens final vilket verkligen inte är till berättelsens fördel. Fram till finalen där man öser på med zombiemunkar, demoner och kraxande CGI kråkor var detta en historia som höll ihop bra bara för att sedan rasa likt ett korthus. Sorgligt men sant.Bättre lycka nästa gång Nicholas.

Regi:Dominic Sena

Betyg: 5/10

The Last Exorcism ( 2010 USA )

Filmer med handkamera brukar jag gilla, speciellt om det är skräckfilmer, man kommer på något sätt mer in i handlingen och sugs in i filmen. I The Last Exorcism är det en präst som ska dokumentera en exorcism. Prästen har utfört ett antal exorcismer tidigare men anser att problemen snarare är psykiska än av den djävulska sorten. För att bevisa sin teori har han med sig ett filmteam som ska dokumentera prästens slutgiltliga exorcism.

Det var ett tag sen jag såg en soppa av detta slag. Visst, man har en ide´som inte är helt oäven. Visst, miljöerna funkar landsbygden i sydstaterna. Kan det bli ruggigare? Men om man ska göra en film med handkamera gäller det att man bearbetat manuset ordenligt. Av naturliga skäl faller bitar bort i berättelsen ( när kameran inte är på ) och tittaren får fylla i eller ana sig till handligen. Det är det som är lite av tjusningen i filmer av det slaget. I The Last Exorcism misslyckas man totalt med detta moment det pratas och käftas och pratas lite till. Maken till till trist och oegagerande historia. Filmteamet prästen har med sig verkar filma allt som inte är intressant. Det känns som filmens producenter haft en tiominuters berättelse som man sedan dragit ut till långfilmsformat.Filmen tar aldrig fart, möjligtvis de sista tio minuterna men då har jag tröttnad för länge sen och filmens tvist är påklistrad och överansträngd. Bara så ni vet.

Regi: Daniel Stamm

Betyg: 2/10

Suspiria ( 1977 Italien )

Jag ska erkänna att jag var tveksam till att se Suspiria av Argento. Men efter att b.la BRC promotade Argento på sin blogg och så tänkte jag att man kan inte döma ut en regissör efter bara en film  så Suspiria fick chansen.

Suspiria torde vara en av de snyggaste filmer jag sett. Vilka färger! Vilken inredning! Musiken av Goblin är både orginell, trollbindande och bra. Jag sitter och njuter vid varje scen över samspelet mellan kamera, scenografi och musik. Jag är helt såld.

Problemet är att jag förförs så mycket av filmen att jag nästan glömmer bort handlingen som i detta fall faktiskt blir sekundär. Det rör sig om mord på en balettskola och häxor är inblandade men för mig spelar det faktiskt inte så stor roll då jag fått en FILMupplevelse. Tackar BRC för tipset nu blir det ut och jaga rätt på Argento i snöyran och kylan!

Regi: Dario Argento

Betyg: 8/10

Timber falls ( 2007 usa )

Ett par bestämmer sig för gå på en fotvandring i West Virginia som enl. Hollywood består av inavlade hembrännare. Om man beslutar sig för att göra något så korkat som att fotvandra under semestern ( semester betyder väl lugn o ro ) får man skylla sig själv när man redan efter ett dygn blivit infångad av de galningar som bor i den amerikanska vildmarken.

En vildmarks skäckis som går helt efter mallen, missbildad familjemedlem, björnsax, lite tortyr ja allt är med som man kan kräva av genren. Lite småspännade, halvtaskiga skådisar, spring i skog och mark och tycker man som jag om denna subgenre av skräckfilmer är den helt ok.

Regi: Tony Giglio

Skådespelare: Josh Randall, Brianna Brown

Betyg: 4/10

The Book of Eli (2010 usa)

Efter ett atomkrig är större delen av USA ett öde ökenlandskap. Genom ödemarken vandrar Eli med världens sista bibel.  När han stöter på Carnegie (Gary Oldman) som styr i en liten håla blir det problem. Carneige vill åt boken till varje pris då han tror sig kunna bygga en ny civilisation med hjälp av bibelns visdomsord och med sig själv i toppen. Eli kommer inte att ge upp sin bibel frivilligt då han har fått ett speciellt uppdrag av Gud.

