The Mummy (2017 USA)

Marvel Universe, DC Universe och nu Dark Universe, det blir många universum att hålla reda på. Dark Universe ligger filmbolaget Universal bakom och tanken är att man ska samla alla sina klassiska filmmonster (Dracula, Frankenstein etc) under ett och samma tak och man startar med att blåsa liv i mumien.

Soldaten Nick snubblar över en egyptisk grav i dagens Irak (!?!). I graven hittar man en sarkofag som innehåller en mumie närmare bestämt Ahmanet som mördade sin far som var farao samt dennes fru och barn för att ta makten. Planerna grusades och som straff begravdes hon levande. När graven öppnas vaknar hon till liv och i bara farten drabbas Nick av en förbannelse som gör honom till Ahmanet utvalda, något som han inte är så sugen på. Turligt nog står Nick inte ensam då den hemliga organisationen Prodigium som bekämpar allsköns monster och leds av en inte helt obekant Dr. Henry Jekyll träder in på scenen.

The Mummy har mötts av förödande kritik så jag var beredd på det värsta. När filmen var slut satt jag som ett frågetecken undrade över vad det var folk ondgjorde sig om. Filmen är en klart godkänd popcornrulle och gör inte anspråk på annat och då den inte dras med konservativa kärnfamiljsbudskap eller påklistrade känslosamma scener höjer den sig till och med ett snäpp över mängden. Det enda som jag stör mig på under titten är detta evinnerliga användande av recaps – söte käre gud nog för att jag börjar bli till åren men tror regissören verkligen att jag inte kommer ihåg vad som hände en halvtimme tidigare på duken?

Det är en fartfylld historia som fyller tiden väl. The Mummy blir aldrig tråkig men å andra sidan aldrig riktigt spännande. Även de där torra skämten som egentligen inte är så roliga men som jag ofta uppskattar på film finns där. Vi får se Tompa springa (alltid ett nöje) och Sofia Boutella som spelar Ahmanet funkar bra i sin roll. Hon är faktiskt lite creepy och har ett spindelliknade rörelsemönster – bra casting där. Så summa summarum vad folk ondgör sig över vet jag inte riktigt för detta är en helt ok film som fuller sin funktion väl – nämligen att underhålla för stunden.

Mina två medtittare Stefan och Action Lunkan var också nöjda. 3/5 samt 7/10 blev deras betyg.

Regi:  Alex Kurtzman

Betyg: 6/10

A bigger splash (2015 Italien)

Tilda Swinton, Ralph Fiennes OCH Dakota Johnson en trio som åtminstone på pappret bådar för kvalitet men redan i filmens start börjar jag ana oro. Tilda Swinton spelar här en rocksångerska som tappat rösten och redan här sjunker filmens trovärdighet en hel del. Swinton kan nog övertyga som mycket men inte rocksångerska. För att rädda sin röst har hon genomgått en stämbandsoperation och vilar upp sig på en ö i medelhavet tillsammans med sin pojkvän. Lugnet bryts då en gammal pojkvän, Harry, bjuder in sig och sin dotter. Harry spelas av en mycket påfrestande Ralph Fiennes som verkar mest göra reklam för tandblekning då det är ständiga närbilder på hans kritvita käft. Här dyker filmens andra fel upp: Fiennes kan spela mycket men absolut inte yster. Skådisen dansar och skriker sig igenom större delen av filmen medan han flashar både tänder och Petter Nicklas i tid och otid. Dakota Johnson spelar Harrys dotter och går mest omkring i bikini och surar.

Sedan händer det inte så mycket mer. Folk pratar är allmänt asjobbiga och jag tittar på klockan och undrar hur man kunde komma på att göra en så urbota trist film. Tydligen skall detta vara den andra nyinspelningen av någon fransk film från 60-talet, om den var bättre vet jag inte men är inte speciellt sugen att ta reda på det. A bigger splash är nog en film där både skådisar och produktionsteam tackade filmbolaget för den betalda semestern och inte så mycket mer. Det enda som räddar filmen från ett bottenbetyg är de fina omgivningarna, alltid något att glo på mellan närbilderna på Fiennes tänder.

Regi: Luca Guadagnino

Betyg: 2/10

The Ghost in the shell (2017 USA)

Ghost in the shell bygger på en en japansk anime med samma namn som tydligen är/var mycket populär så det var nog bara en tidsfråga innan den storyn blev whitewashad av amerikanerna. Scarlett Johansen spelar här Major en cyborg som är den första av sitt slag. När hennes familj utplånades i terrorattack lyckades man rädda hennes hjärna och har stoppat in den i en robotkropp och Major arbetar nu som någon sorts supercybersnut. När någon börjar mörda ledande vetenskapsmän i företaget som skapade henne leder utredningen till obesvarade frågor om Majors förflutna och det börjar bli svårt för cyborgen att veta vad som sant eller inte.

Första halvan av filmen satt jag som förtrollad. Musiken var fantastisk och den futuristiska världen med stora reklamskyltar i 3D, trånga gränder och polerade ytor var riktigt häftig att se. Storyn var medryckande och det var ett gäng bra actionscener som satte lite fart på storyn. Ungefär någonstans i mitten av filmen hade jag dock sett mig mätt på allt visuellt lulllull och berättelsen om Majors identitet och vem som egentligen är skurk i filmen blev allt mer ointressant. När jag då riktade min uppmärksamhet mot annat än den futuristiska världen lade jag märke till en detalj som blev förödande för resten av titten, nämligen Johansens mycket märkliga gångstil. Hon liksom lufsar fram, här har vi en cyborg som studsar mot väggar, slår frivolter i luften och kan en himla massa akrobatiska trick och så går hon som björnen Baloo? Ett mysterium som allteftersom filmen rullade på gäckade mig mer än Majors identitet.

Omdömet blir en snygg film som blir lite tjatig i längden men som en ofrivillig (?) bonus bjuds man på en av filmhistoriens märkligaste gångstilar.

Regi: Rupert Sanders

Betyg: 4/10

Andra filmspanare åsikter om filmen

Sofia

Filffi

Henke

The Mechanic (2011 USA)

the_mechanic-343996468-largeDet var ett tag sedan Statham dök upp denna blogg och det är länge sedan han kom med något nytt. Vad jag förstår har en miniserie på gång, spelar in hajfilmen Meg och är tyvärr med i eländet The fast & The Furious 8. I väntan på dessa filmer får jag nöja mig med en liten återtitt i väntan på uppföljaren som kommer i snart fast jag misstänker att Mechanic: Resurrection lär gå direkt till dvd.

I The Mechanic spelar Statham lönnmördaren Arthur Bishop. Han är en av de bästa i sin bransch och har som specialitet att mörka sin mord så att de ser ut som olyckor. P.g.a skuldkänslor tar han sig an sonen till ett av sina offer i syfte att lära upp denne att bli en fullfjädrad lönnmördare. Att det kommer skita sig kan man lätt räkna ut och på köpet får även Bishop sina forna uppdragsgivare efter sig.

The Mechnic är en nyinspelning av en 70 talare med ingen mindre än Charles  Bronson i huvudrollen. Jag har sett den filmen men det var mycket länge sedan så några jämförelser kan jag inte göra men jag anar att Bronsons rulle troligen är bättre (det är trots allt en film från 70 talet)  trots Stathams frånvaro.

Detta är en helt ok B-actionrulle vare sig mer eller mindre och med en annan huvudrollsinnehavare är chansen ganska stor att jag skippat filmen då det går tjugo på dussinet . Filmen duger för stunden och som en bonus finns det en hel del bra skådisar som backar upp Statham eller vad sågs om Ben Foster i en en ful keps och Donald Sutherland?