Bröderna Huges har inte gjort speciellt många filmer och det var nio (!) år sedan sist (From Hell) men de få filmer de gjort har oftast varit bra. ”The book of Eli” är trots det religiösa temat en ganska bra ”efter katastrofen” film. Filmen påminner delvis lite om ”The Road” fast med avsevärt mer action, Eli kan liknas lite vid en samuraj när han drar fram som en skördetröska i ökenlandskapet och mejar ned skurkar till höger och vänster. Snyggt foto, bra skådisar och en liten tvist i slutet gör att trean är riktigt stark.

Regi: Bröderna Huges

Skådespelare: Denzel Washington, Gary Oldman

Betyg: 6/10

Rec 2 (2009 spanien)

Rec handlade om ett hyreshus där de boende drabbas av en okänd smitta  och förvandlas till blodtörstiga stollar, myndigheterna isolerar huset. Rec 2  tar vid där ettan slutar. En grupp soldater går in i hyreshuset tillsammans med en man från hälsovårdsmyndigheten, målet är att ta prover och stoppa smittans spridning. Naturligtvis går det inte lika lätt som soldaterna tänkt sig och det visar sig snart att smittan är någonting helt annat.

Rec 2 trallar på i samma hjulspår som ettan, inget nytt under solen, kroppsvätskor, rullande ögon och skakig handkamera. Det blir faktiskt lite småtråkigt troligtvis därför att det är lättare att bry sig om vanligt folk som blir köttfärs istället för opersonliga soldater. En ganska onödig uppföljare men filmakarna har åtminstone försökt att utveckla handlingen men med otillfredställande resultat.

Regi:  Paco Plaza

Skådespelare: Manuela Velasco, Ferran Teraza

Betyg: 4/10

End of the line (2007)

endlinepicEn sköterska tar sista t-banan hem då tåget plötsligt stannar mitt i tunneln. Det visar sig att en fanatisk grupp har bestämt sig för att döda så många människor som möjligt för att frälsa dom innan apocalypsen startar. Sköterskan och ett antal medpassagerare lyckas komma undan och försöker ta sig ut ur tunnelbanan med livet i behåll.

Filmen börjar mycket bra och jag ser fram emot en trevlig skräckstund men det varar bara en kvart.  Tyvärr är filmen bland det sämre jag sett på senare tid i denna genre. Det värsta är nog dialogen i kombination med de usla skådespelarna. Det hela slutar med att jag hejar på mördarna så att skiten ska ta slut. Effekterna är snygga men vad hjälper det.

Regi: Maurice Deveraux

Skådespelare: Illona Elkin, Nicolas Wright

Betyg: 2/10

Dorothy Mills (2008)

dorothy-mills-dorothy-tranceEn psykiatriker har nyss förlorat sin son i en drunkningsolycka och tar sig an ett fall i en ensligt belägen by. Fallet rör flickan Dorothy Mills som försökt strypa ett barn. Psykiatrikern kommer snabbt fram till att det rör sig om personlighetsklyvning. Diagnosen ställs på ända när flickan börjar tala med psykiatrikerns döda sons röst.

Bra skådisar finns det gott om i denna film, speciellt Jenn Murray som spelar Dorothy Mills. Problemet med filmen är att den inte kan bestämma sig för vad den är. Drama, thriller,skräck? Det ger ett förvirrat intryck och jag vet egentligen inte vad filmen vill förmedla. Jag får känslan av att de hade två filmmanus men hade bara pengar till att göra en film.Resultatet blir vare sig spännande eller dramatiskt. Det som är mest underhållande i filmen är Dorothys by där alla  kvinnor går i hucklen och ser ut som sju svåra år, männen är tagna direkt från filmen Jägarna, alla hem har blommiga tapeter och befolkningen är fanatiskt religiös. Roligare än så blir det inte.

Regi: Agnès Merlet

Skådespelare: Carice van Houten, Jenn Murray m.fl

Betyg: 3/10