Regi: Simon West

Betyg: 6/10

The Magnificent Seven (2016 USA)

the-magnificent-sevenDen onde gruvbaronen Bartholomew Bogue gör allt i sin makt för att fördriva befolkningen i den lilla staden Rose Creek. Bouque vill åt marken till varje pris och använder sig av rena terrormetoder för att få folk att flytta. I desperation samlar stadsborna in allt de har och äger och hyr in sju revolvermän med förhoppningen att stoppa Bouques terrorregim. Oddsen är inte till revolvermännens fördel då denne har en mindre arme till sitt förfogande men med påhittighet, tur och en himla massa mod (och det är det gott om i den här filmen) finns det en liten chans att vända striden till sin fördel.

De flesta känner nog igen handlingen då detta är en nyinspelning av filmen med samma namn som kom 1960. Den filmen var i sin tur en remake på den japanska filmen De sju samurajerna. Efter två timmar kan jag konstatera att 2016 års version står sig bra i konkurrensen. Det är kanske inte någon nyskapande västernfilm, det är gott om klyschor och man vet ungefär hur det hela kommer att sluta men jag hade en förnöjsam stund i alla fall.

Filmen håller ett bra tempo och för en gångs skull kändes den inte för lång utan alldeles precis lagom. Skådisarna är bra men hur kan en film egentligen misslyckas med trion Washington, Hawke och Sarsgaard i ledande roller? Den sistnämnde är otroligt bra i rollen som den ondskefulle Bouque. Jag trodde aldrig att denna skådis med sin lite försynta uppsyn och slöa ögon kunde utstråla så mycket ondska. Kanske årets bästa skurk? Slutfighten kan kanske för en del kännas lite utdragen men jag fann den spännande och riktigt rafflande i sina stunder.

The Magnificent seven är kort och gott en stabil och välgjord västern att man sedan har gjort allt i sin makt att för att få med en färgad, en indian, en asiat och en mexikan bland de sju revolvermännen kan iofs kännas lite ansträngt p.k men hellre det än att det skulle råda ett samhällsklimat där en sådan rollbesättning skulle vara otänkbar, typ 1960.

Regi: Antoine Fuqua

Betyg: 7/10

 

Terminator: Genisys (2015 USA)

Terminator-Genisys-poster-finalSå var det dags än en gång för en film om de ondsinta robotarna från framtiden. Jag vet inte riktigt vad man ska kalla den här filmen för med det känns som en uppföljarremakreboot eller något i den stilen. Den går i korthet ut på att i framtiden har maskinerna förslavat mänskligheten men under ledaren John Connor startas ett uppror och man lyckas störta förtryckarna. I en sista desperat gest skickar maskinerna en robot bakåt i tiden till 1984 för att döda Connors mor Sarah och därmed kväva upproret i sin linda. Connor skickar i sin tur sin närmaste man Kyle Reese tillbaka till 1984 för rädda Sarah och döda roboten. Nu visar sig uppdraget inte bli så enkelt då det involverar fler robotar och tidresor än vad åtminstone jag kunde ana.

Jag får inte ihop logiken i Terminator: Genisys, kanske är jag trög, kanske har hjärnan hamnat i semestermode. Hur som helst bryr jag mig inte så värst mycket om dessa icke-logiska petitesser. Filmen rullar på och allt eftersom tidsresor olika robotmodeller staplas på hög tänker jag tyst för mig själv ”om ni säger så….ok”. Jag köper det mesta och känner att jag inte orkar bry mig speciellt mycket över logiken.

Filmen är välgjord och håller god fart. Det är inga döda punkter utan det sprängs, skjuts,slåss och springs större delen av tiden. Arnold Schwarzenegger och Emilia Clarke som spelar Terminatorn respektive Sarah Connor funkar bra i sina roller. Vilken sten de hittade Jai Courtney som spelar Kyle Reese under vet jag emellertid inte. Jag undrar lite över vad det var som fick filmens producenter att välja denne gråsugga till skådis. Det är ett större bekymmer för mig än filmens logik.

Filmerna om Terminatorn hade nog bränt allt krut iom den andra filmen av Cameron. Troligen är jag lite bortskämd på effekter och wow-upplevelser i dagens cgi-klimat. Det ska till mycket för att jag ska höja mina ögonbryn numera, åtminstone om man talar om filmer inom den här genren. Men för en stunds action och förströelse duger filmen och jag lär nog se om Terminator: Genisys men troligen senare än förr.

Regi: Alan Taylor

Betyg: 5/10

The Secret life of Walter Mitty (2013 USA)

tumblr_n6lakq17gc1qcjj74o1_1280Det här var en söt liten film om Walter Mitty som arbetar på tidningen Life. Mitty lever ett torftigt liv och fördriver tiden med att dagdrömma samt att tråna efter Cheryl som precis börjat på tidningen. Han vågar sig dock inte på att ta steget och bjuda ut henne. Då tidningen ska lägga ned pappersupplagan vill man att sista numret ska var något alldeles extra. Walter som ansvarar över negativen på Life upptäcker att negativet till omslaget saknas och han måste jaga rätt på fotografen till den saknade bilden.

Vad jag förstår är detta en nyinspelning på en gammal film med Danny Kaye i huvudrollen. Den filmen har jag inte sett men dagens rulle var en angenäm bagatell och jag blir lite småsugen att se originalet.Det blir aldrig spännande, speciellt roligt (förutom Adam Scott) eller medryckande. Däremot är det en hel del vackra vyer då Mitty får resa jorden runt i jakten på negativet. Det enda som störde mig lite var just Mittys dagdrömmar som många gånger blev för bullriga. De passade inte riktigt in i filmens tempo och känsla utan störde min filmupplevelse. Varför man valde att plöja ned 90 miljoner dollar i den här filmen begriper jag inte. Det är en trevlig bagatell som jag uppskattade men 90 miljoner?

Regi: Ben Stiller

Betyg: 6/10

 

The Island of Dr Moreau (1996 USA)

a95994m4i8qThe Island of Dr Moreau är baserad på boken med samma namn av författaren H.G Wells. Edward Douglas har störtat med sitt plan i havet men räddas i sista stund av ett skepp. Fartyget är på väg mot en avlägsen ö med förnödenheter där man också dumpar av Edward. På ön har den forne nobelpristagaren Moreau (Brando) isolerat sig för att i lugn och ro från omvärldens blickar experimentera med att framställa hybrider mellan människor och djur. Moreau driver ett terrorvälde över öns människodjur tillsammans med sin assistent Montgomery (Kilmer). Edward hade inte kunnat anlända vid ett sämre tillfälle. Moreau och Montgomery är psykiskt instabila samtidigt som upproret jäser bland öns hybrider.

Egentligen är det inget större fel på filmen. Den har en obehaglig atmosfär, storyn är intressant och filmen skulle nog kunna vara både skräckinjagande och spännande. Vidare har man en en ganska stark ensemble: Marlon Brando, Val Kilmer, David Thewlis och Fairuza Balk. Men någonstans går det fruktansvärt fel i arbetet med filmen. Starten var inte den bästa då filmbolaget kickade regissören Richard Stanley och stoppade in John Frankenheimer. 

Island of Dr. Moreau (1996) Marlon Brando

Den främsta anledningen till filmens sammanbrott får nog trion Kilmer, Brando och regissören Frankenheimer lastas för. Kilmer hade tydligen ett mindre sammanbrott då hans fru passade på att begära skilsmässa när filminspelningen startade i Australien. Man kan konstatera att skådespelarens mentala tillstånd lyser igenom i tolkningen av sin karaktär. Kilmer är kort och gott bara konstig. Än konstigare är Brando. Så fort karln är i bild blir det komedi och jag är övertygad om att hans hans tolkning av Moreau tjänat som inspiration till Dr Evil i Austin Powers filmerna (Brando har även en alldeles egen Mini-Me i filmen). Vill man se Brando med en plåthink på skallen är dagens film ett måste. Frankenheimer får ta en del av skulden då han uppenbarligen inte var rätt man att hålla dessa skådisar i schack samt att han tydligen skrev om stora delar av manuset.

13

The Island of Dr Moreau är ett perfekt exempel på hur något som ser bra ut på pappret går åt fanders när det ska realiseras En anledning är att djurmänniskorna många gånger blir komiska istället för skräckinjagande. De kanske skulle ha varit mer människor och mindre djur eller tvärtom nu kan jag inte riktigt ta de på allvar med ett och annat undantag. Frankenheimer har glömt bort att det är ”less is moore” som gäller. Helt oäven är inte filmen då jag får mig en hel del goda skratt under färden.

Härom månaden kom det en dokumentär om filminspelningen troligtvis en mycket intressant film som absolut ska ses så fort tillfälle ges.

Regi: John Frankenheimer

Betyg: 4/10

Godzilla (1998 USA)

godzilla_1998_1400x2100_NOEn annan film som jag mindes vara helt ok från 1998 var den något utskällda Godzilla. Ordet för dagen var som sagt mindes.

På grund av kärnvapentester i Stilla havet har en ödla vuxit rejält. Av oklara anledningar bestämmer sig ödlan för att ge sig ut på en odyssé runt vår jord. Den färdas tvärs över Stilla havet, tar Panama i ett par snabba kliv simmar vidare norrut längs den Nordamerikanska kontinenten för att slutligen besluta sig för att slå sig ned i Manhattans tunnelbana. Monstret sprider kaos i staden och nationens hopp står till forskaren Niko Tatopoulos som spelas av mannen som aldrig kommer att behöva en rakhyvel under sin livstid: Mattew Broderick.

Filmen ska ha kredit för en hel del snygga effekter, ganska maffiga fighter samt att berättelsen aldrig blir riktigt tråkig. Till filmens nackdelar hör att dess främsta motor är just nämnda effekter och som brukligt vid filmer av detta slag har man helt struntat i att skapa rollfigurer som tittaren bryr sig om. Jag har sett klippdockor med djupare karaktär vidare är dialogen själsdödande och egentligen händer det inte så mycket mer än att en stor ödla raserar halva New York. Jag bryr mig inte ett skvatt om folk lever eller dör med ett undantag, karaktären Audrey, Nikos ex som spelas av en irriterande mjäkig skådespelerska vid namn Maria Pitillo som efter den här filmen tacksamt nog fallit i glömska. Den rollfiguren vill jag se bli mosad av en ödlefot men sån tur har jag tyvärr inte. Kanske är jag orättvis mot Pitillo. Hon kan möjligtvis hysa en viss talang men haft oturen att hamnat i en skitfilm och skit fastnar som bekant även om den förgyllts för 130 miljoner dollar som filmen kostade.

Regi : Roland Emmerich

Betyg: 3/10

The Hitcher (1986 vs. 2007 USA)

AutostopowiczDags för en klassiker från det glada 80-talet, The Hitcher med Rutger Hauer i rollen som mordisk liftaren. Det var ett bra tag sedan jag såg The Hitcher och tyckte den passade bra till skräckfilmsveckan. Det har naturligtvis gjorts en remake av filmen så den slinker med i bara farten.

Jim Halsey bilar genom de amerikanska ökenstaterna på väg till San Diego. Turen är lång, han startade turen i Chicago. När han märker att han sitter och nickar till bakom ratten gör Jim det man aldrig ska göra -plocka upp en liftare. Liftaren presenterar sig som John Ryder och visar sig vara en fullfjädrad galning.

Nu var inte filmen riktigt så bra som jag mindes att den var men dålig är den absolut inte. Berättelsen har en tryckande atmosfär över sig som gör att man sitter och vrider lite oroligt på sig i soffan och trots att det är både sol och öppna landskap förmedlar filmen en klaustrofobiskt känsla. Det kan bero på att Jim egentligen inte har någonstans att ta vägen i sin flykt undan John. Han är fast vid vägen och sin bil då allt omkring är öde vildmark och de kontakter han har med andra människor än John är inte speciellt lyckosamma. Vidare har vi Rutger Hauer och hans mystiska karaktär John Ryder. Hauer är fantastisk, han hade lätt kunnat spela över i sin roll men tonar istället ned sin karaktär som därmed blir än ruggigare i sin iskyla. Intressant är också att jag inte riktigt vet vad eller vem liftaren är som av och till verkar ha nästan övernaturliga krafter. Hans fixering vid Jim förklaras inte heller helt tillfredsställande. Hauers karaktär är mest att likna vid en naturkraft som Jim haft oturen att stöta på. Den ovisshet kring John Ryder bidrar till att stärka filmens obehagliga atmosfär.

Det som sänker filmen lite är att den emellanåt kan kännas lite seg men då bör man ha i åtanke att jag inte är speciellt förtjust i ökenfilmer samt att C.Thomas Howell i rollen som Jim inte är helt övertygande.

645902007 kom så en nyinspelning av filmen. Då det är Michael Bay som står som producent kunde man ana att det som kan kallas för fingertoppskänsla skulle lysa med sin frånvaro. Och visst är det så. I stort har man följt grundstoryn. Den största ändringen är att det är en kille och en tjej som plockar upp liftaren. Där försvinner helt känslan av isolering som präglade första filmen ut genom fönstret. Bay och hans anhang har ingen aning om vad skräck är man kör på med hårdrocksmusik och full action men någon stämning skapas det inte i filmen. Jag jag inget emot Sean Bean som här spelar John Ryder men någon Hauer är han verkligen inte. På det hela känns The Hitcher i 2007 års version som en ganska urvattnad och talanglös actionversion av filmen från 1986. Nu talar nog en hel del mot att jag såg filmerna back to back. En person som ej sett originalet kan nog kanske möjligtvis tycka att den här filmen är/var helt ok. Jag gör det verkligen inte.

Fiffi har valt en film som jag jag halvljummen till – hon kanske gillar den bättre.

Regi: Robert Harmon (1986), Dave Mayers (2007)

Betyg: 7/10 (1986) 3/10 (2007)

All cheerleaders die (2013 USA)

ACD_embedDet här en film där man kanske inte ska dissekera handlingen alltför noga. Kort och gott går den ut på att en grupp cheerleaders dör i en olycka orsakad av ett gäng fotbollsspelare. Flickorna återuppväcks från de döda och har två saker i sinnet: Hämnd och personers livskraft, helst då från medlemmarna i skolans fotbollslag. En och annan läsare som kommit så långt som hit i detta inlägg funderar säkerligen på att klicka vidare med tanken ”det här var inget mig” . Lite synd då All cheerleaders die faktiskt inte alls är så pjåkig.

Till att börja med är åtminstone en av filmens regissörer (McKee) ingen obskyr typ utan har en och annan film inom genren i sin C.V b.la den härom året hyllade (även om jag inte var så förtjust i just den filmen) Woman. Dagens film är faktiskt en nyinspelning av en av regissörens första filmer som bär samma namn så tydligen fanns det något i historien om dessa mordiska cheerleaders som lockade filmskaparen.

All cheerleaders die är inget mästerverk men det är en småcharmig film gjord med gott humör och har en hel del roliga scener. Jag skrockade åtminstone till ett par gånger. Om jag ska invända mot något skulle det vara att berättelsen tar lite väl god på sig att komma igång men å andra sidan är det full fart när det saker och ting börjar ske. Skådisarna är kanske inte Oscarsmaterial men de är bättre än vad man är van vid i sådana här sammanhang vilket gör att jag faktiskt bryr mig åtminstone lite om hur det går för de inblandade. Man får ta filmen för vad den är – en roande bagatell och jag hoppas  på en uppföljare då slutet hintar om det.

Regi: Lucky McKee, Chris Sivertson

Betyg: 6/10

 

13 sins (2014 USA)

13-sins-thirteen_sins_xlgFör länge sedan skrev jag om en thailändsk film som hette 13 games of death. Jag avslutade inlägget med informationen att en amerikansk nyinspelning var på gång och först nu dök den upp. Storyn är densamma men här är utförandet lite bättre. Elliot har den inte lätt: Hans flickvän är gravid, brodern som inte har alla hästar hemma bor hos paret och hans osympatiska pappa som till på köpet är rasist är på väg att flytta in hos de två, en spirade konflikt då flickvännen är färgad. Elliots hopp står till att bli befordrad på jobbet men istället får han sparken. Ett telefonsamtal där Elliot erbjuds att delta i ett spel som kan inbringa stora pengar och därmed lösningen på alla problem kommer som en skänk från ovan. Hans första utmaning är att döda en fluga, en uppgift som inbringar 1000 dollar är en enkel start men naturligtvis är detta bara början.

13 sins hamnar i samma subgenre som tex Saw eller Would you rather?, filmer där personer av olika anledningar måste utföra olika uppgifter för att nå ett mål. Genren är tilltalande men samtidigt lite statisk i sitt utförande. Man går från punkt A till B och så mycket mer händer inte, handlingen är en enda lång transportsträcka till finalen som ofta innehåller en tvist eller två. Filmerna påminner om ett klassiskt plattformsspel men med mer blod och äckel.Om man är ute efter fina personporträtt, karaktärsskådespeleri och logik bör man kanske välja någon annan genre, däremot brukar dessa filmer vara mycket roande för stunden.

Nyinspelningen är bättre än originalet beroende på att man skippat komiken som präglade den thailändska filmen vilket gör att 13 sins är mer spännande. Man har också jobbat lite mer med karaktärerna så huvudpersonen är inte bara en figur som ska utföra en massa uppdrag som blir allt otrevligare i takt med att prissumman stiger. Att både Rutina Wesley och Tom Bower är med i filmen som flickvän respektive pappan från helvetet var en trevlig överraskning och Ron Perlman som polis är inte heller helt fel. Mark Webber i huvudrollen gör det han ska nämligen att se svettig och stressad ut. Tyvärr dras nyinspelningen med samma svaga slut som originalet men resan dit är underhållande.

Regi: Daniel Stamm

Betyg: 6/10

Carrie vs. Carrie (1976, 2013 USA)

Carrie-PosterResultatet av filmen Carrie som kom 1976 var både vatten och vin. Då den var baserad på författaren Stephen Kings första bok fick folk upp ögonen för författaren och han kunde därefter leva på sitt författarskap, något jag tackar för. Den ledde också till att regissören Brian De Palma fick ett stort genombrott som regissör och det är tyvärr inte lika muntert för hur bra skulle inte filmer som The Untouchables och Scareface vara om någon annan regisserat dem? I höstas var det  så dags för en remake av filmen från -76. Jag skrockade förnöjt och såg fram mot filmen dels pga av att den hade en annan regissör och dels för att den hade två duktiga skådespelerskor i huvudrollerna, Julianne Moore och Chloë Grace Moretz. Vilken film som skulle vara den bästa vid en jämförelse var en walk in the park. Eller?

Carrie är en tjej som mobbas i skolan och hon har det inte lättare hemma då hennes mor är ohälsosamt religiös. Att beteckna mamman som galen är en underdrift. Mamman håller dottern i järngrepp men i samband med att Carrie får sin första menstruation upptäcker hon att hon besitter telekinetiska krafter. Detta medför att Carrie börjar bygga upp en visst mått av självkänsla något som inte uppskattas av hennes mor. Värre är att Carrie blir bjuden på skolans avslutningsbal, något som hennes värsta antagonist Chris inte tänker acceptera. Kombinationen telekinesi, mobbning, skolbal och religion kommer visa sig vara en fatal mix.

carrie_2013_ver2_by_myrmorko-d5s9bqvDet bär mig emot att säga detta men De Palmas film är den bättre av de två trots att det finns ett par tre scener i filmen från -76 som är otroligt irriterade. Skälen till detta är två: Julianne Moore och Chloë Grace Moretz. De gör absolut inget fel i sina prestationer som Carrie och hennes mamma men de skaver i sina roller. Moore känns inte galen trots självmutilation och rabblande av bibeltexter och Chloë Grace Moretz upplevs inte som ett osäkert mobboffer hur mycket hon än slokar med sina axlar och mumlar. Piper Laurie och Sissy Spacek som gestaltade paret i filmen från -76 är mer övertygande. Karaktärerna övertygar mig inte i filmen från 2013. De Palmas film känns mer ruggigare trots spännande frisyrer (speciellt då Tommy Ross som är Carries dejt till balen). En förklaring kan vara att den modernare filmen är lite för effektfull och Carrie trixar där med sina krafter i värsta superhjälteanda. 1976 års version är helt enkelt mörkare i anslaget. Det är en smaksak men remaken är mer förklarande och utvecklar en del händelser något som De Palma struntar i på både gott och ont. Tack vare detta blir det en och annan scen i sjuttiotalsfilmen som ger den en liten komisk touch.

Carrie-carrie-1976-16640946-853-480

Fantastisk frisyr från 1976.

De övriga skådisarna sköter sig bra men filmen från -76 kan stoltsera med namn som John Travolta, Amy Irving, Nancy Allen och Sydney Lassick så även här blir det fördel De Palma. Nu tycker jag nog att båda filmerna är helt ok kanske inget man behöver springa benen av sig för att se men för en dvd-kväll kan man nog vara nöjd men om man bara ska en av versionerna är den äldre att föredra.

Regi 1976 Brian De Palma

2013 Kimberly Peirce

Betyg: 1976 6/10,

2013 5/10

Silent night (2012 USA)

MV5BMTU2MjMyNDEzMl5BMl5BanBnXkFtZTcwNDcwMjQ2OA@@__V1__SY317_CR5,0,214,317_I dag är det första advent och julen närmar sig med stormsteg. Om det blir julfilmer och julsånger på bloggen vet jag inte. Jag har inga speciella planer på något specifikt jultema det blir som det blir.

Dagens film är en nyinspelning av Silent night deadly night som kom 1984. När den filmen kom blev det ett ramaskri i USA, vad jag vet rörde inte den här filmen upp några större känslor. Kanske ett tecken på att vi tittare blir allt mer avtrubbade?

Handlingen är ungefär den samma som i förlagan men då man i originalet var lite ängslig hur en mordisk tomte skulle tas emot av publiken kör man på för fullt här. Därför slipper vi t.ex en sådan knepig lösning som att mördaren kutar runt med tomteskägget kring halsen för att ”visa” att det inte det är den riktiga tomten som mördar folk. En lösning som gjorde att originalfilmen blev än konstigare än den redan var från start. Nyinspelningen är bättre på alla sätt och vis. Den är rappare, ruggigare och avsevärt blodigare bla får vår tomte användning av en flismaskin i en ”minnesvärd” scen och den stoltserar också med Malcolm McDowell i rollen som stadens polis.

Silent night följer mallen och är kanske ingen film som sticker ut ur mängden när det rör slashergenren men om man är lite småsugen på en mordisk tomte som rensar upp i samhällets omoral duger den för stunden.

Regi:Steven C. Miller

Betyg: 5/10